De 350 lägenheterna ägs av svenska folket. Men det är kungen som bestämmer vilka som får bo i dem – en exklusiv möjlighet till attraktivt boende för den som har kungliga kontakter, helt utanför allmänhetens kontroll och insyn.
– Det är en helt orimlig ordning, säger Marie Linder som är ordförande i Hyresgästföreningen.

Bostadssituationen i Sverige blir allt mer akut med stigande bostadsrättspriser och längre bostadsköer som resultat. Enligt Boverket råder det bostadsbrist i 240 av Sveriges 290 kommuner. Hela 94 procent av svenska folket bor i en kommun med bostadsbrist.

Den som vill hyra en lägenhet med förstahandskontrakt i exempelvis Stockholms innerstad får i dag räkna med att köa i åtminstone 13 år enligt bostadsförmedlingens statistik, i vissa områden betydligt längre. Lång kötid gäller dock inte för alla. Den som till exempel har kungliga kontakter kan få en hyreslägenhet betydligt snabbare, utan att för den skull behöva betala svarta pengar eller dra igång märkliga byteskedjor. Nyckeln är de cirka 350 lägenheter som staten äger runt om i Stockholmsregionen och som kungen styr över. I stort sett alla ligger på attraktiva adresser.

• 120 ligger på Djurgården.
• Övriga ligger i eller kring Stockholmsregionen, varav 35 i Gamla stan, 40 på Östermalm, 50 i Solna och ungefär lika många i närheten av Drottningholms slott.

Ingen av lägenheterna förmedlas via den kommunala bostadsförmedlingen eller någon annan förmedling. Det finns heller ingen kö att ställa sig i för den som är intresserad av en lägenhet.

Orimligt, anser Marie Linder, ordförande i Hyresgästföreningen:
– Det finns en frivillig överenskommelse bland fastighetsägarna i Stockholm om att hälften av alla lediga lägenheter ska förmedlas via den kommunala bostadsförmedlingen. Den regeln bör självklart också gälla för dessa lägenheter.
– Vi har en gigantisk bostadsbrist i Sverige. I Stockholm är den extrem. Då är det viktigt att så många hyresrätter som möjligt kan efterfrågas av så många som möjligt och så enkelt som möjligt. I detta fall är det extra viktigt med tanke på att det faktiskt är vi alla genom staten som äger bostäderna. Därutöver bör man inom hovet, för de lägenheter som inte lämnas över till bostadsförmedlingen, ha ett kösystem som är öppet och transparent och som alla kan ställa sig i, fortsätter Marie Linder.

Av de 350 lägenheter kungen kontrollerar är insynen allra sämst när det gäller de 120 som ligger på Djurgården i Stockholm. Vilka som bor i dem eller hur mycket hyresgästerna betalar i hyra vill inte hovet berätta.
– Vi omfattas inte av offentlighetsprincipen och lämnar därför inte ut några sådana uppgifter, säger slottsfogde Magnus Andersson, som är chef för Kungliga Djurgårdens förvaltning (KDF) som ansvarar för lägenheterna. KDF är en del av hovet.

”Bostäderna är avsedda för den kungliga familjen samt för hovstaternas personal. Fördelningen av lediga bostäder sker i samråd mellan Ståthållarämbetet (även det en del av hovet, reds anm) och efter intresseanmälningar. Det finns ingen kö. Då förvaltningens bostäder till övervägande del är att betrakta som personalbostäder, finns det regler om förfarandet då hyresgäst slutar sin tjänst”, skriver han i ett mejl till Scoop. Marie Linder är mycket kritisk till hemlighetsmakeriet.
– Det är en helt orimlig ordning. Detta är uppgifter som självklart bör vara offentliga.

Förutom bostäderna på Djurgården i Stockholm styr kungen via Ståthållarämbetet över ytterligare 227 bostäder. Dessa förvaltas dock av Statens fastighetsverk.
– Hovet anvisar vem som ska bo i dessa bostäder, via telefon eller mejl. Men det är vi som har avtalsförhållandet, som tar in hyresintäkterna och liknande, säger Lotta Günther som är förvaltningsområdeschef vid Statens fastighetsverk.
– Därutöver finns det några lägenheter som kungen ansvarar för helt själv genom Ståthållarämbetet. Vem de sedan hyr ut till lägger vi oss inte i. Vi tycker inte att vi behöver informeras om vilka andrahandshyresgäster de tar in. Genom att det är Statens fastighetsverk som svarar för den administrativa hanteringen av de 227 bostäderna går det att med hjälp av offentlighetsprincipen ta reda på vilka personer som fått en statlig bostad tilldelat sig av hovet/kungen och hur mycket personerna betalar i hyra.

Flera av dem är anställda inom hovet, men här finns också KD-politikern och förre försvarsstabschefen och kungaadjutanten Bror Stefenson, kungens systersöner Oscar och Victor Magnuson, kungens systrar prinsessorna Christina och Desirée, operasångerskan Kjerstin Dellert, Världsnaturfondens tidigare generalsekreterare Jens Wahlstedt, entreprenören och prins Carl-Philips mentor Michael Storåkers, guldsmeden Gaudy Eduard, regissören Lars Rudolfsson, Ingemar Eliasson, som tidigare var statsråd (FP) och riksmarskalk, historikern Erik Norberg, diplomaten Frank Belfrage och före detta överbefälhavaren Bengt Gustafsson.

Några av hyresgästerna bor inte permanent i lägenheterna, utan använder dem som övernattningsbostäder vid besök i Stockholm. Hyrorna är mycket modesta, inte minst med tanke på att flera av lägenheterna har några av de mest attraktiva lägena i Stockholmsområdet. För medlemmar av det så kallade Kungliga huset är hyran till och med noll kronor.
– Prinsessan Madeleine har en lägenhet som hon disponerar när hon är i Stockholm. För den betalar hon ingen hyra, säger hovets informationschef Margareta Thorgren. Enligt Lotta Günther på Statens fastighetsverk är hyrorna i övrigt anpassade efter allmännyttan.
– Men med den skillnaden att vi gör ett avdrag på 100 kronor per kvadratmeter och år beroende på att de som hyr dessa bostäder saknar besittningsskydd. De får heller inte använda lägenheterna för byte. En enkel sökning på Blocket visar att lägenheter i motsvarande läge och storlek på andrahandsmarknaden hyrs ut för minst två, tre gånger så höga hyror, vilket ger en uppfattning om bostädernas egentliga marknadsvärde.

Enligt hovets ekonomichef Jan Lindman är inte ett erbjudande om en tjänst inom hovet detsamma som ett lägenhetserbjudande.
– Det är inte frågan om tjänstebostäder som är direkt kopplade till den tjänst personen har. Däremot kan alla som arbetar här anmäla till Ståthållarämbetet att de är intresserade av en bostad. Efter några år får de kanske någon.

Får den som slutar sin anställning vid hovet behålla sin bostad?
– Nej, då ska man avflytta förutsatt att det inte handlar om en pensionering. Då får man bo kvar.
– Vi tycker att det är bra att en del anställda bor nära exempelvis Stockholms eller Drottningholms slott. Vår verksamhet pågår i princip dygnet runt. Vakter och personal som arbetar med servicefrågor, transporter och liknande arbetar mycket kväll och natt. Då är det bra att de bor nära, då kan de kallas in med kort varsel och har kort avstånd hem.

Just behovet att kunna rycka in med kort varsel användes i höstas av en av hovets anställda som argument för att kunna hyra ut sin lägenhet i andra hand. Den 16 november 2016 behandlade hyresnämnden i Stockholm en begäran från kronprinsessan Victorias sekreterare Susanne Franchell, 61, om att under ett år få hyra ut sin 171 kvadratmeter stora lägenhet om fem rum och kök på Odengatan i Stockholm. Anledningen till att frågan hamnade i hyresnämnden var att värden sagt nej till andrahandsuthyrning. Enligt jordabalken har en hyresgäst rätt att på grund av bland annat sjukdom, tillfälligt arbete eller studier på annan ort, längre utlandsvistelse eller särskilda familjeförhållanden under begränsad tid hyra ut sin lägenhet i andra hand.

I samband med sammanträdet i hyresnämnden förklarade Susanne Franchell att hon arbetar som kronprinsessans personliga handsekreterare och att hon under en viss ansträngd period behöver bo i en tjänstebostad i Hovstallet på Östermalm, dit kronprinsessan flyttat sitt kontor från Stockholms slott ”där säkerheten är sämre och man hela tiden är påpassad och utsatt för paparazzi”. Avståndet mellan hovstallet och Susanne Franchells privata bostad är knappt tre kilometer. Vid förhandlingen i hyresnämnden berättade Susanne Franchell att hon sköter såväl kronprinsessans officiella som privata arrangemang.
– Allt går i varandra. Arbetstiderna är inte fasta utan en stor del av arbetet utförs under vilken tid som helst på dygnet, ofta med kort varsel och sekretess. En oenig hyresnämnd beslutade efter en stunds funderande på att säga ja till Susanne Franchells begäran.

