I den av riksdagen antagna statsbudgeten för år 2022 finns under utgiftsområde 1, som handlar om rikets styrelse, en budget för statschefen. Där höjdes anslaget till Kungliga hov- och slottsstaten från 147 till 149 miljoner kronor. Det är detta belopp, alltså 149 miljoner kronor, som brukar diskuteras i media. Inget vet exakt hur pengarna används och ingen har utvärderat vad vi får för dem.

Kungliga hov- och slottsstaten är också en verklig vinnare i vårbudgeten för 2022. Anslaget höjs med 38 miljoner kronor till 187 miljoner, en kompensation för förlorade entréintäkter under pandemin.

Vilka har rätt till apanage?

Det är kungen som får apanage. I dagens riktlinjer står det att det också är till för ”hans familj”. Mer än så är det inte styrt. Kungen avgör själv hur pengarna ska fördelas och vem det ska gå till.

Varför har Carl Philip och Madeleine apanage?

Kungen bestämmer vem som ska få del av apanaget. Det finns inga lagar eller regler. I Danmark har det länge förts en debatt om att reglera utbetalningarna. Här i Sverige kände sig hovet år 2019 tvungna att begränsa antalet personer med kungliga titlar, vilket var en republikansk seger. År 2021 kom en statlig utredning som bland annat berörde utformningen av anslaget till hovet. Riksdagsledamoten Robert Hannah (L) lämnade in en motion (2021) om att bara statschefen och tronarvingen borde få apanage.

Går apanaget till att underhålla de kungliga slotten?

Nej, de kungliga slotten ägs och förvaltas av staten. All renovering bekostas av Statens Fastighetsverk. Hovet ansvarar bara för verksamheten innanför väggarna. Ingen minskning av apanaget kan innebära att det svenska kulturarvet förstörs.

Finns det ett gammalt avtal som tvingar staten att betala apanage?

Det var Karl XIII som efter statskuppen 1809 lovades apanage i ”evärdeliga tider”. Den nuvarande kungen är inte Karl XIII:s ättling och löftets rättsliga status har aldrig prövats. Hur som helst säger löftet ingenting om apanagets storlek.

Stämmer det att apanaget är ränta från när Karl XIV Johan räddade Sverige från konkurs?

Nej, riksdagen beslutade år 1983 (proposition 1982/83:100) att slopa räntebetalningarna. Apanaget höjdes istället med räntebeloppet, 300 000 kronor. Skulden borde ha ogiltigförklarats tidigare eftersom pengarna som kungen löste Sveriges skulder med aldrig var hans privata. Läs reportaget Kungahuset svindlar oss på pengar.

Är det svenska apanaget högt i jämförelse med andra monarkier?

Nej, Sverige har haft en stark republikansk opinion som har hållit emot. Men nu ska vi debattera om vad vi tycker är rimligt just i dag, i just vårt eget land. Att andra länder har ännu mer konservativa traditioner är inget skäl att inte diskutera en rimligare nivå på apanaget.

Hur mycket vill Republikanska föreningen sänka apanaget?

Vi tycker att statschefen – som är den enda som enligt lag har några officiella arbetsuppgifter – är den enda som ska ha ersättning från staten, när han är i tjänst som statschef. Ge kungen månadslön! Den nuvarande modellen för apanaget är otidsenlig och innebär att skattebetalarna försörjer prinsar och prinsessor som skulle vara fullt kapabla att försörja sig själva. I väntan på en månadslönsreform vill vi sänka apanaget med fem miljoner kronor varje år de närmaste fem åren.

Klart att ni vill sänka apanaget, ni vill ju ta bort hela kungahuset?

Ja, det vill vi. Men bara för att Sverige är en monarki behöver det ju inte vara en monarki som politikerna häller skattepengar över.

Vad kostar apanaget per invånare?

Cirka 15 kronor per år. Men alla statliga utgifter blir små om du delar dem med tio miljoner invånare. Den som tycker att 149 miljoner är fickpengar har en väldigt märklig syn på pengar, eller lever väldigt världsfrånvänt. Skattebetalarnas pengar ska respekteras från första kronan. Dessutom är den verkliga kostnaden för monarkin mycket högre än apanaget. Läs rapporten Monarkins verkliga kostnader.

