Sluta skratta åt kungen

Satir var ett vapen mot överheten – förr. Nu är det en sämre strategi, menar etnologen Mattias Frihammar.

“Kära örebroare!” När Carl XVI Gustaf råkade säga fel i sitt tal i Arboga 1995 myntade han samtidigt ett bevingat ord. Uttrycket ”Kära örebroare” blev del av en kunglig komisk kanon. Ännu i dag hörs ibland människor använda det som ett slags bevis för kungens förmodade dumhet och i förlängningen olämplighet för ämbetet som statschef. Men också som ett bevis på hans mänsklighet.

Folklig humor har i alla tider hånat överheten. I medeltidens karnevaler ställdes hierarkierna på huvudet, för en stund bytte hög och låg plats. Den franske kungen Ludvig Filip I, som installerades som kung efter oroligheter 1830, blev ett tacksamt motiv för karikatyrtecknare. Han avbildades som ett päron, en symbol för dum självgodhet. Det var ett sätt att underminera makten, varje päron blev en påminnelse om kungens tillkortakommanden.

Tillsammans med mer eller mindre verklighetsbaserade anekdoter ingår ”Kära örebroare” i genren kungaskämtande. Här återfinns allt från vitsar om Gustav V:s jakteskapader till bloggen Rymdslottet där den nuvarande kungafamiljens medlemmar försätts i skrattretande situationer när de i pratbubblor diskuterar allt från rymdens oändlighet till pruttandets betydelse för växthuseffekten. Överallt i humorprogram i radio och tv, på nätet och i samtal och debatter görs republikanska poänger genom att skämta om kungafamiljen. Det är ju så kul att få skratta åt de kungliga!

Jag tycker att det här ständiga skämtandet om monarkin och kungafamiljen är ett oskick som borde upphöra med en gång! Var inte oroliga, det är inte en rojalist eller monarkist som skriver i Reform. I fråga om statsskick är min uppfattning klar: republik är att föredra framför monarki! Efter att ha ägnat fem år åt att studera vad kunglighet gör med människor och vad människor gör med kunglighet instämmer jag i stort sett i Vilhelm Mobergs slagkraftiga analys: monarki främjar först och främst lakejsjälen. Ändå vill jag ge rådet att ni som för den republikanska kampen skippar humorn.

En gång i tiden var narr och satir ett vapen mot makten. Men nu är det Sverige 2015 och inte franskt 1830-tal. Makten bygger inte längre på förmågan att ge ett värdigt och imposant intryck. I dag är makten mer töjbar och så även dess representanter. Hög som låg bör kunna skratta åt sig själv. Då är det svårt att använda skrattet som subversiv kraft.

Den paradoxala följden av dagens positiva hållning till skrattande är att det är närmast omöjligt att genom skämt underminera en maktinstitution. Raljerande formuleringar varken förminskar eller ifrågasätter den kungliga värdigheten. I stället blir effekten den motsatta och humorn blir upphöjande – detta även om intentionen är subversiv. Hur går det till? Jo, om inte den upphöjda positionen erkänns, varför då skoja om den? Genom att skratta åt de som innehar det kungliga ämbetet erkänns dess relevans. Kanske är själva skämtandet om de kungliga i dag den slutgiltiga konfirmationen på deras inflytande och betydelse? Ska monarkin ifrågasättas är det allvar som gäller. Så sluta att skratta åt kungen. För vad är det som är så roligt med monarki?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna, krönikorna och uppropen genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev. Skickas ut en gång i månaden.