Jag upphör inte att förvånas när jag ser att Sverige, en av världens mest utvecklade demokratier, har valt två tyranner som just Gustav Vasa och Gustav III till sitt ansikte utåt. Till och med den mycket partiska artikeln om Gustav III i Wikipedia beskriver honom som en envåldshärskare och slavhandlare. Att Svenska akademiens ”beskyddare” kan likställas med nutida tyranner som Mussolini och Franco tror jag ingen historiker skulle motsäga.

Är det någon mening med att kasta statyer av tyranner i sjön eller att måla över tavlor som föreställer deras kriminella stordåd med röd färg? Är det meningsfullt att skända påvar, kejsare, kungar och andra förtryckare, mördare och rasister? Om jag bara lät mina enklaste impulser styra så är jag helt med i den känslostorm som motiverar den afroamerikanska vreden i USA. Jag kan tänka mig att det var samma sort gränslösa indignation mot hyckleriet som styrde de romare som 1559, när påven Paul IV just dött, halshögg hans staty.

Till skillnad från många andra människor har jag aldrig drabbats personligen av tyranners våld. Visserligen har jag bott i Mussolinis Italien mellan dagen då jag föddes 1937 tills fascismens undergång 1945 men annars har jag levt i länder som varit och är demokratiska. Min aversion för Gustav Vasa, Karl IX, Gustav II Adolf, Gustav III och världens alla andra kungar har inte alls att göra med någon skada som de har åsamkat mig, utan med min absoluta vägran att acceptera den dubbelmoral som gör att de monarker jag vänder mig emot inte var annat än då tidens Mussolini, Franco, Amin, Kim Jong-un, Bashar al Assad, Saddam Hussein och till och med Stalin och Hitler.

För att motivera kungarnas göranden använder dagens historiker samma relativiserande argument som dagens extremister till höger och till vänster. Kungarna var bara ”barn av sin tid”… Det går inte att ställa till svars människor som levde för hundra och till och med tusentals år sedan… Med ett sådant sätt att tänka är jag inte överens.

Moralen som förbjuder mord och övergrepp har funnits på plats i tusentals år. Vi har inga svårigheter idag med att fördöma Nero, Caligula och inkvisitionen. Till och med rasismen, kolonialismen och slaveriet. Vi inser att häxprocesserna var vidriga brott och vi fördömer alla de som i sin mordiska, fanatiska iver uttalade domarna och genomförde avrättningarna.

Ingen skulle idag acceptera att Mussolini, Hitler eller Stalin fick gator och torg uppkallade efter sig. Ingen skulle acceptera att deras missgärningar skulle återges som hjältedåd i skolböckerna. Vi skulle protestera om någon beryktad rasist från tjugo-, trettio- och fyrtiotalet skulle visas fram som föredöme för de unga. De allra flesta av oss blir tvärtom upprörda när Vit makt-rörelsen visar fram sina skambesudlade symboler. Men när det gäller kungarna går det bra att hylla mord och förtryck. Det är detta fullständiga hyckleri som jag inte kan acceptera.

Det finns personligheter från en tid som just svunnit som många i väst ses som hjältar men som i vissa andra länder istället ses som rabiata rashatare. Winston Churchill är en sådan. I boken Churchill’s Secret War kan man läsa hur han föraktade indierna. Man kan läsa att han såg dem som något lika värdelöst som svin eller apor. Madhusree Mukerjee som skrivit boken sparar inte en gnutta av sitt hat mot honom när hon lägger ut texten och anklagar honom för att ha orsakat tre miljoners bengaliers svältdöd år 1943. Jag kan tänka mig att det finns många människor i de före detta kolonierna som upplever samma känslor mot de forna förtryckare och mot deras barn som än idag utsuger dem och frossar i de fördelar som deras föräldrars brott fört med sig.

Men är Stockholms ström den plats där vi skall gömma vår skam? Knappast. Skammen kan bara suddas ut med botgöring. Med erkännande om alla människors lika värde och lika rätt. Med en rotlös intolerans mot rasism och förtryck av andra människor. Med konkret deltagande i förre detta koloniers, inklusive Lappland, utvecklig och frigörelse. Statyerna, som sällan är av konstnärligt värde utan främst representationer av banal och tillgjord fåfänga, skall förses med information som bryter mot den tradition av historieförfalskningar som gällt hittills. De unga skall förstå sambandet mellan ord och handling. De skall förstå att våra moraliska värderingar också gäller för dåtidens tyranner.

