Det visar en ny opinionsundersökning som Novus utfört i juni 2017 på uppdrag av Republikanska föreningen. I undersökningen fick allmänheten svara på frågan om vilken åsikt de uppfattar att riksdagspartierna har när det gäller att behålla eller avskaffa monarkin.

Bland de egna väljarna ser det likadant ut. Även där är det bara en tredjedel som ser partiet som principiella motståndare till monarkin.

-När Socialdemokraterna hela tiden hänvisar till Torekovskompromissen om monarkin så framstår de till slut som försvarare av monarkin. Vi som är socialdemokrater och republikaner och som vill förverkliga partiprogrammet är för få för att påverka bilden av partiet i stort. Partiet skulle kunna vara tydligare med var man står i principfrågan, även om man inte vill avskaffa monarkin i morgon, säger Yasmine Larsson, ordförande i Republikanska föreningen och riksdagsledamot (S).

Totalt har 1019 intervjuer genomförts bland svenska 18-79-åringar under perioden 15-21 juni 2017. Undersökningen är genomförd via webbintervjuer i Novus slumpmässigt rekryterade och representativa Sverigepanel.

Här finns hela undersökningen, med resultat för samtliga partier.

Inlägget Bara var fjärde vet att S är emot monarkin dök först upp på Republikanska föreningen.

Jag citerar ur partiprogrammet: ”Socialdemokratin vill upprätthålla och utveckla den demokratiska samhällsförvaltningen. I linje med detta har vi uppfattningen att statschefen ska utses i demokratisk ordning och att monarkin ska avskaffas.”

2017 års socialdemokratiska partikongress har just avslutats. Ett antal motionärer runt om i landet pläderade för monarkins avskaffande. Kävlinge arbetarekommun vill att när monarkin är avskaffad, ska statschef väljas i allmänna val. Kongressmotionerna ligger helt i linje med partiprogrammet.

Motionärerna får svar, men frågan lyfts inte. När jag frågar delegater på kongressen varför man inte genomför det som länge stått i partiprogrammet får jag till svar: Det finns ingen opinion för detta i landet!

För det första är det fel. Det finns en stark opinion för att avskaffa kungahuset. Kungahusets popularitet har minskat över tid och en fjärdedel av befolkningen tycker att kungadömet bör avskaffas enligt en SvD/Sifo-undersökning förra året då kungen fyllde 70 år.

För det andra är politiska partier till för att skapa och driva opinion. Det är upp till socialdemokraterna att driva på i frågan och skapa den opinion som behövs för att slutligen bli av med denna medeltida kvarleva i vårt moderna, demokratiska samhälle.

För det tredje: Det socialdemokratiska slagordet ”Alla ska med” betyder uppenbarligen att det inte spelar så stor roll vilken politik partiet för, bara alla är nöjda och glada och följer med. Det står ju i partiprogrammet att monarkin skall avskaffas. Republikaner bör vara nöjda.

Min uppfattning – och mångas med mig – är att ett politiskt partis främsta uppgift är att driva och genomföra den politik som antagits i partiprogrammet. Inte att snegla på rådande opinionsläge och anpassa politiken efter det.

Ännu en socialdemokratisk partikongress har lagts till handlingarna. Republikfrågan har återigen sopats under mattan.

Inlägget Ingen republik i sikte dök först upp på Republikanska föreningen.

Den 8-12 april har Socialdemokraterna sin kongress i Göteborg. Republikanska föreningen är på plats med en monter/informationsbord, som en del i arbetet med att påverka inflytelserika opinionsbildare.

Nu behöver vi föreningsmedlemmar som kan bemanna informationsbordet tillsammans med kanslipersonalen. Du behöver inte ha någon tidigare erfarenhet av utåtriktat arbete för Republikanska föreningen, däremot bör du tycka att det är roligt att prata med andra människor om monarki och republik. Ett extra plus är om du själv är medlem i Socialdemokraterna eller någon sidoorganisation (SSU, kvinnoförbundet etc).

Republikanska föreningen betalar din resa till och från Göteborg (inom rimliga gränser).

Fyll gärna i intresseanmälan nedan. (Det stämmer att 11 april är sista dagen här, vi deltar inte på kongressens sista dag.) Vi återkommer senare med bekräftelse och en fråga om vilka exakta pass du kan ta.

Ställ gärna frågor i kommentarsfältet längst ned på sidan eller kontakta kansliet direkt.

Inlägget Följ med till Socialdemokraternas kongress! dök först upp på Republikanska föreningen.

