Riksdagens talman, Andreas Norlén, framhåller i en debattartikel i Dagens Nyheter (6/6) att han funderat över alla frågor som hopar sig kring val av datum för landets nationaldag. Nå, vissa av de frågor han funderat över resonerar han nyktert kring. Men han missar samtidigt andra väsentliga frågor.

Låt mig börja med det Norlén har rätt i: Sverige är inte 500 år. Egentligen borde det ju inte ens ha behövt sägas, men helt plötsligt har vi i år hört påstående från diverse håll om att Sverige fyller 500 år. Det är historielöst. Det finns många utgångspunkter att ta fasta på för den som av någon anledning vill beräkna landets ålder. Första gemensamma kungen över svear och götar. Första landsomfattande lagstiftningen, i stället för landskapslagar. Upphörandet av den sista personalunionen med annat land. Landets nuvarande geografiska gränser. Det går att argumentera utifrån många olika perspektiv. Inget av dessa landar i att Sverige är 500 år.

Norlén har också möjligtvis rätt att valet av Gustav Eriksson Vasa den 6 juni 1523 innebar ett så grundläggande vägval för Sverige att det hade lika stor betydelse för allt som sedan hände som den 14 juli 1789 hade för Frankrike eller den 17 maj 1814 för Norge. Men det Norlén inte tycks ha reflekterat över är att sett över seklerna finns en uppsjö lika omvälvande händelser som leder in historien i nya banor varje datum. Och om vi ändå står fast vid att det är just den 6 juni vi vill fira, finns otaliga händelser sagda datum som haft stor betydelse för vårt lands fortsatta utveckling att knyta firandet till. Och varför inte då välja historisk händelse med omsorg, knyt an till de värden vi vill förknippa vårt land med?

Norlén skriver förtjänstfullt att de viktiga värden vi ska högtidlighålla är demokrati och rättsstat, fred och frihet. Men att då få in Gustav Vasa i det sammanhanget är en obegriplig tankevurpa, då det var en despot som stod för motsatsen: tyranni, rättsosäkerhet och krig. Norlén gör ett försök att förklara denna brist på logik med att vi alla inser att det var andra tider för 500 år sedan än idag. Och ja, vi kan inte mäta hur 1500-talets människor agerade med dagens måttstock. Men faktum är att Gustav Vasa även utifrån ett 1500-talsperspektiv måste betraktas som en värsting.

Det var inte bara så att Gustav Vasa kom till makten via väpnat uppror, utan hans regeringstid präglades av ett mycket brutalt styre, där meningsmotståndare dödades på löpande band. Ett av de allra blodigaste kapitlen i hans historia som kung – Kalmar blodbad – har effektivt dolts i svensk historia. Men faktum är att i juli 1525 lät Vasa avrätta cirka 60–70 slottsknektar, trots att de hade lovats fri lejd av honom om de la ner sina vapen. Hur dalkarlarna som stött hans uppror behandlades och hur Dackefejden slutade är förvisso något de flesta lär sig i skolan. Men att Vasas härjningar i Småland var så omfattande att det tog ett sekel innan landskapet återhämtat sig ekonomiskt är få som har klart för sig. Det är knappast en sådan tyrann Norlén avser att hylla. Men Gustav Vasa var svensk mästare i propaganda. Han lyckades skapa myten av sig själv, så framgångsrikt att många än idag tror på både hans påstådda äventyr och syften.

Sverige är idag vad det är trots Gustav Vasa, inte tack vare honom. Vasas terrorvälde har lyckligtvis inte satt några spår i dagens svenska samhälle, men det som lever kvar från hans dagar till nutid är att han avskaffade valmonarkin och gjorde landet till en arvsmonarki. Arvsmonarkins inbyggda risk uppenbarade sig omedelbart, med den otillräknelige Erik XIV och det brodersmord som blev följden. En väldigt knapp majoritet i Sverige stöder idag arvsmonarkin – blott 54 procent enligt de senaste opinionsundersökningarna. Att fira något som bara hälften av landets medborgare sluter upp bakom ger en dålig grogrund för folkligt firande, så inte ens arvsmonarkin är ett bra skäl för att lyfta just Gustav Vasa den 6 juni.

Vad har vi då i Sverige som verkligen gör oss unika och som kan vara särskilt viktigt att framhålla? En sådan sak är att Sverige som första land i världen införde tryckfrihet – det vill säga att den kungliga censur som tidigare funnits innan böcker tilläts gå i tryck togs bort och ersattes av Tryckfrihetsförordningen 1766. Även om Gustav III sedan lät avskaffa den blott sex år senare när han återinförde kungligt envälde, var det de demokratiska krafterna som skulle vinna i längden – 1809 avskaffades det kungliga enväldet och Tryckfrihetsförordningen kunde återinföras. Den regeringsform som antogs just 6 den juni 1809 är därför en utmärkt historisk händelse att knyta till nationaldagen.

Det fria ordets betydelse för den fortsatta utvecklingen av demokratin, som till sist också gav oss allmän och lika rösträtt, kan inte nog betonas. Något att verkligen fira är därför att Sverige inte bara har världens äldsta tryckfrihetsförordning men också bland världens starkaste skydd för det fria ordet. Vad du än har för åsikter får du säga dem i det här landet. Och andra har lika stor rätt att uttrycka den motsatta uppfattningen.

Men varför bara blicka bakåt i historien för att skapa legitimitet för 6 juni? Framtidens historia skapar vi här och nu. För att riktigt göra den 6 juni till en särskild dag kan vi framöver också tillse att det arvskungarike som despoten Vasa införde avskaffas just denna dag. Varför inte med ett första riksdagsbeslut 6 juni 2024 och ett andra riksdagsbeslut 6 juni 2027? Och då med pompa och ståt för att fira att den sista resten av det fördemokratiska styrelseskicket med det plockats bort. Genom att på det sättet frikoppla firandet av Sverige från monarkin, avpolitiseras också nationaldagen. Om än i vacker skrud framstår Norléns debattartikel ju mest som ett sätt att inte bara legitimera dagens arvsmonarki, men att skapa lojalitet till monarkin. Sverige förtjänar ett nationaldagsfirande som går bortom lojalitet till en enskild person eller enskild föråldrad institution.

