Kungahuset har skrivit om sitt eget uppdrag

Riksdagen anpassar sig efter kungen, menar Jonas Wikström.

Varför får Carl Philip och Madeleine apanage?

Det finns ett enkelt svar: För att kungen vill att de ska få det.

Men hur motiverar han det?

Offentligt kan han inte försvara att vuxna människor går och drar benen efter sig på skattebetalarnas bekostnad. Istället är motiveringen att prinsen och prinsessan får ersättning för de gånger de representerar Sverige. Det finns ingen officiell timpenning för sådana representationsuppdrag. Därmed kan kungen, så länge det finns åtminstone något publikt framträdande från prinsen och prinsessan att peka på, föra över precis så mycket pengar han vill till deras bankkonton.

Problemet här är att officiellt existerar det inget uppdrag för någon annan än statschefen att representera Sverige. Ingen politisk instans har någonsin formulerat ett sådant uppdrag. Det är kungahuset själva som har formulerat det på senare år. En cyniker skulle säga att det handlar just om apanaget: för att motivera att Carl Philip och Madeleine åtnjuter ett evigt friår. En mindre cynisk syn är att kungafamiljen vill vidga sitt uppdrag och öka sin betydelse.

Den nya definitionen av uppdraget återfinns bland annat i hovets framställningar om mer pengar till regeringen. Här står bland annat att

“Kungen stöds i sitt uppdrag av övriga kungafamiljen

“….[d]e representativa plikter som åvilar kungen och hans familj

Kungafamiljens program har präglats av ett stort antal officiella åtaganden“.

Konstitutionellt är det här bullshit, på ren svenska. Ordet “officiell” har i det här sammanhanget inte större formell betydelse än om vilken familj som helst skulle kalla sina vardagsbestyr för “officiella”.

Uppdraget har därmed ändrats utan konstitutionell debatt. En sådan hade varit rimlig. Vill vi ha en statschef som representerar Sverige, eller bekläds vårt högsta ämbete av en hel familj? Enligt dagens grundlag är det ingen tvekan om saken: kungen är statschef och är den enda som har några lagstadgade uppdrag, inklusive de som finns i en konstitutionell praxis, som att åka på statsbesök.

Tidigare har det heller inte varit aktuellt att definiera uppgifterna för vuxna prinsar och prinsessor. Sedan den nya grundlagen infördes på 70-talet, med ett formellt mycket begränsat mandat för kungen, har vi inte förrän nu hamnat i situationen att det finns vuxna medlemmar av kungahuset som behöver få sin roll definierad. Det behövdes inte medan kungabarnen var små. Men nu behövs det.

Istället för att ta sitt ansvar för att definiera kungafamiljens roll, har riksdagen bara passivt låtit kungen sätta spelreglerna. Riksdagen har undan för undan anpassat sig till den nya praktiken genom att anpassa sina riktlinjer för apanaget. Från 1994 års “Från anslaget bekostas statschefens officiella funktioner” till dagens “Anslaget får användas för att täcka utgifter för statschefens officiella funktioner inklusive utgifter för kungafamiljen.

(Läs Republikanska föreningens undersökning av riktlinjerna här.)

I dag avslår riksdagen Robert Hannahs (L) utmärkta motion om att strama upp riktlinjerna för apanaget. Den motionen hade varit en bra utgångspunkt för riksdagen att sätta ned foten i ett den här nya konstitutionella situationen. Att möjligheterna finns visar att riktlinjerna trots allt har ändrats upprepade gånger på senare år. Om man kunde mjuka upp dem radikalt 2009, kan man givetvis strama åt dem igen – Robert Hannahs motion är ju på det sättet inte det minsta revolutionär.

Men det ansvaret vill inte riksdagen ta. Istället låter man kungen ta kommandot och bestämma spelreglerna. Det imponerar inte. Inte det minsta.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna, krönikorna och uppropen genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev. Skickas ut en gång i månaden.