Alrik Hafström, fastighetsägarens jurist, tycker att beslutet är orimligt och anser att det skulle ha sett annorlunda ut om vilken annan hyresgäst som helst kommit in med en sådan begäran.
– Vad som krävs för att få hyra ut sin lägenhet i andra hand är tämligen tydligt beskrivet i hyreslagen. Det finns massor av människor med obekväma arbetstider och krävande arbetsgivare, men det skulle få orimliga konsekvenser om alla hade rätt att hyra ut sin lägenhet för att i stället bosätta sig endast ett par kilometer därifrån, säger han till tidningen Hem & Hyra. Liknande uppfattning har Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder.
– Man har verkligen tänjt på begreppen. Det är uppenbart att regelverket inte gäller för alla.
– Det är många som vill bo nära jobbet. Men förmodligen skulle inte hyresnämnden gjort samma bedömning om det gällt en ”vanlig” människa, det handlar ju bara om några kilometer. Det är viktigt att alla människor bedöms på samma sätt och att det finns en likhet inför lagen.

Hovets ekonomichef Jan Lindman säger att de som erbjuds lägenheter ofta är personer som är kända inom hovet.
– Det är folk som vi vet vilka det är, som vi har haft kontakt med tidigare. Vi vill ha kännedom om de här personerna innan vi hyr ut till dem.

Varför då?
– I fastigheterna bor det från tid till annan personer som kan vara medlemmar av kungafamiljen. Det innebär att det kan dyka upp en del säkerhetsfrågeställningar. Då är det en fördel om vi vet vilka som bor där, om vi vet vilka de är. Det känns lite tryggare. Ett annat skäl är att detta är byggnadsantikvariskt känsliga miljöer och ett tredje att man måste vara beredd att avflytta med kort varsel. Man bor inte här med besittningsrätt.

Tar ni kontakt med vissa personer om ni har tomma lägenheter?
– Det tror jag kan förekomma. Men då är det i huvudsak personer som redan har anmält intresse, främst bland personalen.

Vem bestämmer vem som ska få vilken lägenhet?
– Alla tilldelningar och uthyrningar går via ståthållaren. Till sin hjälp har han en intendent, säger Jan Lindman.

Är kungen inblandad?
– Han blir tillfrågad ibland, i huvudsak när det är frågan om udda objekt och när det gäller personer som inte arbetar här. Jag vet att ståthållaren har en dialog med kungen runt dispositionsrätten och fördelning av lägenheterna.

Följer ni några principer vid fördelning av bostäder?
– Nej, det är en bedömningsfråga och det är viktigt att det är så. Dispositionsrätten är något unikt. Detta är heller inte jämförbart med andra hyresvärdsförhållanden. Kungen äger inte dessa fastigheter och det finns inget kommersiellt intresse.

Biträdande finansminister Per Bolund (MP), som är den i regeringen som ansvarar för Statens fastighetsverk, säger att hur lägenheterna inom den kungliga dispositionsrätten förvaltas och fördelas är en fråga för hovet.
– Det är en konsekvens av att vi har monarki i Sverige och överenskommelsen från 1809. Man kan samtidigt konstatera att dagens ordning är bättre än den som gällde tidigare. Då hade kungen en betydligt större dispositionsrätt och dessutom större påverkan på politiken.

FAKTA

200 år gammal överenskommelse

• I december 1809, ungefär ett halvår efter att riksdagen antagit den nya regeringsformen, kom ständerna och kung Karl XIII överens om att ett antal slott med tillhörande byggnader och markområden skulle vara statligt ägda, men disponeras av kungen.
• Den kungliga dispositionsrätten omfattar i dag Stockholms, Drottningholms, Kina, Haga, Ulriksdals, Gripsholms, Rosersbergs, Strömsholms, Rosendals och Tullgarns slott samt Gustav III:s paviljong som förvaltas av Statens fastighetsverk och Kungliga Djurgården med Rosendals slott som förvaltas av Kungliga Djurgårdens förvaltning (KDF).

Några exempel på personer som fått lägenhet av kungen:

Christina Magnuson, kungens syster.
Bor: Lägenhet på 246 kvadratmeter i Gamla stan.
Månadshyra: 18 138 kronor.

Bror Stefenson, före detta KD-politiker, amiral och kungens adjutant.
Bor: Lägenhet på 85 kvadratmeter i Gamla stan.
Månadshyra: 8 181 kronor.

Oscar Magnuson, kungens systerson.
Bor: Lägenhet på 147 kvadratmeter i Gamla stan.
Månadshyra: 10 945 kronor.

Victor Magnuson, kungens systerson.
Bor: Ulriksdals slottspark, 199 kvadratmeter.
Månadshyra: 16 867 kronor.

Gaudy Eduard, guldsmed och hovjuvelerare.
Bor: Ulriksdals slottspark, 420 kvadratmeter.
Månadshyra: 19 890 kronor.

Lars Rudolfsson, regissör.
Bor: Hagaparken, 226 kvadratmeter.
Månadshyra: 14 804 kronor.

Ingemar Eliasson, före detta statsråd (FP), landshövding och riksmarskalk.
Bor: Bredvid Drottningholms slott, 215 kvadratmeter.
Månadshyra: 15 145 kronor.

Jacob Lagercrantz, före detta bankdirektör på Handelsbanken och slottsfogde.
Bor: Drottningholms slottspark, 187 kvadratmeter.
Månadshyra: 13 866 kronor.

Staffan Eldros, senior private banker i Nordea.
Bor: Drottningholms slottspark, 184 kvadratmeter.
Månadshyra: 12 751 kronor.

Erik Norberg, före detta riksarkivarie som häromåret försökte hjälpa drottning Silvia med att förminska hennes pappas nazistiska bakgrund.
Bor: Hus i Drottningholms slottspark, 133 kvadratmeter.
Månadshyra: 10 063 kronor.

Michael Storåkers, före detta vd för reklambyrå och Bukowskis, M-politiker och mentor åt prins Carl-Philip.
Bor: Villa Beylon i Ulriksdals slottspark, 518 kvadratmeter.
Månadshyra: 42 583 kronor.

Desirée Silfverschiöld, kungens syster.
Bor: Lägenhet nära Strandvägen i Stockholm, 87 kvadratmeter (men är skriven på slottet Koberg utanför Trollhättan).
Månadshyra: 11 427 kronor.

Frank Belfrage, före detta kabinettssekreterare (M).
Bor: Hus i Drottningholms slottspark, 202 kvadratmeter (officiellt är han skriven på en adress på Östermalm).
Månadshyra: 12 812 kronor.

Bengt Gustafsson, före detta ÖB.
Bor: Lägenhet nära Strandvägen i Stockholm, 153 kvadratmeter.
Månadshyra: 12 761 kronor.

Jens Wahlstedt, före detta generalsekreterare för WWF, Världsnaturfonden (där kungen är ordförande i förtroenderådet).
Bor: Ulriksdals slottspark, 133 kvadratmeter.
Månadshyra: 8 332 kronor.

Heidi Kumlin, kungens sekreterare som tidigare arbetade för Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt.
Bor: Lägenhet på Östermalm.
Månadshyra: 11 437 kronor.

Foto överst: Villa Beylon, Holger Ellgaard, CC BY-SA 3.0

Inlägget Kunglig gräddfil till attraktiva bostäder dök först upp på Republikanska föreningen.

Svaret är överraskande vemodigt. Av svekkaraktär. Mamma och pappa var frånvarande. De kom och gick.
”Egentligen är det först nu jag förstår … hur det faktum att mamma och pappa hela tiden arbetade så mycket har påverkat oss”, säger Victoria till Alice Bah i intervjuboken ”Victoria, Victoria!”.

I maj 1979 föds Carl Philip. Det var en ”tråkig tid” för Victoria. ”Mamma satt för det mesta i halvmörker i en fåtölj i sitt rum och ingen fick störa henne”, säger hon till Herman Lindqvist i boken ”Victoria – Prinsessa i tiden”. När föräldrarna väl lade sig i äldsta dotterns liv var man stränga och auktoritära. Kungen hade till exempel begränsad förståelse för sjukdagar: ”Varför är Victoria hemma? Varför är hon inte i skolan? Är hon sjuk?! Hon är inte sjuk! Hon står ju upp!”. Victoria härmar sin pappa för Alice Bah. För dokumentärfilmaren Gregor Nowinski berättar kronprinsessan att hennes barndomssyn på föräldrarna präglades av ”respekt och en längtan efter att bli sedd”.

På många sätt har den nya generationen europeiska monarker närmat sig den breda allmänheten. Deras vardagliga preferenser i fråga om musik, mode och mat tycks inte skilja sig radikalt från mittfårans. Men när Victoria berättar om sina föräldrar förflyttas man bakåt i tiden. Ställd mot samtidens milda och närvarande föräldraideal får den nuvarande svenska kungen drag av fullfjädrad patriark. Man anar att distansen och frånvaron har haft avgörande betydelse för Victorias livsval.

