Löfven behöver inte springa när kungen kallar

Precis som för några veckor sedan får statsministern idag hastigt lägga annat arbete åt sidan för att ”bevittna” den kungliga födseln i en procedur som kallas ”vittnesbekräftelse”. Han har sällskap av talman Urban Ahlin, riksmarskalk Svante Lindqvist och statsfru Anna Hamilton.

Vittnesbekräftelsen innebär att statsministern går i god för att det finns ett barn, och att prinsessan – här får vi anta att statsministern mest gissar – är barnets mor. Hela övningen uppstod på 1500-talet. När tronen började gå i arv, fick det inte råda minsta tvivel om vem som var född av vem. Det är denna särskilda omsorg om blodsbanden som Stefan Löfven nu också deltar i.

Dessutom kallar kungen till konselj. Där informeras statsministern och delar av regeringen om att ett barn har fötts, vilket namn det ska ha, varpå regeringen säger jaha.

Hela denna procedur av till intet nyttande verksamhet beskrivs som någonting som ”ska” hända. Så här går det till! Men det finns ingen lag, ingen förordning, inte minsta anteckning på en lös papperslapp, som säger att Stefan Löfven ”ska” springa till kungen bara för att ett barn har fötts.

Att vittnesbekräftelsen fortfarande ska utföras och konselj ska äga rum är kungahusets helt egna påhitt. Folk skulle generellt bli ganska förvånade om de visste hur få regler som styr kungahusets verksamhet, och hur mycket som faktiskt enbart beror av kungens godtycke. Det betyder också att det står statsministern och regeringen fritt att säga tack, men nej tack: vi har ett land att styra.

Är inte det oartigt? Jo, kolossalt! Men å andra sidan: hur kan man kalla sig republikan, om man aldrig låter den övertygelsen sätta minsta spår i hur man agerar?

För exakt 60 år sedan gjorde en partikamrat till Stefan Löfven, statsrådet Ulla Lindström, det enda rimliga för en republikan och vägrade niga för drottning Elizabeth II när den brittiska monarken var på besök i Stockholm. Och det gjorde hon i ett läge då andelen republikaner bland svenskarna låg under 10 procent. Det gör det ännu mer imponerande att Lindström vågade stå får sin övertygelse – övertygelsen att hon mötte en jämlike, och vägrade låtsas vara en undersåte.

Stefan Löfven har det bättre. Han har många fler svenskar (en fjärdedel nu för tiden) i ryggen om han skulle göra som Ulla Lindström.

Republikanska föreningen kan förstå motiven till att en del politiker som är republikaner tvekar inför att driva det kravet som dagspolitik. Vi håller inte med, men vi förstår hur de tänker. Men vad är det för mening med att vara republikan, om man frivilligt ger sig in i det rojalistiska spelet med hull och hår?

Att ceremonierna kring de kungliga barnens födelse är innehållslösa, betyder inte att de är betydelselösa. Framför allt innehåller de en stark symbolik när det gäller relationen mellan monarken och riksdag och regering: kungen kallar, och statsministern kommer. Hans närvaro, och hans vittnesmål inför media, bidrar till att omskapa förlossningen från någonting privat till en angelägenhet för alla. Det är inte kungahuset som skapar skenet kring sig själva – de är de utomståendes piruetter och bugningar. Stefan Löfven, som i grunden är republikan, måste rimligen se detta.

Vad skulle hända om Stefan Löfven sa nej? Ungefär det här: monarkin skulle bestå. Rojalister skulle upphäva ett avgrundsvrål, men de ingår knappast i socialdemokratins väljarkår. Och varför skulle inte kungen respektera att Stefan Löfven har en politisk övertygelse? En gång i tiden fanns det en socialdemokrati som tog ifrån honom all politisk makt. Han förstår att rätta sig efter realiteter.

Så snälla Stefan Löfven – välj ut åtminstone någon piruett som du väljer att inte utföra.