Förtryckarnas historia har gällt hittills också i Afrika, Asien, Oceanien, USA och i världen i övrigt. Nu har tidernas ändrats i och med att de förtryckta börja skriva sin egen. Vi börjar se dess konsekvenser.

Inlägget Ikonoklaster dök först upp på Republikanska föreningen.

Monarkin och dess historiska förankring är en bra symbol för Sverige. Det får vi ofta höra i debatten om republik. I samma andetag brukar det sägas att monarkin och kungahuset är en symbol för de värden Sverige står för. Det är då rimligt att fundera över vad det är för värden som kan tänkas ingå i den här symbolen. Och vilka värden vi vill att Sverige ska stå för.

Genom nycker och drifter utsattes folket för hårda prövningar.

När kungshusets förespråkare tittar på monarkin i backspegeln är det vanligtvis selektivt – ofta är det renspolat på djup och nyanser. Genom det historiska dunklet är det många gånger bara glittret från smycken och juveler och blänket från bajonetter som tränger igenom, med undantag från ett och annat kartstreck. Kungarna förenklas till kuriositeter från sagans värld som bedöms efter hur framgångsrika fältherrar de var.

Men när kungarnas och monarkins symbolvärde förs på tal bör vi också minnas dem som de envåldshärskare de faktiskt var. Att de representerar en tid utan folkstyre. Vi bör komma ihåg att de många gånger var diktatoriska, sysslade med censur och hårdhänt tyst ade sina kritiker. Genom nycker och drifter utsattes folket – både i Sverige och våra grannländer – för hårda prövningar.

En av de mest mytomspunna figurerna i den svenska monarkins historia är Gustav Vasa. När han utses till kung i Strängnäs 1523 upphör Kalmarunionen och Sveriges statsskick förändras i ett slag. Det är hans maktlystna strävan att skapa en familjedynasti, där kronan går i arv till den förstfödde sonen, som är ursprunget till dagens arvsmonarki.

– Om vi tittar längre tillbaka i historien har kungatiteln inneburit rollen som landets överbefälhavare. Kungen har varit kung vid händelse av krig, men inte annars. Under medeltiden förändras den här bilden och tanken om att blodsbanden har en speciell betydelse utvecklas. Genom arvsrätten säkrar kungen sin maktställning, säger Erik Petersson, historiker och forskare vid Linköpings universitet.

Det finns gott om mytbildning kring Gustav Vasa. I dag menar de flesta historiker att han var maktlysten och lyckades befästa sin makt genom propaganda och förmågan att undanröja sina motståndare. Samtidigt lever bilden av honom som landsfader kvar på många sätt, bland annat genom de många symboler som hyllar hans minne. Vasaloppet är kanske ett lite mer förlåtande exempel, men den 6 juni då Gustav Vasa utsågs till kung är nationell helgdag sedan 2005 och det var bara härom året som han försvann från vår högsta valör.

En annan regent som ingår i monarkins symbolvärde och den kungliga mytbildningen är Gustav II Adolf. Han har bland annat fått en egen flaggdag – och bakelse – till minnet av sin dödsdag. Han blir kung under stormaktstiden, en period som varade i 110 år – varav 72 av dem var i krig. Ibland beskrivs han som den moderna krigskonstens fader, ett epitet som blir mindre klädsamt när vi tänker på vilka som tvingades ut i strid för att bevara stormaktsidealen.

– Stormaktsprojektet var viktigt och det var kungens roll att hela tiden utöka sitt rike. Annars skulle korthuset Sverige rasa samman. Riket var fattigt och det gjorde att kungen till skillnad från många andra länder tvingade ut sin befolkning i krig genom så kallad utskrivning. De som inte ville vara med rymde till skogs eller stympade sig själva, berättar Erik Petersson.

Stormaktstiden har för många en glansfull aura i historien – men den rymmer också enorma mänskliga umbäranden, rå brutalitet, svält och död. I dag räknar historikerna med att ungefär var tredje svensk man dog i krigets umbäranden under de här åren. Det var en period där Sverige uppträdde aggressivt och imperialistiskt – och oavsett hur vi historiskt väljer att värdera det – kan vi konstatera att det är egenskaper de allra flesta av oss inte ser gillande på när de i dag dyker upp hos andra länder.

Stormaktstiden når sitt slut först när Karl XII stupar i strid 1718. Då har riksdagen fått nog av enväldesmonarkin som kostat liv och upprört folket i över hundra år. 1719 beslutar de därför att begränsa kungens makt och följande 53 år kallas därför för frihetstiden – folket är befriade från enväldet.