Daniel Westling och Kate Middleton erövrar visserligen kunglig titel och vapensköld men det är Victoria och William som gör den stora vinsten: de får varsin familj.

Inför äktenskapet med Daniel Westling kunde man överallt ta del av berättelser om den blivande prinsens enkla bakgrund, på samma sätt som mediekonsumenter denna vår informerades om Kate Middletons uppväxt – som inte är fullt lika alldaglig som Daniels, men heller inte särskilt kunglig eller aristokratisk. Två klassresor: Daniel den strävsamma entreprenören; Kate den begåvade studenten som avancerat genom att röra sig i rätt sociala sammanhang (privatskolan Marlborough, universitet St. Andrews). I denna berättelse är den kungliga personen en konstant.

Men jag undrar om det inte lika gärna kan vara tvärtom: att den kungliga parten företagit sig en klassresa. Daniel Westling och Kate Middleton erövrar visserligen kunglig titel och vapensköld men det är Victoria och William som gör den stora vinsten: de får varsin familj.

Ett gripande inslag i Johan T Lindwalls bok om Victoria är kronprinsessans vänskap med svärmodern Eva Westling. De tar långa promenader, Victoria ska ha sökt tröst hos Eva under de uppslitande grälen med kungen om framtiden med Daniel. Av Olle Westling – han som höll det mest faderliga talet under bröllopsfesten – har Victoria och Daniel fått fri tillgång familjens sommarstuga i Acktjära söder om Bollnäs, ett enplanshus i skuggan av de elva kungliga slotten.

– Daniels föräldrar och hela familjen är oerhört varm och sympatisk, säger Victoria. En fin familj, verkligen svensk trygg familj. De var otroligt fina mot mig och öppnade sina armar. Jag kände frihet och trygghet hos dem. För mig och Daniel betyder det oerhört mycket att komma upp och besöka dem.

Det finns en värme i Victorias beskrivning av svärföräldrarna som aldrig förekommer i minnena av de biologiska föräldrarna. Victoria har fått en fosterfamilj, låter det som.

Också från England kommer förvånade anekdoter om närheten mellan prins William och Kate Middletons föräldrar, som gjort sig förmögna genom att sälja partyattiraljer på posterorder. I Vanity Fairreportaget ”Meet the parents” i april hävdar reportern att William ”adores” Kates föräldrar, att han kallar Michael Middleton för ”Mike” eller till och med ”pappa”, vilket ska irritera hans riktiga pappa, prins Charles.

Kates mamma Carole är i sin tur så förtjust att hon har William som bakgrundsbild på sin mobiltelefon. William åker på skidsemester med svärdföräldrarna i Frankrike och till Mustique off season när priserna är lägre. Han trivs i den sammanhållna familjen och garvar åt den ogarderade humorn – särskilt uppskattar han när svärföräldrarna imiterar flygvärdinnor, det vill säga sina gamla jag (Carole var flygvärdinna, Michael inspekterade planen innan avfärd.) Prinsen sover över i Kates flickrum och Carole håller sig alltid med hans favoritvin.

Är detta viktigt? Jag tror det. Slaget om de europeiska monarkiernas framtid lär inte utkämpas mellan regering och kungahus. Inget parti driver frågan tillräckligt hårt. Statsskickets vara eller icke vara blir en fråga som avgörs i de respektive kungafamiljerna.

Så är även fallet i den svenska adeln. Idag finns inget yttre politiskt hot mot de lantadliga familjer som jag intervjuade för reportageboken Jorden de ärvde. Äganderätten är inte hotad för stora markägare. Inga kommunalpolitiker lär expropiera värdefull natur för att resa höghus som man gjorde på 50-talet. Arvsskatten är borttagen, liksom förmögenhetsskatten. Adelns kulturella och sociala status är också högre än på länge; det råder en medial kult av gammeldags herrskapslivstil. Det är inne med slitna oljerockar, förnäma gummistövlar och tv-serier om brittiska godsägare. Urbana par ägnar helgen åt herrgårdsturism med småblommiga sovrum, scones och tunga rödviner.

I den mån det finns ett hot mot dessa familjers ekonomiska och sociala elitstatus kommer det inifrån, i en oförståelse eller aktiv aversion mot familjetraditionen. Kärnan i adliga och kungliga familjer är respekt för arvet. Den avgörande frågan är hur man ska baxa förmögenheten eller kronan in i nästa generation utan att familjen imploderar i känslor av konkurrens och orättvisa. Patriarken måste förmå hålla ihop familjen, hjärntvätta sina barn i aristokratisk pliktkänsla. Ofta har denna hjärntvätt tagit sig uttryck i en begränsning av barns sociala miljö. De får växa upp på en herrgård bland gamla släktingar och personal, de skickas till privatinternat som Lundsberg eller Sigtuna där de omges av likasinnade och invaggas i en respekt för historien. De umgås i snäva sammanhang, kring jakt och naturliv.

Statsskickets vara eller icke vara blir en fråga som avgörs i de respektive kungafamiljerna.

I den bemärkelsen är Victoria och Williams flirtande med svärföräldrarna kanske mer laddat än vad det först kan verka – mer än en gullig berättelse om umgänge över klassgränserna. Det är svårt att inte tolka närmandet som ansatser till flyktförsök. Som Christoper Hitchens nyligen skrev till Kate Middleton i nättidningen Slate: ”If you really love him, honey, get him out of there, and yourself too”. Av Vanity Fair att döma verkar hon vara på god väg.

Man kan också fråga sig vad det innebär för bilden av monarkin i en samtid där hovets huvudsakliga funktion är att spela rollen av representativ familj, där slottet är symbol för en sammanhållen familj. Kungaboken, som avslöjade monarken som gubbsjukt partyproffs, skakade om opinionssiffrorna. En ny generation monarker söker fosterföräldrar utanför den klass man fötts in i. Kan en vantrivsel i kulturen ageras ut mycket tydligare?

Artikeln publicerades först i Reform nr 1 2011.

Inlägget Familjeproblematik dök först upp på Republikanska föreningen.

De flesta turisterna har lämnat den skånska badorten för staden och jobbet igen, men för de fyra morgonpigga figurerna har arbetet just börjat.

Det är representanter för de fyra största riksdagspartierna – moderaten Allan Hernelius, socialdemokraten Valter Åman, folkpartisten Birger Lundström och centerpartisten Bertil Fiskesjö – som kommit hit för att lösa ett gemensamt problem: den svenska monarkins vara eller icke vara.

Frågan om regeringsformen var långt ifrån ny, men hade aktualiserats i och med att grundlagarna i mitten av sextiotalet genomgick en allmän revidering. Men läget var knepigt. Socialdemokraterna hade visserligen väckt den motion som lett till mötet i Torekov, men hade under många år låtsats som om det regnade varje gång någon påtalade att kravet om republik faktiskt fanns i deras partiprogram.

Dessutom var en stor majoritet av svenskarna på 1970- talet positiva till kungahuset. Taktiskt tänkande politiker över hela skalan insåg att partier som medverkade till monarkins avskaffande begick politiskt självmord. De fyra politikerna skickades därför ner till Bjärehalvön med ett officiellt uppdrag, men även med en uppmaning från partikamraterna: se till att hitta ett sätt att både äta kakan och ha den kvar!

Även om jag själv är republikan insåg jag det omöjliga i situationen

Bertil Fiskesjö är den enda av de fyra politikerna som fortfarande är i livet. Han minns det som ganska lätt att komma överens med de andra partierna.
– Tradition och folkvilja vägdes mot argumentet att monarki är odemokratiskt. Men även om jag själv är republikan insåg jag det omöjliga i situationen. Det parti som hade drivit frågan om republik hade varit utplånat i nästa val, säger han.

Resultatet blev den så kallade Torekovskompromissen som trädde i kraft 1975. Formuleringen i 1809 års regeringsform ”konungen äger att allena styra riket” ströks och kungen fråntogs sina politiska uppgifter.

Statschefskapet kom nu att handla om en mer svävande roll, om bandklippningar, cocktailpartyn och att ”sälja in Sverige” i världen. Den allmänna åsikten bland politiker var att kompromissmakarna hade lyckats. Kungen var oskadliggjord – men kvar på slottet. En politisk kollaps hade med nöd och näppe undvikts. Statsminister Olof Palme presenterade stolt den reviderade regeringsformen för svenska folket, där monarkin beskrevs som en formalitet, något som enkelt kunde avskaffas genom ett ”penndrag”.

Kompromissen var första fasen i den tvåstegsmodell att införa republik som många politiker räknade med. Men fas två visade sig vara förtvivlat svår att komma till skott med. Inget parti har varken förr eller senare helhjärtat vågat lyfta Olof Palmes berömda penna.

