Det är det enda återredovisning som de folkvalda får. Ganska magert – och unikt lite information jämfört med annan offentlig verksamhet.

Men att hovet räknar upp de säkerhetshöjande åtgärderna i just det sammanhanget – bland andra investeringar – betyder att pengarna inte gick till att anställa mer personal eller öka några andra löpande utgifter. Istället handlade det om någon typ av nya fasta installationer.

Det talar i sin tur för att de 6,4 miljonerna inte bör vara ett permanent tillskott till hovets kassa. Sådana här investeringar skrivs av på fem år. Sedan är ”säkerhetsåtgärderna” betalade och klara, oavsett om det var 6,4 miljoner per år eller totalt över fem år som hovet behövde. Senast 2020 bör alltså riksdagen kunna sänka apanaget med minst 6,4 miljoner.

Motsatsen vore orimlig: att få pengar för tillfälliga utgifter som sedan ligger kvar och kan börja användas till vad som helst.

Glada nyheter för skattebetalarna, alltså.

Inlägget Pengarna kan tas tillbaka dök först upp på Republikanska föreningen.

Kungahuset begär 140 miljoner kronor för 2018. Det är en ökning med tre miljoner kronor – samma uppräkning som ligger i regeringens långtidsbudget sedan tidigare.

Budgetunderlaget skickas till regeringen och är en slags lång motivering till att pengarna behövs och kommer till nytta. Hovet berättar gärna om hur arbetsamt det är att tillhöra kungafamiljen: ”en omfattande verksamhet…”, ”en rad besök…”, ”ett stort antal evenemang…”, ”ett antal större projekt…”. Så låter det i varje budgetunderlag.

På sista raden sätter hovet alltid en siffra på hur många ”officiella åtaganden” kungafamiljen har haft under det gångna året.

LÄS MER: Kungen jobbar bara halva året

”Åtaganden” betyder inte att det varit några ansträngande aktiviteter, eller ens några aktiviteter där kungligheterna visat sig för folk. Det kan vara interna styrelsemöten, konsertbesök eller ”lunch med Tyska Damklubben” (drottningen den 5 december 2016). Åtagandena är heller inte separata aktiviteter: om kungen och drottningen gör sällskap på ett föredrag blir det två åtaganden.

Så vad räknar hovet in för att hitta en ökning från föregående år?

De många aktiviteterna blir ett argument för att höja apanaget. I statsbudgeten för 2017 skriver till exempel regeringen:  ”Det [har], liksom tidigare år, funnits ett stort intresse av kungligt deltagande i olika sammanhang. […] Kungen har, med stöd av övriga kungafamiljen, genomfört 800 officiella programpunkter under året.”

Om ett stigande antal aktiviteter är skäl att höja apanaget, borde rimligen ett sjunkande antal vara skäl att sänka det. Dagens syn på monarkin – även bland dess anhängare – är att den bör göra nytta.

Därför blir höstens beslut om 2018 års budget intressant. Om man tittar i kalendariet på kungahusets webbplats, kom nämligen kungafamiljen bara upp i 838 aktiviteter 2016, en minskning jämfört med året innan. Kungen själv minskade sina aktiviteter för andra året i rad: från 259 till 235.

Gör man mindre, kan man klara sig med mindre, eller hur?

(Ja, kungen börjar bli gammal, men så länge apanaget motiveras med kungahusets prestationer, så låt oss diskutera de prestationerna.)

Även om 140 miljoner är en siffra som lades in tidigare, finns det ingenting som säger att den inte kan ändras om det finns nya omständigheter. Färre aktiviteter skulle kunna vara en sådan omständighet.

Men det är nu budgetunderlaget, som hovet nyligen skickat till finansdepartementet, kommer in i bilden. Där hävdar de plötsligt att kungafamiljen hade 931 åtaganden 2016, vilket skulle innebära en ökning från 862 föregående år.

Hur man än vrider och vänder på det visar kalendern på kungahusets webbplats bara 838 aktiviteter. Frågan är var hovet har hittat de 93 ytterligare aktiviteterna – särskilt som webbkalendern redan räknar upp dels åtskilliga interna möten, ren administration, där kungafamiljens medlemmar sitter i styrelsemöten, får briefing inför statsbesök mm; dels inkluderar aktiviteter av väldigt privat karaktär som ett konsertbesök eller en gudstjänst. Ingendera kategorin innebär något publikt framträdande och kan inte rimligen vara ”åtaganden” som skattebetalarna vill finansiera.