Vittnesbekräftelsen innebär att statsministern går i god för att det finns ett barn, och att prinsessan – här får vi anta att statsministern mest gissar – är barnets mor. Hela övningen uppstod på 1500-talet. När tronen började gå i arv, fick det inte råda minsta tvivel om vem som var född av vem. Det är denna särskilda omsorg om blodsbanden som Stefan Löfven nu också deltar i.

Dessutom kallar kungen till konselj. Där informeras statsministern och delar av regeringen om att ett barn har fötts, vilket namn det ska ha, varpå regeringen säger jaha.

Hela denna procedur av till intet nyttande verksamhet beskrivs som någonting som ”ska” hända. Så här går det till! Men det finns ingen lag, ingen förordning, inte minsta anteckning på en lös papperslapp, som säger att Stefan Löfven ”ska” springa till kungen bara för att ett barn har fötts.

Att vittnesbekräftelsen fortfarande ska utföras och konselj ska äga rum är kungahusets helt egna påhitt. Folk skulle generellt bli ganska förvånade om de visste hur få regler som styr kungahusets verksamhet, och hur mycket som faktiskt enbart beror av kungens godtycke. Det betyder också att det står statsministern och regeringen fritt att säga tack, men nej tack: vi har ett land att styra.

Är inte det oartigt? Jo, kolossalt! Men å andra sidan: hur kan man kalla sig republikan, om man aldrig låter den övertygelsen sätta minsta spår i hur man agerar?

För exakt 60 år sedan gjorde en partikamrat till Stefan Löfven, statsrådet Ulla Lindström, det enda rimliga för en republikan och vägrade niga för drottning Elizabeth II när den brittiska monarken var på besök i Stockholm. Och det gjorde hon i ett läge då andelen republikaner bland svenskarna låg under 10 procent. Det gör det ännu mer imponerande att Lindström vågade stå får sin övertygelse – övertygelsen att hon mötte en jämlike, och vägrade låtsas vara en undersåte.

Stefan Löfven har det bättre. Han har många fler svenskar (en fjärdedel nu för tiden) i ryggen om han skulle göra som Ulla Lindström.

Republikanska föreningen kan förstå motiven till att en del politiker som är republikaner tvekar inför att driva det kravet som dagspolitik. Vi håller inte med, men vi förstår hur de tänker. Men vad är det för mening med att vara republikan, om man frivilligt ger sig in i det rojalistiska spelet med hull och hår?

Att ceremonierna kring de kungliga barnens födelse är innehållslösa, betyder inte att de är betydelselösa. Framför allt innehåller de en stark symbolik när det gäller relationen mellan monarken och riksdag och regering: kungen kallar, och statsministern kommer. Hans närvaro, och hans vittnesmål inför media, bidrar till att omskapa förlossningen från någonting privat till en angelägenhet för alla. Det är inte kungahuset som skapar skenet kring sig själva – de är de utomståendes piruetter och bugningar. Stefan Löfven, som i grunden är republikan, måste rimligen se detta.

Vad skulle hända om Stefan Löfven sa nej? Ungefär det här: monarkin skulle bestå. Rojalister skulle upphäva ett avgrundsvrål, men de ingår knappast i socialdemokratins väljarkår. Och varför skulle inte kungen respektera att Stefan Löfven har en politisk övertygelse? En gång i tiden fanns det en socialdemokrati som tog ifrån honom all politisk makt. Han förstår att rätta sig efter realiteter.

Så snälla Stefan Löfven – välj ut åtminstone någon piruett som du väljer att inte utföra.

Inlägget Löfven behöver inte springa när kungen kallar dök först upp på Republikanska föreningen.

Tänk om uppdraget som ordförande i kommunfullmäktige skulle gå i arv inom en och samma familj? Tänk om uppdragen som ordförande i våra kommunala styrelser och nämnder skulle gå i arv? Tänk om dessa förtroendeposter inte skulle tillsättas av det kommunfullmäktige som vi valt i allmänna och fria val, att det inte handlar om duglighet eller kompetens eller ideologi utan endast om arv.

Det låter som ett skämt eller en rolig historia, men det är sant. Statschefen, den främste företrädaren för vårt land, väljs inte av folket. Han eller hon får sitt ämbete i arv från sina föräldrar.

I mer än 100 år har vi socialdemokrater kämpat för demokrati och jämlikhet, men fortfarande är inte alla svenskar lika inför lagen. Statschefen ärver sitt ämbete och han kan aldrig ställas inför rätta och dömas. Låt oss nu ändra på detta. Vi måste sluta med att gömma oss bakom argument som att svenska folket inte är mogna för en reform som innebär att vi avskaffar den ärftliga monarkin. Vi måste ställa upp för en reform som vi ideologiskt har stött i över 100 år, och vi måste sluta upp med att vara undersåtar.