Mats Einarsson, som tillsammans med Jesper Svensson, häromåret presenterade Republikanska föreningens grundlagsutredning, menar att kompromissmakarna i Torekov litegrann försatt möjligheten att genomföra republik fullt ut. Även om han inte underskattar kompromissens betydelse, menar han att ett visst momentum gick förlorat. Kanske gjordes det till och med svårare att genomföra republik i framtiden.
– Tanken hos de principiella republikanerna var att göra kungen till en symbolfigur utan makt för att sedan lättare kunna avskaffa honom. Tyvärr fungerade det delvis tvärtom. Många svenskar har i dag svårt att engagera sig i monarkifrågan av just den anledningen – att kungen inte har några formella befogenheter. På det sättet var kompromissen ett misslyckande. Trots goda intentioner innebar den i slutändan att monarkin bevarades, säger han.

Även om de republikanska sympatisörerna i Sverige blir allt fler, är ett genomförande av republik fortfarande en het potatis i riksdagen. De verbala krumbukter politiker använder för att lirka sig ur monarkifrågan är värdiga utbrytarkungen Houdini. Att politiker inte velat väcka den björn som sover har ett antal orsaker. Många svenskar är dåligt insatta i hur alternativet till en monarki skulle se ut – vilket skapar viss osäkerhet hos de som inte är benhårda rojalister. Detta gör det svårt att driva frågan.

En annan är det resonemang som statsvetaren Olof Ruin förde kring socialdemokratins hållning till monarki frågan på 1950- och 1960-talet. Han menade att Tage Erlanders regering insåg att snabba samhällsförändringar lättare accepterades av befolkningen om man samtidigt behöll en traditionell, om än förlegad, institution. Även i dag kan en vurm för kungahuset användas på ett liknande sätt i svensk politik, för att ge legitimitet åt en mer radikal politisk hållning – något vi känner igen hos högerextrema partier.

De verbala krumbukter politiker använder för att lirka sig ur monarkifrågan är värdiga utbrytarkungen Houdini

45 år senare befinner vi oss i samma vakuum som efter den stora kompromissen. Samma paradox. Å ena sidan en modern demokrati, å andra sidan en odemokratisk monarki. Vi har fortfarande en kung – fast utan officiell makt och befogenheter.

Men även om det är lätt att vifta bort hans betydelse ska inte den inofficiella makt som kungahuset fortfarande besitter underskattas. Trots att monarkin fråntogs allt politiskt inflytande har kungen många inflytelserika vänner och ett maktnätverk få har insyn i. Han har dessutom ett stort pr-maskineri och nätverk av lobbyister som kan lägga locket på kontroversiella nyheter, vilket ger hans inflytande ytterligare dimensioner.

Mats Einarsson menar att den makt kungen utövar är svåröversiktlig.
– Det står egentligen ingenstans vad kungen ska göra, vilket ger honom stort utrymme att verka i flera former som inte är reglerade. Det gör det svårt att sätta fingret på den makt han har. Avsaknaden av transparens i hans nuvarande maktutövande är mycket problematisk, säger han.

Något som däremot uttrycktes tydligt i Torekovskompromissen är att kungen inte får uttala sig i politiskt känsliga frågor. Men det har som bekant inte hindrat honom. Det naivt positiva uttalandet om Hassanal Bolkiah, sultanen i oljediktaturen Brunei, är en svårsmält klassiker. En annan av det lite mer förvirrade slaget är den känga han 1989 gav den norska statsministern: ”Om Gro Harlem Brundlandt inte kan ta hand om sälproblemet så undrar jag, hur ska hon då kunna ta hand om det norska folket?”

Ett tredje exempel, från bara i somras, är den debatt som rasade i fl era svenska dagstidningar efter kungens kritiska uttalande om det planerade bygget av Nobelhuset i Stockholm.

Stadsbyggnads- och kulturborgarrådet i Stockholm, Roger Mogert, kände sig förbryllad över kungens utspel:
– Jag kan ha respekt för att man har olika åsikter, det är en del av demokratin. Men jag blir förvånad över att kungen lägger sig i ett demokratiskt fattat beslut. Det känns lite absurt att år 2016 svara på vad kungahuset vill, sa han i en intervju i Dagens Nyheter.

Kungen var en lågmäld herre som umgicks med arkeologiprofessorer och trädgårdsmästare

Mot bakgrund av kungens tidvis omdömeslösa uttalanden är det i dag enkelt att se problematiken med en statschef med munkavel. 1971 var det svårare. Kungen var en lågmäld herre som umgicks med arkeologiprofessorer och trädgårdsmästare – några noggrannare förhållningsregler än att han ombads hålla låg profil i sina politiska uttalanden kändes inte nödvändigt.

I dag är det dock tydligt vilket parlamentariskt problem kompromissen innebär. Vi har en statschef som inte får uttala sig politiskt och opinionsbildande – men som inte kan lägga band på sig – och som i kraft av sin titel hörs och syns överallt. Kungahuset har dessutom i dag en egen kommunikationsstab och genom sociala medier har den mediala genom slagskraften blivit än större, på gränsen till ostoppbar.

Kanske borde de fyra herrarna i Torekov vågat mer. Gått hela vägen. Under den där sen sommarveckan 1971 var republiken så nära att de kunde ställa ifrån sig kaffekoppen i sommarkvällen, sträcka ut handen och röra vid den.

Mötesdagarna kom dock att präglas av en försiktighet. Ett starkt kompromisstänk som enligt skrönor från köket på hotell Kattegatt även kom att innefatta middagarna. Valet av kött eller fisk till förrätt avgjordes genom en kompromiss. En dag åts det fisk till förrätt och kött till varmrätt, dagen därpå vändes det på steken.

Den 20 augusti 1971 lämnade så fyra saltstänkta politiker västkusten. Ett beslut var fattat, en kris hade avvärjts. Kungen var vingklippt, men kvar på tronen. När Bertil Fiskesjö ser tillbaka på kompromissen tycker han fortfarande att det de åstadkom är ”tillfredställande”.

För Mats Einarsson är arbetet inte slutfört förrän republiken är genomförd, men han menar ändå att kompromissmakarna uppnådde mycket i sak som ligger i begreppet republik.
– Ja, förutom att vi har en låtsas kung som hela tiden tänjer på gränserna för sina befogenheter. Det vore bra om vi slapp det, och blev av med den sista resten av monarkin, avslutar han.

Det här reportaget publicerades först i Reform nr 2 2016. Foto: Dan Lepp

VILL DU KUNNA LÄSA FLER SÅDANA HÄR ARTIKLAR? Bli medlem eller swisha ett bidrag till 123 319 840 5

Inlägget Den stora kompromissen vid havet dök först upp på Republikanska föreningen.

Kan vem som helst göra det?
– Ja, det kan man i princip göra. Om man har har träffat en doktor eller barnmorska på en mödravårdscentral så kan man önska att den personen ska hjälpa till vid förlossningen. Då kan man komma överens om det.

Vem som helst kan alltså förhandsboka ett vårdteam inför en förlossning?
– Vem som helst? Nja, det måste finnas rimliga skäl till att man ska ha ett visst team.

Vad fanns det för rimliga skäl i det här fallet?
– Den massmediala uppmärksamheten och den personliga säkerheten kring exempelvis ankomsten till sjukhuset. Och att de får vara ifred under förlossningsarbetet.

Så den massmediala uppmärksamheten motiverar en särbehandling?
– Eftersom nyfikenheten kring kungligheter är väldigt stor så måste den personliga integriteten skyddas på ett särskilt sätt. Och då är det bäst för dem att ha en begränsad mängd personer som har möjlighet att gå in på rummet, läsa journalen eller se hur förloppet utvecklar sig.

Gäller inte det för alla? 
– Jo, men det är inte så många patienter som väcker så här stor nyfikenhet.

Tillbaka fyra år. Inför att kronprinsessan Victoria skulle föda Estelle, på Karolinska Universitetssjukhuset i februari 2012, hade man ett liknande upplägg. ”Tidigt i graviditeten”, enligt förlossningsläkaren Lennart Nordström, hade han förhandsbokats till den kungliga förlossningen. Redan två veckor innan hade dessutom ett förlossningsrum reserverats åt Victoria, och spärrats för andra föderskor. Efteråt sa förlossningsläkaren till den samlade pressen:

 – Det var vårt beslut, vi kunde inte låta en officiell person komma och sätta sig ett väntrum.

När kronprinsessan födde prins Oscar i mars i år, hade hon samma förlossningsteam som 2012. Agneta Rudels-Björkman är vårdchef på Karolinska universitetssjukhuset. Hon bekräftar att sjukhuset hade ett rum reserverat till kronprinsessan även den här gången.