Inlägget Frågor och svar om apanaget dök först upp på Republikanska föreningen.

Offentlighetsprincipen är en central del i den svenska rättsordningen. Den finns för att säkerställa att kommunal och statlig verksamhet utövas på ett korrekt och ändamålsenligt vis, och den försvårar korruption och missbruk genom att skapa insyn för allmänhet och medier. Men när det gäller landets högsta offentliga ämbete görs ett undantag. Statschefen omfattas inte av offentlighetsprincipen, och kan därför inte granskas. Bristen på insyn är skäl nog att ifrågasätta och granska kungahuset. Rapporten kommer därför med en uppmaning till bland annat landets medier att gräva mer och djupare i kungahusets verksamhet.

Monarkins försvarare brukar påstå att kungen är bra för svensk ekonomi. Forskningen är visserligen knapphändig, men ingenting tyder på att monarkin skulle gynna varken export eller turism. Svenska företags framgångar utomlands är oberoende av en kungafamiljs sporadiska närvaro. Regeringskansliets exportstrategi nämner inte att vi har en kung. Visit Sweden tar inte upp monarkin en enda gång när de lyfter fram svenska turistmål. Myterna om monarkins positiva effekter på turism och export är just det, myter.

I rapporten har vi dessutom gjort en utförlig jämförelse av kostnaderna för den svenska monarkin och den finska republiken, för att se hur ett tänkbart republikscenario skulle kunna påverka kostnaderna i Sverige. Vi menar inte att det billigaste statsskicket också är det bästa. Vi strävar efter det mest demokratiska statsskicket. Vår undersökning visar att den svenska kungen kostar över 1,1 miljard kronor mer än Finlands president, även med kostnaderna för det finska presidentvalet inräknat.

I en demokratisk republik går det att skilja på statschefens privata ekonomi och statens ekonomi. Det kan vi inte göra i Sverige. Tänk dig att generaldirektören för Pensionsmyndigheten skulle köpa ett fritidshus i skärgården och betala för huset med myndighetens pengar. Eller att en svensk ambassadör skulle köpa en motorbåt till sin son och fakturera svenska staten för detta. Så fungerar den svenska monarkin idag, 2020! Trots detta hörs väldigt lite från våra politiker om vikten av att upprätthålla offentlighetsprincipen. Den granskande journalistiken lyser med sin frånvaro, och ännu ett år passerar med en statschef helt befriad från ansvar och jobbiga frågor.

Rapporten Monarkins verkliga kostnader gör en ansats att visa de verkliga kostnaderna för den svenska monarkin under 2019. Men den totala kostnaden borde egentligen inte räknas bara i kronor och ören, som i vår rapport. Det finns kostnader som inte går att sätta ett pris på. Ytterst betalar vi med förtroendet för den svenska demokratin och rättsstaten som den principiella kostnaden för monarkin. Att den svenska statschefen exempelvis inte kan granskas, inte dömas för brott han begår som privatperson och inte heller avsättas är ett högt pris att betala för att bevara ett kostsamt system som bygger på förlegade principer från ett fördemokratiskt Sverige.

Så vad f-n får vi egentligen för pengarna?

Ulf Bergström
Ordförande för Republikanska föreningen

Inlägget Vad f-n får vi för pengarna? dök först upp på Republikanska föreningen.

– Dagens beslut är ett steg i rätt riktning, men vi kommer inte sluta arbeta förrän hela kungafamiljen är privatpersoner och alla medborgare i Sverige har lika värde och samma rättigheter, säger Republikanska föreningens ordförande Ulf Bergström.

Justitiedepartementet väntas tillsätta en utredning om apanaget och de kungliga flaggdagarna i höst. En utredning som ska ske i samarbete med hovet och som bland annat ska se över vilka medlemmar av kungafamiljen som ska kunna utföra offentliga uppdrag och ta del av apanaget.

