”Låt KU granska kungahuset”

I år firar vi 80-årsjubileum av det demokratiska genombrottet i Sverige. Detta genombrott var inte självklart. Det tog över 30 år för socialdemokratin och liberalerna i förening att driva fram allmän och lika rösträtt och ett parlamentariskt styresskick. Författningsreformerna 1918-1921 tillkom efter decennier av kamp, demonstrationer och strejker.

Före demokratins genombrott hade den offentliga makten i Sverige delats mellan kungen och dennes regering å ena sidan, och riksdagen å den andra. Samtidigt var riksdagen i sig odemokratiskt sammansatt. Rösträttsreglerna innebar i praktiken att endast män med stora inkomster eller fast egendom kunde bestämma riksdagens sammansättning.

Demokratins genombrott handlade alltså egentligen om två reformer: dels att förändra rösträttsreglerna så att riksdagens sammansättning speglade folkviljan, dels att bryta med maktdelningstanken i 1809 års regeringsform och ersätta det med ett parlamentariskt styresskick. Parlamentarism innebar att regeringen inte längre skulle vara kungens verktyg för att styra Sverige, utan riksdagens.

Ingetdera skedde utan konvulsioner. Mot alla förändringar av rösträttsreglerna protesterade den politiska högern och de storbondeintressen som just på grund av rösträttsreglerna kommit att dominera riksdagen under 1800-talet. Och mot alla tankar på parlamentarism stegrade sig kungahuset. Den saken ställdes också på sin spets med kung Gustav V:s borggårdstal 1914, då kungen angrep den liberala regeringen och dess statsminister Karl Staaff. Efter detta tvingades Staaff att avgå.

I sak gällde det då försvarsfrågan, men i botten fanns striden om parlamentarismen. Var regeringen kungens rådgivare, eller skulle den vara utsedd av riksdagen? Hade kungen rätt att avsätta en regering som hade stöd i riksdagen? Hade han ens rätt att driva opinion mot en regering han ogillade?

Med reformerna i början av 1920-talet avgjordes saken åtminstone utåt till parlamentarismens fördel – Sverige skulle hädanefter styras av en regering som hämtade sitt stöd från en demokratiskt vald riksdag, inte från kungen.

Ändå gällde ända fram till 1974 en regeringsform där kungen utpekades som den som styrde riket. Alla propositioner som utarbetades av rader av socialdemokratiska statsråd, lades formellt fram i kungens namn. På 1960-talet bestämde man sig emellertid för att grundlagsmässigt formalisera demokratin och parlamentarismen. Utredningar tillsattes, och i början på 1970-talet tog man upp partiledaröverläggningar.

Kungahusets ställning blev förstås en av huvudfrågorna. De republikanska partierna socialdemokraterna, folkpartiet och kommunisterna drev sin linje, medan moderaterna drev sin. Som alltid i grundlagssammanhang sökte man en kompromiss, och det blev till slut en sådan, den så kallade Torekovsöverenskommelsen 1971.

Man kom överens om att behålla monarkin formellt, men att inskränka kungafamiljens åligganden till strikt ceremoniella och representativa uppgifter. Kungen skulle inte ha någon politisk makt.

Det var en bra överenskommelse, och speglar den svenska samförståndsmodellen i grundlagsfrågor. Den speglar nog också den folkliga uppfattningen, både nu och då. Det må vara att det kanske finns en folklig förankring för ett bevarat kungahus, men det finns ingen förankring för att detta kungahus ska ha en politisk roll. Eller annorlunda uttryckt: folk vill kanske ha kungen, men nästan ingen vill att han ska vara med och styra Sverige.

Kungafamiljen ska alltså hålla sig till ceremoniella och representativa uppgifter. Enligt regeringsformen får kungen därför inte sitta i riksdagen eller i regeringen. Men det finns förstås andra sätt att utöva makt, nämligen att göra som Gustav V på borggården – via uttalanden. Kungahuset är en formidabel plattform för den som vill vrida debatten i en eller annan riktning, och i det moderna mediesamhället är möjligheterna större än någonsin.

