Besvikelsens epok

Återigen är den demokratiska ideologin utsatt för angrepp i Europa, precis som den var under mellankrigstiden i början av 1900-talet. Den demokratiska yra som rådde år 1919 – omedelbart efter första världskriget – ersattes snabbt av en antidemokratisk utveckling. År 1940 var demokratin utrotad på den europeiska kontinenten, med undantag av Schweiz. I övrigt kvarstod det demokratiska statsskicket enbart i Sverige, Storbritannien, Irland och Finland.

Den antidemokratiska utvecklingen 1919–1940 kopplas vanligen samman med totalitära ideologier. Bortglömd är antidemokratin inom auktoritär konservatism, trots att denna ideologi eliminerade demokratier i Europa på löpande band efter 1919. Och detta skedde ofta i nära samarbete med rojalismen, som därmed återkommande visade sin antidemokratiska potential.

En återkommande tanke inom den auktoritära konservatismen är att ”folket” inte ska sysselsätta sig med politik, utan hålla sig i sin privata sfär. Istället ska traditionella eliter styra landet enväldigt. Urtypen för denna typ av diktator var kungen, som förkroppsligade – med Guds nåde – statsstyret såsom väsensskilt från ”pöbelväldet” demokrati. Typiskt tog kungar under mellankrigstiden makten via statskupp (till skillnad från fascistiska ledare som oftast föredrog det demokratiska systemet för att nå inflytande).

Ett exempel är Rumäniens kung Carol som 1938 avskaffade demokratin och antog rollen som diktator. Hans jugoslaviske kungakollega Alexander upplöste parlamentet (Skupštinan) år 1929 och införde kunglig militärdiktatur. I Grekland utsåg kung Georg II en ministär 1936 och – under förevändningen att undvika ett kommunistiskt kuppförsök – införde den så kallade fjärde augusti-diktaturen. Parlamentet upplöstes, pressfriheten inskränktes, fackföreningarna förbjöds och republikanska officerare rensades ut. I Bulgarien gjorde militären statskupp 1934 och samtliga partier upplöstes, varpå kung Boris III antog rollen som diktator 1935.

Alternativen till kungar som diktatorer var framför allt högre militärer, som general Franco i Spanien. Eller marskalk Józef Piłsudski i Polen, som genomförde statskupp 1926. Eller den konservative amiralen Miklós Horthy som tog makten i Ungern 1919. Men även detta skedde i en rojalistisk antidemokratisk tradition och det är därmed ingen slump – hävdar jag – att det just är i stater som Polen och Ungern som vi i dag ser demokratin mer eller mindre avskaffas, utifrån ett auktoritärt konservativt arv. De bägge antidemokraterna Piłsudski och Horthy hyllas mycket riktigt av mörkermakter i dagens Polen respektive Ungern. Det går även att lägga till Rysslands tsaristiskt rojalistiska tradition, under vilken Vladimir Putin verkar.

Europas kvarvarande monarkier förblir en påminnelse om idégodset hos auktoritär konservatism

Europas kvarvarande monarkier förblir en påminnelse om idégodset hos auktoritär konservatism, som bevisligen inte låtit sig utplånas efter 1945. Tanken att ”en stark man” ensam ska regera som upplyst despot förefaller 2016 mer levande än på mycket länge. I skuggan av antidemokratin hos nazism, neofascism och radikal högerpopulism gör sig även denna ideologi sig påmind i vår mörka tid. ”Allting går igen, ur tidens grums och mögel”, sjöng revyartisten Karl Gerhard redan 1940. Att vara stolt demokratisk republikan blir därför en allt viktigare princip för oss som satts att leva i denna besvikelsens epok.