– I och med detta beslut har kungen föregått utredningen och väljer att agera först. Hovet har sett åt vilket håll vindarna blåser och väljer att själva ta detta beslut innan utredningen är klar. Det är 2019 inte 1971, säger Ulf Bergström.

– Barnkonventionen, som snart träder i kraft, har dessutom gjort dubbelmoralen än mer uppenbar. Dagens situation där en enda, vit, kristen familj ärver arbetet som statschef är inte demokratiskt hållbar. Hovet försöker att undvika den nödvändiga diskussionen med detta steg, säger Ulf Bergström.

Republikanska föreningen släppte nyligen rapporten Monarkins verkliga kostnader, som visar att den svenska monarkin kostade närmare 1,3 miljarder kronor 2018.

– I takt med att kungafamiljen växer så har också kostnaderna för monarkin blivit allt högre. Detta är något vi länge har lyft fram och kritiserat hovet för, och som de nu har blivit tvungna att ta till sig av. Vi förväntar oss att det snabbt växande apanaget kommer att påverkas av detta beslut och minskas kraftigt, säger Magnus Simonsson, generalsekreterare på Republikanska föreningen.

– Eftersom det enbart är statschefen som enligt lag har några officiella arbetsuppgifter så anser vi att endast kung Carl Gustaf Bernadotte ska vara berättigad ersättning för sitt uppdrag, säger Magnus Simonsson.

Inlägget Republikansk seger med begränsningen av kungliga titlar dök först upp på Republikanska föreningen.

Ifrågasättandet av monarkin växer sig starkare bland såväl politiker som allmänhet. Det har blivit ett återkommande inslag med partiöverskridande motioner i riksdagen om att avskaffa monarkin. Riksdagens republikanska nätverk är aktivt och vi har sett motioner om att avskaffa de kungliga flaggdagarna. Den parlamentariska utredning som nu påbörjas är en direkt konsekvens av en växande rörelse för införandet av republik.

Republikanska föreningen har sedan länge arbetat för att begränsa antalet personer inom kungafamiljen som får ta del av apanaget och vilka som får utföra offentliga uppdrag. Eftersom det enbart är statschefen som enligt lag har några officiella arbetsuppgifter så anser vi att endast kung Carl Gustaf Bernadotte ska vara berättigad ersättning för sitt uppdrag. Att den övriga familjen också åtnjutit statliga bidrag med hänvisningen till att de ibland utför offentliga uppdrag är någonting hovet själva har hittat på. Det finns inget stöd i lagen för denna ordning och är därför ett uppenbart missbruk av skattemedel. Om exempelvis Carl-Philip Bernadotte med familj har det svårt ekonomiskt så finns möjligheten att ta ett arbete, som de flesta andra måste göra.

Utredningen ska även se över antalet kungliga flaggdagar. I dagsläget är de sju stycken, inklusive Gustav Adolfsdagen. Att den svenska flaggan ska hissas på såväl kungens som drottningens och kronprinsessans namnsdagar och födelsedagar är både orimligt och ett uttryck för den personkult som omgärdar våra kungligheter. Republikanska föreningen anser att de kungliga flaggdagarna ska avskaffas helt med möjlighet att ersättas med andra dagar. Den som oroar sig för att Sverige skulle bli tråkigare utan kungliga flaggdagar behöver bara blicka österut mot republiken Finland, som flaggar lika många gånger som vi gör, utan att en enda gång flagga för en kunglighet.

Den stundande utredningen är inne på ett bra spår, men den måste ta upp fler frågor än dessa. Det gäller främst att öppna upp hovets ekonomi för oberoende granskning, precis som för statliga myndigheter, så att vi alla kan göra objektiva bedömningar av statschefens användande av offentliga medel. Riksrevisionen måste ges bättre möjlighet att granska hur apanaget används. Det är en grundförutsättning för att säkra ett demokratiskt styrelseskick.

