– När det kommer till kungahuset, en ur demokratisk synvinkel orimlig institution, släpper svenska medier sina normala krav på integritet och oberoende. Ideal och journalistiska principer ersätts med rojalistiskt fjäsk och underdånighet. Det handlar inte längre om rationell utan om emotionell journalistik, säger Republikanska föreningens ordförande Olle Nykvist.

Kungahuset är duktiga på att framställa sig som de själva vill uppfattas och de försöker vinna sympatier genom att göra sina familjehögtider till offentliga angelägenheter. De har tagit kommandot över nyhetsflödet. Genom sina kanaler i sociala medier lägger de ut privata bilder till allmän beskådan och dessa bilder publiceras sedan okritiskt och oreflekterat av många medier. Kungahuset lyckas på alla sätt styra bilden av sig själva i media och kan därmed hålla sig undan granskning och kritik.

Svenska medier fyller en viktig funktion i vårt demokratiska samhälle och de tar vanligtvis denna roll på stort allvar. Medierna har lärt sig att granska näringslivets och politikens makthavare. De gräver fram uppgifter som avslöjar orättvisor och oegentligheter.

Tyvärr fylls dock tidningar, radio och tv av okritiska hyllningar av monarkin och osmakligt inställsamma reportage. Få redaktörer går mot strömmen när det handlar om att beskriva kungahusets leverne. Anledningen måste vara att det finns en påtaglig ovilja mot att politisera något som i grund och botten är väldigt politiskt, nämligen det svenska statsskicket. Medierna gömmer sig bakom begreppet allmänintresset. Dessvärre är det nog så att när medierna med noggrannhet undviker all form av kritisk granskning kommer hovet även fortsättningsvis att lyckas med att styra bilden av hur kungahuset uppfattas i den allmänna opinionen.

– Kungar och drottningar, prinsar och prinsessor hör till sagans värld. De borde inte vara del av ett i andra avseenden demokratiskt land som Sverige. Jag efterlyser kritisk granskning och opartiskhet gentemot det förlegade och odemokratiska system som monarkin utgör. Det ligger nära till hands att raljera över mediernas krypande, men i grunden handlar detta om en central del av vår demokrati. Vårt statsskick förtjänar verkligen att granskas på ett betydligt mer seriöst sätt av våra medier, avslutar Republikanska föreningens ordförande Olle Nykvist.

Inlägget Republikaner efterlyser kritisk granskning av monarkin dök först upp på Republikanska föreningen.

Svaret stavas f-i-n-t. Kungahuset är fint. Det är det som lockar. Om det inte vore fint skulle ingen vilja ha det. En nybliven student som jag pratade med sa att hon kände sig personligen stolt över det svenska kungahuset. På min fråga varför kunde hon bara svara ”Det är så fint.” Det förklarade allt.

Ett annat exempel. I ett tv-program för några år sen fick man följa två långtidsarbetslösa kvinnor från Norrland vilka – som en tröst – bjudits in till kungamiddag. Som tittare fick man följa hur de under alltmer stegrad upphetsning förberedde sig för den stora dagen. Av intervjun efteråt gick det att förstå att detta var höjdpunkten i deras liv; det var det finaste de varit med om.

Vad menar vi med att något är fint? I ett sommarprogram talade förre ärkebiskopen K G Hammar om att han, Lundabon, tyckte Uppsala var fint. Nästan lika fint som Lund. Om han sagt att Uppsala är bra, men Lund är fint, hade han markerat en kvalitetsskillnad. Fint är bättre än bra. Om jag har något som är fint kan jag verkligen vara stolt över det. Det som är fint är på något sätt upphöjt, skimrande.

Men när jag hör någon säga detta om kungahuset skorrar det i mitt republikanska hjärta. Hur kan någon tycka att denna odemokratiska institution är fin? Risken är då att ”fin” får en klang av något ytligt och förljuget. Och det är synd av två skäl. För det första riskerar vi att underskatta de djupa känslor många har för kungahuset. För det andra riskerar vi att tappa en viktig dimension i vår vision av en republik. Vi måste både kunna övertyga om det fina med republik och att en republik kan vara fin. Alltför många associerar republik med något tråkigt, traditionslöst och överrationellt. Monarki däremot är fest, högtid och känsla. Republiken är DDR-grå och ful.