Inlägget Gör Sverige demokratiskt! dök först upp på Republikanska föreningen.

Uppmärksamheten i media inför kungliga högtider har inte alltid varit så anpassligt positiv som idag, inte ens vid monarkens kröning eller frånfälle. Inför årets bröllop, med sitt rekord i banaliteter, är det svårt att ladda det tunga artilleriet. Å andra sidan lär det inte lämna oss mer långvarigt berörda än ett avsnitt i en Hollywoodproducerad TV-såpa. På jakt efter tonläget från förr har jag bland annat stött på Tage Erlander och Herbert Tingsten. Den förre (vid denna tidpunkt) överraskande skarp i orden, den senare mer anpasslig än väntat.

Känsla för prinsessbröllop fanns hos den unge Tage Erlander. ”Vi skall vara rädda om de bidrag till agitationen som ett nådigt furstehus förser oss med. Nästa prinsessbröllop om vi får be! Det är en skandal för socialdemokratisk press att det förra användes så illa.”

Så manade han till offensiv mot monarkin i den radikala föreningen Clarté 1927 i Lund. Vid högerministären Lindmans inre upplösning ett par år senare argumenterade han tungt för republik, som den bästa metoden att åter stärka regeringsmakten efter flera perioder av förfall.

Erlander är intressant för att han tog upp konstitutionella sakargument. Många andra, både supportrar och kritiker av monarkin, tar — sedan demokratin vunnits — fasta på monarkens maktlöshet och behandlar det hela snarast som ett estetiskt val. Är det bättre eller sämre underhållning med en kungafamilj än en president?

En stor debatt om, eller snarare för, den konstitutionella monarkin fördes kring Elizabeth II kröning 1953. Herbert Tingsten, Dagens Nyheters chefredaktör på femtiotalet, hämtade hem smått och gott från England. The Times hade lagt konvenansen åt sidan, när man 120 år tidigare skrev om den döde Georg IV, som varit en obehaglig politisk intrigör som regent i England:

”Aldrig har en person mindre sörjts av sina medmänniskor än den avlidne kungen. Om Georg IV någonsin hade en vän så försäkrar vi att hennes namn aldrig nått oss. En inbiten vällusting, i synnerhet om han är konstlad och tillgjord, är den mest själviska av alla kända varelser. Ingenting återstår att säga i fråga om Georg IV utom att betala, ty betala måste vi för hans slöseri; samt att draga någon lärdom av hans dåliga liv genom att binda händerna på dem som kommer efter honom.”

Sin saknad efter nästa döda kung, Vilhelm IV, formulerade en ansedd tidskrift: ”Ehuru ibland gemytlig och för att vara kung en hederlig man, var han vek, okunnig och obetydlig med svag vilja, inskränkt, okunnig och fördomsfull. Kungens popularitet har vunnits till priset av något som står nära allmänt förakt”, skrev the Spectator.

Det var andra tider då, och de varade enligt Tingsten långt in i drottning Victorias regeringstid!

På 50-talet vid Elizabeth II kröning vann den teori som fortfarande dominerar, för en kung/drottning i tiden allmän uppslutning. The Times bytte fot och talade om sina ”rationalistiska villfarelser” på 1800-talet. Det folket gillar skall de få, åtminstone i fråga om prinsessbröllop, parader och stilfulla begravningar. Det stärker statsmakten och författningen. Herbert Tingsten kallade det en mytteori – en teori att andra behöver myter – men erkände sig själv (något besvärad ) entusiastisk över parader.

Som ”side-kick” använde han en av 1800-talets ledande uttolkare av monarkismen, Walter Bagehot. Denne menade att ”den tanketomma massan” hade ett närmast djuppsykologiskt behov av kungligheter. Kröningar, kungliga bröllop och parader förenar folket med Staten. Monarken symboliserar enighet för ”hela samhällsklasser som är oförmögna att förstå idén om en författning”, enligt Bagehot. Men även mer förslagna radikaler blev royalistiska i förhoppningen att det underlättade en stark reformpolitik. Kungligheten täcker och underlättar de stora förändringarna.

Ledande psykoanalytiker intygade fördelen med kvinnliga monarker, för de förenade föräldrasymbolen (landsfader/moder) med bilden av åtråvärd ung kvinna. En stark medborgarmajoritet kom att uppskatta monarkin, inte bara de ”grövre människotyper” som Bagehot talat om – om de nu inte är majoriteten.

