Det visar en ny opinionsundersökning som Novus utfört i juni 2017 på uppdrag av Republikanska föreningen. I undersökningen fick allmänheten svara på frågan om vilken åsikt de uppfattar att riksdagspartierna har när det gäller att behålla eller avskaffa monarkin.

Undersökningen visar trots allt att Vänsterpartiet är det parti som har den tydligaste profilen i frågan. 72 procent av väljarna känner till att partiets principiella ståndpunkt är att monarkin ska avskaffas.

– De flesta ser förmodligen republik som ett klassiskt vänsterkrav, så det är lätt att gissa rätt om Vänsterpartiets uppfattning. Men vänsterpartister är också aktiva kritiker av monarkin på ett sätt som sticker ut bland riksdagspartierna, säger Magnus Simonsson, generalsekreterare i Republikanska föreningen.

-Bland unga väljare är partiet inte lika tydligt. Det tyder på att Vänsterpartiets agerande i nutid är suddigare. Politik är en färskvara. Ska partiet fortsätta vara riksdagens tydligaste republikaner måste de fortsätta vara tydliga med vad de tycker och lägga bra republikanska förslag, säger Magnus Simonsson.

Totalt har 1019 intervjuer genomförts bland svenska 18-79-åringar under perioden 15-21 juni 2017. Undersökningen är genomförd via webbintervjuer i Novus slumpmässigt rekryterade och representativa Sverigepanel.

Här finns det fullständiga undersökningsresultatet för kännedomen om Vänsterpartiets politik.

Inlägget Unga väljare är osäkra om Vänsterpartiet och monarkin dök först upp på Republikanska föreningen.

Är de republikaner: Ja, ända sedan bildandet 1917. ”Monarkin skall ersättas med en republikansk författning där statschefen tillsätts i demokratisk ordning”, står det i partiprogrammet.

Hur stor andel av väljarna är republikaner: 33 procent vill införa ett statsskick ”med vald president” (SOM-institutet 2016), vilket gör Vänsterpartiets väljare till de mest republikanskt sinnade. Men det alternativet är ganska smalt formulerat (det finns ju fler alternativ än president). Enligt SvD/Sifo vill en majoritet av Vänsterpartiets väljare avskaffa monarkin.

Republikanska profiler i partiet: Jonas Sjöstedt är medlem i Republikanska föreningen. Partiets gruppledare i riksdagen Mia Sydow Mölleby var föreningens ordförande 2013-2015. Mats Einarsson, kommunalråd i Botkyrka, har utrett ett republikansk författning.

Finns det några motioner om republik på landsmötet: Ja, tre, A142, B2 och B180. A142 vill att Vänsterpartiet ”aktivt” ska verka för att avskaffa monarkin, och ”skyndsamt verka för utredning” av ett nytt statsskick. B2 och B180 vill göra texterna om monarki och republik i partiprogrammet lite fylligare.

Vad säger partistyrelsen: Man tycker att man verkar aktivt och skyndsamt. Och vill spara på bokstäverna.

Chans att republikmotionerna går igenom: 1 procent.

Republikanska förebilder: Zäta Höglund, Carl Lindhagen, August Strindberg, Stig Dagerman.

Republikansk tendens i partiet: Stabil. Med ett litet frågetecken för engagemanget. I ett parti där ”alla” är överens i sakfrågan tar ingen på sig rollen som aktiv och profilerad republikan.

Inlägget Snabbkoll: Hur republikanskt är Vänsterpartiet? dök först upp på Republikanska föreningen.

– Vi i Republikanska föreningen vill föreslå Vänsterpartiets kongress att fastställa ett krav om att partiet efter valet i höst enbart stödjer eller ingår i en regering som tillsätter en statlig utredning om införandet av republik. För vi utgår ifrån att partiet tar denna demokratifråga på största allvar, säger Anna Steele, vice ordförande för Republikanska föreningen.