Niclas Malmberg,
ordförande Republikanska föreningen

Inlägget <strong>Det är Sverige som ska hyllas den 6 juni – inte Vasa</strong> dök först upp på Republikanska föreningen.

Detta var tydligt 1941 när Gustav V skrev ett gratulationsbrev till Adolf Hitler. Kungen gratulerade honom tillsammans med ”de flesta svenskarna” och Hitler tackade hjärtligt. Att kungen skulle ha tagit sig friheter som Sverker Oredsson påstod i en mejl till mig för ett tiotal år sedan kan inte stämma. Han nöjde sig säker med att hänvisa till texten i grundlagen. Att kungen skulle behövt hota med abdikation förstår jag inte kan ha haft någon betydelse. Troligen är detta en överenskommen efterhandsskröna påhittad av de regeringsmedlemmar som efter 1945 hade anledning att skämmas djupt för sin kollaboration med nazisterna under de första tre krigsåren (men också senare).

Nu är det uppenbart att det måste ha varit besvärande för den del av riksdagen som ville ha en fullbordad demokrati att varje vår och varje höst vända sig till kungen för att få sina lagar antagna och godkända. Men annars framgick det av SVT-programmet att stödet för kungarna var stark fortfarande i början på 1970-talet när de fem riksdagspartier som 1971 stod bakom Torekovskompromissen insåg det orimliga i att kalla demokrati en stat där grundlagen garanterade monarkens fullständiga rätt att ALLENA styra riket.

Jag är född i Milano 1937, men har bott i Sverige sedan 1953 med några års avbrott för studier tillbaka i Italien. Jag har alltså bott i Sverige (11 år i Stockholm och resten i Lund) i nästan 70 år och lärt mig en del om landet. Jag blir därför inte helt förvånad när jag hör en del av mina svenska vänner och bekanta säga att ”de flesta svenskarna” tyckte att Sverige var en demokrati fullt ut redan 1921. Hur är det? Kan man tycka om lagarna? Och kan man tycka till och med om grundlagen? Hur skall man då kunna få ”islamisterna” att inse att i Sverige gäller det fria ordet och att Rasmus Paludan får bränna koranen om han får lov till det av den.

Personligen ser jag programmet i SVT som en bekräftelse för att den svenska utvecklingen mot en fullt demokratisk stat skedde i omgångar (numera är Carl Gustaf Bernadotte bara en ledsam marionett i händerna på monarkister och media) och att så länge de svenska politikerna inte vågade ”kränka” monarken och utmana stödet som han hade hos folket var det knappast sant att Sverige var en demokrati. Att det var så också i andra länder kan man se inte minst i länder som England där monarkens politiska makt har bevarats nästan(?) fram till Elizabeth II:s död.

Demokrati eller autokrati är inte en fråga om personer, men en fråga om politiska system. Nog har det funnits flera ”socialliberala” autokrater i den europeiska historien. Men satsen som gav den svenske monarken makten fullt ut fram till 1975 måste ha varit något som funnits närvarande i alla förhandlingar mellan monark och regering. Något som mera eller mindre medvetet måste ha funnits i politikernas och i kungarnas bakhuvud. För min del tror jag att grundlagen ändrades så grundligt under 1970-talet för att eliminera alla möjliga otydligheter angående monarkens maktanspråk.

Ettore Nobis,
republikan i Lund

Inlägget <em>Konungen äger</em> att <em>allena styra riket</em> dök först upp på Republikanska föreningen.

Monarkin och dess historiska förankring är en bra symbol för Sverige. Det får vi ofta höra i debatten om republik. I samma andetag brukar det sägas att monarkin och kungahuset är en symbol för de värden Sverige står för. Det är då rimligt att fundera över vad det är för värden som kan tänkas ingå i den här symbolen. Och vilka värden vi vill att Sverige ska stå för.

Genom nycker och drifter utsattes folket för hårda prövningar.

När kungshusets förespråkare tittar på monarkin i backspegeln är det vanligtvis selektivt – ofta är det renspolat på djup och nyanser. Genom det historiska dunklet är det många gånger bara glittret från smycken och juveler och blänket från bajonetter som tränger igenom, med undantag från ett och annat kartstreck. Kungarna förenklas till kuriositeter från sagans värld som bedöms efter hur framgångsrika fältherrar de var.

Men när kungarnas och monarkins symbolvärde förs på tal bör vi också minnas dem som de envåldshärskare de faktiskt var. Att de representerar en tid utan folkstyre. Vi bör komma ihåg att de många gånger var diktatoriska, sysslade med censur och hårdhänt tyst ade sina kritiker. Genom nycker och drifter utsattes folket – både i Sverige och våra grannländer – för hårda prövningar.

En av de mest mytomspunna figurerna i den svenska monarkins historia är Gustav Vasa. När han utses till kung i Strängnäs 1523 upphör Kalmarunionen och Sveriges statsskick förändras i ett slag. Det är hans maktlystna strävan att skapa en familjedynasti, där kronan går i arv till den förstfödde sonen, som är ursprunget till dagens arvsmonarki.

– Om vi tittar längre tillbaka i historien har kungatiteln inneburit rollen som landets överbefälhavare. Kungen har varit kung vid händelse av krig, men inte annars. Under medeltiden förändras den här bilden och tanken om att blodsbanden har en speciell betydelse utvecklas. Genom arvsrätten säkrar kungen sin maktställning, säger Erik Petersson, historiker och forskare vid Linköpings universitet.

Det finns gott om mytbildning kring Gustav Vasa. I dag menar de flesta historiker att han var maktlysten och lyckades befästa sin makt genom propaganda och förmågan att undanröja sina motståndare. Samtidigt lever bilden av honom som landsfader kvar på många sätt, bland annat genom de många symboler som hyllar hans minne. Vasaloppet är kanske ett lite mer förlåtande exempel, men den 6 juni då Gustav Vasa utsågs till kung är nationell helgdag sedan 2005 och det var bara härom året som han försvann från vår högsta valör.