Det är i sig inte fult att tycka att något är fint. Vi behöver alla – åtminstone ibland – få känna oss fina. Fint är motsatsen till skamligt, dåligt. Att något är fint behöver inte ha bibetydelsen förljuget. Det behöver inte vara glansig yta utan verkligt innehåll. Fint kan – och bör – stå för något genuint.

Varför tycker så många att kungahuset är fint? Som jag ser det flätas en rad positiva värden samman i beteckningen ”fin” och bildar det – visserligen försvagade, men ännu starka – band som binder majoriteten svenskar till monarkin. Vilka är dessa värden som man tycker kungahuset står för? För att förstå det tror jag man måste titta litet djupare än man vanligen gör på monarkins dragningskraft. Vilka är magneterna under bordet?

Kungahuset och medierna har skapat en offentlig familj som alla får en illusorisk känsla av att tillhöra.

I samband med Estelles dop gav socialdemokratiska Aftonbladet ut en 24-sidig dopbilaga. Tidningens politiska kommentator Lena Mellin uttrycker i bilagan beundran för Victoria och Daniel som pr-genier och håller en femhundring på att monarkin kommer att bli poppis igen. Hon uttrycker ingen kritik av att nationen fastställer Estelles arbetsuppgift för resten av hennes liv. Den som inte vet att Lena Mellin i andra sammanhang påpekat att detta strider mot FN:s barnkonvention kan lätt få intrycket att hon hyllar monarkin.

I boken ”För Sverige – Nuförtiden” (utgiven till kungens 60-årsdag) pläderar den förre ledaren för socialdemokratiska kvinnoförbundet Nalin Pekul varmt för kungahuset – där känner sig invandrarna inbjudna att bli svenskar. ”Att man föds till sin post är en liten sak jämfört med vad monarkin betyder som samlande symbol.” Alltså de värderingar som förs fram i FN:s barnkonvention om barnets rätt att själv välja yrke, tro med mera, väger lätt i förhållande till den roll som landet (klanen? släkten?) kräver att man ska spela. En konsekvent tillämpning av hennes resonemang borde till exempel innebära att barn i religiösa familjer gör fel då de hotar släktens sammanhållning genom att välja mer sekulära levnadssätt.

Vad säger dessa exempel?

Jo, att även för dessa medvetna och engagerade vänstermänniskor väger hänsynen till tillhörighetsfaktorn tyngre än autonomifaktorn. Kungahuset och medierna har skapat en offentlig familj som alla – infödda såväl som utrikesfödda – får en illusorisk känsla av att tillhöra.

Det är lätt att raljera över detta, men jag tror det är klokt att inte göra det. Alla behöver en familj, ett hem, en flock att tillhöra. Det ligger i generna. I ”Gryning över Kalahari” berättar Lasse Berg om kvinnan i folkmordets Rwanda som hellre offrar sitt barn som hon har med en man från ”fel” stam än att bli utstött av den egna.

Monarkin spelar på mycket starka behov av tillhörighet som vi behöver vara medvetna om. Vanligen tillmäter vi autonomifaktorn, individens egna fria val, ett mycket stort värde i samhället. De flesta hyllar principen att barn själva ska få välja yrke, partner och tro – och vi ondgör oss över grupper som inte respekterar barnens rätt. Men när det kommer till kritan är stora grupper beredda att rucka på den principen när utsikterna för en förstärkt känsla av gemenskap och tillhörighet i form av kungliga bröllop, dop och begravningar lockar.

Men för att vi ska vilja tillhöra den fina familjen måste den vara – fin. I viss mening blir den det därför att så många vill tillhöra den. Kungafamiljen är så populär för att den är fin och den är så fin för att den är populär. Men hur uppstår den kungliga finheten till att börja med? Många säger att föreställningen om en kung av Guds nåde knappast lever längre. Men jag är inte så säker på att det stämmer. Kanske inte bokstavligen, men i någon svårgripbar mening uppfattas ändå de kungliga som upphöjda, som att de tillhör en sfär ovanför oss vanliga dödliga.

Ta det moment under vigselakten när ärkebiskop Wejryd får äran att vara den som först tilltalar Daniel Westling med ”Prins Daniel”. Ärkebiskopen missar inte tillfället att markera att Daniel nu inte längre är vilken medborgare som helst – han är vorden prins. Som när Saulus blev Paulus.