Så vad räknar hovet in för att hitta en ökning från föregående år? Ännu fler interna möten i kungahusets privata stiftelser? Ännu fler gudstjänstbesök?

På kungahusets webbplats står det visserligen att kalendariet visar upp ”ett urval av de officiella programpunkterna”. Men det finns inget större event, och absolut inget publikt event, som ägt rum under de senaste åren utan att föras upp i kalendariet. Det kan vem som helst kontrollera.

LÄS MER: Frågor och svar om apanaget

Så här ser kungafamiljens åtaganden ut de senaste åren, enligt kungahusets webbplats och enligt budgetunderlaget:

2016: 838 åtaganden enligt webbplatsen, 931 enligt budgetunderlaget
2015: 878 åtaganden enligt webbplatsen, 862 enligt budgetunderlaget
2014: 854 åtaganden enligt webbplatsen, 877  enligt budgetunderlaget
2013: 736 åtaganden enligt webbplatsen, 602* enligt budgetunderlaget
2012: 722 åtaganden enligt webbplatsen, 602 enligt budgetunderlaget

[*möjligen förra årets siffra som råkat lämnas oförändrad]

Medan webbplatsen listar ungefär lika många aktiviteter som tidigare, har budgetunderlagens siffror rakat i höjden. Sedan 2012 hävdar hovet i sin kommunikation med finansdepartementet att antalet åtaganden ökat med 55 procent. Men enligt det egna kalendariet har de bara ökat med 16 procent.

Det är fullt möjligt att hovet har en förklaring. Det är också möjligt att man, dold bakom kungligt hemlighetsmakeri, överdriver kungafamiljens åtaganden för att driva upp apanaget. Frågan är om det är ett sätt att fastställa anslaget som riksdagens ledamöterna är nöjda med.

Inlägget Hur räknar hovet egentligen? dök först upp på Republikanska föreningen.

Carl Philips designintresse finns det inget skäl att ifrågasätta. Men han ska förstås verka på lika villkor som andra konstnärer. Tyvärr är Nationalmuseums beslut ytterligare ett exempel på kungligt fjäsk i allmänhet och från Nationalmuseums sida i synnerhet.

Nationalmuseum är en statlig myndighet och ska inte påverkas av vare sig sina finansiärer eller andra informella band. Men i verkligheten är banden med hovet starka. En kunglig stiftelse är en viktig finansiär. Kungen delar också regelmässigt ut sin finaste medalj till Nationalmuseums överintendent – alla sedan 1989 har fått den. Kungafamiljen inviger ofta utställningarna.

Listan på motprestationer är ganska lång.

2010 tog Nationalmuseum in Carl Philips silverbestick i samlingarna.

Samma år tog de in glasen som designades till Victorias och Daniels bröllop i samlingarna.

2010 firades också att det var 200 år sedan Johan Baptiste Bernadotte valdes till tronföljare. Då ställde Nationalmuseum upp med en utställning med kungliga porträtt, som skulle visa ”hur samhällets stöttepelare speglas i konsten”.

De tar också gärna in kungliga föremål – utan att det på något sätt ligger i museets uppdrag – om de doneras av kända kungavänner.

På samma sätt har kungafamiljen fem unika stolar att sitta i när de besöker Nationalmuseum – donerade av en annan känd kungavän.

Frågan är vad kulturministern säger – är det här en nivå som passar på Sveriges största konstmuseum?

Med sådana intima förbindelser med kungahuset – är museets ledning kapabel att inte låta sina konstnärliga bedömningar påverkas?

Inlägget Är Nationalmuseum en filial till hovet? dök först upp på Republikanska föreningen.

Det är en märklig ordning. Några utgifter har kungen inte. Staten äger, renoverar och reparerar. Kungen tar bara hyrespengarna och kan gynna sitt närmaste nätverk. Om det inte handlade om så stora summor pengar skulle ”leka affär” vara en bra beskrivning.

De grävande journalisterna på tidskriften Scoop avslöjar i det nya numret hur  hovet fördelar cirka 350 lägenheter med kunglig dispositionsrätt. Ingen av lägenheterna lämnas till den kommunala bostadskön – vilket annars de allra flesta privata värdar gör. Lägenheterna har gått till hovets anställda och till personer i kungafamiljens vänkrets.