En annan regent som ingår i monarkins symbolvärde och den kungliga mytbildningen är Gustav II Adolf. Han har bland annat fått en egen flaggdag – och bakelse – till minnet av sin dödsdag. Han blir kung under stormaktstiden, en period som varade i 110 år – varav 72 av dem var i krig. Ibland beskrivs han som den moderna krigskonstens fader, ett epitet som blir mindre klädsamt när vi tänker på vilka som tvingades ut i strid för att bevara stormaktsidealen.

– Stormaktsprojektet var viktigt och det var kungens roll att hela tiden utöka sitt rike. Annars skulle korthuset Sverige rasa samman. Riket var fattigt och det gjorde att kungen till skillnad från många andra länder tvingade ut sin befolkning i krig genom så kallad utskrivning. De som inte ville vara med rymde till skogs eller stympade sig själva, berättar Erik Petersson.

Stormaktstiden har för många en glansfull aura i historien – men den rymmer också enorma mänskliga umbäranden, rå brutalitet, svält och död. I dag räknar historikerna med att ungefär var tredje svensk man dog i krigets umbäranden under de här åren. Det var en period där Sverige uppträdde aggressivt och imperialistiskt – och oavsett hur vi historiskt väljer att värdera det – kan vi konstatera att det är egenskaper de allra flesta av oss inte ser gillande på när de i dag dyker upp hos andra länder.

Stormaktstiden når sitt slut först när Karl XII stupar i strid 1718. Då har riksdagen fått nog av enväldesmonarkin som kostat liv och upprört folket i över hundra år. 1719 beslutar de därför att begränsa kungens makt och följande 53 år kallas därför för frihetstiden – folket är befriade från enväldet.

Talande för den här perioden i svensk historia är att Europas modernaste tryckfrihetsförordning röstas igenom 1766 och att kungen inte längre kan styra den information som sprids i landet. Både censur och förhandsgranskning försvinner, och allt fler periodiska tidskrifter ges ut. Frihetstiden slutar 1772, när Gustav III tar makten genom en statskupp.

Här har vi ytterligare en regent med en framträdande roll i den svenska monarkins historieskrivning. Han lyfts ofta fram som kulturintresserad och är bland annat upphovsman till Svenska Akademien och dess stadgar. Än i dag firar de aderton sin högtidsdag den 20:e december, Gustav II Adolfs födelsedag, en högtidsdag instiftad av Gustav III. Men utöver att främja det svenska snillet och smaken såg Gustav III även till att tryckfrihetsförordningen förlorade sin grundlagsstatus och genom enkla lagar gjorde han inskränkningar i det som fanns kvar av den. 1785 tillkommer också indragningsmakten, vilket gör att alla publicister måste ansöka om utgivningstillstånd hos kungens förlängda arm, hovmarskalken.

– Gustav III avskaffar riksrådet och blir landets enväldiga härskare. Han tillskansar sig makt genom att styra pressen och militären. Han fejkar ett krig mot Ryssland för att vinna popularitet bland folket, men precis som i Frankrike vid den här tiden är missnöjet mot kungahuset stort. Sverige är ett land med hungersnöd, höga priser och inflation. Inom militären och adeln finns det dock en grupp män som känner till det fejkade kriget och som är missnöjda med att kungen inte genomfört de reformer han lovat folket. De planerar och genomför mordet på Gustav III, som utförs av militären Johan Anckarström, säger Erik Petersson.

Varför låter Sverige enväldet förkroppsligas i form av symboler, statyer och flaggdagar?

Att Gustav III idag är allmänt känd som despot hindrar inte det faktum att han möter oss på Skeppsbrokajen i Stockholm. Varför låter Sverige enväldet förkroppsligas i form av symboler, statyer och flaggdagar? Mycket går att tillskriva den nationalromantiska historieskrivningen på 1800-talet, när man reser statyer över kungarna och återberättar deras hjältemod och öden.

Även flera konstverk bidrar till mytbildningen. Den kända målningen som föreställer Gustav II Adolf vid slaget vid Lützen, målad av Carl Wahlbom och som nu finns på National museum i Stockholm, målas i mitten av 1800-talet. Även målningen Karl XII likfärd, av Gustaf Cederström, målas i slutet av 1800-talet. Det är också på 1800-talet som Gustav II Adolfs dödsdag, 6 november, och Sveriges national dag, 6 juni, blir flaggdagar.

– Under 1800-talet bygger man kollektivt upp bilden av nationalstaten Sverige och då blir den här typen av symboler och berättelser om hjältemod väldigt viktiga. I dag vet vi att den historieskrivningen inte stämmer, men många berättelser levar ändå kvar som om de vore fakta, säger Erik Petersson.

I 1809 års regeringsform, som bevaras fram till 1974, avskaffas censuren och tryckfriheten är återigen grundlag. Men hovmarskalkens indragningsmakt råder ända fram till 1844 och utgivningen av tidskrifter som anses opassande för allmänheten kontrolleras och stoppas fram tills dess.

En sådan opassande tidskrift var till exempel Aftonbladet, vars utgivning dras tillbaka hela 14 gånger under den här perioden, något som leder till att den hela tiden får komma ut under nya namn (Aftonbladet 1, 2, 3 osv) och med nya ansvariga utgivare. Det är också på 1800-talet som Sverige tummar på arvsrätten genom att den gamle och barnlöse Karl XIII adopterar den franska marskalken Jean Baptiste Bernadotte så att han blir rikets (Sverige och Norge) nya kung. Efter Jean Baptiste Bernadottes invasion av Norge sommaren 1814 inleder Sverige världens längsta period av fred, som varar än i dag.

Men trots att Sverige inte krigar och vår nuvarande kung inte har någon exekutiv makt är ömhetsbanden mellan kungahuset och försvaret fortsatt starka och förblir en symbol för en allians som aldrig tycks gå ur tiden.

– Kung Carl Gustaf har de militära graderna amiral och general. Han bär uniform och är rikets främste representant för försvarsmakten. Ur ett militärt perspektiv ses kungen antagligen som symbol för det man strider för, något som är sprunget ur vår historia när kungarna själva deltog i strid i rollen som överbefälhavare, säger Erik Petersson.