– Vi hade ett speciellt rum som vi hade planerat för, där Victorias födsel skulle ske. Vi stängde det rummet under typ tio dagar, och under tiden öppnade vi ett annat rum. Vi behövde alltså inte dra ner på verksamheten. Vi har inte lika många förlossningar just nu som vi haft tidigare och därför har det funnits rum som inte har använts.

Vi stängde rummet under typ tio dagar

Vårdchefen bekräftar även att Victoria hade samma förlossningsläkare och sjukvårdsteam som när hon födde 2012. Det var sjukhuset som valde ut personalen åt kronprinsessan.

Har kungafamiljen särbehandlats i de här fallen?
– Det här är ju en speciell förlossning kan man väl säga, med vår kronprinsessa. Så vi måste ha personer som vi vet är tillgängliga och vi måste veta att vi har en plats för prinsessan när hon kommer in.

På vilket sätt är förlossningen speciell menar du?
– Jag menar att vi har monarki i Sverige och att det här är vår kronprinsessa.

Så det motiverar en särbehandling?
– Nja, det är också många säkerhetsaspekter. Vi har haft en dialog med Säpo förstås. Och när det gäller ministrar, presidenter, kungligheter och så vidare så har man ju en säkerhet som måste hållas.

Så säkerhetsaspekten motiverar särbehandlingen?
– Inte bara. Det är mycket press runt en sådan här händelse också. Och kungligheter har som alla andra rätt till sekretess. Så det är sekretess, säkerhet och många sådana aspekter som man väver ihop.

Anser du att kronprinsessans förlossningar genomförts i enlighet med hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om jämlik vård?
– Jag anser att det här är en speciell förlossning.

Charlotte Elvander är barnmorska på BB Stockholm och postdoc på Karolinska Institutet. Hon tycker inte att det är motiverat att vissa ska behandlas annorlunda än andra.

– I Sverige arbetar vi för att alla kvinnor ska få en jämlik vård, oavsett bakgrund. Det som hänt i de här fallen är att de här kvinnorna på grund av sin bakgrund har fått specialvård. Uppenbarligen tycker man att dessa födslar är viktigare än andra.

När rum bokas upp i förväg i Stockholms landsting finns risken att andra föderskor måste hänvisas någon annanstans, menar Charlotte Elvander, och säger att det vore  minst sagt upprörande om det hände. Hon reagerar också på att läkare medverkat vid födslarna.

– Om en födsel löper på normalt är det vanligtvis bara barnmorskor som medverkar.

Jag anser att det här är en speciell förlossning

Solveig är en av många mammor som Reform varit i kontakt med och som upprörts av särbehandlingen.

– Det mig arg ändå in i benmärgen när jag förstår att den skattefinansierade förlossningsvården särbehandlar medlemmar ur kungafamiljen. Är det verkligen sjukvårdens uppgift?

Solveig vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara.

– Jag fick själv barn nyligen och vet hur svårt det kan vara att överhuvudtaget få en barnmorska till förlossningsrummet. Vid nästa förlossning är jag i värsta fall förberedd på att avvisas från sjukhuset i brist på plats.

Solveig bild bekräftas av den rådande krisen i förlossningsvården. Från 1 maj kommer födande mammor inte kunna bli inskrivna på sitt förstahandsval om det redan är fullt, rapporterar DN.

Ella Bohlin (KD) är Barn- och äldrelandstingsråd med ansvar för förlossningsvården. När Reform vill fråga Bohlin vad hon har att säga till de mammor som riktar kritik mot att förlossningsvården särbehandlar en viss grupp, så hälsar hon via sin presskontakt att inte kommenterar enskilda patienter. Men det verkar inte gälla hela tiden. Efter Victorias senaste födsel skrev Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting  på sitt Twitter-konto:

”Grattis Victoria och Daniel! Ännu ett exempel på hur bra förlossningsvård vi har i Sthlm.”

Det här är en artikel från Republikanska föreningens tidskrift Reform. Gillade du den? Stöd fler granskningar av kungahuset och monarkin genom ett stöd, litet eller stort, till Swishnummer 123 319 84 05.

Inlägget Prinsessorna fick gräddfil på BB dök först upp på Republikanska föreningen.

2009. Victoria Bernadotte och Daniel Westling är nyförlovade. De sitter vid ett sirligt bord tillsammans med kungen och drottningen. Ingen hund och inga fotografer. Men alla ler in i kameran.

Tre år senare är det dags att meddela nästa förlovning. Madeleine Bernadotte och fästmannen Christopher O’Neill står tätt intill varandra. Båda tittar in i kameran. Varken media, hund eller föräldrar är närvarande. Madeleine avslutar med ett ”Tihi!”. Det lilla fnitteruttrycket tog fart, men fick inte samma genomslagskraft som kungens klick.

Det är lätt att tro att det inte har hänt så mycket i de kungliga salongerna sedan 1976. Inget kunde vara mer fel.

Hovets presstab har gått från stenåldern till rymdåldern. Kungens förlovning sändes i SVT, Victorias och Madeleines lades ut direkt på Youtube, utan att passera traditionella medier. I samma sekund som hovet tryckte på skicka-knappen, kunde svenska folket ta del av klippet i sina mobiler, surfplattor och datorer. Det sa bara klick. Utöver den officiella hemsidan, har hovet även en Facebook-sida. De använder också Instagram. Information som kommer direkt från källan, i det här fallet hovet, upplevs som mer äkta än det vi läser i en tidning. Kungahuset har lärt sig att använda och utnyttja sociala medier.

– Innehåll läggs ut med en frekvens som gör att hovet sakta men säkert etablerar en insikt hos de som följer sidan att det är just via Facebook som man kommer att hållas uppdaterad bäst. Det är här bilderna läggs ut först, säger medieforskaren Brit Stakston.

Med hjälp av Facebook och Instagram avdramatiseras de kungliga och en falsk intimitet skapas.

Nya tider kräver nya seder. För statsvetaren Cecilia Åse är det här något som varit i säck innan det kom i påse.

– Det är ingen nyhet att kungamakten framställer sig som de vill uppfattas. Så har den gjort i alla tider. Förr var det med porträtt och statyer, nu är det i sociala medier, säger hon.

Kungahuset har lärt sig att använda och utnyttja sociala medier

Men det handlar inte bara om att visa upp en fördelaktig bild av sig själv. Genom sin uppdaterade närvaro på Facebook och Instagram har kungahuset även en chans att ta kommandot över nyhetsflödet.

– Tidigare styrde hovet medierna genom att vara otillgängligt och stängt. Nu styr man precis tvärtom genom att vara väldigt öppen och lägga ut mycket lockande och snyggt material, säger medieforskaren Kristina Widestedt.

Söta barn och höga håruppsättningar – i dag publicerar många medier okritiskt och oreflekterat hovets Instagrambilder rakt av. Det är enklare, snabbare och billigare än att ta egna, alternativt köpa, fotografier.

Veckotidningen Svensk Damtidning har till och med gått så långt att de bett hovet om lite bättre upplösning på bilderna, så att de kan dra upp dem ordentligt. Och skulle Madeleine Bernadotte kunna vara snäll att lägga ut semesterfotona lite tidigare, så Svensk Damtidning slipper att betala dyra paparazzifotografer?

(När hon lyxsemestrade med sin familj på Mauritius i januari, surnade hon till över att fotograferna lurade i palmdungarna och la helt sonika ut egna foton på sitt Instagram. Svensk Damtidning surnade också till lite, eftersom de då redan köpt paparazzibilderna.)

Öppet mål för hovet. Nu är Svensk Damtidning inte en tidning som vållar hovet några större problem. En och annan glidande rubrik kanske, men i övrigt ställer man inte till något direkt besvär.

Karin Lennmor, chefredaktör på Svensk Damtidning, har bevakat hovet i 26 år och sett förvandlingen från sluten till öppen institution. Hon välkomnar att hovet tänker mer pr-mässigt. Det gör även Aftonbladets hovexpert Jenny Alexandersson, som har 13 år på hovnacken. Som exempel tar hon pr-konsulten Christina Saliba. Hon anlitades – för skattepengar – när det stormade runt Carl Philip Bernadotte och hans design. Hon har också medietränat prinsen och slipade på hans bröllopstal.

Ordet medieträning brukar skära i journalistöron. Men Jenny Alexandersson menar att hennes jobb blivit lättare. Carl Philip Bernadotte är inte längre skräckslagen när han möter journalister och det går i dag att få vettiga kommentarer från honom. I så fall skulle man ju kunna vända på steken och rekommendera pr-konsulter åt hela kungahuset.

– Nej, det skulle nog inte fungera. Jag tror inte kungen är så bra på att lyssna på råd, säger Jenny Alexandersson.

Svenska journalister borde snegla mera på sina kollegor i Storbritannien. Där finns ett kritiskt förhållningssätt

Att hovet har en, eller till och med flera, direktkanaler ut till folket är naturligtvis ett problem för alla som är kritiska till monarkin. Med bilder på sina barn och tjusiga aftontoaletter mobiliserar de sina fans. Och media hjälper frivilligt eller ofrivilligt till när de pumpar ut samma bilder. Enligt Brit Stakston är kungahuset bara att gratulera till sin sociala mediestrategi.