Scoops avslöjande citeras i många stora medier: Aftonbladet, Expressen, ETC, GP, Sveriges radio bland annat.

Men inte nog med att kungen tar hyran och handplockar hyresgästerna – trots att han i det avseendet liknar en hyresvärd behöver han inte bekosta sådant som en vanlig hyresvärd måste göra. Renoveringen av Villa Beylon i Ulriksdals slottspark kostade skattebetalarna minst 8 miljoner kronor när Statens Fastighetsverk renoverade huset. Det handlade framför allt om en stor radonsanering. Det var alltså skattebetalarna som såg till att Villa Beylon blev möjligt att bo i. Sedan flyttade kungens kompis Michael Storåkers in – och hyrespengarna stannar inom hovet.

Republikanska föreningen menar att hovet självklart ska lämna sina lägenheter till den kommunala bostadskön. Det märkliga och omoderna systemet med den kungliga dispositionsrätten bör dessutom upphöra. Hovet bör bli en statlig myndighet med uppgift att stödja statschefens arbete som statschef – ingenting annat. De slott och andra fastigheter som är alla svenskars egendom ska också vara till nytta för allmänheten. Att bygga lojaliteter och nätverk genom att dela ut privilegier – hyreskontrakt i centrala Stockholm är ju det – ska inte förekomma i Sverige.

Inlägget Skattebetalarna står för kostnaderna – kungen tar intäkterna dök först upp på Republikanska föreningen.

Förslaget innebär att även den som arbetar inom privat vård, skola eller omsorg som är offentligt finansierad ska ha rätt att prata med media om missförhållanden inom verksamheten.

Blir förslaget verklighet, återstår i stort sett bara en offentligt finansierad verksamhet där de anställda tvingas hålla tyst: hovet.

Hovet är ingen myndighet, trots att verksamheten lever på skattepengar. Det innebär att man kan ge sina anställda precis så mycket – eller så lite – yttrandefrihet man vill. Kungen har valt att minimera den. Enligt uppgifter måste alla anställda skriva under ett dokument om tystnadsplikt.

Den verksamhet som ska representera Sverige, gör det med sämsta möjliga öppenhet och insyn.

Är det bra för bilden av Sverige? Eller är det, med yttrandefrihetsexperten Nils Funckes ord, ”otillständigt och omodernt”?

Om regeringen utökar meddelarfriheten borde det självklart omfatta kungahuset också. ”När verksamheten finansieras med offentliga medel måste skattebetalarna veta att verksamheten sköts med kvalitet”, som förra justitieministern Beatrice Ask sa när frågan började utredas.

Utan att kunna prata med hovets anställda blir det svårt att utöva normalt journalistiskt arbete gentemot kungahuset. Och vilken hermetiskt tillsluten verksamhet, som regelbundet anlitar PR-företag, skulle inte öka sitt förtroende med de goda förutsättningarna?

Uppenbarligen litar inte kungen på att folk skulle gilla det de fick höra, om hans anställda hade samma rättigheter som andra offentliganställda. Men kungens oro är inte skäl att undanta hovet från ett utökat meddelarskydd. Representerar man Sverige, står man för öppenhet – punkt.

Inlägget Låt även kungens anställda tala fritt dök först upp på Republikanska föreningen.

2009. Victoria Bernadotte och Daniel Westling är nyförlovade. De sitter vid ett sirligt bord tillsammans med kungen och drottningen. Ingen hund och inga fotografer. Men alla ler in i kameran.

Tre år senare är det dags att meddela nästa förlovning. Madeleine Bernadotte och fästmannen Christopher O’Neill står tätt intill varandra. Båda tittar in i kameran. Varken media, hund eller föräldrar är närvarande. Madeleine avslutar med ett ”Tihi!”. Det lilla fnitteruttrycket tog fart, men fick inte samma genomslagskraft som kungens klick.

Det är lätt att tro att det inte har hänt så mycket i de kungliga salongerna sedan 1976. Inget kunde vara mer fel.