Som grädde på moset har vår nuvarande kung gett sitt namn åt en granatkastare. Och glöm inte det faktum att varje privat högtid inom kungafamiljen ses som ett tillfälle att dundra på med det tunga artilleriet. När Victoria och Daniel Westling gifte sig flög 18 stridsflygplan över slottet och längs kortegevägen stod 5 000 soldater.

Så låt oss se lite mer nyktert på Sveriges tusen år av monarki, en tid som varit dominerad av envåldshärskare som drev Sverige i krig, ständiga utskrivningar av den egna befolkningen, av att tysta motståndare med hård censur och kungar som till sist gjort allt för att bevara kronan och makten inom familjen. Även dessa traditioner ryms i det symbolvärde som monarkin sägs representera.

Den här artikeln publicerades i Reform nr 1 2017.

Inlägget Monarkin – en dålig symbol för Sverige dök först upp på Republikanska föreningen.

Men Tyskland var inte unikt, i de flesta europeiska länder utvecklades högerreaktionära och fascistiska rörelser under åren efter första värlsdskriget. Att finna en enkel orsak till detta låter sig inte göra, flera scenarier sammanföll på ett mycket olyckligt sätt: nederlag i kriget och förnedrande fredvillkor, ekonomisk kris med hyperinflation och matbrist, en naturalistisk verklighetssyn (blod/jord – genetik/miljö), ett tyskt inbördeskrig, ”preusseriet” – en befäls- och lydnadskultur som även präglade universitet och humaniora, mm.

Men ett scenario som sällan uppmärksammas är aristokratins roll i den framväxande fascismen och adelns sympati för elitistiska rörelser. Nu finns en forskare vid Institutet för Högre Studier vid Princetonuniversitetet i USA, Katarina Urbach, som grundligt har genomforskat aristokratins försök att omintetgöra demokrati och parlamentarism. Redan 2007 i sin bok European Aristocracies and the Radical Right, 1918-1939 ställer hon frågan om aristokratin var förförd av Hitler. Där visar hon också hur aristokratin i ett flertal länder agerade för att återvinna makt och inflytande genom framväxande antidemokratiska rörelser. Visar även att adeln ofta förlorade intresse när de inte lyckades med detta, tydligt var dock att de genom sitt stöd och engagemeang i fascistiska rörelser agerade mycket skadligt i den stora parlamentariska krisen.

För svensk historia intressant är att den svenske kungens morfar var den mycket aktive nazisten Hertigen av Sachsen-Coburg-Gotha. Serafimerriddare och SA Obergruppenfuhrer. Det sägs inte för att fläcka personen Carl Bernadotte, men det är en skamfläck i ämbetet och anor. I hennes senare bok Go-Betweens for Hitler (Oxford 2015), vilken på tyska har en långt mer träffande titel, “Hitlers heimliche Helfer, Der Adel im Dienst der Macht” (Hitlers Hemliga Hjälpare, Adeln i Maktens Tjänst), är frågan inte längre om förförelse eller ej. Klart visar hon aristokratins roll i utvecklingen mot fascism och världskrig. Skildar ett utomparlamentariskt maktspel, som inte bara blandade sig i politiken, men vars avsikt var att omintetgöra demokratin. I monarkins förfall agerade aristokratin mycket målmedvetet för att återvinna traditionellt inflytande.

Katarina Urbach följer upp och dokumenterar hur prinsar och prinsessor agerade för att återupprätta någon slags makthierarki baserad på släktens anor och släktets arv. Adel och avel i skön förening. Efter bolsjevikernas revolution i Ryssland och inför en framväxande demokrati i Europa var aristokratin hotad. Men det är inte den enda orsaken till dess sympati för fascismen. Vad som ytterligare förenade dem var föreställningen om suveränitet, tankar om ursprung och äkthet som legitimitet för makt. Förstå de fascistiska diktaturerna som sekulära monarkier. Myten om ledaren, hövdingen, för ett suveränt folk.

Suveränitetstanken är fascismens ledande idé. Må det vara partiets, rasens eller folkets suveränitet, så är det den idé som är oförenlig med demokratins idé om en männskans jämlika förhållande till de andra människorna i samhället. Det är i suveränitetens namn som de största brotten har begåtts mot människor. Såret i parlamentarismen är att staten i folksuveränitetens namn kunde göras till redskap för grymhet och övergrepp mot detta folks fiender, inre som yttre.

Republikanska föreningen har en stor uppgift framför sig. Det handlar inte bara att att avsätta en kung och skilja den aristokratiska idén om makt från staten, så som skett med kyrkan och religionen. Det gäller vidare att formulera ett stasskick i vilket all legitimitet för makten i en parlamentarisk demokrati, utgår från medborgarna i allmänna val. Speciellt viktigt i en tid när marknaden är kung. Ty vad vore vunnet om suveränitetstanken överförs till andra former för makt?

Inlägget Hitler och aristokratin dök först upp på Republikanska föreningen.

Att England var ett, i stort sett, liberalt land förleder många att räkna det som en demokrati. I verkligheten har liberalism inte nödvändigtvist att göra med demokrati, som bara har med folkstyre att göra.

Endast en äkta republik som tillförsäkrar demokratiska rättigheter till samtliga sina medborgare kan vara en verklig demokrati. Varje totalitär stat kan däremot jämställas med en monarki, där diktatorn liksom monarken styr direkt eller indirekt över statens angelegenheter.

Att folkstyret skulle gälla för indier och andra av engelsmännen förtryckta folk 1939 är en av de många myter som vi matats med under historiens gång. Att ett imperium med en politiskt mäktig kejsarinna och ett icke folkvalt House of Lords skulle kunna räknas som en verklig demokrati är ytterligare en av de många amsagor som monarkisterna fortfarande håller vid liv.

Att jämställa ett imperium som förtryckte hänsynslöst miljontals människor och som medvetet orsakade över 3 miljoner indiers svältdöd så sent som 1943-44 med en verklig demokrati verkar på mig minst sagt orimligt. (50 miljoner indier svalt ihjäl under lite mer än 200 år på grund av svältkatastrofer orsakade av East India Company och av rasistiskt förakt från Winston Churchills och Englands sida; läs om det i Madhusree Mukerjee, Churchill’s Secret War).