Och ändå är han inte riktigt lika fin som prinsar eller prinsessor av blodet. När jag frågar monarkister hur det skulle vara om Victoria valde att abdikera till förmån för Daniel – att Daniel alltså skulle bli kung – så skruvar man på sig och skyller på att han ju inte är tränad för uppgiften. Men det kan knappast vara det verkliga skälet – alla hovkommentatorer lyfter istället fram vilket pr-geni Daniel verkar vara.

Det verkliga skälet är förstås att han inte är lika fin, lika upphöjd som en äkta kunglighet.

Även om kungen inte längre är av Guds nåde har hans röst ändå en särskild tyngd för många.

Upphöjdhetsfaktorn tror jag är central för uppfattningen av kungahuset som fint. Liksom med tillhörighetsfaktorn bottnar den i djupa mänskliga behov. Den som är upphöjd har en annan auktoritet än vanliga människor. Även om kungen inte längre är av Guds nåde har hans röst ändå en särskild tyngd för många. Särkilt i vårt sekulariserade samhälle har nog längtan efter någon som har en auktoritet utöver oss vanliga människor och som kan hålla en skyddande hand över oss stärkts.

När världskonferensen i psykologi samlades i Stockholm 2001 pryddes konferensprogrammets framsida av en bild på kungen i egenskap av konferensens högste ”beskyddare”. När man året därpå skulle väcka intresse för en ”psykoterapimässa” framhölls särskilt att Viktoria ”eventuellt skulle närvara vid mässans öppnande”. Då jag i psykoterapeuternas medlemstidning ”Insikten” framhöll det absurda i att locka med en representant för ett system som bryter både mot Barnkonventionen och mot våra egna etiska regler utbröt den största stormen i tidningens historia.

Kungahuset lockar alltså med tillhörighet och upphöjdhet plus något jag ännu inte berört och som ständigt poängteras av rojalister – kontinuitet och tradition. Utrymmet medger inte någon analys av detta men jag ser behovet av kontinuitet som lika grundläggande som behovet av tillhörighet och upphöjdhet.

Säkert finns fler faktorer än tillhörighet, upphöjdhet och kontinuitet som har betydelse för att förklara kungahusets dragningskraft, men det jag är ute efter är inte att ge en heltäckande förklaring. Min poäng är att det finns ett antal djupa mänskliga behov som många riktar mot monarkin och tycker att monarkin uppfyller. Det är säkert sant som Nalin Pekul säger att kungahuset är en källa (om än illusorisk) till stolthet och samhörighet för många medborgare – invandrare såväl som infödda. Kungahuset uppfattas som fint och tycks skänka en glans även åt mitt blygsamma liv.

Vad blir då slutsatsen av det? Om nu kungahuset verkar ha en sådan djup betydelse är det kanske lika bra att bevara det?

Naturligtvis inte. Vi behöver ersätta det med något annat som på ett genuint sätt svarar mot medborgarnas behov av tillhörighet, upphöjdhet och kontinuitet.

Jag skriver detta den 18 september 2012, dagen för riksmötets högtidliga öppnande vilket borde vara den viktigaste dagen för svensk demokrati. Men i stället för en högtidlig hyllning av vår demokrati fick vi se något helt annat. I blänkande uniformer ledsagar en beriden eskort kungaparet som färdas i en hästdragen vagn. Talmannen ber kungen att öppna riksmötet vilket han nådigt gör efter ett kortare tal. Det är alltså kungen som hyllas, inte riksdagen! Det märkligaste inslaget är hyllningssången till kungen. Trots århundraden av motstånd från kungamakten har folkstyret blivit en självklar del av vår samhällsordning. I stället för att hylla detta historiska framsteg sjunger riksdagsmännen kungssången som hyllar kungligt envälde: ”All din tro till honom, sätt, du folk av frejdad stam.” Svenska folket uppmanas alltså inte att förlita sig på sina folkvalda representanter utan enbart förlita sig på kungen.

Hur kommer det sig att så få reagerar på detta? Enligt uppgift är majoriteten av riksdagsmännen republikaner. Antagligen försvaras kungens medverkan med att det bara är en gammal oförarglig tradition som väljarna gillar. Man ställer upp på kungen – ungefär som man inför barnen låtsas tro på jultomten.