Hovets presstab har gått från stenåldern till rymdåldern. Kungens förlovning sändes i SVT, Victorias och Madeleines lades ut direkt på Youtube, utan att passera traditionella medier. I samma sekund som hovet tryckte på skicka-knappen, kunde svenska folket ta del av klippet i sina mobiler, surfplattor och datorer. Det sa bara klick. Utöver den officiella hemsidan, har hovet även en Facebook-sida. De använder också Instagram. Information som kommer direkt från källan, i det här fallet hovet, upplevs som mer äkta än det vi läser i en tidning. Kungahuset har lärt sig att använda och utnyttja sociala medier.

– Innehåll läggs ut med en frekvens som gör att hovet sakta men säkert etablerar en insikt hos de som följer sidan att det är just via Facebook som man kommer att hållas uppdaterad bäst. Det är här bilderna läggs ut först, säger medieforskaren Brit Stakston.

Med hjälp av Facebook och Instagram avdramatiseras de kungliga och en falsk intimitet skapas.

Nya tider kräver nya seder. För statsvetaren Cecilia Åse är det här något som varit i säck innan det kom i påse.

– Det är ingen nyhet att kungamakten framställer sig som de vill uppfattas. Så har den gjort i alla tider. Förr var det med porträtt och statyer, nu är det i sociala medier, säger hon.

Kungahuset har lärt sig att använda och utnyttja sociala medier

Men det handlar inte bara om att visa upp en fördelaktig bild av sig själv. Genom sin uppdaterade närvaro på Facebook och Instagram har kungahuset även en chans att ta kommandot över nyhetsflödet.

– Tidigare styrde hovet medierna genom att vara otillgängligt och stängt. Nu styr man precis tvärtom genom att vara väldigt öppen och lägga ut mycket lockande och snyggt material, säger medieforskaren Kristina Widestedt.

Söta barn och höga håruppsättningar – i dag publicerar många medier okritiskt och oreflekterat hovets Instagrambilder rakt av. Det är enklare, snabbare och billigare än att ta egna, alternativt köpa, fotografier.

Veckotidningen Svensk Damtidning har till och med gått så långt att de bett hovet om lite bättre upplösning på bilderna, så att de kan dra upp dem ordentligt. Och skulle Madeleine Bernadotte kunna vara snäll att lägga ut semesterfotona lite tidigare, så Svensk Damtidning slipper att betala dyra paparazzifotografer?

(När hon lyxsemestrade med sin familj på Mauritius i januari, surnade hon till över att fotograferna lurade i palmdungarna och la helt sonika ut egna foton på sitt Instagram. Svensk Damtidning surnade också till lite, eftersom de då redan köpt paparazzibilderna.)

Öppet mål för hovet. Nu är Svensk Damtidning inte en tidning som vållar hovet några större problem. En och annan glidande rubrik kanske, men i övrigt ställer man inte till något direkt besvär.

Karin Lennmor, chefredaktör på Svensk Damtidning, har bevakat hovet i 26 år och sett förvandlingen från sluten till öppen institution. Hon välkomnar att hovet tänker mer pr-mässigt. Det gör även Aftonbladets hovexpert Jenny Alexandersson, som har 13 år på hovnacken. Som exempel tar hon pr-konsulten Christina Saliba. Hon anlitades – för skattepengar – när det stormade runt Carl Philip Bernadotte och hans design. Hon har också medietränat prinsen och slipade på hans bröllopstal.

Ordet medieträning brukar skära i journalistöron. Men Jenny Alexandersson menar att hennes jobb blivit lättare. Carl Philip Bernadotte är inte längre skräckslagen när han möter journalister och det går i dag att få vettiga kommentarer från honom. I så fall skulle man ju kunna vända på steken och rekommendera pr-konsulter åt hela kungahuset.

– Nej, det skulle nog inte fungera. Jag tror inte kungen är så bra på att lyssna på råd, säger Jenny Alexandersson.

Svenska journalister borde snegla mera på sina kollegor i Storbritannien. Där finns ett kritiskt förhållningssätt

Att hovet har en, eller till och med flera, direktkanaler ut till folket är naturligtvis ett problem för alla som är kritiska till monarkin. Med bilder på sina barn och tjusiga aftontoaletter mobiliserar de sina fans. Och media hjälper frivilligt eller ofrivilligt till när de pumpar ut samma bilder. Enligt Brit Stakston är kungahuset bara att gratulera till sin sociala mediestrategi.