Talande för den här perioden i svensk historia är att Europas modernaste tryckfrihetsförordning röstas igenom 1766 och att kungen inte längre kan styra den information som sprids i landet. Både censur och förhandsgranskning försvinner, och allt fler periodiska tidskrifter ges ut. Frihetstiden slutar 1772, när Gustav III tar makten genom en statskupp.

Här har vi ytterligare en regent med en framträdande roll i den svenska monarkins historieskrivning. Han lyfts ofta fram som kulturintresserad och är bland annat upphovsman till Svenska Akademien och dess stadgar. Än i dag firar de aderton sin högtidsdag den 20:e december, Gustav II Adolfs födelsedag, en högtidsdag instiftad av Gustav III. Men utöver att främja det svenska snillet och smaken såg Gustav III även till att tryckfrihetsförordningen förlorade sin grundlagsstatus och genom enkla lagar gjorde han inskränkningar i det som fanns kvar av den. 1785 tillkommer också indragningsmakten, vilket gör att alla publicister måste ansöka om utgivningstillstånd hos kungens förlängda arm, hovmarskalken.

– Gustav III avskaffar riksrådet och blir landets enväldiga härskare. Han tillskansar sig makt genom att styra pressen och militären. Han fejkar ett krig mot Ryssland för att vinna popularitet bland folket, men precis som i Frankrike vid den här tiden är missnöjet mot kungahuset stort. Sverige är ett land med hungersnöd, höga priser och inflation. Inom militären och adeln finns det dock en grupp män som känner till det fejkade kriget och som är missnöjda med att kungen inte genomfört de reformer han lovat folket. De planerar och genomför mordet på Gustav III, som utförs av militären Johan Anckarström, säger Erik Petersson.

Varför låter Sverige enväldet förkroppsligas i form av symboler, statyer och flaggdagar?

Att Gustav III idag är allmänt känd som despot hindrar inte det faktum att han möter oss på Skeppsbrokajen i Stockholm. Varför låter Sverige enväldet förkroppsligas i form av symboler, statyer och flaggdagar? Mycket går att tillskriva den nationalromantiska historieskrivningen på 1800-talet, när man reser statyer över kungarna och återberättar deras hjältemod och öden.

Även flera konstverk bidrar till mytbildningen. Den kända målningen som föreställer Gustav II Adolf vid slaget vid Lützen, målad av Carl Wahlbom och som nu finns på National museum i Stockholm, målas i mitten av 1800-talet. Även målningen Karl XII likfärd, av Gustaf Cederström, målas i slutet av 1800-talet. Det är också på 1800-talet som Gustav II Adolfs dödsdag, 6 november, och Sveriges national dag, 6 juni, blir flaggdagar.

– Under 1800-talet bygger man kollektivt upp bilden av nationalstaten Sverige och då blir den här typen av symboler och berättelser om hjältemod väldigt viktiga. I dag vet vi att den historieskrivningen inte stämmer, men många berättelser levar ändå kvar som om de vore fakta, säger Erik Petersson.

I 1809 års regeringsform, som bevaras fram till 1974, avskaffas censuren och tryckfriheten är återigen grundlag. Men hovmarskalkens indragningsmakt råder ända fram till 1844 och utgivningen av tidskrifter som anses opassande för allmänheten kontrolleras och stoppas fram tills dess.

En sådan opassande tidskrift var till exempel Aftonbladet, vars utgivning dras tillbaka hela 14 gånger under den här perioden, något som leder till att den hela tiden får komma ut under nya namn (Aftonbladet 1, 2, 3 osv) och med nya ansvariga utgivare. Det är också på 1800-talet som Sverige tummar på arvsrätten genom att den gamle och barnlöse Karl XIII adopterar den franska marskalken Jean Baptiste Bernadotte så att han blir rikets (Sverige och Norge) nya kung. Efter Jean Baptiste Bernadottes invasion av Norge sommaren 1814 inleder Sverige världens längsta period av fred, som varar än i dag.

Men trots att Sverige inte krigar och vår nuvarande kung inte har någon exekutiv makt är ömhetsbanden mellan kungahuset och försvaret fortsatt starka och förblir en symbol för en allians som aldrig tycks gå ur tiden.