Den engelska kolonialismen var hänsynslös, inte bara i Indien utan också i Kina (drottning Victoria är en av de värsta narkotikahandlarna i historien med miljoner opiumrökande kinesers liv på sitt samvete) och Tasmanien där imperiets myndigheter uppmanade kolonisterna att skjuta aboriginerna ”som kaniner”.

När det gäller Sverige grundar jag min uppfattning på det att Sverige än idag håller sig med en skara medborgare som saknar grundläggande mänskliga rättigheter och skyldigheter. Ett slags omvända hovnarrar som numera inte larmar och gör sig till inför kungar och kejsare utan inför en allmänhet som ser dem inte som självständiga individer utan som operettfigurer. Att Sverige inte var en riktig demokrati i början på 1940-talet och fram till 1971 berodde förstås främst på att det tillät att monarken spelade en politisk roll, men lika mycket på att en omfattande statsrasism under första hälften av förra seklet (Statens Institut För Rasbiologi, grundad av Sverige som första stat i världen 1921) medförde ett svårt förtryck av ”lumpna” folk som samer, ”tattare”, romer mm.

Varför räknar vi då England än idag som en verklig demokrati i början på 1940-talet när landet i verkligheten var ett imperialistiskt kejsardöme?  Vi gör det därför att vi i sekler har blivit utsatta för en indoktrinering som fått oss att se ner på ”negrer” (läs om ”negern” i Hereditary Genius. Comparative Worth of Different Races från 1892, av Francis Galtons),”coolies”, ”gulingar” och andra människor. Vi har blivit intalade under hundratals år av mängder av propagandister i kungars tjänst att vi hör till det utvalda folket: det nya Jerusalem.

Vi har fått veta att vi är ett folk av hjältar och genier som har skapat de mänskliga rättigheterna, demokratin och moderniteten. Vi har blivit intalade att supermänniskor, krönta av gud själv, tagit oss fram genom historien till den nivå av förträfflighet som givit oss rätten att ”civilisera” –  egentligen plundra, förslava och förtrycka – hela världen. Att se ner på afrikaner, indier, indianer, tasmanier, aboriginers, kineser och här i landet också på samer, romer och ”tattare”. Missförstå mig inte: jag anser att de demokratiska värdena ska spridas men inte för att ge förtjänster till giriga krämare och minst av allt för att förhärliga monarkers image.

Och hur har det blivit? Vi har övertygats av ett historieförfalskande etablissemang att vi inte har något att förklara eller att ångra ens nu när det blivit allt mer uppenbart att vårt enorma välstånd har skapats genom erövringskrig, slavhandel och plundring. Vi har fåtts att inse att gud har givit oss förnämliga ledare som lett oss mot den oundvikliga framgången (och som vi tvingas fira och hedra än idag trots att vi vet att de var despoter, bedragare, tjuvar, våldtäktsmän, slavhandlare och mördare). Numera fördömer vi despoter som Caligula, Djingis Khan och Ivan den förskräcklige. Däremot dömer vi inte deras jämlikar som verkat i Sverige därför att många svenska historiker menar att man inte kan döma bakåt i historien…

Än idag i Sverige, ett land som ser sig självt som en av världens mest utvecklade demokratier, firar vi en svekfull rövarhövdings kröningsdag. Vi kallar honom vår landsfader trotts att vi vet att han endast agerade för egen vinning. Och än är det så att despoten och krigshetsaren Gustav III, som bland annat utövade en lönsam människohandel på Saint-Barthélemy, av många svenskar ses som konst- och kulturkungen och som en liberal och storsint monark som bland annat givit ”svensken” rätten att för alltid ”yttra sig fritt”. Om Gustav III och om Saint-Barthélemy står det i Wikipedia att ”det var nog inte så farligt…de var inte särskilt många”. Samma säger fascisterna i Italien idag om Mussolini: ”Vad är 31000 avrättade mot de miljoner som Hitler, Stalin och Mao tog livet av…”.

Inlägget Arvsynd och megalomani dök först upp på Republikanska föreningen.

Att dessa begrepp är rester av en terminologi som gällde på den tiden då rastillhörigheten ingick självklart i ”svenskens” självbild, att dessa begrepp är grundade på myter och historieförfalskningar verkar bekymra få också i Sverige också idag. Väldigt många svenskar är alltjämt övertygade att landets religiösa, politiska och sociala utveckling är gestaltad av mytiska monarker som Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Karl XII, Gustav III med flera.

De påstås inte bara ha skapat ”svensken” och ”svenskheten” utan också ha styrt landets utveckling fram till det samhälle vi har idag. Nationalismen utnyttjades av de flesta monarkierna när kraven på folkstyre i Europa började upplevas som ett dödligt hot. (Själv anser jag att också Per Albin Hansson platsar bland de mytiska monarkerna. Han var folkvald men ”svenska folket” gav honom en landsfaders/monarks status jämförbard med kungars. Visionen om folkhemmet, en nationalstat på lutheransk, monarkistisk, nationalistisk, rasistisk och ”socialistisk” grund, skapades av Per Albin Hansson och av ingen annan).

Dessa är ingredienserna som nationsbyggare använde för att skapa så väl de olika ”folken” som de olika nationalstaterna (D’Azeglio: ”Vi har skapat Italien låt oss nu skapa italienaren”). Ingen annanstans än i Sverige blev dock mixen så effektiv och samtidigt så motsägelsefull.

Att mixen varit effektiv visas av den politiska utvecklingen. Att mixen var motsägelsefull visas av att monarkin aldrig blev ifrågasatt under en oavbruten följd år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Först 1971 insåg man att envälde och folkstyre inte passade ihop. Nationalismen och dess koppling till etnocentrism och rasism/blodsband analyseras utförligt av Karl Popper i hans The Open Society and its Enemies i avsnitten om Johann Gottfrid Herder och Johann Gottlieb Fichte. Också Eric Hobsbawms Nation and nationalism Since 1780 visar kopplingen mellan olika politiska system och nationalism, etnocentrism, populism och rasism. Inte minst i detta senare verk beskrivs hur nationalismen uppfanns och utnyttjades som psykosocialt kitt när nationerna skapades.