LÄS MER: Öppna riksdagen demokratiskt

Det är en begriplig valtaktisk hållning, men problemet är då att varken vid riksmötets öppnande eller vid något annat tillfälle högtidlighålls på ett genuint sätt de demokratiska värderingarna som är grunden för vårt samhälle. Vem står i centrum på nationaldagen? Kungen. Vem talar till nationen inför det nya året? Kungen. Vem öppnar riksmötet? Kungen.

Riksmötets öppnande skulle, som Republikanska föreningens Peter Althin och Mia Sydow Mölleby påpekade i DN-debatt samma dag, i stället för att vara en hycklande hyllning för kungen kunna vara en helhjärtad hyllning av de bärande värderingar som vårt samhälle bygger på – alla människors lika värde, alla människors rätt till utveckling och rätt att själva få välja tro, yrke och partner. Ett firande av värden som generationer av människor offrat – och offrar – livet för och som vi behöver förverkliga fullt ut i Sverige.

Jag kan inte tänka mig ett högtidligare ögonblick än att en gång få bevittna riksmötets öppnande i Republiken Sverige. Den stunden skulle präglas av stolthet, tillhörighet, upphöjdhet och kontinuitet med alla de som banat väg för verklig demokrati.

Artikeln publicerades först i Reform nr 2 2012.

Inlägget Monarkins frestelse dök först upp på Republikanska föreningen.

Det finns ett enkelt svar: För att kungen vill att de ska få det.

Men hur motiverar han det?

Offentligt kan han inte försvara att vuxna människor går och drar benen efter sig på skattebetalarnas bekostnad. Istället är motiveringen att prinsen och prinsessan får ersättning för de gånger de representerar Sverige. Det finns ingen officiell timpenning för sådana representationsuppdrag. Därmed kan kungen, så länge det finns åtminstone något publikt framträdande från prinsen och prinsessan att peka på, föra över precis så mycket pengar han vill till deras bankkonton.

Problemet här är att officiellt existerar det inget uppdrag för någon annan än statschefen att representera Sverige. Ingen politisk instans har någonsin formulerat ett sådant uppdrag. Det är kungahuset själva som har formulerat det på senare år. En cyniker skulle säga att det handlar just om apanaget: för att motivera att Carl Philip och Madeleine åtnjuter ett evigt friår. En mindre cynisk syn är att kungafamiljen vill vidga sitt uppdrag och öka sin betydelse.

Den nya definitionen av uppdraget återfinns bland annat i hovets framställningar om mer pengar till regeringen. Här står bland annat att

”Kungen stöds i sitt uppdrag av övriga kungafamiljen”

”….[d]e representativa plikter som åvilar kungen och hans familj”

”Kungafamiljens program har präglats av ett stort antal officiella åtaganden”.

Konstitutionellt är det här bullshit, på ren svenska. Ordet ”officiell” har i det här sammanhanget inte större formell betydelse än om vilken familj som helst skulle kalla sina vardagsbestyr för ”officiella”.

Uppdraget har därmed ändrats utan konstitutionell debatt. En sådan hade varit rimlig. Vill vi ha en statschef som representerar Sverige, eller bekläds vårt högsta ämbete av en hel familj? Enligt dagens grundlag är det ingen tvekan om saken: kungen är statschef och är den enda som har några lagstadgade uppdrag, inklusive de som finns i en konstitutionell praxis, som att åka på statsbesök.

Tidigare har det heller inte varit aktuellt att definiera uppgifterna för vuxna prinsar och prinsessor. Sedan den nya grundlagen infördes på 70-talet, med ett formellt mycket begränsat mandat för kungen, har vi inte förrän nu hamnat i situationen att det finns vuxna medlemmar av kungahuset som behöver få sin roll definierad. Det behövdes inte medan kungabarnen var små. Men nu behövs det.

Istället för att ta sitt ansvar för att definiera kungafamiljens roll, har riksdagen bara passivt låtit kungen sätta spelreglerna. Riksdagen har undan för undan anpassat sig till den nya praktiken genom att anpassa sina riktlinjer för apanaget. Från 1994 års ”Från anslaget bekostas statschefens officiella funktioner” till dagens ”Anslaget får användas för att täcka utgifter för statschefens officiella funktioner inklusive utgifter för kungafamiljen”.