Den senaste stora grundlagsutredningen tillsattes av den dåvarande socialdemokratiska regeringen år 2004. Kommittén lämnade sin slutrapport i december 2008, och utredningen låg till grund för grundlagsreformen 2010. Även om kommittén fick ett stort spelrum att behandla frågor rörande att fördjupa det svenska folkstyret så hade de samtidigt fått den tydliga begränsningen att Sverige skulle förbli en monarki.

– I eventuella regeringsförhandlingar efter valet bör Vänsterpartiet ställa ett tydligt krav om en ny grundlagsutredning, som denna gång enbart kan handla om att Sverige ska bli en republik. Det gäller en viktig demokratisk fråga, säger Magnus Simonsson, generalsekreterare för Republikanska föreningen.

Inlägget Vänsterpartiet bör kräva en republikutredning dök först upp på Republikanska föreningen.

För det första strider ärvda ämbeten mot demokratins princip. Visserligen saknar monarken sedan 1970-talet formella maktbefogenheter och bland konstitutionella monarkier intar Sverige på det sättet en särställning i och med att monarken inte bidrar till regeringsbildningen, inte är formell ÖB, inte avkrävs underskrifter i offentliga ärenden etc. Men lika fullt bidrar systemet till att befrämja odemokratiska värderingar. Detta särskilt eftersom monarken historiskt har förlänats sitt ämbete av Gud och att detta skulle användas av religiösa fundamentalister för att legitimera teokratiska konstitutioner.

För det andra har kungafamiljen fortfarande möjlighet att påverka politiska opinioner och politiska beslut. Även om monarkens konstitutionella ställning då var en annan vill jag först lyfta fram två viktiga historiska exempel. Båda är från Gustav V: s tid. De belyser båda att konstitutioner är svårtolkade och lämnar ett ganska stort utrymme för kungamakten att agera. Det första exemplet är den debatt i riksdagens andra kammare som kom efter det berömda borggårdstalet 1914. Den hade föregåtts av att Karl Staff hade med hänvisning rill konstitutionen försökt få kungen att stryka vissa passusar som han ansåg stå i strid med regeringens uppfattning. Men högern hävdade en annan tolkning och ansåg att kungen hade rätt att uttrycka sin åsikt.

Mitt andra exempel gäller den så kallade midsommarkrisen i juni 1941 då Hitlers representanter krävt trupptransitering och andra åtgärder som stred mot den svenska neutraliteten. Läget var svårt och åsikterna inom samlingsregeringen låg en bra bit från varandra. Avgörande för beslutet var troligen att statsminister Hansson använde kungens hot om att abdikera. Forskningen har inte lyckats klarlägga om Gustaf V verkligen inför sin statsminister hade uttryckt detta hot. Men oavsett vilket, så påverkade kungen medvetet eller omedvetet beslutet.

Men inte ens nuvarande grundlag hindrar kungen att agera politiskt. Ett exempel på det gäller trontalet inför den nyvalda riksdagen hösten 1991. Kungen använde då begreppen ?grannar? och ?främlingar? på ett sätt som klart kunde tolkas som en uppmaning att riksdag och regering borde ägna större intresse åt de förstnämnda och mindre åt de sistnämnda. Jag var själv ny riksdagsman och frågade statsminister Bildt om detta var förenligt med grundlagens anda. I debatten kunde jag stödja mig på dels positiva reaktioner från Bert Karlsson, som ju representerade ett parti som just drivit denna åtskillnad som huvudtes. Dels kunde jag luta mig mot Hagge Geigert, som gjort samma tolkning av talet men dragit diametralt motsatt politiska slutsats. Bildt svarade bara att han hade fullt förtroende för kungen och att regeringen inte ville lägga sig i vad han sa.

Mitt tredje argument mot monarkin är av annat slag, det handlar att skyddet för mänskliga fri- och rättigheter skall gälla alla, även medlemmar i kungafamiljen. Jag vill nu citera fyra paragrafer från nu gällande successionsordning, alla kvarlevor från 1809 års regeringsform:

§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. (1979:935).

