För Sverige i framtiden – Carl den siste Gustaf

”Peter! Jag sjunger för dig också!”

Den 18 september 2007 fick jag i egenskap av riksdagsledamot för Kristdemokraterna en inbjudan till riksdagens högtidliga öppnande. Ceremonin inleddes med ett besök i Storkyrkan och fortsatte sedan i riksdagshuset för riksmötets öppnande. Kvällen avslutades med operan Cosi fan tutte av Mozart. Föreställningen skulle starta kl 19:30 och vi var tvungna att vara på plats på Operan 15 minuter tidigare. När klockan slog 19:30 tågade kungafamiljen in. De gör en långsam entré, sätter sig på de bästa balkongplatserna medan övriga i salongen har att resa sig upp. Det hör till traditionen att alla i salongen gemensamt utbrister i Kungssången.

Kontrasten kunde knappast varit större. Å ena sidan politiskt valda riksdagsledamöter som i demokratisk ordning kan röstas in eller bort beroende på prestation, utan hänsyn tagen till vare sig arv eller släktband, och å andra sidan kungafamiljen med Carl XVI Gustaf i spetsen, vars roll som statschef endast kan härledas till just arv och släktband. Bredvid mig satt Alf Svensson. Alf, som mycket väl kände till min negativa inställning till arvmonarkin och visste att jag inte hade någon avsikt att delta i hyllningssången till kungen, vände sig då till mig och sa: ”Peter, jag sjunger för dig också!” Vilket han gjorde tillsammans med de flesta i salongen. Vi var bara några som stod tysta under sången med en kortvarig känsla av utanförskap.

I mitt arbete som advokat har jag alltid betonat betydelsen av människors lika värde. Jag har vid otaliga tillfällen understrukit vikten av att alla människor behandlas lika, med respekt och med samma rättigheter och möjligheter. Tillhörighet till ätt, släktskapsförhållanden eller samhällsposition får aldrig påverka domstolarnas bedömning när det gäller frågor om brott och straff.

Min syn på demokrati och rättvisa begränsas inte till att omfatta endast den brottsbekämpande verksamheten och domstolarnas rättskipning. Rättvisa och demokrati måste värnas i alla sammanhang.

Sedan lång tid har jag engagerat mig i det svenska statsskicket. Sverige är sedan 1544 en arvmonarki med innebörd att tronen går i arv inom en och samma ätt. I vårt land är för närvarande Carl XVI Gustaf kung och statschef efter att ha svurit kungaeden 1973 då han efterträdde sin farfar Gustaf VI Adolf. Om detta i grunden orättvisa, otidsenliga och djupt odemokratiska sagosystem överlever kommer Carl XVI Gustaf att efterträdas av sin dotter, kronprinsessan Victoria.

Mitt engagemang för att Sverige ska avskaffa monarkin och införa republik går tillbaka till 1950-talet när jag första gången läste Vilhelm Mobergs skrift: ”Därför är jag republikan”. De tankar jag gått och burit på satte Moberg på pränt. Han uttryckte det så träffande: ”I ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen.” Jag delade Mobergs övertygelse och han inspirerade mig till att mer aktivt försöka få till en ändring. Det som kännetecknar ärlighet, hederlighet och alla människors lika möjligheter och rättigheter är helt oförenligt med arvmonarki som statsskick.

Min inställning var säkert känd för Republikanska föreningen när jag i början av 2000-talet tillfrågades om medlemskap. Föreningens budskap tilltalade mig och jag var villig att sprida det vidare. Möjligen sågs jag som en särskilt lyckad värvning då jag var en av få kristdemokrater i en förening bestående av en majoritet vänstersympatisörer.