(Läs Republikanska föreningens undersökning av riktlinjerna här.)

I dag avslår riksdagen Robert Hannahs (L) utmärkta motion om att strama upp riktlinjerna för apanaget. Den motionen hade varit en bra utgångspunkt för riksdagen att sätta ned foten i ett den här nya konstitutionella situationen. Att möjligheterna finns visar att riktlinjerna trots allt har ändrats upprepade gånger på senare år. Om man kunde mjuka upp dem radikalt 2009, kan man givetvis strama åt dem igen – Robert Hannahs motion är ju på det sättet inte det minsta revolutionär.

Men det ansvaret vill inte riksdagen ta. Istället låter man kungen ta kommandot och bestämma spelreglerna. Det imponerar inte. Inte det minsta.

Inlägget Kungahuset har skrivit om sitt eget uppdrag dök först upp på Republikanska föreningen.

Motionen föreslog också att riksdagen skulle ”ta fram tydliga regler för vem som får ta del av apanaget och vad det får användas till”. Precis som många andra har Robert Hannah reagerat på att skattebetalarna försörjer en allt större grupp prinsar och prinsessor.

Republikanska föreningen kan här visa att sådana tydliga regler funnits så sent som för några år sedan. Men undan för undan har riksdagen liberaliserat reglerna, och gett större utrymme åt kungen att fördela apanaget som han vill.

Så här har riktlinjerna ändrats i budgetpropositionerna:

Fram till 1994 säger regeringens budgetproposition tydligt att apanaget bara ska bekosta statschefens officiella funktioner.

I budgetpropositionen för 1995 har man gjort något som ser ut som ett förtydligande: även kostnader som uppstår för resten av kungafamiljen i samband med en officiell resa kan betalas med apanaget.

Från 1996 års budget och framåt har man tagit bort ”officiella” från resorna, vilket öppnar för en första liberalisering. Ordet ”inklusive” gör dock att resorna rimligen bör ha en koppling till de officiella funktionerna.

I statsbudgeten för 2007 sker sedan den stora liberaliseringen. ”Resor” försvinner helt och istället ska nu apanaget kunna täcka alla kostnader ”för den kungliga familjen”. Ordet ”inklusive” blir från och med nu allt svårare att tolka, eftersom statschefsfunktionen och ”kostnaderna för den kungliga familjen” är två helt olika saker. Men hovet utgår själva i sina budgetäskanden ifrån att hela kungafamiljen utövar de ”officiella funktionerna”.  Med den egna definitionen, och med stöd i riksdagens nya riktlinjer, fördelar kungen idag apanage också till Victoria, Madeleine och Carl Philip. Något som alltså hade varit omöjligt så sent som 2006.

Dagens formulering ser ut så här.

Familjen består nu av tre generationer och tolv personer. Samtidigt som kungafamiljen har vuxit har alltså riksdagen medvetet lättat mer och mer på sina egna riktlinjer för apanaget. Om kungen har utnyttjat en slappare reglering, eller om riksdagen bara har anpassat texten till hur kungen själv betraktat apanaget, är en öppen fråga. Liksom då även frågan vem som egentligen styr vem.

Kolla Republikanska föreningens kampanj för att sänka och reglera apanaget här.

LÄS MER: Frågor och svar om apanaget

VILL DU SE FLER SÅDANA HÄR NYHETER? Bli medlem eller swisha ett bidrag till 123 319 840 5

Inlägget Politikerna lämnar allt lösare riktlinjer för apanaget dök först upp på Republikanska föreningen.

På lite olika sätt har det varit sommarens mantra för politiker och tyckare från höger till vänster. Det har återkommit i sommartal, i Almedalen och i debatter om allsköns utmaningar i samhället.

Uttrycket har nästan blivit som något en måste säga för att någon ska lyssna på vad helst en nu har för avsikt att förmedla. Inte sällan har det kombinerats med en allt mer framträdande plats för den svenska flaggan. Och då och då med en illa dold rasistisk flirt.

Vad är då svensk kultur? Det går naturligtvis inte att slå fast på några få rader, och än viktigare: det är rörligt. En kultur utvecklas ständigt.