§ 5. Prins och prinsessa av det kungl. huset må ej gifta sig, med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke. Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag (1979:935).

§ 7. Tronföljaren må ej anträda resa utrikes utan Konungens vetskap och samtycke. Lag (1921:21).

§ 8. Prins och prinsessa av kungl. svenska huset må ej, utan Konungens och riksdagens samtycke, bliva regent i utländsk stat, vare sig genom val, arv eller gifte. Sker annorlunda, vare han eller hon samt efterkommande ej berättigade att succedera till svenska tronen. (1979:935).

Jag undrar hur många som har klart för oss vi har kvar paragrafer i grundlagen som så grovt kränker religionsfriheten. Vi har ju också ganska många exempel på de absurda konsekvenserna. När marskalk Bernadotte valdes till kronprins 1910 tvangs han därmed låta sig värvas över från katolicismen till protestantismen. Troligen struntade han i vilket, han sålde i alla fall gladeligen ut den eventuella tro han hade. Undras vad han tänkte då ärkebiskopen Lindblom yttrande vid kröningen att ”den allsmäktige evige Gud ingjute sin Helige Ande uti eder själ och sinne?. Det är bara att hoppas att Gud höll på det blågula laget och att den Heliga Ande kunde spela in sig och slippa sitta på avbytarbänken.

Men mera allvarligt, det är en allvarlig kränkning att tvinga små barn till att uppfostras in i inte bara en religion utan att både deras föräldrar och riksdagen kan utdela både reseförbud och yrkesförbud samt att begränsa deras val av livskamrat. Gör tankeexperimentet att något av kungabarnen skulle få en uppenbarelse och bli buddist eller visa sig vara homosexuell.

Visst är den svenska monarkin en viktig del av vår historia och kultur. Jag har full förståelse för dem som gillar monarkins traditioner. Jag kräver inte dessas avskaffande, lika litet som jag kräver avskaffandet av medeltidsmaskeraderna på Gotland eller på Västgötaslätten. Jag kan till exempel tänka mig att vi i en framtid utser riksdagens talman någon stans i trakten av Skara och låter riksdagsledamöterna skramla sitt bifall till olika kandidater med grytlock eller leksakssköldar.

Men lika väl som riksdagen för ett tag sedan avskaffade adelns konstitutionella ställning, för övrigt efter en motion från mig, Karin Pilsäter (fp) och Bengt Silverstrand (s), ursprungligen skriven av Bo Hansson här i Göteborg, så är det äntligen dags att göra slag i saken. Befria kungafamiljen från tvångströjorna! Avskaffa monarkin.

Vad är då till sist mitt alternativ, vilken författning skall vi ha i den framtida svenska republiken.

Först anser jag att det är riksdagen som skall välja statsöverhuvud. Det finns också argument för direkta presidentval, men personfixeringen och mediaspelet i den sortens val, vi kan studera det just nu i USA, anser jag är avskräckande. Således är den post som idag kallas talman som blir republikens högste företrädare. Titeln bör vara hövding eller president.

I den författningsutredning som nu är under tillsättande verkar det som om vår nuvarande regering är inne på att stärka statsmakten på regioners och kommuners bekostnad samt på att ändra valsystemet så att vi får mer av majoritetsval och därmed förstärkning av de större partiernas möjlighet att vinna egna majoriteter. Jag anser att detta, om jag nu fattat regeringens avsikter rätt, är att gå i fel riktning. Om man jämför stater med olika valsystem visar det sig att stater med majoritetsval har lägre valdeltagande, mindre offentlig sektor och lägre andel kvinnliga förvärvsarbetande jämfört med de proportionella valsystemen.

I den grundlagsreform jag vill ha får vi tvärtom ett mer renodlat kommunalt och regionalt självstyre, en reducering av den idag ganska omfattande statsbyråkratin samt en förstärkning av det proportionella valsättet genom sänkning av fyraprocentspärren.

