Recension: ”Tjabo” av Åsa Linderborg

Tjabo – en biografi
Åsa Linderborg, Polaris, 2025

Att läsa den här boken om vår statschef är att bli övertygad om att kungadömet bör avskaffas. Åsa Linderborg citerar många tidningsartiklar och mycket skriverier i Svensk Damtidning och liknande publikationer. Hon är historiker av facket, van vid källkritik och man kan känna hur hon ibland storknar i de svassande och inställsamma textmassorna. Hennes textkritik blir ironi – och en mycket roande sådan.

Det rör sig inte om en traditionell biografi, utan om en skildring av hur kungen och hans familj ”gestaltas och analyseras i medierna, kommenteras av medborgarna och övervakas av de folkvalda”. Åsa Linderborg träffar aldrig det biograferade objektet – kungen. Tidningsskriverierna som konstruktioner efter språkliga mallar poängteras när hon beskriver bröllopet mellan Daniel och Victoria.

”Ett kungligt bröllop gör journalistkåren till Den stora berättaren om något som för en gångs skull är härligt och positivt. Nu ska man skriva fram en kärlekssaga om brudparet, man ska mejsla ut karaktärer, spinna en dramaturgi som väcker ädla känslor man ska bygga en story som säger något om konungariket Sverige.” (sid. 475-476)

Vi får följa Svensk Damtidnings och skvallerpressens ordval och beskrivningar av Carl XVI Gustafs liv. Det blir en uppbygglig uppvisning av underdånighet och kunglighetens ”magi” och dess verbala konstruktioner.

Linderborg är själv republikan och såg helst att Sverige vore en republik. Bokens 689 sidor ger många aspekter av modern nutidshistoria. Linderborg är ju historiker i grunden och kan sin källkritik, vilket leder till många formuleringar som framkallar ett skratt eller leende. Ett exempel på Åsa Linderborgs ironiska stil är beskrivningen av Dianas bröllop med Charles.

”En miljard människor världen över bänkar sig framför tv-apparaterna. 900 000 kantar gatorna längs med avspärrningarna. Diana bär en brudklänning som är Silvias antites, det är så mycket tyg och rysch och pysch att hon knappt får plats i den lilla vagnen som fraktar henne till kyrkan, det är som att titta på en tvättmaskin full av sänglakan. Släpet är 7,5 meter långt, vilket ska signalera brudens status. Slöjan, som symboliserar oskuld och kyskhet, lyfter Diana först när de kommer ut ur kyrkan.” (sid. 354)

Det finns ett antal linjer som framskapar texten. Den första är förstås kungens egen historia och hur den gestaltas i familjen. En annan linje är Europas övriga kungafamiljer och hur de har klarat sig genom revolutioner och förändrade statsskick. En tredje linje är den republikanska motvikten mot kungadömet. Denna del i texten känns särskilt roande och läsvänlig för mig. En fjärde linje är den nazistiska tråden från Sibyllas föräldrar till Silvias far. Det är en mörk skugga i familjeberättelsen.

Jan Magnusson,
medlem i Republikanska föreningen
(litteraturvetare och konstvetare)