Men några saker går ändå att peka på som typiska för vårt lilla hörn i världen. Vi var ett av de första länder som förbjöd barnaga och ratificerade FN:s barnkonvention. Det finns i Sverige också en grundmurad tro på jämlikhet, något vi ibland hånar som jante-kultur, men som i grunden betyder att vi vet att ingen människa kan bygga sin lycka på bekostnad av andra och att vi alla är lika mycket värda. Också kvinnans ställning är unik i Sverige, trots sexualiserat våld, ojämlikhet i lön och obetalt hemarbete är det självklart att kvinnor ska ha samma juridiska rättigheter som män.

Och inte minst demokrati och medbeslutande, att inte den som föds med privilegier ska ha större rätt. I Sverige kan till och med en svetsare från Örnsköldsvik bli statsminister.

Men som sagt, det är en ständig utveckling. Synen på barn, jämlikhet, kvinnor och demokrati var helt annorlunda på 1950-talet. Sedan dess har Sverige varit ett invandringsland. Invandringen har i sig gjort Sverige till ett av världens mest toleranta länder vilket spillt över på flera områden, som synen på kvinnor och barn, men också det starka stödet för fri abort och nu också HBTQ-rättigheter. Det vi i dag kallar svenskhet är till stor del en effekt av den fördjupade demokrati som invandring och det öppna samhället bidragit till.

Vad är det då som hotar vår svenska kultur?

Ja, inte är det invandringen i alla fall. Hur jag än letar kan jag bara hitta en sfär i Sverige som står helt utanför det som vi tänker på när vi lite svepande pratar om svenska värderingar – kungahuset. En skyddad fördemokratisk rest där barn föds till att uppfylla förutbestämda plikter, där ojämlikheten är institutionaliserad och där äktenskap måste god kännas av patriarken.

Och vad värre är, dess blotta existens sätter hela det demokratiska Sverige ur spel genom att nationens högsta ämbete, statschefen, ärvs i blodsband inom denna sfär.

Så den som är orolig, och känner sig nödgad att försvara vår svenska kultur borde per omgående söka medlemskap i Republikanska föreningen.

HÅLLER DU MED? KOMMENTERA GÄRNA!

Inlägget Vad hotar svensk kultur – egentligen? dök först upp på Republikanska föreningen.

Det är viktigt att komma ihåg att monarkin som statsskick inte har blivit mer populär. Sedan 2011 har stödet för monarkin minskat (från 56 till 55 procent) och stödet för republik ökat (från 19 till 24 procent).

Men har ens förtroendet för kungahuset ökat? Bilden är inte helt klar.

Uppgången i förtroende finns nämligen inte hos SOM-institutet. Där ligger förtroende snarare stilla på en rekordlåg nivå. Mellan 2011 och 2014 varierade det så kallade ”balansmåttet” mellan låga två och fem procent. SOM-institutet har visserligen inte publicerat data från 2015 och 2016 än, men även under den direkt jämförbara perioden var Medieakademins förtroendebarometer mer positiv.

Skillnaden uppstår på grund av att Medieakademin bara mäter andelen svenskar som har stort förtroende för kungahuset, medan SOM-institutet räknar fram sin siffra genom att ta andelen med stort förtroende minus andelen med lågt förtroende. Med det senare sättet att räkna ”missgynnas” institutioner som inte bara gillas av många utan också ogillas av många. Någonting så omdiskuterat som kungahuset mäts förmodligen mest rättvist med SOM-institutets metod.

Eftersom stödet för monarkin inte har ökat, och det finns få republikaner som har högt förtroende för kungahuset, visar dagens förtroendebarometer troligen att att redan övertygade anhängare till monarkin fått en mer välvillig inställning till kungahuset. Vi vet att det har funnits ganska gott om människor som sagt sig stödja monarkin men av olika anledningar inte gillat Carl Gustaf Bernadottes sätt att sköta sitt arbete.

Ingen fara på taket för den republikanska kampen, alltså. Förutom, förstås, att den skepsis monarkianhängare känner mot kungahuset kan sätta igång ett ifrågasättande av hela systemet. Att kungahuset förbättrar sin PR och sitt rykte är aldrig bra.