En annan välkommen reform vore att ge kungligheterna den religionsfrihet som resten av svenska folket har. Grundlagen säger att statschefen ska vara kristen, och därmed är inte det svenska statschefsämbetet sekulärt. Det sista statliga favoriserandet av en enskild religion måste upphöra. Religionsfriheten ska omfatta alla. Sammanfattningsvis är det glädjande med en bred enighet i riksdagen om att se över statsskicket, men det finns mycket mer som behöver förändras.

Monarkin är inte ett statsskick för Sverige i tiden. Det fungerar inte i längden att försöka modernisera ett i grunden förlegat system. Förhoppningsvis är ändå initiativet från ledamöterna i konstitutionsutskottet ett steg i rätt riktning, på väg mot ett införande av republik.

Bild: Drottningholm palace August 2012, Arild Vågen, CC BY-SA 3.0 (färglagd, roterad, beskuren)

Inlägget Reformera monarkin ordentligt dök först upp på Republikanska föreningen.

Det är det enda återredovisning som de folkvalda får. Ganska magert – och unikt lite information jämfört med annan offentlig verksamhet.

Men att hovet räknar upp de säkerhetshöjande åtgärderna i just det sammanhanget – bland andra investeringar – betyder att pengarna inte gick till att anställa mer personal eller öka några andra löpande utgifter. Istället handlade det om någon typ av nya fasta installationer.

Det talar i sin tur för att de 6,4 miljonerna inte bör vara ett permanent tillskott till hovets kassa. Sådana här investeringar skrivs av på fem år. Sedan är ”säkerhetsåtgärderna” betalade och klara, oavsett om det var 6,4 miljoner per år eller totalt över fem år som hovet behövde. Senast 2020 bör alltså riksdagen kunna sänka apanaget med minst 6,4 miljoner.

Motsatsen vore orimlig: att få pengar för tillfälliga utgifter som sedan ligger kvar och kan börja användas till vad som helst.

Glada nyheter för skattebetalarna, alltså.

Inlägget Pengarna kan tas tillbaka dök först upp på Republikanska föreningen.

Kungahuset begär 140 miljoner kronor för 2018. Det är en ökning med tre miljoner kronor – samma uppräkning som ligger i regeringens långtidsbudget sedan tidigare.

Budgetunderlaget skickas till regeringen och är en slags lång motivering till att pengarna behövs och kommer till nytta. Hovet berättar gärna om hur arbetsamt det är att tillhöra kungafamiljen: ”en omfattande verksamhet…”, ”en rad besök…”, ”ett stort antal evenemang…”, ”ett antal större projekt…”. Så låter det i varje budgetunderlag.

På sista raden sätter hovet alltid en siffra på hur många ”officiella åtaganden” kungafamiljen har haft under det gångna året.

LÄS MER: Kungen jobbar bara halva året

”Åtaganden” betyder inte att det varit några ansträngande aktiviteter, eller ens några aktiviteter där kungligheterna visat sig för folk. Det kan vara interna styrelsemöten, konsertbesök eller ”lunch med Tyska Damklubben” (drottningen den 5 december 2016). Åtagandena är heller inte separata aktiviteter: om kungen och drottningen gör sällskap på ett föredrag blir det två åtaganden.

Så vad räknar hovet in för att hitta en ökning från föregående år?

De många aktiviteterna blir ett argument för att höja apanaget. I statsbudgeten för 2017 skriver till exempel regeringen:  ”Det [har], liksom tidigare år, funnits ett stort intresse av kungligt deltagande i olika sammanhang. […] Kungen har, med stöd av övriga kungafamiljen, genomfört 800 officiella programpunkter under året.”

Om ett stigande antal aktiviteter är skäl att höja apanaget, borde rimligen ett sjunkande antal vara skäl att sänka det. Dagens syn på monarkin – även bland dess anhängare – är att den bör göra nytta.

Därför blir höstens beslut om 2018 års budget intressant. Om man tittar i kalendariet på kungahusets webbplats, kom nämligen kungafamiljen bara upp i 838 aktiviteter 2016, en minskning jämfört med året innan. Kungen själv minskade sina aktiviteter för andra året i rad: från 259 till 235.