Myten om ”svenskheten” förutsätter en kulturell samhörighet mellan alla ”riktiga” svenskar (eller alla de som, som det hette på den tiden, bildade ”den rena svenska rasen”) och deras historia skapad av ett kärvt klimat men främst av rättroende, vidsynta, framåtblickande och rättfärdiga monarker.

Det fanns alltså en tid då den ”svenska nationella identiteten” bestod av nyvunna progressiva välfärdsidéer men lika mycket av inskränkt tillbakablickande rojalism. Tills för ett fåtal år sedan kunde man höra talas i Sveriges radio och på SVT om det svenska kynnet och den svenska folksjälen som något, i alla avseenden, särskilt från det ”osvenska”. För mig påminde mycket av till exempel Åke Dauns tal om ”det svenska” och det ”osvenska” om en olikhet given av biologin. Sverige presenterades för mig i åratal som ett land där folkets biologiska särart, monarkin och den ”sanna evangeliska tron” utgjorde den mylla ur vilken den speciella ”svenska” personligheten och den svenska välfärdsstaten vuxit fram. Att detta inte stämmer upptäckte jag undan för undan av egen erfarenhet.

Om ”svensken” och om ”den sanna evangeliska läran” behöver jag inte orda vidare. När det gäller monarkin vill jag påpeka att också i Sverige har monarken i huvudsak alltid tillsatts med vapenmakt eller Machiavelliska intriger. Att visa upp kungar som nationsbyggare är bara rätt i den meningen att de erövrat de landområden som nationalstaten än idag styr över.

Deras erövringar hade dock knappast med folkets välfärd att skaffa. De var genomförda för att vinna personlig makt och ekonomisk vinning. Att monarken än idag hålls fram som en enande nationell symbol har inget heller att göra med att han står för de höga värden som de västerländska demokratierna lever efter, tvärtom är dessa värden det monarkiska statsskickets antites. Att kungar utnyttjas i den nationalistiska propagandan har endast med den socialpsykologiska massindoktrinering som etablissemanget tror behövs för att undvika att nationen löses upp. Därför utnyttjar etablissemanget kungafamiljen hänsynslöst. Cynismen och hyckleriet är uppenbart, men för de som ser politiken inte som en fråga om moral och intellektuell hederlighet utan som en fråga om realpolitik är ”det överordnade syftet” viktigare än de samvetskval som hycklandet kan orsaka.

De moderna staterna har utvecklats ur demokratiska, republikanska visioner som skapades under 1700-talet och som fick sin fulla innebörd endast efter erfarenheterna av nazifascism och kommunism. Där nya ”kungalika” tyrannerna, från Stalin och Hitler till Mussolini och Franco, till våra dagars Pinochet, Kim il-Sung, Saddam Husein och Bashar al Assad, skulle säkert ha bildat ätter och kungahus om de fått hållas. Innan första och andra världskriget kunde inte västvärlden se detta, och kunde utan vidare tolerera utsagor, så som den som Churchill levererade till den italienska pressen 1921, då han menade att Benito Mussolini var ”en av världens främsta statsmän”.

Själv kan inte jag se att alla de monarker som styrde i Europa fram till demokratins slutliga genombrott är olika de tyranner som jag just räknat upp. Skillnaden är bara den att de historiska monarkerna grundade enväldet på religiös fanatism, medan de senare gjorde det utifrån politiska utopier och perverterade ideologier.

Är monarkin, en kvarleva från enväldets tidevarv, en plym, ett ornament för Sverige? Knappast.

Det som är av vikt för varje mänsklig församling som strävar efter frihet och oberoende är att den grundas på, inte så mycket ”svenska värderingar” utan på demokratins grundläggande spelregler. Folkstyret måste vila på en grund av sanning och moral. Dels måste det erkänna den skuld som man ärvt då man inte tagit avstånd från och gottgjort alla de övergrepp som begåtts för att nå det välstånd som västerlandet har uppnått. Dels måste det avslöja och förkasta alla de fördemokratiska historieförfalskningar som fortfarande får ”svensken” att tro att det inte finns en skarp demarkationslinje mellan det monarkiska statsskicket och det fullbordat demokratiska.

Inlägget Nationalismen och monarkin dök först upp på Republikanska föreningen.

Programmet ligger kvar här och går fortfarande att lyssna på.

Andra deltagare på den republikanska sidan var bland andra riksdagsledamoten Robert Hannah (L), Jenny Bjerkås och Thomas Sjöberg, författare till Den motvillige monarken, en kritisk granskning av statschefen från 2010.

Från Rojalistiska föreningen, som är så förtjusta i kungar att de inte kan skilja på demokrati och diktatur, deltog Folke Höjmar. Han flankerades av Herman Lindqvist, som inte heller visade något intresse för väsentligheter genom att vräka ur sig att Sverige ”har haft en fungerande monarki i över 1 000 år”. Vad fungerade – enväldet? För en demokrat var naturligtvis monarkin ett extremt illa fungerande styrelseskick ända fram till 1900-talet. Att alls vilja anknyta till tidigare seklers kungamakt visar antingen på bottenlös historielöshet eller på en mycket tvivelaktig demokratisyn – eller möjligen på en så intensivt känd rojalism att man säger vad som helst.

Herman Lindqvist pratade själv om ett tillfälle då kungamakten ingripit i historien: ”Vi har haft några situationer då man har ropat ’republik’ på gatorna i Gamla stan, som 1848” – när han svarade på en fråga från Alexandra Pascalidou om monarkin någon gång varit hotad. Lindqvist lät närmast raljant över att folket bara kommit på fötter mot kungamakten vid detta enda tillfälle. Men han glömde  att säga vad som hände med de som ropade republik då, i mars 1848. De sköts ihjäl, 18 stycken, på direkt order av Oscar I, Karl XIV Johans efterträdare på tronen.