– Med officiell information, som kommunikéer och liknande, och mer privata detaljer, grupperar hovet sina fans och tillfredsställer dem på ett oerhört strategiskt sätt. De historieintresserade och rojalisterna älskar det här och känner sig både informerade och delaktiga, säger hon.

– Dessutom mobiliserar de ett vaccin mot närgångna journalister. ”Kan de inte lämna kungligheterna ifred?”

Brit Stakston lyfter också fram hur hovet genom sin närvaro i sociala medier även får draghjälp av sina motståndare. Rojalister delar bilderna för att de uppskattar dem, republikaner för att de förfasar sig. Såväl anhängare av som motståndare till monarkin sprider bilderna och exponeringen ökar. Men det finns en nackdel med att mata allmänheten (och medierna) via sociala medier.

– Kungahuset riskerar att trivialisera sig själv. Den polerade bilden blir både meningslös och betydelselös. Man kan ju fråga sig om det i längden går att argumentera för att den här typen av trivial information ska komma från en institution som är så viktig, säger Kristina Widestedt.

Man kan också fråga sig vad som händer när nästa skandal blossar upp. Hovet hade inte bjudit upp till sin sociala mediedans när boken Den motvillige monarken kom ut – deras pr-strategi har ännu inte prövats i motvind. Hur ska man hantera sina fans då? Kan de bara lägga locket på efter att ha vant följarna vid täta uppdateringar?

– Visst kan de det! Möjligen grumsar fansen lite, men de är också väldigt förlåtande. Den stora förlusten för hovets del är att de missar chansen att skapa förståelse om de tiger i en kris, säger Brit Stakston.

Hovet närvaro i sociala medier verkar ha kommit för att stanna, vilket i sin tur ställer ännu högre krav på journalistiken.

– Ju fler informationskällor, desto större är behovet att granska dem. Media måste vara vaksamma på innehållet. Precis som redaktioner diskuterar om – och i så fall vilka – bilder på terrordåd de ska publicera, måste man resonera om bilderna från kungahuset. Varför ska vi ta in de här? Vad får det för konsekvenser? säger Brit Stakston.

Hon får medhåll av Kristina Widestedt:

– Nyhetsredaktionerna borde fundera på hur de ska balansera utbudet som nu kommer direkt från hovet. I dagsläget är deras pr-strategi inte det främsta problemet utan att media inte producerar något som visar en annan sida. Rent kvantitativt blir det en övervikt av lekande barn och det ger ju en skev bild. Svenska journalister borde snegla mera på sina kollegor i Storbritannien. Där finns ett kritiskt förhållningssätt som är ständigt närvarande i såväl de stora dagstidningarna, inklusive deras kolumnister, som i veckotidningarna.

Inlägget Nu vill kungahuset bli lajkat dök först upp på Republikanska föreningen.

Det är den 3 juni 2012 och Drottning Elizabeth II firar 60 år på tronen. Men mitt bland trumpeter, hurrarop och överförfriskade grabbgäng i Union Jack-kostymer syns och hörs en annan stor klunga människor. Några som inte alls är lika entusiastiska över firandet. De håller upp plakat med budskap som ”9,560 nurses or 1 Queen” ”Tax dodging scum!” och fyndiga ”Don’t jubilee’ve it!”

De lite drygt 1 200 demonstranter som samlats här på Themsens södra strand för att visa sin syn på monarkin är framförallt medlemmar urRepublic – den brittiska syskonorganisationen till Republikanska föreningen.

Republic har funnits i Storbritannien sedan 1983, men det var först när Graham Smith anställdes 2005 som organisationen verkligen fick fart. Men han har ett gediget jobb framför sig – mer än tre fjärdedelar av befolkningen är fortfarande för ett bevarande av kungahuset.
– I Storbritannien är stödet för en monarki stort, men inte särskilt starkt. Väldigt många är ambivalenta till kungahuset, de bryr sig inte särskilt mycket eller tänker kring det i ett ganska ytligt perspektiv. Därför är det viktigt för oss att påverka människor och förse dem med rätt argument så de förstår att det här är på allvar, säger Graham Smith.

Den republikanska rörelsen i Storbritannien fanns emellertid långt före Republics födelse. England valde till och med en gång att helt avskaffa sin monarki och bli republik. Efter att Charles I avsattes och avrättades 1649 blev landet officiellt en republik fram till 1660 då monarkin återinfördes och Charles II blev kung. Men i England betraktas den här tiden som ett interregnum – ett politiskt, betydelselöst vakuum som landets rojalister inte vill kännas vid.

Graham Smith började intressera sig för republikanska tankegångar redan i ung ålder. 2003 började han engagera sig i föreningen och två år senare blev han dess förste anställde. I dag arbetar Graham Smith heltid med Republic.

Genom manifestationer, stor närvaro i sociala nätverk och arbete med att värva nya medlemmar har organisationen växt sig större och starkare. I dag är man runt 5 000 medlemmar och drygt 35 000 personer som är med och stöttar organisationen på olika sätt. Framförallt ser Graham Smith exponering i media som nyckeln till framgång.
– Det är det snabbaste och viktigaste sättet att nå en bred publik. Vi vill att våra kampanjer ska synas så mycket som möjligt och passar alltid på i samband med stora händelser inom kungafamiljen som bröllop och när nya bebisar föds. Vi gör även vår egen research. Bland annat undersöker vi kungahuset, deras hemligheter och finanser, och använder det när vi pratar med media och parlamentsledamöter.

Genom Graham Smiths karismatiska ledarskap och Republics vilja att inte bara rapportera till media – utan även vara med och utreda – har man vunnit mark och respekt. Häromåret var Republic inblandade i avslöjandet att prins Charles undvikt att betala skatt på en av sina egendomar.

Storyn tog spinn och blev ett rejält huvudbry för kungahuset. Charles själv gjorde inte saken bättre när han bemötte anklagelserna med uttalanden som tävlar med vår egen kung i vagt undvikande: ”It’s a private estate, like a private estate, but in many respects is not a private estate.”

Resultatet är att prinsens förtroende hos britterna sjönk och i dag vill många att successionsordningen ska hoppa över Charles – och tronen gå direkt till prins William den dagen drottningen går bort. Men även om detta är teoretiskt möjligt är det inte sannolikt att parlamentet skulle stödja något sådant. Därför kommer Charles bli en monark som troligtvis möts av en ordentlig uppförsbacke.

Tronskiftet kan därför bli en bra utgångspunkt för Republic att sprida sitt budskap, men Graham Smith manar även till försiktighet. Uttalanden kan lätt tas ur sina sammanhang och få Republic att framstå som okänsliga.
– Det är klart att vi inte kommer att starta en kampanj i samma ögonblick som drottningen går bort. Att utnyttja ett sådant läge vore opassande och inte särskilt smart. Men de följande veckorna och månaderna blir vi tvungna att göra något. Vi måste ifrågasätta den automatiska successionen och att Charles blir ny regent.

När den snart nittioåriga drottningen går ur tiden kan det vara läge för svenska republikaner att hålla ögonen öppna och se hur Republic sköter sin kommunikation. Lära sig av deras framgångar, rätta till eventuella misstag. Mycket kan hända när en regent som byggt mycket av sin popularitet på att vara någon som britterna helt enkelt vant sig vid försvinner.

Men än så länge är hon kvar. Och i september 2015 blev drottning Elizabeth den regent som regerat längst i Storbritannien någonsin. Under sina 63 år på tronen har hon sett 18 premiärministrar och 15 amerikanska presidenter komma och gå. Många känner sig trygga med drottningen. Men enligt Graham Smith är den tryggheten falsk, och hennes popularitet inte helt verklighetsförankrad.
– Hur kommer det sig att folk inte tycker att drottningen gör något fel? Jo, för det är svårt att göra någonting fel om man knappt gör någonting alls. Och det man faktiskt gör sker i hemlighet. Många har illusionen av att Elizabeth är en trevlig, ofarlig dam utan något riktigt inflytande. Men då misstar man sig. Fast den här attityden kommer oundvikligen ändra sig när det blir Charles tur att ta över. Folk kommer säga ”vänta lite, vad är det vi håller på med? Borde inte vi, folket, vara med och välja nästa statsöverhuvud?”

Att drottningen har stor betydelse som representant för Storbritannien är ett vanligt argument för att behålla monarkin. Att kungahuset drar turister till regionen ett annat.

Men är det verkligen så? Attraktioner som Stonehenge och de romerska baden i Bath drar till exempel mycket mer folk än det kungliga Windsor Castle. Och om man haft en republik kunde andra kungliga egendomar som Buckingham Palace vara öppet året runt för turister att besöka. Möjligheterna att utforska det brittiska arvet hade då varit betydligt bättre och enklare. Dessutom har Storbritannien så mycket mer att erbjuda.