Gör man mindre, kan man klara sig med mindre, eller hur?

(Ja, kungen börjar bli gammal, men så länge apanaget motiveras med kungahusets prestationer, så låt oss diskutera de prestationerna.)

Även om 140 miljoner är en siffra som lades in tidigare, finns det ingenting som säger att den inte kan ändras om det finns nya omständigheter. Färre aktiviteter skulle kunna vara en sådan omständighet.

Men det är nu budgetunderlaget, som hovet nyligen skickat till finansdepartementet, kommer in i bilden. Där hävdar de plötsligt att kungafamiljen hade 931 åtaganden 2016, vilket skulle innebära en ökning från 862 föregående år.

Hur man än vrider och vänder på det visar kalendern på kungahusets webbplats bara 838 aktiviteter. Frågan är var hovet har hittat de 93 ytterligare aktiviteterna – särskilt som webbkalendern redan räknar upp dels åtskilliga interna möten, ren administration, där kungafamiljens medlemmar sitter i styrelsemöten, får briefing inför statsbesök mm; dels inkluderar aktiviteter av väldigt privat karaktär som ett konsertbesök eller en gudstjänst. Ingendera kategorin innebär något publikt framträdande och kan inte rimligen vara ”åtaganden” som skattebetalarna vill finansiera.

Så vad räknar hovet in för att hitta en ökning från föregående år? Ännu fler interna möten i kungahusets privata stiftelser? Ännu fler gudstjänstbesök?

På kungahusets webbplats står det visserligen att kalendariet visar upp ”ett urval av de officiella programpunkterna”. Men det finns inget större event, och absolut inget publikt event, som ägt rum under de senaste åren utan att föras upp i kalendariet. Det kan vem som helst kontrollera.

LÄS MER: Frågor och svar om apanaget

Så här ser kungafamiljens åtaganden ut de senaste åren, enligt kungahusets webbplats och enligt budgetunderlaget:

2016: 838 åtaganden enligt webbplatsen, 931 enligt budgetunderlaget
2015: 878 åtaganden enligt webbplatsen, 862 enligt budgetunderlaget
2014: 854 åtaganden enligt webbplatsen, 877  enligt budgetunderlaget
2013: 736 åtaganden enligt webbplatsen, 602* enligt budgetunderlaget
2012: 722 åtaganden enligt webbplatsen, 602 enligt budgetunderlaget

[*möjligen förra årets siffra som råkat lämnas oförändrad]

Medan webbplatsen listar ungefär lika många aktiviteter som tidigare, har budgetunderlagens siffror rakat i höjden. Sedan 2012 hävdar hovet i sin kommunikation med finansdepartementet att antalet åtaganden ökat med 55 procent. Men enligt det egna kalendariet har de bara ökat med 16 procent.

Det är fullt möjligt att hovet har en förklaring. Det är också möjligt att man, dold bakom kungligt hemlighetsmakeri, överdriver kungafamiljens åtaganden för att driva upp apanaget. Frågan är om det är ett sätt att fastställa anslaget som riksdagens ledamöterna är nöjda med.

Inlägget Hur räknar hovet egentligen? dök först upp på Republikanska föreningen.

För många svenskar tror jag att det handlar om att bevara mysiga dopsändningar i tv, kungafamiljens insatser för välgörenhet och deras roll som dörröppnare för den svenska regeringen. En ganska praktisk och traditionell syn på kungahuset. Trots detta framför svenska republikaner oftast principiella skäl till varför man bör vara emot kungahuset.

Vi republikaner måste bli bättre på att framföra praktiska åsikter och lösningar när vi argumenterar mot att ha en statschef som väljs efter vilken livmoder hen föds ur. För nog är vårt land bättre än så?

Som liberal riksdagsledamot har jag inte mycket politiskt gemensamt med den socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven. Men jag är ändå stolt över att ett fosterbarn från svåra socioekonomiska förhållanden kan växa upp och bli statsminister i Sverige.