Vilket för övrigt Herman Lindqvist själv har skrivit om. Men den historiekunnige Lindqvist blir en sällsynt dålig historielärare just i sammanhang då han eldar upp sig och ska försvara monarkin.

Var mars 1848 ett exempel på en ”fungerande monarki”?

Duktiga medierådgivaren Jeanette Fors-Andrée sa bra saker om professionaliseringen av kungahusets mediearbete, men sa en riktigt konstig sak om Bruneiskandalen 2004, nämligen att kungen skulle ha ”misstolkats” och bara menat gästvänlighet när han sa öppenhet. Det är en förklaring som ligger nära den som hovet skickade ut efter händelsen, men som avskrevs som en lögn. Vad som faktiskt hände, enligt bland annat den journalist som ställde frågan, var att kungen fick frågan om det varit några svårigheter att umgås med en ”ledare som styr sitt land med järnhand”, varpå han svarade:

”Av olika anledningar så har jag inte haft den känslan. Jag upplever det snarare tvärtom. Han har ju en kolossal närhet till folket.”

Att kungen inte skulle ha uttalat sig om sultanen som politisk ledare är alltså uteslutet. Ingen, förutom svenska hovets informationsavdelning, har uppfattat något missförstånd. Det är olyckligt att hovets försök att slingra sig ur situationen berättas vidare igen, tolv år senare.

Debatten var förstås ett strålande initiativ av public service-radio. Seriös debatt om statsskicket är efterfrågat, särskilt när kungahuset kommit så mycket i fokus som under 2016. Med tanke på det var det svårt att förstå vad Silvia Bernadottes välgörenhetsarbete och kronprinsessan Victorias klädval (”hon väljer alltid svenskt när hon är utomlands!”) hade med saken att göra. Hur ska man kunna debattera det? Vad vill de att Republikanska föreningen ska säga, att allt kungafamiljen gör är dåligt?

Handlar det om att jämföra statsskick så finns det väl ingenting som talar för att en presidentfru inte kan starta välgörenhetsstiftelser, eller att en presidentdotter inte kan bära svenska klädmärken. Det är svårt att se hur republiken är i underläge där. I överläge är republiken däremot när det gäller moderna värderingar: det är inte ett statsskick där kvinnor måste ägna sig åt engagemang för barn, eller mode, för att passa med bilden av kunglighet. På det sättet visade själva debatten på behovet av ett fräschare statsskick. Först pratade rojalistmännen om historia och kungar. Sedan pratade rojalistkvinnorna om drottningar, prinsessor, välgörenhet och kläder.

”Feminister för republik”, någon?

Inlägget Radiodebatt: Vad ska vi ha kungahuset till? dök först upp på Republikanska föreningen.

Och läget är värre än någonsin, eftersom kungahuset knappt får granskas ur någon synvinkel, knappt ens i de delar som är offentliga.

När det kommer till kungahuset får journalister inte ställa relevanta frågor om nazismen, författare får inte skriva böcker om påstådda klubbesök, och konstnärer får inte måla vad det vill, inte ens ett litet halvt bortskrubbat hakkors.

Herman Lindqvist får inte tycka att Estelle är ett konstigt namn för en prinsessa. Inte ens belevade Magdalena Ribbing kommer undan med att försynt påpeka att kronprinsessan bar Serafimerorden på felaktigt sätt på Nobelmiddagen. Vill Victoria vid sitt bröllop ranta upp för kyrkogången med sin pappa, ska hon få göra det, trots att det strider mot all svensk tradition och snarare hör hemma i billiga, romantiska filmer från Hollywood.

Herregud… hur hamnade vi där? Kungafjäsket har nått nya oanade höjder! Inte en enda invändning får riktas mot kungahuset! Inte ens när de bryter mot vad man kan förvänta sig av ett kungahus när det kommer till vett och etikett. Den gren som kungligheterna borde vara bäst i.

Diskussionen landar alltid i att någon medlem av det svenska kungahuset känner sig ”sårad”och ”har tagit illa vid sig” av den allra minsta kritik som någon vågat framföra i medierna. Det hela har blivit en individfråga som handlar om att medierna varit ”dum” mot någon enskild medlem av kungahuset, och att vara dum mot kungen och hans ätt är i det närmaste oförlåtligt.

Att denna offentlighet är helt självvald glöms allt som oftast bort. Jämför med konungens systrar som lever helt privata liv och därför inte heller behöver schavottera runt i pressen. Klokt av dem.

Ja, det har gått så mentalt snett att republikaner ibland anses vara en säkerhetsrisk. Jösses, inte ens Gustav III kunde hindra adelns kritik av hans höga person! Hur skulle det gå till i dagens samhälle? Självcensur och nedsläckt internet?

Kanske är det en naturlig reaktion på en osäker värld. När vi nu har ett heterogen Sverige med många olika kulturer och nationaliteteter, så blir kungahuset en av de få företeelser som håller Sverige samman. I en osäker värld sätter många rojalister sin tillit till en institution utan formell makt. Även om konungen skulle vilja leda sitt svenska folk, kan han inte.

Minsta invändning väcker en våldsam reaktion. Att ifrågasätta monarkin har blivit detsamma som att ifrågasätta svenskheten, eftersom kungen i mångas ögon är den främsta representanten för Sverige.

Låt oss besinna oss en stund. Sverige är mer än kungahuset. Klart man kan ge uttryck för sin svenskhet på fler sätt än att sjunga kungssången på nationaldagen och virka grytlappar till kronprinsessan. Man kan vara svensk på många olika sätt, och när det kommer till kritan så kan många rabiata rojalister varken texten till kungssången eller nationalsången. Så mycket för den rojalismen.

Om man bortser från individerna i kungahuset, så finns det många goda skäl för att Sverige blir en republik. Sverige är i många avseenden en modern stat. Vi har pappamånader, vi accepterar de homosexuellas rättigheter, vi värnar om att barn inte ska behöva bli slagna, vi vill gärna se oss som föregångare på det sociala området, vi torterar inte våra fångar och alla får säga i stort sett vad de vill.