– Undersökningar har visat att turister kommer hit för våra museer i världsklass, vackra landskap, shopping och fascinerande historia – inte för att få en glimt av prins Andrew. Men även om det är sant att monarkin drar turister till de brittiska öarna, bör vi verkligen bygga ett helt politiskt system på ett argument som handlar om turisters intressen?

Tillbaka till Themsen, 2012. Republics manifestation mot drottningjubileet blir den största demonstrationen mot monarki i modern tid. Regnet faller över London hela dagen. Drottningen vinkar med stelfrusna händer mot åskådarna samtidigt som en av båtarna styr in till kajen där två ålderstigna hovmedlemmar stiger av och förs till sjukhus med nedkylningssymtom. Resten av flottiljen fortsätter längs med Themsen i den kalla, mulna eftermiddagen.

(Artikeln publicerades i Reform nr 2 2015.)

Inlägget Brittiska republikaner höjer rösten dök först upp på Republikanska föreningen.

Bernadotte, i Sverige kallad Karl Johan, lyckades få ön skriven som sin egen privata egendom, och kungahuset i Sverige har sedan 1815 kasserat in mer än 65 miljoner kronor i ränta av det svenska folket för en påstådd skuld för ön. En evig skuld som svenskarna fortfarande betalar en årlig ränta på 300 000 kronor till huset Bernadotte.
Det är på tiden att familjen Bernadotte avsäger sig Guadeloupe-räntan för en skuld som egentligen aldrig existerat.

Året är 1789. Den franska revolutionen går som en tsunamivåg och ger iskalla kårar hos de europeiska kungahus, monarkister och aristokrater som härskat och levt bekvämt lyxliv med all härlighet i hundratals år.
Franske kungen Ludvig XVI hävdar liksom övriga monarker att de fått sin makt och sina rikedomar av Gud, men det hjälper inte när giljotinens skära träffar honom i nacken i januari 1793, och hans avhuggna huvud visas upp för de jublande massorna.

Det skickar chockvågor över kungahusen i Europa som sänder trupper mot Frankrike för att återinsätta monarkin. Den franska revolutionsarmén, efter inledande nederlag, lyckas dock stå emot och så småningom slå tillbaka med stor kraft. Napoleon seglar upp som Europas starke man och i sina led har han Jean Baptiste Bernadotte, en uppkomling från den sydfranska landsortsmedelklassen, en man som framgångsrikt deltar i krigen för Frankrikes sak; en korpral som är övertygad republikan och med tiden befordras till marskalk.

Kaos i Sverige

I Sverige är läget 1810 i rejäl gungning bland de härskande. Finland har gått förlorat i ett förödmjukande nederlag, och landet går igenom sin kanske svåraste kris. Kung Gustav IV Adolf har avsatts av en ämbetsmanna- och militärjunta. På toppen sitter en gammal sjöhjälte, Karl XIII, som redan när han bestiger tronen är ett vrak. Man behöver en tronföljare, och det snabbt. Det första förslaget, en dansk prins, dör under mystiska omständigheter några månader efter ”upphöjelsen”, och vid prinsens begravning massakreras riksmarskalken Axel von Fersen till döds av en folkmassa, samtidigt som polis och militär passivt ser på. Läget är kritiskt och man söker med ljus och lykta efter en tronföljare som Napoleon kan acceptera.

Efter diverse invecklingar och rejäla mutor föreslås Bernadotte som ny kronprins, bland annat lovade Bernadotte att sätta in åtta miljoner franc inom sex månader på Riksgäldskontoret, pengar som sen aldrig kom in. Men löftena satte fart på valet av Bernadotte och Karl XIII, som tidigare fnyst åt den ”franske korpralen”, tog honom som sin adoptivson. Den 21 augusti 1810 valde samtliga ständer den franske marskalken till svensk kronprins. På kvällen blev det ett rejält fyllekalas och det berättas att prästerna, som hade svårast att acceptera den katolske fransosen, söp värst. Ett vittne, Hans Järta, skrev i ett brev till frun att han ”endast i bildkonsten sett en liknande backanalisk procession”.

Själv hade katoliken Bernadotte inga problem med att snabbt och lätt byta religion. På Wikipedia kan man läsa att han den 19 oktober 1810 på det svenska konsulatet i Helsingör antog den lutherska läran i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom, prostarna Palm och Nordvall och några svenskar. Fursten bad att få bli ensam med ärkebiskopen, och efter en timma kom denne ut med orden: ”Jag hade berett mig på att lämna honom en kort upplysning om skiljaktigheterna mellan våra trosbekännelser och han har hållit för mig en föreläsning om alla religioner sedan världens skapelse”.

Lika snabbt och lätt gick det att förvandlas från revolutionär till monark. Den landsflyktige franske officeren Charles Jean-Baptiste Suremain, då i svensk tjänst, noterade i sina minnesanteckningar om Bernadottes ankomst till Stockholm: ”Jag för min del häpnade över hur väl en före detta revolutionssoldat föll in i prinsrollen”.

Nu var Jean Baptiste Bernadotte svensk kronprins, skulle snart bli kung Karl XIV Johan, och hade inga problem med att glömma sina egna ord från 1797 då han, gripen av revolutionens ideal, yttrade: ”Republikan både av princip och övertygelse vill jag till min dödsstund bekämpa alla rojalister”.

Låtsaskrig mot England

Genast efter att Bernadotte blivit svensk kronprins krävde den franske kejsare Napoleon Bonaparte att Sverige skulle förklara England krig – annars skulle Sverige få en fransk krigsförklaring på halsen. En lam svensk krigsförklaring mot England kom också, men de vänskapliga förbindelserna och handeln mellan Sverige och England fortsatte i smyg som förut, vilket givetvis Napoleon fick veta och i början av 1812 ockuperar han de sista resterna av det svenska östersjöväldet, det Svenska Pommern kring nuvarande Stralsund och Rügen. Det ger Karl Johan anledning att ändra den svenska kursen och inleda förhandlingar med gamla svenska ärkefienden, den ryske tsaren Alexander I och med britterna. Siktet var inställt på en koalition mot Napoleon, en koalition som också Preussen och Österrike anslöt sig till.

Britterna hade tidigare erövrat den franska ögruppen Guadeloupe och ställde nu i utsikt att ge den lönsamma ön till Sverige i utbyte mot svenskt militärt deltagande i kriget mot Napoleons Frankrike. Samtidigt ger den ryske tsaren underhandsbesked om stöd till en svensk annektering av Norge, något som också britterna stöder, och som den franske kronprinsen i Stockholm senare verkställer. Med vapenmakt underkuvar han Norge till en union och därmed också ett fett norskt apanage, och får så småningom Oslos paradgata uppkallad efter sig – Karl Johan.

Sverige ställer upp 30 000 man och Karl Johan blir befälhavare för den nordliga mångnationella armén med 158 000 man ryska, preussiska och svenska soldater, som visserligen gör tämligen lama insatser mot Napoleon, troligen eftersom Karl Johan Bernadotte är ovillig att gå för hårt fram mot sitt gamla fosterland, som nu ser honom som en förrädare, men som han i hemlighet fortfarande hyser visst hopp om att bli härskare över efter Napoleon. Svenska soldater deltar i slagen vid Leipzig 19 oktober 1813 mot fransmän och 7 december vid byn Bornhöft mot danskar. Totalt dör 256 svenskar, huvudsakligen bondpojkar, i detta krig.

Guadeloupe

Den 3 mars 1813 blev Guadeloupe svenskt genom ett avtal i Stockholm där britterna uppfyllde sitt löfte och gav Sverige ön. Men redan vid Parisfreden 30 maj ett år senare krävde Frankrike tillbaka ön som villkor för att gå med på fred, och så fick det bli. I gengäld lovade engelsmännen Sverige en kompensation med 24 miljoner franc.
Det är tydligt att den brittiska regeringen tänker sig ön och ersättningen för den till Sverige som nation och inte till Karl Johan och ätten Bernadotte som privat egendom. Den 12 juni 1814 säger den brittiske utrikesministern Castlereagh detta mycket tydligt: ”the sum proposed to be given to Sweden”, summan är föreslagen att ges till Sverige som ersättning för att ge upp anspråken på Guadeloupe. Även svenske förhandlaren Rehausen talar om ”den konvention som skall bereda Sverige ersättning för Guadeloupe”.

Det gör också tidigare svenska sändebudet i Paris, d’Olsson, som den 7 augusti 1814 skriver att ”det är med England som Sverige vill träffa överenskommelsen”. Den 29 augusti noterar den ledande svenske förhandlaren och politikern Engeström ersättningssumman som statens egendom. Statssekreteraren Wirsén noterar i ett PM 1 januari 1815 pengarna för Guadeloupe som en statlig tillgång och motsätter sig idéer om att det skulle vara en privat kunglig egendom. Wirsén får senare sparken ur regeringen.