Länge var medlemmar av kungafamiljen därför ytterst försiktiga i sina uttalanden om dagsaktuella och politiska frågor. På senare tid tycks det emellertid som om den försiktigheten börjat avta. Medlemmar av kungahuset gör allt oftare uttalanden i politiska frågor. En uppenbar sak är förstås att kungen vid öppnandet av riksdagen håller allt längre anföranden. Visserligen än så länge bara i allmängiltiga ordalag, men självklart är det viktiga inte alltid vad som sägs, utan vilka frågor som tas upp. Så kan man påverka dagordningen i politiska debatten.

Men ibland väljer medlemmar av kungafamiljen också sida. När kungen härförleden avfärdade debatten om galna ko-sjukan med att den var överdriven, så kan säkert många hålla med honom. Men det finns också många som anser att det är en viktig fråga, och är det då verkligen korrekt av kungen att använda sin tribun för att marginalisera dem?

Frågan måste ställas: kan en monark vara en trovärdig symbol för landet och en sammanhållande kraft, om han väljer sida i kontroversiella spörsmål?

Det mest flagranta övertrampet står emellertid inte kung Carl XVI Gustaf för. Det gör drottningen.

När man läser igenom UD:s genomgång av bilden av Sverige under förra året, slås man av att det i utländsk press förmodligen aldrig skrivits så positivt om Sverige något enstaka år, så som skedde år 2000. Händelser som Förintelsekonferensen och öppnandet av Öresundsbron slogs upp stort, och många skrev om det svenska IT-undret och den förbättrade ekonomin.

Antalet negativa nyheter om Sverige var få. Men en av dem stod drottning Silvia för, när hon i en intervju i oktober förra året ska ha förundrat sig över att palestinierna skickar ut sina barn för att kasta sten på den israeliska polisen. Förutom att detta är en fullständigt snedvriden bild av konflikten i Mellanöstern, så blev det tydligt att drottningen valt sida.

Detta väckte naturligtvis stort uppseende i arabisk press, och det skadade bilden av Sverige i arabvärlden. Samtidigt pågick känsliga samtal mellan israeler och palestinier under svensk ledning, för att försöka nå fram till ett fredsavtal. Det är väl uppenbart för de flesta att Sveriges möjligheter att agera som en konstruktiv samtalspartner inte underlättas av en debatt i arabvärlden där Sverige utmålas som partisk.

Att regeringen styr riket och är ansvarig inför riksdagen framgår av regeringsformens paragraf 6. Regeringens arbete och riksdagens kontrollmakt av regeringen är också hårt styrda av grundlagen. Däremot sägs förbluffande lite om statschefens uppgifter, hans förhållande till riksdagen och riksdagens möjligheter att kontrollera hur han sköter sina åligganden.

Här finns alltså en blind fläck i vårt statsskick. Riksdagens konstitutionsutskott granskar regeringen, och finansutskottet har en övervakande roll när det gäller Riksbanken. På så sätt finns det former där både regeringen och Riksbanken kan granskas när det gäller huruvida man sköter sitt arbete i enlighet med de lagar och bestämmelser som riksdagen satt upp.

Sådan kontrollmakt saknas emellertid när det gäller medlemmarna av kungahuset. Konstitutionsutskottet, som väl vore det naturligaste organet för en sådan granskning, har inte den uppgiften.

Kungahusets konstitutionella ställning i Sverige är därför väldigt vag. Det är den enda del i statsförvaltningen som inte står under riksdagens konstitutionella granskning. Det finns ingen löpande uppföljning av hur statschefen sköter sitt arbete, och om han och andra medlemmar av kungafamiljen håller sig inom de ramar som man kom överens om i Torekov 1971. Det är en uppenbar brist. Den sittande författningsutredningen bör därför fundera över om man behöver förse riksdagen med ett sådant granskningsintrument.

Text: Morgan Johansson Riksdagsman, Socialdemokraterna