Även kyrkan hyllade den unga drottningen. De mest i anden monarkistiska, t ex en ärkebiskop av York, bidrog med teser om någon sorts förkroppsliggande av folket i monarken. Han använde ordet inkarnation (vilket annars avser guds människoblivande i Jesus) vilket gjorde att kollegan från Canterbury var tvungen att slå fast, att E II bara är människa, inget annat.

Debatten om folket, staten och majestätet, påminde Tingsten om orden: ”Fan, storken och jultomten – det är ju pappa allihop.” Men trots det tycker han att monarkin med sina attribut är en i det hela oskyldig förströelse. Den f.d. statsvetarprofessorn lägger snällt ner sitt vapen.

Tage Erlanders argument från ungdomen är principiella. Till skillnad från de som av kungens maktlöshet drog slutsatsen att monarkin var harmlös, ansåg han att den plats majestätet upptog som statsöverhuvud behövdes i en parlamentarisk demokrati, för att säkra en stark och effektiv regeringsmakt vid regeringsbildningar och parlamentariska kriser. En vald president kan agera med auktoritet och legitimitet i händelse av regeringsmaktens förfall. En tanke som ännu inte är torde vara helt överspelad i en tid med allt osäkrare regeringsunderlag.

Sittande regeringar – och vem satt längre än den gamle Erlander – har en tendens att ogilla institutioner som ger utrymme för överprövning av deras maktutövning. Det må vara en författningsdomstol eller en president med muskler. Så lever monarkin vidare – för folket återstår bara att betala.

Inlägget Monarkin försämrar demokratin dök först upp på Republikanska föreningen.

Före demokratins genombrott hade den offentliga makten i Sverige delats mellan kungen och dennes regering å ena sidan, och riksdagen å den andra. Samtidigt var riksdagen i sig odemokratiskt sammansatt. Rösträttsreglerna innebar i praktiken att endast män med stora inkomster eller fast egendom kunde bestämma riksdagens sammansättning.

Demokratins genombrott handlade alltså egentligen om två reformer: dels att förändra rösträttsreglerna så att riksdagens sammansättning speglade folkviljan, dels att bryta med maktdelningstanken i 1809 års regeringsform och ersätta det med ett parlamentariskt styresskick. Parlamentarism innebar att regeringen inte längre skulle vara kungens verktyg för att styra Sverige, utan riksdagens.

Ingetdera skedde utan konvulsioner. Mot alla förändringar av rösträttsreglerna protesterade den politiska högern och de storbondeintressen som just på grund av rösträttsreglerna kommit att dominera riksdagen under 1800-talet. Och mot alla tankar på parlamentarism stegrade sig kungahuset. Den saken ställdes också på sin spets med kung Gustav V:s borggårdstal 1914, då kungen angrep den liberala regeringen och dess statsminister Karl Staaff. Efter detta tvingades Staaff att avgå.

I sak gällde det då försvarsfrågan, men i botten fanns striden om parlamentarismen. Var regeringen kungens rådgivare, eller skulle den vara utsedd av riksdagen? Hade kungen rätt att avsätta en regering som hade stöd i riksdagen? Hade han ens rätt att driva opinion mot en regering han ogillade?

Med reformerna i början av 1920-talet avgjordes saken åtminstone utåt till parlamentarismens fördel – Sverige skulle hädanefter styras av en regering som hämtade sitt stöd från en demokratiskt vald riksdag, inte från kungen.

Ändå gällde ända fram till 1974 en regeringsform där kungen utpekades som den som styrde riket. Alla propositioner som utarbetades av rader av socialdemokratiska statsråd, lades formellt fram i kungens namn. På 1960-talet bestämde man sig emellertid för att grundlagsmässigt formalisera demokratin och parlamentarismen. Utredningar tillsattes, och i början på 1970-talet tog man upp partiledaröverläggningar.

Kungahusets ställning blev förstås en av huvudfrågorna. De republikanska partierna socialdemokraterna, folkpartiet och kommunisterna drev sin linje, medan moderaterna drev sin. Som alltid i grundlagssammanhang sökte man en kompromiss, och det blev till slut en sådan, den så kallade Torekovsöverenskommelsen 1971.

Man kom överens om att behålla monarkin formellt, men att inskränka kungafamiljens åligganden till strikt ceremoniella och representativa uppgifter. Kungen skulle inte ha någon politisk makt.

Det var en bra överenskommelse, och speglar den svenska samförståndsmodellen i grundlagsfrågor. Den speglar nog också den folkliga uppfattningen, både nu och då. Det må vara att det kanske finns en folklig förankring för ett bevarat kungahus, men det finns ingen förankring för att detta kungahus ska ha en politisk roll. Eller annorlunda uttryckt: folk vill kanske ha kungen, men nästan ingen vill att han ska vara med och styra Sverige.