Karl Johan Bernadotte är mycket aktiv i frågan och skriver till sin hustru Désirée: ”Jag hoppas kunna garantera dig minst 200 000 livres i ränta. Säg det inte till någon!”.

Furstlig svindel

”En furstlig svindel” är titeln på en utmärkt historisk dokumentär författad av Sten Sjögren (Tidens förlag, 1978), för övrigt en bok mycket svår att finna, den är som bortblåst från biblioteken. Till exempel Stockholms Stadsbibliotek har packat ner den i en radonfylld källare som ingen får gå ner i. Dock hittade jag efter en del möda ett exemplar på Humanistiska biblioteket vid Göteborgs universitet.

Sten Sjögren noterar att ”efter nästan ett års bearbetning lyckades kronprinsen att få enighet i konseljen om en av de märkligaste kungliga propositioner som någonsin expedierats till Sveriges riksdag”, skriver han och fortsätter: ”I propositionen, daterad den 6 juli 1815, förordnades att hela lösensumman, 24 miljoner francs, skulle användas för att betala rikets utländska skuld, under förutsättning att ständerna beslöt att tilldela kronprinsen och hans arvingar på den svenska tronen en årlig summa av 200 000 riksdaler banco, vilket ansågs svara mot skälig ränta på på ett lån på 12 miljoner francs”.

I klartext: Karl Johan Bernadotte lyckades slutligen med konststycket att ersättningen för svenskt deltagande i kriget mot Napoleon och 256 svenska bondpojkars liv, 24 miljoner francs, tillföll den svenska tronen och kungen privat. Och han använde pengarna förståndigt. Halva summan åkte rätt ner i kungens egen ficka, resten, 12 miljoner francs, användes till att betala den svenska utlandskulden. Och för det skulle Bernadotte och hans ättlingar i evig tid få en årlig ränta på 200 000 riksdaler banco, en summa som efter myntreformen 1873 ändrades till 300 000 kronor årligen.

Bernadotte fick dessutom inskrivet tacksamhetsbetygelser i avtalet där det heter att kungen ”smickrar sig att hafva lemnat ett nytt ojäfaktigt vittnesbörd af dess kärlek till Svenska folket”.

Sten Sjögren noterar mycket riktigt att det inte är några småpengar det handlar om: Kronprinsens årliga apanage var 100 000 riksdaler, jämfört med en yrkesskicklig smed som tjänade 320 riksdaler per år. Efter avtalet tredubblades kronprinsens apanage i ett slag till 300 000 riksdaler och en ofantlig förmögenhet landade under kungahusets kontroll, pengar som flitigt användes till mutor för att gynna den egna ställningen inför och efter dessa händelser.
Därtill det faktum att framtida generationer belastades i evig tid, i varje fall så länge det sitter en Bernadotte på tronen i Stockholm, eftersom avtalet stipulerar att Guadelouperäntan på 300 000 kronor årligen ska utgå från Riksgäldskontoret till kungen så länge det finns en Bernadotte på den svenska tronen.

Republikan

Vilhelm Moberg konstaterar torrt i sin skrift ”Därför är jag republikan” från 1955: ”Man tycker nog att soldaterna i den svenska armé, som deltog i kriget mot Napoleon, borde ha haft något med av dessa pengar, åtminstone några riksdaler vardera. Om kungen gått ut i kriget alldeles ensam, en fältherre utan här, så skulle han, trots sin tapperhet och sitt militära geni, icke ha varit av samma värde som bundsförvant för engelsmännen…Men Karl Johan behöll pengarna för sig själv och nyttjade dem mycket förståndigt”.

Till och med år 1955 hade det svenska folket betalat 42 miljoner kronor i räntor till familjen Bernadotte, noterar Vilhelm Moberg, för en skuld som egentligen aldrig fanns, utan från början var tänkt som en tillgång för hela nationen. Fortfarande betalar Sverige och svenskarna på den ”skulden”, även om Guadelouperäntan efter omfattande kritik från 1983 bakades in i den övriga hovstaten, som höjdes med motsvarande belopp. På så vis gömdes den illa sedda Guaadelouperäntan undan för att glömmas och inte längre synas som enskild post hos Riksgäldskontoret. Men den finns där och mina beräkningar tyder på att det svenska folket fram till dags dato tvingats punga ut med mer än 65 miljoner kronor i Guadelouperänta till familjen Bernadotte, en summa som fortsätter att växa med 300 000 kronor varje år.

Det vore klädsamt av vår tids Bernadotte år 2014, på eget initiativ vid 200-års minnet av dessa händelser reducerar hovstaten med 300 000 kronor och därmed frånsäger sig den evighetskuld som den förste Bernadotten i Sverige genom svindleri och mutor lade som börda på det svenska folkets axlar.

Källor:
Finansutskottets betänkanden
En furstlig svindel, Sten Sjögren, Tidens förlag 1978.
Därför är jag republikan, Vilhelm Moberg, FiB förlag 1955.
Wikipedia

Inlägget Kungahuset svindlar oss på pengar dök först upp på Republikanska föreningen.

Månaderna fram till bröllopet innebar ett stort medialt genomslag i debatten för Republic. Föreningens talesperson Graham Smith och dess styrelseordförande Emily Robinson uttalade sig i de stora brittiska tidningarna, i radio och TV liksom en del internationella medier som CNN, Die Zeit och Al Jazeera. Republic framhöll vikten av en mer nyanserad och kritisk rapportering kring bröllopet, inte minst från BBC:s sida. Man tog också tillfället i akt att debattera frågor om bröllopets finansiering, och det brittiska kungahusets många tvivelaktiga bekantskaper.

En omfattande publicitet fick Republic också genom myndigheternas agerande då Camden Council beslöt att omlokalisera föreningens gatufest, längre bort från Londons centrala delar. Vi som deltog kan dock konstatera att alla farhågor om våldsamma protestyttringar var helt ogrundade. Gatufesten blev snarare en familjetillställning med god stämning, musikunderhållning och maskeradutklädnader. Runt 1000 besökare blev det under de fyra timmar som gatufesten pågick, och dessutom en omfattande närvaro av såväl brittiska som internationella medier. Borden längst gatan erbjöd förutom mat och dryck även republikansk litteratur, informationsmaterial och t-shirts med tryck så som ”Citizen, not subject”.

Liksom skedde i Sverige i samband med Victoria Bernadottes bröllop häromåret innebar händelsen en stark tillväxt av antalet organiserade republikaner. Republic fördubblade under våren medlemsantalet och antalet facebooksupporters tredubblades. Det är uppenbart att tilldragelser i kungahuset gör att människor börjar reflektera kring det faktum att vissa människor anses vara finare än andra, och då tar avstånd från ärftliga privilegier.

Dagen efter gatufesten – ja, och det där bröllopet – hölls ett konvent för samarbetsorganet Alliance of European Republican Movements. Här deltog representanter för republikanska föreningar i sju europeiska monarkier (Danmark, Norge, Sverige, Nederländerna, Belgien, Storbritannien och Spanien). På mötet diskuterades de framtida samarbetsformerna och beslut togs om att utforma en hemsida för organisationen. Därefter följde ett möte öppet för medlemmar och medier, då en panel bestående av en person från varje förening kommenterade statsskicksfrågans tillstånd i hemlandet och svarade på frågor från publiken.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det kungliga bröllopet innebar en starkt ökad synlighet för den republikanska rörelsen i Storbritannien. Veckan innan bröllopet publicerade dagstidningen the Guardian en undersökning som visade att 25 procent av brittiska medborgare anser att det vore bättre om landet blev en republik, vilket innebär att det aktiva ställningstagandet mot monarkin ökade under månaderna innan bröllopet – trots mediernas omfattande och okritiska uppmärksamhet.

Det republikanska uppsvinget tydliggör också värdet av att samarbetet mellan republikanska organisationer i Europa nu tar allt fastare former, för att kunna dra nytta av varandras erfarenheter. Inför det stundande bröllopet besökte Graham Smith tillsammans med William Summers Republikanska föreningens styrelse för att ta del av de svenska erfarenheterna.
– Vi blev inspirerade till att skapa egna aktiviteter och festligheter i samband med bröllopet”, säger Graham Smith.

Republics välfungerande kampanjorganisation av mestadels frivilliga krafter tar nu en tillfällig andningspaus innan man tar sikte mot nästa stora händelse: The Queen’s Jubilee i juni 2012. Det brittiska folket förväntas då fira att en icke folkvald statschef innehaft sitt ämbete i 60 år. Republic kommer att gör sitt bästa för att ge röst åt de miljontals britter som inte anser att detta är någonting värt att fira. Mycket är alltså på gång i Storbritannien, och Republikanska föreningen fortsätter att följa utvecklingen.

Inlägget Republikansk mobilisering i London dök först upp på Republikanska föreningen.