Jag respekterar till fullo att det finns en riksdagsmajoritet för att behålla vårt nuvarande statsskick, men personligen anser jag att Sverige skulle klara sig mycket väl utan statschef och att Riksdagens talman kan ta över kungens nuvarande representativa funktioner. Min gissning är tyvärr att det nuvarande statsskicket kommer att finnas kvar över lång tid, särskilt med tanke på att Sverigedemokraterna är ett djupt rojalistiskt parti.

Men även om vi förmodligen kommer tvingas att leva med en medeltida typ av statsskick även framöver innebär det inte att vi republikaner ska ge upp kampen. Särskilt inte vi som sitter i Sveriges riksdag. Vi måste fortsätta fokusera på alla praktiska problem med vårt nuvarande statsskick. Särskilt vad gäller den bristande rätten till insyn i statschefens statliga medel, det så kallade apanaget. Numera måste kungahuset visserligen redovisa alla sina kostnader. Men det framgår inte vad som är privata kostnader respektive kostnader i uppdraget eller hur mycket pengar respektive kunglighet får. Den svenska offentlighetsprincipen bör gälla alla svenskar och alla svenska myndigheter.

En annan praktisk fråga som vi republikaner bör driva är frågan om vilka kungligheter som ska få del av apanaget. Danmarks kronprins har uttalat att endast han och hans tronarvinge kommer ta del av apanaget när han kommer till makten. Samma regel borde vara självklar i Sverige och jag kommer att driva frågan både i Sveriges riksdag, genom motioner, men också direkt mot kronprinsessan Victoria i den offentliga debatten.

Ja, vi svenskar ser gärna på mysiga dopsändningar, men när det kommer till kritan tror jag inte att lika många tycker att vi ska betala för Madeleine och Carl-Philips shoppingrundor.

Krönika publicerad i Reform nr 1 2017.

Inlägget Praktik framför princip dök först upp på Republikanska föreningen.

-Apanaget höjdes den 1 december till att vara 137 miljoner under 2017. Höjningen är en uppräkning för löne- och prisstegringar med 2 miljoner, samma uppräkning som andra områden får.

-Alla riksdagspartier stod bakom en höjning (även om de föreslog lite olika höga uppräkningar). 18 ledamöter från Vänsterpartiet röstade för ett förslag om att skapa större insyn i hovets ekonomi.

-Apanaget har höjts med 25 miljoner sedan 2009.

-Egentligen är det delen som går till hovstaten, 51 procent av anslaget, som kallas ”apanage”. I dagligt tal brukar man dock prata om alltihop tillsammans som apanage. Republikanska föreningen har anslutit sig till den förenklingen.

-Att 49 procent går till slottsstaten betyder inte att den delen är problemfri. Pengar flyttas dessutom mellan staterna, vilket syns i hovets årsredovisning. I praktiken går det alltså inte att göra klar skillnad mellan hovstaten och slottsstaten. Därför pratar Republikanska föreningen om apanaget som helhet, de 137 miljonerna.

-Pengarna till slottsstaten går till verksamheten i de kungliga slotten: besöksverksamhet, vårdande av samlingar mm. Men renoveringar och yttre underhåll bekostas av Statens fastighetsverk, vilket även framgår på kungahusets egen webbplats. Någon fara för kulturarvet är det alltså inte om apanaget skulle minskas.

-Det finns mycket begränsad insyn i hur apanaget används. Hovet är ingen myndighet och omfattas inte av offentlighetsprincipen. När riksdagen fattar beslut om apanage har de ingen möjlighet att utvärdera de tidigare anslagen.

-Republikanska föreningen föreslår att apanaget trappas ned med 5 miljoner per år de närmaste 5 åren. Under tiden förbereds beslut om att avskaffa apanaget och ge kungen månadslön för de officiella uppdrag han har. På sikt ska hovet omvandlas till en myndighet som omfattas av offentlighetsprincipen.

LÄS MER: Frågor och svar om apanaget

Argument

-Det är unikt för offentlig verksamhet att de som beslutar om anslaget inte kan utvärdera hur det används. Riksdagens höjning av apanaget sker i blindo, eftersom hovet inte omfattas inte av offentlighetsprincipen. Villkoret för att apanaget ska betalas ut borde vara att skattebetalarna kan se vad det går till.

