SVT övertygar inte om bröllopsbevakningen

Kungahuset är en maktfaktor som borde granskas enligt normala journalistiska principer, skriver Erik Nordblad.

Programdirektörerna Jan Axelsson och Lena Glaser har bemött RepF:s kritik mot SVT:s rapportering inför det kungliga bröllopet (“Visa mer opartiskhet, SVT!”). “SVT säljer aldrig ut de grundläggande public service-värdena om självständighet och oberoende”, heter det i svaret, men konkreta besked om kommande, opartiska inslag saknas.

Lika otydlig är informationsdirektör Helga Baagøe, som i en TT-intervju visserligen lovar att SVT ska granska kungahuset, men att det “inte är något som kommer att vara en naturlig del av varje program eller sajt”. Mycket mer får vi inte heller veta när Peter Althin pressar henne i Gomorron Sverige.

Man måste ge Baagøe rätt i att kritisk granskning inte riktigt passar in i alla sammanhang. Det skulle onekligen se konstigt ut om seriösa analyser fick samsas med artiklar som “Ur arkivet: Familjelycka när kungafamiljen övar simning”, “Din kärleksdikt kan läsas upp för Victoria och Daniel” och “Victoria: Jag mötte isbjörnen” (autentiska exempel från SVT:s bröllopssajt).

Programserien “Det kungliga bröllopet”, som svenska folket kommer beredas tillfälle att följa under femton veckor, är nog också fel plats för tuffa frågor. Där bjuds vi istället på “bröllopsyra, men också en bild av den kungliga vardagen” (enligt “Året med kungafamiljen”:s stolta exempel, får man förmoda). Historia, etikett, mat, mode och blommor står också på programmet.

Historietemat kunde i och för sig öppna för att beskriva monarkin som den fördemokratiska kvarleva den är – ett perspektiv jag hoppas att Herman Lindqvist i sin roll som kommentator ska lyfta fram. Men frågan är hur mycket hjälp man kan vänta sig av någon som skrivit om ståhejet kring kungahuset under rubriken “Sorry, alla republikaner”:

Ja, kära republikaner, så här kommer det rulla på. Om inte kungafamiljen grips av kollektivt vansinne och flippar ut fullständigt, så är vägen utstakad, en trevligt kunglig och pampig väg med fanfarer och ridande högvakt.

Take it or leave it, som det heter på nusvenska.

Det är nog ingen risk att republikanerna ska “take it” – men SVT verkar oroväckande villiga att lägga sig platt när fanfarerna ljuder. När ska de inse att kungahuset inte är en gullig dockskåpsvärld, utan en institution med egna intressen och ett inte obetydligt inflytande? Kort sagt en maktfaktor som borde granskas enligt normala journalistiska principer i varje inslag, hela tiden – och inte bara där det faller sig “naturligt”.

Mer läsning på temat kungahuset i media:

Roger Lundgren vid Queen Magazine berättar om journalister som kommer till hovet med blommor och presenter.

Dagens Nyheters Niklas Wahllöf kritiserar en allt fjäskigare kungarapportering, och hävdar att “[d]en ‘utveckling’ som har skett handlar inte om något plötsligt ökat behov av rosa drömmar hos det ständigt felciterade ‘svenska folket’ – och att medierna tjänstvilligt svarar upp mot detta behov – utan om en yrkeskår som har tröttnat på att vara grå granskare med taskiga löner och sjavig klädsel och nu vill få lite bladguld stänkt på sig.”

Aftonbladet avslöjar att Sveriges Radio låter Daniel Westlings bäste vän bevaka kungabröllopet.

Den norske statsvetaren Carl-Erik Grimstad imponeras av det svenska kungahusets skickliga mediehantering.

Svenska Dagbladets chefredaktör Karin Lennmor intervjuas om SvD:s relation till kungahuset. “Att hamna i kylan vore ödesdigert för tidningen, erkänner hon, och berättar att hovets presstjänst med presschef Nina Eldh hör av sig för att berömma eller klaga på tidningens texter.”

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna, krönikorna och uppropen genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev. Skickas ut en gång i månaden.