Bröllopsfjantet närmar sig utlösning

Snart juni. Med blott tre veckor till dagen B är vi nära att dränkas av en rojalistisk tsunami. Sedan utbrottet vid årsskiftet har vi i ett halvt år översköljts av allt högre rojalistiska bröllopsvågor.

Redan före islossningen gavs vi närgången inblick i den stolta svenska flottans övningar med den kungliga roddbåten. Parallellt med starten på SVT:s kvartalslånga bröllopsserie som gav Ockelboborna lantisstämpel. Så fick vi följa den 20 man starka projektgrupp som med nära nog Chalmeristisk precision konstruerar bröllopstårtan. Liksom vi tog del av ordkriget i stadshuset kring tidplan och merkostnaderna för forcerat färdigställande av Stockholms nya spårvägslinje.

En flod av reportage på temat här har du; ditt bröllop, ditt slott, ditt liv etc har säkrat att vi inte missat ett hörn av brudparets uppväxt, barnlekar, studieår, prinsessans kamouflerade Ockelbobesök, parets första pussar samt den blivande prins Daniels arvsanlag och njure.

Senaste veckorna har vi presenterats den officiella bröllopsservisen, den officiella bröllopschokladen och det officiella minnesmyntet. En urspårad arkitekt har erbjudit ett stramt minimalistiskt slott i Barbie-rosa. Vi kan nu också slicka såren efter mångmiljonrenoveringarna av Storkyrkan och Haga Slott och stympningen av slottsparken allt medan vi får löpande uppdateringar av hotellbokningsläget. Expressen erbjuder gratis Bernadottebok och TV4:s unika kungadokumentär och utlovar smygtitt när kungen smyger.

Inte ens ärevördiga NE kan avstå från att slå mynt av tillfället och erbjuder billiga lightversionen av Kungligt genom tiderna. Bröllopsuppladdningen har kryddats med något om kungens raseriutbrott och ingående paparazziscoop runt prinsessan Madeleines och prins Carl Philips havererade kärleksaffärer där någon ändå meddelade att vi kan trösta oss med att de bägge prinsessorna stöttar varandra i detta traumatiska skede i livet.

I floden av icke-händelser och allmän hovsmörja med all sin konstruerade problematik utropade de bägge kvällstidningarna i krigstidsrubriker sistlidna helg nyheterna om prins Carl Philips kupp mot kungen och hovets okände arvinge. Det rojalistiska fjantet närmar sig klimax och utlösning. Vi vet nu också att akten skyddas av 2 000 poliser och 3 000 militärer och att den sammanlagda kostnad för själva bröllopet exklusive bevakning landar på minst 60 miljoner. Men att den stackars kungen också gräver djupt i sin egen plånbok.

I veckan har vi så kommit till vaktparaden och informerats om vikten av att hästarna kläs i silverskor. Ett tilltag väl likt sådant vi annars raljerar om när det gäller banarepubliker. Men beslutet är nog väl övervägt. Kungen har säkert konsulterat sin gode vän den folkkäre sultanen av Brunei som lät guldplätera hedersvaktens automatvapen.

Den mest politiska delen av bröllopsspektaklet har rört den så kallade brudöverlämningen. Efter livlig debatt på riksnivå har brudparet slutligen i god teve-såpa-serie-anda valt att trotsa opinionen och slutligen fäst sig vid Hollywoodversionen.

Jag har många gånger svårt att förstå mediernas roll och mål. Vill man skandalisera för att fälla monarkin? Eller ömsint värna om densamma och dess bestånd? Eller bara tjäna pengar? I avsaknad av seriös debatt finns inget givet svar utom att det men säkert handlar mest om det senare. Annat vore naivt att vänta sig.

Men ett är säkert! Att när SvD lördagen den 22 maj 2010 med rubriken ”Mitt ja är bara riktat till Daniel”, publicerar 2000-talets största SvD-omslag, möjligen tangerat av 9/11 händelserna på Manhattan, och ett 6-sidigt totalt ointressant intervjureportage samtidigt som världen håller andan inför upplösningen av de tragiska händelserna i Bangkok är det ett hån mot SvD:s journalistiska tradition och historia och mot mig som läsare och prenumerant.

Aldrig har väl en icke-nyhet fått så stor plats i den tidning som har ambitionen att utgöra landet mest respekterade och renommerade morgontidning och nyhetsorgan.

Våren 2010 kommer vi att minnas som en högtid för fjäsket och fjantet och ett lågvattenmärke för integriteten, den professionella hållningen och det politiska modet. Jag kan förstå att debatten om monarkin, inte minst av valtaktiska skäl inte tillhör agendans topp 10. Men frågan om landets statsskick kan heller inte vara så underordad att den förtjänar rådande tystnad.

Skvaller och skitprat om kändisar och skådisar kan jag tåla. Men när samma journalistik något ompackad och förfinad praktiseras kring centrala delar av vårt statsskick visar det att i rådande ordning ligger något unket. Det är visserligen inte hovets eller kungafamiljens fel. De är säkert reko folk. Men ett statsskick som får vuxna professionella att bete sig som allt annat än detta och leka dockskåp och kejsarens nya kläder stärker mig i övertygelsen att monarkin utgör ett systemfel med destruktiva effekter.

När jag nu står här på ICA och håller i Aftonbladets glättiga specialtidskrift Royal nr 3 kan jag inte låta bli att sända en tanke till stackars Lars Johan Hierta och hans ideal och tänker att det är väl bra ironiskt att det skall till en moderat att i din och Vilhelm Mobergs anda fortsätta kampen mot kronan och överheten.

Opinionen håller på att svänga. Den som plockar upp stafettpinnen kommer att ha fördel. Avskaffande av monarkin är i antågande och låt det gå fort. Det är dags inleda en ny tid och förpassa familjen Bernadottes funktion till historien.

Vive la République!