Att de flesta kristdemokrater inte önskade republik framkom i en undersökning som gjordes 2003 då samtliga riksdagsledamöter tillfrågades om sin inställning till arvmonarkin. Av de 273 riksdagsledamöter som svarade var 56% för republik. Inom Kristdemokraterna var uppslutningen inte lika imponerande. Endast 10% ville ha republik. Det deprimerande resultatet berodde säkert på att partiet i sitt partiprogram hade inskrivit arvmonarkin som statsskick. Jag hade i denna fråga en annan syn än partiet. Sveriges statsskick var dock ingen stor fråga för partiet. Inte inledningsvis i vart fall. Tonläget skärptes dock. En insändare i partitidningen Kristdemokraten från ett kommunalråd i Solna tyckte att jag skadat partiet genom att sitta i partiledningen samtidigt som jag var engagerad i Republikanska föreningen. Det fanns ett upprop från unga kristdemokrater med samma budskap. Från partiledningen hördes emellertid inga högljudda röster, med ett undantag: Det utbröt en del reaktioner när jag nominerades till Republikanska föreningens ordförande samtidigt som jag satt i partistyrelsen. Jag ombads att allvarligt tänka över min framtid då det fanns en risk för att jag kunde skada partiet. Jag meddelade 187 vem fan är du? att jag naturligtvis inte önskade skada partiet och därför övervägde att avgå. Ställningstagandet uppfattades som en utmärkt idé. Efter att jag tydliggjort att det inte var föreningen utan partistyrelsen jag avsåg lämna fick jag inga fler propåer att avgå.

År 2006 blev jag invald i Republikanska föreningens styrelse, samma år blev jag vice ordförande. Mellan åren 2009–2013, när jag var föreningens ordförande, steg medlemsantalet från några tusen till över tiotusen vilket naturligtvis var oerhört glädjande. Ökningen tror jag beror på en kombination av olika faktorer. Samtidigt som vi i föreningen skrev debattartiklar som fick stor uppmärksamhet fanns det händelser inom kungafamiljen som väckte medialt intresse. Varje gång det skrevs om en romans, en födelsedag eller bröllop på slottet ökade vårt medlemstal.

Republikanska föreningens budskap är enkelt att ta till sig. Sverige ska avskaffa monarkin och i stället införa republik. Statschefsämbetet ska inte ärvas. Vi i styrelsen fick ofta frågan hur detta skulle gå till. Skeptiker hävdade att det var svårt för att inte säga nästan omöjligt att genomföra. Vi tog då fram ett förslag som i detalj visade hur förhållandevis enkelt det skulle vara. ”Bara ett penndrag” var titeln på den skrift som visade hur det skulle gå till. Det behövdes bara ändringar i 21 av regeringsformens paragrafer, ändringar i riksdagsordningen, vallagen och dessutom att successionsordningen upphävdes. Lagtekniskt var det således inte så komplicerat.

Spelar det egentligen någon roll om vi har arvmonarki eller republik, utöver att det är ett svek mot alla som värnar demokrati? Enligt min uppfattning är svaret tveklöst ja. En president som inte håller måttet, som i USA, kan röstas bort i ett val. Detsamma gäller inte för vår statschef.

Men kanske öppnar kungen dörrar för näringslivet? Ingen har kunnat visa något starkt belägg för att det förhåller sig på det viset. Vill någon göra affärer med ett svenskt företag så sker inte det för att vi har en kung som statschef. Det som avgör att ett köp kommer till stånd är produktens kvalitet och pris. Jag är vidare övertygad om att turister vill besöka vårt land, även om vi inte har en kung. Rent av skulle Sverige tjäna ekonomiskt på att avskaffa monarkin. Ett annat argument som framförts mot ett republikanskt statsskick är att ett presidentval kostar mycket pengar. Visst skulle det kosta pengar, men det innebär samtidigt en investering i demokrati. Den kostnad vi har idag i apanaget – som funnits sedan 1809 – kräver inte insyn i hur medlen används. Närmare 100 miljoner kronor. En förfärlig massa pengar som skulle kunna investeras i ett demokratiskt val av president i stället. Men traditionen då? Sverige har sedan urminnes tider haft monarki i olika former. Och traditioner är väl till för att bevaras? Det är viktigt att skilja på historia och tradition. Den svenska historien försvinner inte för att vi byter till republik. Traditioner som inte längre är förenliga med demokratiska värderingar och principer ska inte behållas. Det var inte så länge sedan vi av tradition uteslöt kvinnor från rätten att rösta. Ska vi ha kvar denna tradition? Barnaga är ett annat exempel på traditioner som vi tack och lov lämnat bakom oss när tider förändrats. Apropå traditioner. Magnus Erikssons landslag, från tiden omkring 1350, förespråkade valmonarki i stället för arvmonarki. I Konungsbalken skrevs in att: ”Nu skall till konungariket i Sverige konung väljas, och det skall ej ärvas.”