-Riksdagen lämnar allt lösare riktlinjer för hur apanaget får användas. Från början var det bara tänkt att gå till statschefens verksamhet. Det var aldrig tänkt att det skulle gå till vuxna prinsar och prinsessor som är fullt kapabla att ta ansvar för sin egen försörjning.

-Kungen är den enda i kungafamiljen som har ett officiellt uppdrag enligt grundlagen. Övriga familjemedlemmar ska inte försörjas av skattebetalarnas pengar.

-Utslaget på varje medborgare blir 137 miljoner ungefär 14 kronor. Men alla offentliga utgifter blir små om man delar dem med tio miljoner. 137 miljoner är inte lite pengar. Dessutom ska skattebetalarnas pengar respekteras från första kronan.

-Kungafamiljen har en privat förmögenhet som är bland de största i Sverige. Det är stötande att skattebetalarna, varav många har det dåligt ställt ekonomiskt, ska finansiera kungafamiljens leverne.

-Apanaget kan sänkas eftersom det idag används för utgifter som inte har med statschefens uppdrag att göra. De tre kungabarnens bröllop har till exempel skattebetalarna betalat sammanlagt 16 miljoner kronor för. Apanaget används också till en svällande informationsavdelning, som framför allt jobbar med att stärka monarkin i den svenska opinionen. Särskilt mycket PR i världen får vi inte för skattepengarna: kungen åker på mindre än två statsbesök per år.

-I sina egna budgetskrivelser brukar hovet be om mer pengar för att de gör så mycket för Sverige. Men 2016 (jan-nov) gjorde de 20 procent mindre än året innan enligt kalendariet på hovets hemsida. Ändå fortsätter apanaget att öka.

Insändarmallar

A ”Nästa år får kungahuset mer pengar igen, beslutade riksdagen förra veckan. Apanaget har ökat med 25 miljoner sedan 2009. Varför var de höjningarna nödvändiga? Var går gränsen? Hur stor apparat ska hovet bli? En väldigt liten del av de pengarna går till att göra Sverige känt utomlands. Istället får skattebetalarna bekosta kungliga bröllop och fester. Carl Philip och Madeleine får del av apanaget, och försörjs av skattebetalarna fastän de mycket väl skulle kunna ta riktiga jobb. Även en president, som jag hellre skulle sett att vi haft, kostar såklart pengar. Men det finns ingen republik där staten försörjer hela presidentens släkt.”

B ”Nästa år är skattebetalarnas bidrag till kungahuset uppe i 137 miljoner. Det beslutade riksdagen förra veckan. Ibland säger någon att det är lite pengar, men 137 miljoner är inte lite pengar för mig och inte för någon annan jag känner heller. Jag har ingen lust att vara med och finansiera detta lyxliv som ska visas upp i tidningar och teve. Nej, ersätt apanaget med en månadslön bara till kungen. Resten kan ta ansvar för sin egen försörjning.”

C ”Nu ska kungahuset få ännu mer pengar. Riksdagen beslutade förra veckan att höja anslaget till 137 miljoner. Även om höjningen inte var så stor – två miljoner ungefär – så har anslaget ökat med 25 miljoner sedan 2009. Jag skulle vilja fråga till exempel XX, riksdagsledamot från XX, som var med och sa ja till höjningen, om det verkligen är 25 miljoner som han (hon) säkert vet har gjort nytta för Sverige? Kungen gör bara knappt två statsbesök om året. Det blir inte mycket PR för pengarna. Istället används apanaget till orimliga saker: födelsedagsfester, bröllop, försörjning för kungabarn som inte vill jobba och en informationsavdelning som producerar Facebookuppdateringar med gulliga barn. Men det är väl knappast bra för Sverige – möjligen för stödet för kungahuset! Nästa år är det dags att sänka apanaget. Om man rensar bort allting som inte har med kungens faktiska uppgifter att göra, så kan det nog till och med göras rejält.”

