Kungahuset svindlar oss på pengar

Jean Baptiste Bernadotte skuldsatte det svenska folket för evig tid till familjen Bernadotte.

Den förste fransmannen på den svenska kungatronen i Stockholm, Napoleons revolutionsgeneral Jean Baptiste Bernadotte, svindlade och mutade till sig det svenska folkets egendom, den karibiska ön Guadeloupe – och skuldsatte det svenska folket för evig tid till familjen Bernadotte. Sverige fick ön av England för 200 år sedan som kompensation för att sätta in 30 000 soldater i strider mot Napoleon.

Bernadotte, i Sverige kallad Karl Johan, lyckades få ön skriven som sin egen privata egendom, och kungahuset i Sverige har sedan 1815 kasserat in mer än 65 miljoner kronor i ränta av det svenska folket för en påstådd skuld för ön. En evig skuld som svenskarna fortfarande betalar en årlig ränta på 300 000 kronor till huset Bernadotte.
Det är på tiden att familjen Bernadotte avsäger sig Guadeloupe-räntan för en skuld som egentligen aldrig existerat.

Året är 1789. Den franska revolutionen går som en tsunamivåg och ger iskalla kårar hos de europeiska kungahus, monarkister och aristokrater som härskat och levt bekvämt lyxliv med all härlighet i hundratals år.
Franske kungen Ludvig XVI hävdar liksom övriga monarker att de fått sin makt och sina rikedomar av Gud, men det hjälper inte när giljotinens skära träffar honom i nacken i januari 1793, och hans avhuggna huvud visas upp för de jublande massorna.

Det skickar chockvågor över kungahusen i Europa som sänder trupper mot Frankrike för att återinsätta monarkin. Den franska revolutionsarmén, efter inledande nederlag, lyckas dock stå emot och så småningom slå tillbaka med stor kraft. Napoleon seglar upp som Europas starke man och i sina led har han Jean Baptiste Bernadotte, en uppkomling från den sydfranska landsortsmedelklassen, en man som framgångsrikt deltar i krigen för Frankrikes sak; en korpral som är övertygad republikan och med tiden befordras till marskalk.

Kaos i Sverige

I Sverige är läget 1810 i rejäl gungning bland de härskande. Finland har gått förlorat i ett förödmjukande nederlag, och landet går igenom sin kanske svåraste kris. Kung Gustav IV Adolf har avsatts av en ämbetsmanna- och militärjunta. På toppen sitter en gammal sjöhjälte, Karl XIII, som redan när han bestiger tronen är ett vrak. Man behöver en tronföljare, och det snabbt. Det första förslaget, en dansk prins, dör under mystiska omständigheter några månader efter “upphöjelsen”, och vid prinsens begravning massakreras riksmarskalken Axel von Fersen till döds av en folkmassa, samtidigt som polis och militär passivt ser på. Läget är kritiskt och man söker med ljus och lykta efter en tronföljare som Napoleon kan acceptera.

Efter diverse invecklingar och rejäla mutor föreslås Bernadotte som ny kronprins, bland annat lovade Bernadotte att sätta in åtta miljoner franc inom sex månader på Riksgäldskontoret, pengar som sen aldrig kom in. Men löftena satte fart på valet av Bernadotte och Karl XIII, som tidigare fnyst åt den “franske korpralen”, tog honom som sin adoptivson. Den 21 augusti 1810 valde samtliga ständer den franske marskalken till svensk kronprins. På kvällen blev det ett rejält fyllekalas och det berättas att prästerna, som hade svårast att acceptera den katolske fransosen, söp värst. Ett vittne, Hans Järta, skrev i ett brev till frun att han “endast i bildkonsten sett en liknande backanalisk procession”.

Själv hade katoliken Bernadotte inga problem med att snabbt och lätt byta religion. På Wikipedia kan man läsa att han den 19 oktober 1810 på det svenska konsulatet i Helsingör antog den lutherska läran i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom, prostarna Palm och Nordvall och några svenskar. Fursten bad att få bli ensam med ärkebiskopen, och efter en timma kom denne ut med orden: “Jag hade berett mig på att lämna honom en kort upplysning om skiljaktigheterna mellan våra trosbekännelser och han har hållit för mig en föreläsning om alla religioner sedan världens skapelse”.

Lika snabbt och lätt gick det att förvandlas från revolutionär till monark. Den landsflyktige franske officeren Charles Jean-Baptiste Suremain, då i svensk tjänst, noterade i sina minnesanteckningar om Bernadottes ankomst till Stockholm: “Jag för min del häpnade över hur väl en före detta revolutionssoldat föll in i prinsrollen”.