Med en liten reservation: säg inte att kungahuset representerar en förgången och omodern samhällsorganisation. Det är inte politiskt korrekt. Ändå är det precis så det är; ett omodernt fenomen. En enväldig konung av guds nåde passar inte in på definitionen av en modern ledare.

Själv är jag omåttlig förtjust i kungahistoria, men inser dock att det förfluten tid. Vi har varken riddare, skarprättare eller gycklare kvar. Att behålla sagotitlar som prinsar, prinsessor och kungar för att folk blir så imponerade på statsbesöken, verkar ju mer än lovligt irrationellt. Deras funktioner har spelat ut sin roll som så många andra företeelser ur historien. Om sedan de nutida prinsarna, prinsessorna och ingifta partners är före detta gymägare, affärsmän och dokusåpakändisar så är ju sagomagin bruten för länge sedan.

Det är inte rimligt att i en modern stat ärva en titel. Vi skulle aldrig acceptera att sonen eller dottern till statsministern fick ärva titeln, varför acceptera att Sveriges viktigaste representativa funktion ärvs ned genom generationerna; statschefens roll? Det ger helt felaktiga signaler eftersom det strider mot principen att alla människor ska behandlas lika inför lagen. I USA kan man faktiskt tro att man en dag kan bli president, oavsett sin bakgrund. Lite naivt kanske, men ändå en dröm som rent teoretiskt kan gå i uppfyllelse.

Nu brukar rojalisterna petigt påpeka att Sveriges riksdag valde marskalk Jean Bernadotte till Sveriges konung. Än sen? Även om riksdagen valde en konung för mer än 200 år sedan så finns det samhället inte kvar längre. Det var en lösning på den tidens fråga om hur Sverige skulle styras, inte ett svar på våra moderna problem.

Det är också så, att medlemmarna av det svenska kungahuset lever under en orimlig press att inte göra bort sig som privatpersoner. Varje snedsteg kan leda till att stödet för monarkin minskar, och i förlängningen till att monarkin avskaffas. Varför inte avbörda konungen den pressen?

Om nu kungahuset saknar makt och endast har en representativ funktion, kan det lika gärna avskaffas. En president kan sköta representationen lika bra om inte bättre. I Finland kan man bli bjuden på middag hos president Sauli Niinistö i hans tjänstebostad Talludden. Det känns säkert lika exklusivt för den som är ute efter pompa och ståt och allmän guldkant på tillvaron.

Inlägget Sverige förtjänar att bli republik dök först upp på Republikanska föreningen.

Som alla religiösa fundamentalister blir också många av mina rojalistiska bekanta irriterade om jag ifrågasätter deras tro med hjälp av förståndsargument. Som brukligt är för folk som varken kan hålla sig till fakta eller till opartiskhet föredrar de att tiga ihjäl varje antydan till debatt. Här står svenska public service-media, GP, Expressen, Aftonbladet och alla andra som tjänar pengar på Estelle & co förstås i främsta ledet, då de vet att de aldrig skulle kunna med förståndsargument försvara ett sådant odemokratiskt system som monarkin.

En god vän till mig, som är mera sansad, ville att jag skulle se ”konungen” och hans familj som ornament, en ståtlig prydnad som det svenska samhället är försedd med och som när allt kommer omkring inte var, i sin egenskap av ornament, så extremt dyrt som republikanerna vill göra gällande.

Det är också så jag ser saken, och det är just denna förvandling av fria medborgare till föremål och prydnader som upprör mig mest, särskilt när staten, som påstår att alla svenskar är jämlika, förvandlar ett fyraårigt barn från människa till ett ojämlikt ornament från födelsen inlåst i en gyllene bur.

Att till och med en del socialdemokratiska och liberala politiker i Sverige, ett land som kallar sig ”världens mest jämställda land”, inte inser att detta är en avskyvärd kränkning av ett barns mest elementära demokratiska rättigheterna är för mig absolut ofattbart. Jag är övertygad att många nyanlända tydligt ser motsägelsen när staten å ena sidan säger sig mäta alla medborgare med samma måttstock, men å den andra sidan väljer ut en familj som den mäter med en måttstock av silver, guld och ädelstenar.

De flesta svenskar har nog insett att kungar, drottningar, prinsar och prinsessor hör forntiden till, en mörk forntid som monarkerna själva har fått att framstå som höjdpunkter av storsinthet och rättfärdighet genom korrupta historiker som de skulle ha låtit fängsla, stegla och halshugga om de inte gått med på att skriva deras lov. De inser att demokratins genombrott gjorde rent hus med konungar och med en aristokrati som förtryckte folket hårt också i Sverige.

Ändå vill ”folket” inte avskaffa en institution som främst identifieras just med historiens mörka år. Här är ytterligare en sak som jag, efter sextiofyra år i landet, inte förstår. Hur kan ättlingar till Per Albin Hansson, makarna Myrdal, Herbert Tingsten och Olof Palme, frihetens och jämlikheten främsta champions, dyrka monarkin och monarken fortfarande idag? Och framförallt: hur kan de ge sig själva en grundlag som tvingar inte bara ett litet barn att bli en söt liten marionett i händerna på SVT, skandalpressen och ”folket” utan, med eller mot sin vilja, en slav under en påtvingad religiös förkunnelse: ”den rena evangeliska läran”?

Själv tror jag att monarkister inte är och inte kan vara riktiga demokrater. Många av de som jag känner talar än idag nostalgiskt om hjältekungar och stormaktstid. I Lund firas Karl XII den trettionde november och i Göteborg firas Gustav II Adolf. Båda dessa monarker var despoter och krigshetsare. De finns till och med de jag känner som tycker att kungen har för lite makt och att han borde ha större inflytande över politiken. De flesta är helt kallsinniga inför argumentet om Estelles berövade frihet. De vill ha kvar sina leksaker, kosta vad det kosta vill. De accepterar att ett antal människor lever helt konstlade liv mot att de får ha kvar en stor portion av ”Sveriges forntida glans” om än i en Levengood/von Sydow-version. De vill gärna kalla sig själva moderna och demokrater men i verkligheten är de inte annat än gammaldags hycklare.

Inlägget Rojalismen som religion dök först upp på Republikanska föreningen.