Förtroendet för kungahuset varierar beroende på vad det gör, det visade inte minst skandalen 2010 när förtroendet sjönk i botten. Uppgången de senaste åren handlar säkert om alla bröllop, barn, dop – och frånvaron av nya skandaler. Och, förstås, frånvaron av granskning. Det blir nästan fånigt att, som Medieakademin, kalla kungahuset en ”samhällsinstitution”. Det behandlas uppenbarligen inte som en institution bland andra i nyhetsbevakning och debatt. Medan andra institutioner på listan lever med ständig krishantering, är kungahusets position – utan att förringa enskilda grävjobb – tämligen bekväm.

Man kanske till och med kan vända på det: hur är det möjligt att med de resurserna, med den gynnsamma mediebilden, med allt detta direktsända lull-lull de senaste åren, ändå bara ha förtroende från 42 procent av svenskarna?

Inlägget Ökar förtroendet för kungahuset? dök först upp på Republikanska föreningen.

Republikanska föreningen anser för det första att statschefen, som är en symbol för Sverige, ska tillsättas genom demokratiska val vare sig denne har politisk makt eller inte. För det andra så är varken kungen eller drottningen maktlösa utan kan med skenbart harmlösa påståenden ha stor inverkan på den allmänna opinionen.

2. Vad har ni emot kungen? Han är väl trevlig?

Kungen hade fötts till vår statschef även om han hade varit otrevlig. Vi vänder oss mot att Sveriges statschef föds till sitt ämbete.

3. Hur ska Sverige kunna marknadsföra sig utan kungen?

Vi anser att en demokratiskt vald statschef skulle ge en mer rättvis bild av Sverige ute i världen. Dessutom borde en statschef som är vald med sin kompetens och sina meriter som grund kunna marknadsföra vårt land bättre. Vem marknadsför exempelvis tyska eller finska företag? Ingen kung eller drottning i alla fall, och ländernas företag klarar sig lika bra som svenska företag.

4. Står inte kungahuset för en viss trygghet och stabilitet, en symbol som hela folket kan samlas kring?

Nja – en symbol alla monarkianhängare kan samlas kring, möjligen. Och hur värdigt är det att frånta ett barn rätten att forma sitt eget liv, för att göra det till nationens maskot? Är det inte ganska sjukt att tillfredsställa ett folks behov av ”trygghet” på det sättet?

Men visst har symboler och symbolhandlingar betydelse. Tänk till exempel på symbolvärdet i att införa republik! Snacka om pr för Sverige!

5. Monarkin har väl en lång historia i Sverige? Är inte det synd att avskaffa en sådan tradition?

Dåliga seder ska förändras, även om de har en lång historia. Historien ska inte glömmas bort, men bör heller inte styra vår nutid.

6. Om en majoritet av svenska folket vill behålla monarkin är den väl inte odemokratisk?

Det är skillnad på opinionsmätningar och riktiga val – om frågan faktiskt kom upp till omröstning tror vi att många skulle rösta för det som är principiellt rätt: ett demokratiskt statsskick.

Men alldeles oavsett vad majoriteten beslutar, är och förblir monarkin till sin natur antidemokratisk: den bygger på och förstärker uppfattningen att en människas släktband kan tillåtas bestämma hennes roll och inflytande som medborgare – och till och med få avgöra statsangelägenheter.

7. Hur går det till att byta statsskick, rent praktiskt?

För att avskaffa monarkin krävs en grundlagsändring. Den kräver i sin tur två beslut i riksdagen och ett riksdagsval däremellan.

8. Miljonärsbarn föds ju också till en privilegierad position… Man får helt enkelt acceptera att förutsättningarna är olika här i världen?

En miljonär bestämmer själv över sin egendom. Sverige ägs dock inte av Carl Gustaf Bernadotte och hans familj. Landet tillhör tvärtom alla svenska medborgare, som självklart bland sig själva utser sina representanter i direkta eller indirekta val. Eftersom vi gör det i alla andra fall, varför skulle vi inte göra det just när det gäller statschefsposten?

Inlägget 8 frågor och svar om republik dök först upp på Republikanska föreningen.