Nu var Jean Baptiste Bernadotte svensk kronprins, skulle snart bli kung Karl XIV Johan, och hade inga problem med att glömma sina egna ord från 1797 då han, gripen av revolutionens ideal, yttrade: “Republikan både av princip och övertygelse vill jag till min dödsstund bekämpa alla rojalister”.

Låtsaskrig mot England

Genast efter att Bernadotte blivit svensk kronprins krävde den franske kejsare Napoleon Bonaparte att Sverige skulle förklara England krig – annars skulle Sverige få en fransk krigsförklaring på halsen. En lam svensk krigsförklaring mot England kom också, men de vänskapliga förbindelserna och handeln mellan Sverige och England fortsatte i smyg som förut, vilket givetvis Napoleon fick veta och i början av 1812 ockuperar han de sista resterna av det svenska östersjöväldet, det Svenska Pommern kring nuvarande Stralsund och Rügen. Det ger Karl Johan anledning att ändra den svenska kursen och inleda förhandlingar med gamla svenska ärkefienden, den ryske tsaren Alexander I och med britterna. Siktet var inställt på en koalition mot Napoleon, en koalition som också Preussen och Österrike anslöt sig till.

Britterna hade tidigare erövrat den franska ögruppen Guadeloupe och ställde nu i utsikt att ge den lönsamma ön till Sverige i utbyte mot svenskt militärt deltagande i kriget mot Napoleons Frankrike. Samtidigt ger den ryske tsaren underhandsbesked om stöd till en svensk annektering av Norge, något som också britterna stöder, och som den franske kronprinsen i Stockholm senare verkställer. Med vapenmakt underkuvar han Norge till en union och därmed också ett fett norskt apanage, och får så småningom Oslos paradgata uppkallad efter sig – Karl Johan.

Sverige ställer upp 30 000 man och Karl Johan blir befälhavare för den nordliga mångnationella armén med 158 000 man ryska, preussiska och svenska soldater, som visserligen gör tämligen lama insatser mot Napoleon, troligen eftersom Karl Johan Bernadotte är ovillig att gå för hårt fram mot sitt gamla fosterland, som nu ser honom som en förrädare, men som han i hemlighet fortfarande hyser visst hopp om att bli härskare över efter Napoleon. Svenska soldater deltar i slagen vid Leipzig 19 oktober 1813 mot fransmän och 7 december vid byn Bornhöft mot danskar. Totalt dör 256 svenskar, huvudsakligen bondpojkar, i detta krig.

Guadeloupe

Den 3 mars 1813 blev Guadeloupe svenskt genom ett avtal i Stockholm där britterna uppfyllde sitt löfte och gav Sverige ön. Men redan vid Parisfreden 30 maj ett år senare krävde Frankrike tillbaka ön som villkor för att gå med på fred, och så fick det bli. I gengäld lovade engelsmännen Sverige en kompensation med 24 miljoner franc.
Det är tydligt att den brittiska regeringen tänker sig ön och ersättningen för den till Sverige som nation och inte till Karl Johan och ätten Bernadotte som privat egendom. Den 12 juni 1814 säger den brittiske utrikesministern Castlereagh detta mycket tydligt: “the sum proposed to be given to Sweden”, summan är föreslagen att ges till Sverige som ersättning för att ge upp anspråken på Guadeloupe. Även svenske förhandlaren Rehausen talar om “den konvention som skall bereda Sverige ersättning för Guadeloupe”.

Det gör också tidigare svenska sändebudet i Paris, d’Olsson, som den 7 augusti 1814 skriver att “det är med England som Sverige vill träffa överenskommelsen”. Den 29 augusti noterar den ledande svenske förhandlaren och politikern Engeström ersättningssumman som statens egendom. Statssekreteraren Wirsén noterar i ett PM 1 januari 1815 pengarna för Guadeloupe som en statlig tillgång och motsätter sig idéer om att det skulle vara en privat kunglig egendom. Wirsén får senare sparken ur regeringen.

Karl Johan Bernadotte är mycket aktiv i frågan och skriver till sin hustru Désirée: “Jag hoppas kunna garantera dig minst 200 000 livres i ränta. Säg det inte till någon!”.

Furstlig svindel

“En furstlig svindel” är titeln på en utmärkt historisk dokumentär författad av Sten Sjögren (Tidens förlag, 1978), för övrigt en bok mycket svår att finna, den är som bortblåst från biblioteken. Till exempel Stockholms Stadsbibliotek har packat ner den i en radonfylld källare som ingen får gå ner i. Dock hittade jag efter en del möda ett exemplar på Humanistiska biblioteket vid Göteborgs universitet.