Ändra gärna insändarmallarnas text till egna uttryck. Underteckna gärna ”XX, Republikanska föreningen” eller ”XX, medlem i Republikanska föreningen”.

Inlägget Argumentstöd i apanagefrågan dök först upp på Republikanska föreningen.

Det finns ett enkelt svar: För att kungen vill att de ska få det.

Men hur motiverar han det?

Offentligt kan han inte försvara att vuxna människor går och drar benen efter sig på skattebetalarnas bekostnad. Istället är motiveringen att prinsen och prinsessan får ersättning för de gånger de representerar Sverige. Det finns ingen officiell timpenning för sådana representationsuppdrag. Därmed kan kungen, så länge det finns åtminstone något publikt framträdande från prinsen och prinsessan att peka på, föra över precis så mycket pengar han vill till deras bankkonton.

Problemet här är att officiellt existerar det inget uppdrag för någon annan än statschefen att representera Sverige. Ingen politisk instans har någonsin formulerat ett sådant uppdrag. Det är kungahuset själva som har formulerat det på senare år. En cyniker skulle säga att det handlar just om apanaget: för att motivera att Carl Philip och Madeleine åtnjuter ett evigt friår. En mindre cynisk syn är att kungafamiljen vill vidga sitt uppdrag och öka sin betydelse.

Den nya definitionen av uppdraget återfinns bland annat i hovets framställningar om mer pengar till regeringen. Här står bland annat att

”Kungen stöds i sitt uppdrag av övriga kungafamiljen”

”….[d]e representativa plikter som åvilar kungen och hans familj”

”Kungafamiljens program har präglats av ett stort antal officiella åtaganden”.

Konstitutionellt är det här bullshit, på ren svenska. Ordet ”officiell” har i det här sammanhanget inte större formell betydelse än om vilken familj som helst skulle kalla sina vardagsbestyr för ”officiella”.

Uppdraget har därmed ändrats utan konstitutionell debatt. En sådan hade varit rimlig. Vill vi ha en statschef som representerar Sverige, eller bekläds vårt högsta ämbete av en hel familj? Enligt dagens grundlag är det ingen tvekan om saken: kungen är statschef och är den enda som har några lagstadgade uppdrag, inklusive de som finns i en konstitutionell praxis, som att åka på statsbesök.

Tidigare har det heller inte varit aktuellt att definiera uppgifterna för vuxna prinsar och prinsessor. Sedan den nya grundlagen infördes på 70-talet, med ett formellt mycket begränsat mandat för kungen, har vi inte förrän nu hamnat i situationen att det finns vuxna medlemmar av kungahuset som behöver få sin roll definierad. Det behövdes inte medan kungabarnen var små. Men nu behövs det.

Istället för att ta sitt ansvar för att definiera kungafamiljens roll, har riksdagen bara passivt låtit kungen sätta spelreglerna. Riksdagen har undan för undan anpassat sig till den nya praktiken genom att anpassa sina riktlinjer för apanaget. Från 1994 års ”Från anslaget bekostas statschefens officiella funktioner” till dagens ”Anslaget får användas för att täcka utgifter för statschefens officiella funktioner inklusive utgifter för kungafamiljen”.

(Läs Republikanska föreningens undersökning av riktlinjerna här.)

I dag avslår riksdagen Robert Hannahs (L) utmärkta motion om att strama upp riktlinjerna för apanaget. Den motionen hade varit en bra utgångspunkt för riksdagen att sätta ned foten i ett den här nya konstitutionella situationen. Att möjligheterna finns visar att riktlinjerna trots allt har ändrats upprepade gånger på senare år. Om man kunde mjuka upp dem radikalt 2009, kan man givetvis strama åt dem igen – Robert Hannahs motion är ju på det sättet inte det minsta revolutionär.

Men det ansvaret vill inte riksdagen ta. Istället låter man kungen ta kommandot och bestämma spelreglerna. Det imponerar inte. Inte det minsta.

Inlägget Kungahuset har skrivit om sitt eget uppdrag dök först upp på Republikanska föreningen.