Ibland hävdas att kungen ju ändå inte har någon makt varför han lättare borde kunna tolereras. Argumentet anser jag är svagt. Kungen har visst makt. Han är bland annat ordförande i utrikesnämnden, leder konseljen på slottet och öppnar riksdagen. Kungen har inte samma makt som tidigare men det finns mer kvar än en plym, en dekoration. Det är märkligt att en sådan demokratisk fråga som republik kan väcka så starka känslor. Det är ju inte de individer som ingår i kungahuset som diskuteras. Om Carl Gustaf eller någon annan i familjen är bra människor har jag ingen aning om. Jag känner ingen av dem.

Jag är inte längre aktiv i Republikanska föreningen, men fortfarande medlem. I ärlighetens namn tycker jag att föreningen just nu lever en rätt slumrande tillvaro.

Under presidentvalet i november 2020 i USA kunde föreningen på ett mer aktivt sätt påvisat fördelarna med republik: att det gick att rösta bort den sittande presidenten! Alla i Republikanska föreningen borde i större utsträckning delta i samhällsdebatten och med provocerande formuleringar locka till debatt: ”En statschef ska tillsättas genom lag och inte genom samlag.” Detta tror jag skulle kunna få en yngre generation att engagera sig. Min bestämda uppfattning är att statschefen ska väljas av folket. Om detta bör ske genom direkt val eller indirekta val håller jag öppet. Jag är heller inte helt säker på om president är det bästa förslaget. Kanske skulle det vara väl så bra om talmannen blir statschef? Det viktiga är att arvmonarkin avskaffas och att vi i demokratisk ordning väljer den vi vill ska vara statschef. Inga offentliga positioner ska få ärvas. Förtjänst och skicklighet måste vara styrande principer vid tillsättning.

Arbetet för införande av republik i Sverige har betytt och betyder mycket för mig. Det är möjligt att det hos allmänheten finns ett visst stöd för monarkin även om jag är säker på att detta har minskat under åren. En undersökning utförd av Republikanska föreningen visade att 191 vem fan är du? stödet för republik ökade kraftigt mellan 2000–2010, från 12% till 28%. Liknande undersökningar ska självklart göras kontinuerligt. Den dag en majoritet av befolkningen vill avskaffa arvmonarkin har monarken ingen rätt att vara statschef. En monark kan företräda folket endast så länge detta tolereras av medborgarna. Jag är övertygad om att denna dag kommer att inträffa inom en inte så avlägsen framtid. Det största hoppet ställer jag till den yngre generationen som jag inte tror kommer acceptera att offentliga positioner kan ärvas. Men för att undvika tvång och det för kungafamiljen förödmjukande att bevittna den dagen så bör vi påbörja övergången redan nu. Det skulle naturligtvis underlätta om Carl XVI Gustaf själv, den siste Gustaf på tronen, hjälper till och gör som sin företrädare drottning Kristina och avgår. Han skulle då också leva upp till sitt eget valspråk: ”För Sverige – i tiden” och därmed lägga grunden för Sverige i framtiden, Republiken Sverige.

Vive la République.