Sten Sjögren noterar att “efter nästan ett års bearbetning lyckades kronprinsen att få enighet i konseljen om en av de märkligaste kungliga propositioner som någonsin expedierats till Sveriges riksdag”, skriver han och fortsätter: “I propositionen, daterad den 6 juli 1815, förordnades att hela lösensumman, 24 miljoner francs, skulle användas för att betala rikets utländska skuld, under förutsättning att ständerna beslöt att tilldela kronprinsen och hans arvingar på den svenska tronen en årlig summa av 200 000 riksdaler banco, vilket ansågs svara mot skälig ränta på på ett lån på 12 miljoner francs”.

I klartext: Karl Johan Bernadotte lyckades slutligen med konststycket att ersättningen för svenskt deltagande i kriget mot Napoleon och 256 svenska bondpojkars liv, 24 miljoner francs, tillföll den svenska tronen och kungen privat. Och han använde pengarna förståndigt. Halva summan åkte rätt ner i kungens egen ficka, resten, 12 miljoner francs, användes till att betala den svenska utlandskulden. Och för det skulle Bernadotte och hans ättlingar i evig tid få en årlig ränta på 200 000 riksdaler banco, en summa som efter myntreformen 1873 ändrades till 300 000 kronor årligen.

Bernadotte fick dessutom inskrivet tacksamhetsbetygelser i avtalet där det heter att kungen “smickrar sig att hafva lemnat ett nytt ojäfaktigt vittnesbörd af dess kärlek till Svenska folket”.

Sten Sjögren noterar mycket riktigt att det inte är några småpengar det handlar om: Kronprinsens årliga apanage var 100 000 riksdaler, jämfört med en yrkesskicklig smed som tjänade 320 riksdaler per år. Efter avtalet tredubblades kronprinsens apanage i ett slag till 300 000 riksdaler och en ofantlig förmögenhet landade under kungahusets kontroll, pengar som flitigt användes till mutor för att gynna den egna ställningen inför och efter dessa händelser.
Därtill det faktum att framtida generationer belastades i evig tid, i varje fall så länge det sitter en Bernadotte på tronen i Stockholm, eftersom avtalet stipulerar att Guadelouperäntan på 300 000 kronor årligen ska utgå från Riksgäldskontoret till kungen så länge det finns en Bernadotte på den svenska tronen.

Republikan

Vilhelm Moberg konstaterar torrt i sin skrift “Därför är jag republikan” från 1955: “Man tycker nog att soldaterna i den svenska armé, som deltog i kriget mot Napoleon, borde ha haft något med av dessa pengar, åtminstone några riksdaler vardera. Om kungen gått ut i kriget alldeles ensam, en fältherre utan här, så skulle han, trots sin tapperhet och sitt militära geni, icke ha varit av samma värde som bundsförvant för engelsmännen…Men Karl Johan behöll pengarna för sig själv och nyttjade dem mycket förståndigt”.

Till och med år 1955 hade det svenska folket betalat 42 miljoner kronor i räntor till familjen Bernadotte, noterar Vilhelm Moberg, för en skuld som egentligen aldrig fanns, utan från början var tänkt som en tillgång för hela nationen. Fortfarande betalar Sverige och svenskarna på den “skulden”, även om Guadelouperäntan efter omfattande kritik från 1983 bakades in i den övriga hovstaten, som höjdes med motsvarande belopp. På så vis gömdes den illa sedda Guaadelouperäntan undan för att glömmas och inte längre synas som enskild post hos Riksgäldskontoret. Men den finns där och mina beräkningar tyder på att det svenska folket fram till dags dato tvingats punga ut med mer än 65 miljoner kronor i Guadelouperänta till familjen Bernadotte, en summa som fortsätter att växa med 300 000 kronor varje år.

Det vore klädsamt av vår tids Bernadotte år 2014, på eget initiativ vid 200-års minnet av dessa händelser reducerar hovstaten med 300 000 kronor och därmed frånsäger sig den evighetskuld som den förste Bernadotten i Sverige genom svindleri och mutor lade som börda på det svenska folkets axlar.

Källor:
Finansutskottets betänkanden
En furstlig svindel, Sten Sjögren, Tidens förlag 1978.
Därför är jag republikan, Vilhelm Moberg, FiB förlag 1955.
Wikipedia

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna, krönikorna och uppropen genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev. Skickas ut en gång i månaden.