– Kung Carl Gustaf har de militära graderna amiral och general. Han bär uniform och är rikets främste representant för försvarsmakten. Ur ett militärt perspektiv ses kungen antagligen som symbol för det man strider för, något som är sprunget ur vår historia när kungarna själva deltog i strid i rollen som överbefälhavare, säger Erik Petersson.

Som grädde på moset har vår nuvarande kung gett sitt namn åt en granatkastare. Och glöm inte det faktum att varje privat högtid inom kungafamiljen ses som ett tillfälle att dundra på med det tunga artilleriet. När Victoria och Daniel Westling gifte sig flög 18 stridsflygplan över slottet och längs kortegevägen stod 5 000 soldater.

Så låt oss se lite mer nyktert på Sveriges tusen år av monarki, en tid som varit dominerad av envåldshärskare som drev Sverige i krig, ständiga utskrivningar av den egna befolkningen, av att tysta motståndare med hård censur och kungar som till sist gjort allt för att bevara kronan och makten inom familjen. Även dessa traditioner ryms i det symbolvärde som monarkin sägs representera.

Den här artikeln publicerades i Reform nr 1 2017.

Inlägget Monarkin – en dålig symbol för Sverige dök först upp på Republikanska föreningen.

Att England var ett, i stort sett, liberalt land förleder många att räkna det som en demokrati. I verkligheten har liberalism inte nödvändigtvist att göra med demokrati, som bara har med folkstyre att göra.

Endast en äkta republik som tillförsäkrar demokratiska rättigheter till samtliga sina medborgare kan vara en verklig demokrati. Varje totalitär stat kan däremot jämställas med en monarki, där diktatorn liksom monarken styr direkt eller indirekt över statens angelegenheter.

Att folkstyret skulle gälla för indier och andra av engelsmännen förtryckta folk 1939 är en av de många myter som vi matats med under historiens gång. Att ett imperium med en politiskt mäktig kejsarinna och ett icke folkvalt House of Lords skulle kunna räknas som en verklig demokrati är ytterligare en av de många amsagor som monarkisterna fortfarande håller vid liv.

Att jämställa ett imperium som förtryckte hänsynslöst miljontals människor och som medvetet orsakade över 3 miljoner indiers svältdöd så sent som 1943-44 med en verklig demokrati verkar på mig minst sagt orimligt. (50 miljoner indier svalt ihjäl under lite mer än 200 år på grund av svältkatastrofer orsakade av East India Company och av rasistiskt förakt från Winston Churchills och Englands sida; läs om det i Madhusree Mukerjee, Churchill’s Secret War).

Den engelska kolonialismen var hänsynslös, inte bara i Indien utan också i Kina (drottning Victoria är en av de värsta narkotikahandlarna i historien med miljoner opiumrökande kinesers liv på sitt samvete) och Tasmanien där imperiets myndigheter uppmanade kolonisterna att skjuta aboriginerna ”som kaniner”.

När det gäller Sverige grundar jag min uppfattning på det att Sverige än idag håller sig med en skara medborgare som saknar grundläggande mänskliga rättigheter och skyldigheter. Ett slags omvända hovnarrar som numera inte larmar och gör sig till inför kungar och kejsare utan inför en allmänhet som ser dem inte som självständiga individer utan som operettfigurer. Att Sverige inte var en riktig demokrati i början på 1940-talet och fram till 1971 berodde förstås främst på att det tillät att monarken spelade en politisk roll, men lika mycket på att en omfattande statsrasism under första hälften av förra seklet (Statens Institut För Rasbiologi, grundad av Sverige som första stat i världen 1921) medförde ett svårt förtryck av ”lumpna” folk som samer, ”tattare”, romer mm.

Varför räknar vi då England än idag som en verklig demokrati i början på 1940-talet när landet i verkligheten var ett imperialistiskt kejsardöme?  Vi gör det därför att vi i sekler har blivit utsatta för en indoktrinering som fått oss att se ner på ”negrer” (läs om ”negern” i Hereditary Genius. Comparative Worth of Different Races från 1892, av Francis Galtons),”coolies”, ”gulingar” och andra människor. Vi har blivit intalade under hundratals år av mängder av propagandister i kungars tjänst att vi hör till det utvalda folket: det nya Jerusalem.

Vi har fått veta att vi är ett folk av hjältar och genier som har skapat de mänskliga rättigheterna, demokratin och moderniteten. Vi har blivit intalade att supermänniskor, krönta av gud själv, tagit oss fram genom historien till den nivå av förträfflighet som givit oss rätten att ”civilisera” –  egentligen plundra, förslava och förtrycka – hela världen. Att se ner på afrikaner, indier, indianer, tasmanier, aboriginers, kineser och här i landet också på samer, romer och ”tattare”. Missförstå mig inte: jag anser att de demokratiska värdena ska spridas men inte för att ge förtjänster till giriga krämare och minst av allt för att förhärliga monarkers image.