– Med officiell information, som kommunikéer och liknande, och mer privata detaljer, grupperar hovet sina fans och tillfredsställer dem på ett oerhört strategiskt sätt. De historieintresserade och rojalisterna älskar det här och känner sig både informerade och delaktiga, säger hon.

– Dessutom mobiliserar de ett vaccin mot närgångna journalister. ”Kan de inte lämna kungligheterna ifred?”

Brit Stakston lyfter också fram hur hovet genom sin närvaro i sociala medier även får draghjälp av sina motståndare. Rojalister delar bilderna för att de uppskattar dem, republikaner för att de förfasar sig. Såväl anhängare av som motståndare till monarkin sprider bilderna och exponeringen ökar. Men det finns en nackdel med att mata allmänheten (och medierna) via sociala medier.

– Kungahuset riskerar att trivialisera sig själv. Den polerade bilden blir både meningslös och betydelselös. Man kan ju fråga sig om det i längden går att argumentera för att den här typen av trivial information ska komma från en institution som är så viktig, säger Kristina Widestedt.

Man kan också fråga sig vad som händer när nästa skandal blossar upp. Hovet hade inte bjudit upp till sin sociala mediedans när boken Den motvillige monarken kom ut – deras pr-strategi har ännu inte prövats i motvind. Hur ska man hantera sina fans då? Kan de bara lägga locket på efter att ha vant följarna vid täta uppdateringar?

– Visst kan de det! Möjligen grumsar fansen lite, men de är också väldigt förlåtande. Den stora förlusten för hovets del är att de missar chansen att skapa förståelse om de tiger i en kris, säger Brit Stakston.

Hovet närvaro i sociala medier verkar ha kommit för att stanna, vilket i sin tur ställer ännu högre krav på journalistiken.

– Ju fler informationskällor, desto större är behovet att granska dem. Media måste vara vaksamma på innehållet. Precis som redaktioner diskuterar om – och i så fall vilka – bilder på terrordåd de ska publicera, måste man resonera om bilderna från kungahuset. Varför ska vi ta in de här? Vad får det för konsekvenser? säger Brit Stakston.

Hon får medhåll av Kristina Widestedt:

– Nyhetsredaktionerna borde fundera på hur de ska balansera utbudet som nu kommer direkt från hovet. I dagsläget är deras pr-strategi inte det främsta problemet utan att media inte producerar något som visar en annan sida. Rent kvantitativt blir det en övervikt av lekande barn och det ger ju en skev bild. Svenska journalister borde snegla mera på sina kollegor i Storbritannien. Där finns ett kritiskt förhållningssätt som är ständigt närvarande i såväl de stora dagstidningarna, inklusive deras kolumnister, som i veckotidningarna.

Inlägget Nu vill kungahuset bli lajkat dök först upp på Republikanska föreningen.

För Republikanska Föreningen är det självklart att de verksamheter som drivs med skattemedel ska kunna granskas på samma sätt oavsett om pengarna går till hovet, regeringskansliet eller riksdagens egen förvaltning. Vi tycker helt enkelt att en demokrati kräver en likvärdig behandling.

Inlägget Hovet måste öka öppenheten dök först upp på Republikanska föreningen.

Därmed tillstyrkte konstitutionsutskottet två motioner från Socialdemokraterna:
Motion 2011/12:K231 Granskning av apanaget till kungahuset
Motion 2011/12:K328 Ökad insyn i Kungl. hovstaterna

Konstitutionsutskottet tillstyrkte delvis en motion från Vänsterpartiet:
Motion 2011/12:K314 Avskaffande av monarkin
(V:s motion innehöll också ett budgetyrkande om reducering av pengarna till hovet och den delen tillstyrks inte eftersom ramarna för budgeten blir majoritetens och då faller V:s budgetyrkanden.)

Det är nu en riksdagsmajoritet (förhoppningsvis även vid voteringen) som tycker att ökad insyn är det minsta som kan begäras. Samtidigt lär det krävas att hovet vill öka öppenheten. Om hovet inte vill öka öppenheten så blir det sannolikt inget.

Läs mer:
Ja till ökad insyn i hovets ekonomi (Riksdag & Departement)
Kungens pengar ska nu granskas ännu hårdare (Aftonbladet)
Hovet tvingas redovisa mer (Göteborgs-Posten)

Inlägget KU-beslut om granskning dök först upp på Republikanska föreningen.

Inlägget Brev från hovet dök först upp på Republikanska föreningen.