Kungafamiljen ska alltså hålla sig till ceremoniella och representativa uppgifter. Enligt regeringsformen får kungen därför inte sitta i riksdagen eller i regeringen. Men det finns förstås andra sätt att utöva makt, nämligen att göra som Gustav V på borggården – via uttalanden. Kungahuset är en formidabel plattform för den som vill vrida debatten i en eller annan riktning, och i det moderna mediesamhället är möjligheterna större än någonsin.

Länge var medlemmar av kungafamiljen därför ytterst försiktiga i sina uttalanden om dagsaktuella och politiska frågor. På senare tid tycks det emellertid som om den försiktigheten börjat avta. Medlemmar av kungahuset gör allt oftare uttalanden i politiska frågor. En uppenbar sak är förstås att kungen vid öppnandet av riksdagen håller allt längre anföranden. Visserligen än så länge bara i allmängiltiga ordalag, men självklart är det viktiga inte alltid vad som sägs, utan vilka frågor som tas upp. Så kan man påverka dagordningen i politiska debatten.

Men ibland väljer medlemmar av kungafamiljen också sida. När kungen härförleden avfärdade debatten om galna ko-sjukan med att den var överdriven, så kan säkert många hålla med honom. Men det finns också många som anser att det är en viktig fråga, och är det då verkligen korrekt av kungen att använda sin tribun för att marginalisera dem?

Frågan måste ställas: kan en monark vara en trovärdig symbol för landet och en sammanhållande kraft, om han väljer sida i kontroversiella spörsmål?

Det mest flagranta övertrampet står emellertid inte kung Carl XVI Gustaf för. Det gör drottningen.

När man läser igenom UD:s genomgång av bilden av Sverige under förra året, slås man av att det i utländsk press förmodligen aldrig skrivits så positivt om Sverige något enstaka år, så som skedde år 2000. Händelser som Förintelsekonferensen och öppnandet av Öresundsbron slogs upp stort, och många skrev om det svenska IT-undret och den förbättrade ekonomin.

Antalet negativa nyheter om Sverige var få. Men en av dem stod drottning Silvia för, när hon i en intervju i oktober förra året ska ha förundrat sig över att palestinierna skickar ut sina barn för att kasta sten på den israeliska polisen. Förutom att detta är en fullständigt snedvriden bild av konflikten i Mellanöstern, så blev det tydligt att drottningen valt sida.

Detta väckte naturligtvis stort uppseende i arabisk press, och det skadade bilden av Sverige i arabvärlden. Samtidigt pågick känsliga samtal mellan israeler och palestinier under svensk ledning, för att försöka nå fram till ett fredsavtal. Det är väl uppenbart för de flesta att Sveriges möjligheter att agera som en konstruktiv samtalspartner inte underlättas av en debatt i arabvärlden där Sverige utmålas som partisk.

Att regeringen styr riket och är ansvarig inför riksdagen framgår av regeringsformens paragraf 6. Regeringens arbete och riksdagens kontrollmakt av regeringen är också hårt styrda av grundlagen. Däremot sägs förbluffande lite om statschefens uppgifter, hans förhållande till riksdagen och riksdagens möjligheter att kontrollera hur han sköter sina åligganden.

Här finns alltså en blind fläck i vårt statsskick. Riksdagens konstitutionsutskott granskar regeringen, och finansutskottet har en övervakande roll när det gäller Riksbanken. På så sätt finns det former där både regeringen och Riksbanken kan granskas när det gäller huruvida man sköter sitt arbete i enlighet med de lagar och bestämmelser som riksdagen satt upp.

Sådan kontrollmakt saknas emellertid när det gäller medlemmarna av kungahuset. Konstitutionsutskottet, som väl vore det naturligaste organet för en sådan granskning, har inte den uppgiften.

Kungahusets konstitutionella ställning i Sverige är därför väldigt vag. Det är den enda del i statsförvaltningen som inte står under riksdagens konstitutionella granskning. Det finns ingen löpande uppföljning av hur statschefen sköter sitt arbete, och om han och andra medlemmar av kungafamiljen håller sig inom de ramar som man kom överens om i Torekov 1971. Det är en uppenbar brist. Den sittande författningsutredningen bör därför fundera över om man behöver förse riksdagen med ett sådant granskningsintrument.

Text: Morgan Johansson Riksdagsman, Socialdemokraterna

Inlägget ”Låt KU granska kungahuset” dök först upp på Republikanska föreningen.