Och hur har det blivit? Vi har övertygats av ett historieförfalskande etablissemang att vi inte har något att förklara eller att ångra ens nu när det blivit allt mer uppenbart att vårt enorma välstånd har skapats genom erövringskrig, slavhandel och plundring. Vi har fåtts att inse att gud har givit oss förnämliga ledare som lett oss mot den oundvikliga framgången (och som vi tvingas fira och hedra än idag trots att vi vet att de var despoter, bedragare, tjuvar, våldtäktsmän, slavhandlare och mördare). Numera fördömer vi despoter som Caligula, Djingis Khan och Ivan den förskräcklige. Däremot dömer vi inte deras jämlikar som verkat i Sverige därför att många svenska historiker menar att man inte kan döma bakåt i historien…

Än idag i Sverige, ett land som ser sig självt som en av världens mest utvecklade demokratier, firar vi en svekfull rövarhövdings kröningsdag. Vi kallar honom vår landsfader trotts att vi vet att han endast agerade för egen vinning. Och än är det så att despoten och krigshetsaren Gustav III, som bland annat utövade en lönsam människohandel på Saint-Barthélemy, av många svenskar ses som konst- och kulturkungen och som en liberal och storsint monark som bland annat givit ”svensken” rätten att för alltid ”yttra sig fritt”. Om Gustav III och om Saint-Barthélemy står det i Wikipedia att ”det var nog inte så farligt…de var inte särskilt många”. Samma säger fascisterna i Italien idag om Mussolini: ”Vad är 31000 avrättade mot de miljoner som Hitler, Stalin och Mao tog livet av…”.

Inlägget Arvsynd och megalomani dök först upp på Republikanska föreningen.

Att denna skara tyranner påstås stå för länders utveckling och välstånd är falskt. De som står för det är tänkarna och frihetskämparna som har framhävt värdet av jämställdhet och broderskap mellan människorna. Tyrannerna har istället gjort sig skyldiga till övergrepp och missgärningar som vida överträffar inkvisitionens värsta brott. Den har avlivat på godtyckliga grunder tusentals meningsmotståndare och sanna frihetssökare. Beskrivningen om den grymhet som visades när till exempel Johan III, Karl IX, Gustav III skulle ”straffa” sina fiender, låter förstå om vilken hänsynslöshet dessa mördare var kapabla till.

När det gäller Gustav III vill många svenskar prisa honom för hans ”kulturella” verk samtidigt som man inte pratar om hans utsugning av landet i syfte att kunna föra vettlösa krig. Det verkar helt begripligt att denne psykopat röjdes undan av människor som ville rädda landet.

Numera hänvisar rojalister av alla de slag till den nuvarande monark som bäraren av en ädel tradition som, trotts den djupt inneboende motsägelse, gynnar den svenska demokratin. Den nuvarande monark är istället en betydelselös marionett i ”folkets” våld ingen riktig människa (lika litet som sin dotter) utan en symbol, i mina ögon, för något djupt odemokratiskt och omoraliskt. Dessutom en man utan heder som gärna spelar sitt meningslösa spel för att få lyfta ett generöst apanage. En tagare av ett socialbidrag i hundramiljonersklassen.

Sverige precis som många andra länder som det liknar lever bland annat av sina minnen av krigisk stormakt. Allt tal om fredsälskande nation står i bjärt kontrast till nostalgin till de krigiska ”stordåden” och den forna ställningen som ”stormakt”. Om detta vittnar allt nostalgi som dyker upp när en del svenskar pratar om Finland och om de baltiska länderna och om de kungar som ”skapat” landet.

Folkstyret har sin början i tider då frihetsivrare började bekämpa och störta dessa tyranner eller då de började göra dem harmlösa. Att göra Gustav Vasas kröningsdag till nationaldagen visar en fullständig brist på aktning för alla frihetskämpar som skapat Europas demokratiska republiker.

