Hur många hertigar ska Sverige ha?

I förra månaden föddes prins Oscar som omedelbart utnämndes till hertig av Skåne.  Han är än så länge bara 52 cm lång, enligt riksdagens talman Urban Ahlin ”jättesöt”, och diar troligen fortfarande sin mamma Victoria, Sveriges blivande statschef.

Men snart är han 1.85 och kan ta sitt hertigdöme Skåne i besittning, en uppgift han kommer att dela med hertiginnan av Gotland, hertiginnan av Östergötland, hertigen av Ångermanland och ett flertal andra hertigar och hertiginnor i kungariket Sverige.

Till dags dato har vi på ett par år fått sex nya hertigar och hertiginnor i Sverige, och fler lär det bli i takt med att Bernadottefamiljen ynglar av sig i rekordfart. Räknar man med att alla kungabarnen får tre barn var, som deras egna föräldrar, och kungen fullföljer sin policy att jämställa alla sina barnbarn, så blir det sammanlagt nio nya hertigtitlar plus hertigen av Västergötland, prins Daniel, och hertiginnan av Värmland, Sofia, som delar sina utnämningar med respektive maka/make. Det blir elva nya hertigtitlar i Sverige, på 2010-talet.

Så många hertigtitlar har Sverige aldrig haft förut. Faktum är att Sverige aldrig har haft några hertigdömen i egentlig bemärkelse. Tituläradeln har bestått av grevar och friherrar medan de fåtaliga hertig/hertiginnetitlarna har tillfallit barnen till den regerande kungen och deras äkta hälfter. Så var till exempel kronprinsessan Sibylla, kungens mamma, hertiginna av Västerbotten och prins Bertil, stand-in för vår egen kung var hertig av Halland.

Sibyllas döttrar, de fyra Hagasessorna, gifte sig utomlands eller med icke kungliga män, och förlorade därmed sin ställning som kungligheter. Prins Bertil hade inga barn. Hans syster prinsessan Ingrid blev gift med den danska kungen, och då var det den danska kronan som stod för hennes och hennes barns uppehälle. Kungens farbröder Sigvard och Carl Johan gifte sig borgerligt och förlorade sina prinstitlar, och deras barn kunde därför inte kräva att stå kvar i tronföljden. Alltså inga hertigdömen till dem heller, tursamt nog.

Det är i den nya generationen av kungligheter som det har skett en modernisering som samtidigt verkar ta oss tillbaka till den medeltida feodalordningen. Låt oss konstatera att det inte längre har någon betydelse vem kungens barn gifter sig med. Vi har Daniel, en före detta gymägare från Ockelbo som efter äktenskapet med Victoria blivit prins av Sverige, och Carl Philip har äktat den före detta utvikningsflickan Sofia, vilket inte hindrat henne från att bli både prinsessa och hertiginna.

Att man numera i kungafamiljen accepterar att barnen gifter sig med vanliga män och kvinnor utan några konsekvenser för deras position i tronföljden öppnar för en upphöjelse även av barnen till dessa kungligheter, vilket gett kungen chansen att låta dem stå kvar i tronföljdsordningen och utrustas med fina titlar.

Frågan är dock hur smart det är att ha så många kungligheter som ska dela på bidragskakan. Står man kvar i tronföljdsordningen har man nämligen rätt till apanage ur kungariket Sveriges kassa när man representerar. Det kungliga bidraget går direkt till regenten Carl Gustav och efter hans bortgång kommer det att tillfalla drottning Victoria.

LÄS MER: Ge kungen månadslön

Innebär hertigraseriet att statschefen i framtiden får dela kakan med alla sina släktingar, även de som inte tillhör den  gren av huset Bernadotte  som sitter på tronen, eller kommer politikerna att tillföra mer pengar till underhållet till ett tiotal svenska hertigar och hertiginnor, av vilka de flesta inte är direkta avkomlingar till regenten?

I det första fallet kommer statschefens kaka att bli mycket mindre, i det andra fallet så fall riskerar förändringen att bli kostbar för svenska skattebetalare som kan räkna med att gå från ett av de billigaste till ett av de dyraste kungahusen i Europa. Tänk er att vi till dag dato betalat för en familj med tre barn, och i exemplet ovan går över till att betala för ett tiotal ”kungliga” familjers lyxliv. Har riksdagen, som ytterst beslutar om de kungliga hovstaternas bidrag, funderat över konsekvenserna och vad som kan göras för att bromsa följderna av den pågående hertigyran?

Personligen anser jag att vi borde avskaffa monarkin, men om vi nu ändå bestämt oss för att ha den kvar så bör vi fokusera resurserna på statschefen och hennes barn. Bäst av allt vore naturligtvis om vi kunde välja statschef, då skulle vi enbart behöva betala för den utsedda presidenten och hens maka/make under deras ämbetstid. Inga vuxna barn skulle ingå i kalkylen och därmed inte heller några barnbarn.

Det vore en bättre lösning för Sverige, av både ekonomiska och demokratiska skäl.