För alla oss andra skulle dessa brott få allvarliga följder. Hur kan någon tro, att den familj som är högst uppsatt på rangskalan och som också representerar landet och folket utåt men tillåts bryta lagar och leva i en lyx som de inte ens själva har skaffat sig –hur kan någon tro, att de utgör goda förebilder för svensk ungdom? Ungdom, som vi vill ska leva laglydigt, skaffa
god utbildning, leva ett svenssonliv förnöjda och tro på demokrati och jämlikhet och rättvisa
Av: Marianne Swedmark

Inlägget Kungahusets privilegier dök först upp på Republikanska föreningen.

Det svenska folket är välutbildat, rationellt och modernt. Likväl finns det ett utbrett intresse för de förehavanden som medlemmar av kungahuset har för sig. Inte för att de kan något särskilt, inte för konstnärlig eller litterär förmåga, inte heller för vetenskap eller något annat som bruka väcka medmänniskors beundran. I själva verket är medlemmarna av kungahuset högst ordinära, varken särskilt smarta eller intressanta i andra avseenden. De har oftast inget intressant att säga, snarare kommer de med plattityder och allmängods, när de säger något.

I alla sammanhang där de uppträder dominerar intresset för dessa personer, till och med när världens ledande vetenskapsmän hyllas på Nobelfesten. Samtidigt pågår en exploatering av kungahuset. Kommuner, kommersiella företag, tom flygplatser, utnyttjar intresset för det kommande bröllopet i en jakt på uppmärksamhet, kunder och kommersiella vinster. Public service TV:n och radion går till överdrifter i en ström av program och rapporter. Tidningarna innehåller något nästan varje dag om det förestående bröllopet. Vad gör denna absurda behandling med människorna i kungahuset? Deras världsbild måste rimligen bli helt förvriden. Utan några särskilda utförsgåvor dominerar de i alla sammanhang där de uppträder.

Kungahuset utgör de sista resterna av klassamhället och företräder en överhetskultur som i olika grad sipprar ner genom samhällsskikten och skapar normer genom den symbios de lever med veckopressen och även den seriösa dagspressen. Kungahuset behöver veckopressen för sitt fortbestånd och pressen utnyttjar dessa människor för egen vinning. I själva verket lever de ett tragiskt liv, instängda i en begränsande roll, när det gäller att forma det egna livet. Ingen tycks ha den intellektuella resningen och den moraliska kraften att bryta sig ur. Men det är naturligtvis ytterst få givet att se igenom den indoktrinering som sätter in från fösta levnadsåret. De ledande medlemmarna av kungahuset inbillar sig säkert att de har plikter mot det svenska folket. Så måste det väl vara, annars skulle de inte stå ut med livslögnen. Möjligheten skall inte uteslutas att kungahuset i ett visst läge – utrikespolitiskt, miljöpolitiskt eller vid en terrorkris – plötsligt gör bruk av sin popularitet. Kungahuset är visserligen djupt inbäddat i demokratin, men den inbillade plikten har utnyttjats tidigare: Abdikationshotet under 2:a världskriget, kungens inhopp i samband med Tsunamin-krisen och i debatten om utrotningshotade djur är exempel. I en radiointervju nyligen uttryckte den blivande drottningen att hon ser som sin uppgift att vara en enande kraft. Det låter oroväckande.

Men vi är lyckligt lottade i vårt land. Stryk kungen ur konstitutionen. Inga andra ändringar behövs. Talmannen, som väljs av riksdagen, fullgör redan statschefens traditionella roll vid regeringsbildningar. Vi behöver inte presidentval. Funktionen finns hos talmannen, ungefär som i Schweiz. Det kostar inget!

Förr eller senare upphör naturligtvis detta absurda skådespel. Men det blir nog senare, eftersom den stigande utbildningen, demokratiseringen och utvecklingen av jämlikheten i vårt land ännu inte tycks rubba kungahusets egendomliga ställning.

Inte lär populariteten falna snart. Giftermål i familjen lär fylla tidningar och TV med glitter, bjäfs och välvilja. Sedan kommer nya små söta prinsess- och prinskrabater att förlänga elände. Det ser hopplöst ut de närmaste åren för en rationell, demokratisk bedömning av kungahuset. Men man kan gå med i Republikanska Föreningen.

Av: Villy Bergström

Inlägget Fångade i en gyllene bur dök först upp på Republikanska föreningen.