Att undervisa unga människor om något annat än det som utgår från ett fördömande av monarkin odemokratiska väsen och av forna dagars monarkers patologiska agerande (till exempel genom att berätta om Jöran Perssons eller Anckarstöms avrättning) och att undervisa t.o.m. om mördare som Gustav Vasa så som ”landfäder”(samtidigt som man fördömer Hitler, Stalin, Mussolini, Mao, Franco och dagens tyranner som Castro, Pinochet, Gaddafi, Bashar al Assad med flera) är ett hyckleri som gör ”européernas” uttalande om kärlek till demokratin omöjlig att tro på för många diktatorer av idag.

Inlägget Kriminella ”landsfäder” dök först upp på Republikanska föreningen.

Vi har vandrat genom Hagaparken denna vårdag 2110. Jag har visat henne den stora stengrunden till Gustaf III:s ofullbordade slott på backen en bit ifrån koppartälten, berättat om mordet som satte stopp för hans storartade planer för parken, och nu sitter vi i solen på slänten nedanför ekotemplet. Maj hade frågat mig om Haga slott, som ligger strax bredvid, och jag hade berättat om hur det under senare delen av nittonhundratalet hade använts som bostad för prominenta gäster, bl.a. en av Sovjetunionens  sista ledare innan det kommunistiska väldet krackelerade. Jag hade också nämnt att slottet rustats upp för att husera kronprinsessan Victoria och hennes make i samband med deras giftermål för precis hundra år sedan.

Redan tidigt under vår promenad, hade jag förstått att det var skralt beställt med min dotterdotters historiska kunnande. Gustaf III och hans tid var det kanske inte så konstigt att hon var tämligen ovetande om, men att jag skulle behöva utreda för henne hur Sverige, då för hundra år sedan, var ett kungadöme med ärftliga tronarvingar som Victoria, trodde jag ändå inte var möjligt.

– Du påstår alltså att den där unga kvinnan var född till jobbet som överhuvud i riket, säger Maj, när jag inte svarar. Kan det vara möjligt? Det är ju bara hundra år sedan.
– Jo, så var det. Och det märkliga var väl att det var få människor som då tyckte att det var något konstigt med det. Egentligen är det så med det mesta.

Det blev ett långt samtal om hur saker och ting varit förr i tiden. Maj ville höra mera, och jag berättade om rösträttsreformen en bit inpå 1900-talet, om Ådalen 1931 då svenska arbetare som strejkade blev skjutna, om kvinnornas senkomna ekonomiska oberoende, om förbudet att aga barn i skolan som kom 1958, om hur nedlåtande man behandlade ogifta mödrar i mitten på 1900-talet, du-reformen, och mycket annat. Maj blev mer och mer upprörd.

– Hur kunde man ha sådana åsikter och göra så? Drottning, ett jobb som man föds till! Att företag fick skita ner hav, sjöar och luft lite hur som helst! Eller att man kunde börja kriga, om man inte var överens stater emellan! Det är ju skrattretande.
– Kanske det, men vad tror du man kommer att skratta åt om hundra år, när man ser tillbaka på vår tid, frågar jag henne.
Maj blir fundersam. Tillsammans försöker vi spekulera. Utan att komma på något. I stället sitter vi tysta kvar en stund, betraktar några änder som förföljer varandra i viken, och när solen möter trädtopparna på andra sidan, fortsätter vi vår promenad mot grindarna. På parkeringsplatsen utanför sitter Majs pappa i sin aeroped och väntar på oss. Några minuter senare ser vi hela den vackra parken under oss.
Den finns i alla fall kvar.

Vad som hänt, framgår av en notis i den svenska historieboken för högstadiet 2064:

”Den förra svenska kungaätten Bernadotte hade sitt ursprung i staden Pau i Frankrike. Ämbetets nuvarande innehavare härstammar från en släkt i staden Otavi i Namibia. Att detta släktskifte ägt rum har att göra med förändringar som skedde i svensk lag under 2000-talet. Allteftersom lagarna ändrades för s.k. vanligt folk, kom de att gälla även för de kungliga. Vår tidigare drottning som tillhörde Bernadotte-släkten, fick en son. Det visade sig att han var homosexuell. Som kung gifte han sig med en man och paret adopterade en färgad flicka från Namibia. Vår nuvarande drottning är således adoptivdotter till en kung som var gift med en person av samma kön, och som under många år levde lyckligt på det sättet, innan kronan vid hans död övergick till henne. Därför har vi nu en drottning på tronen som företräder en ny dynasti med rötter i Afrika.”

Några år senare inträffade ett tragiskt dödsfall, och detta föranledde en förändring av statsskicket till republik.

Av Kai Blomqvist

Inlägget Hur kunde man? dök först upp på Republikanska föreningen.