En av Sveriges ledande jurister, Magnus Isberg, höll i våras i riksdagen ett föredrag om den nuvarande formen av samarbete mellan s, v och mp:

Denna ordning är en skvader, sa han, en olycklig blandning av en koalitionsregering och en renodlad minoritetsregering. Den omöjliggör ett tydligt utkrävande av ansvar, den ger sämre insyn i den politiska beslutsprocessen och risk för sämre kvalitet på besluten. En sådan beslutsordning borde enligt Isberg vara förbehållen rena krissituationer.

Min slutsats av detta är att riksdagen och inte som idag statsministern skall utse regeringen. Ett huvudmotiv för det är att alla de partier som utgör en majoritet i riksdagen också bör vara representerade i regeringen.

Vidare skall riksbanken återföras under riksdagen. Länsstyrelser och landshövdingar bör avskaffas och ersättas med regionala parlament respektive talespersonerna för dessa parlament. Det innebär en försvagning av den nationella enhetsstaten, javisst. Men vi bör ha kvar kommunala och regionala utjämningssystem, fast bara i form av påsar med pengar som fördelas efter sammanlagda behov. Vi kommer att få se större skillnader mellan olika sorters politiska institutioner. Men det finns ingen anledning att tro att vi göteborgare inte skulle ha lika stort behov av att samarbeta med innevånarna i Sydnorge eller Nordjylland som med stockholmarna.

På mycket lång sikt hoppas jag att det skall växa fram en opinion för att också staterna i Europa och i andra världsdelar skall skaffa sig federala konstitutioner av motsvarande typ. Utseendet av EU-kommissionen belyser på ett utmärkt sätt varför byråkratism och mellanstatlighet inte räcker till. Det hela framstår som ett spel mellan olika nationella eliter, långt över huvudet på européerna. På ännu längre sikt vill jag att FN: s generalförsamling blir ett världsparlament byggt på principen en människa en röst. Där lär det bli ont om svenskar, men vad spelar det för roll för en världsmedborgare i en alltmer gränslös värld.

Inlägget Sveriges statsskick dök först upp på Republikanska föreningen.

I motion 1998/99:K259 har vi utvecklat de principiella argumenten mot monarkin och för republiken. I motion 2000/01:K257 har vi analyserat och kritiserat de argument som kan tänkas för monarkin som statsskick. I denna motion vill vi föra vidare diskussionen om statsskicket genom att skissera hur den svenska republiken konkret skulle kunna utformas.

I Regeringsformen används ordet ”konungen” på endast fem ställen (1 och 5 kap.). I övrigt används beteckningen ”statschefen”. Att avskaffa monarkin kräver alltså inga stora förändringar av grundlagens text. (Successionsordningen kan ju upphävas i sin helhet). Inte desto mindre kräver införandet av republik att vi tar ställning till ett antal frågor som hänger samman med statsskicket och statschefens funktion.

Val av statschef

Först och främst måste formerna för val av statschef bestämmas. Här kan två skilda principer tänkas. Antingen väljs statschefen av riksdagen, såsom till exempel talmannen utses, eller så utses statschefen av folket. I det senare fallet kan man tänka sig antingen ett direktval, som i Finland, Frankrike och många andra länder, eller ett indirekt val via elektorer, som i det tidigare finska valsättet.

Vilket valsätt som skall väljas avgörs främst av vilken funktion statschefen är tänkt att ha. I ett presidentstyre av amerikansk modell, där statschefen också är regeringschef och idén om maktdelning och maktbalansering är en hörnsten, är en modell med direkt, folkligt val av president naturlig. En sådan författning skulle dock innebära ett brott med vårt lands konstitutionella traditioner och ett upphävande av parlamentarismen som grundläggande princip. Vänsterpartiet menar att folksuveränitetens princip, uttryckt genom den centrala folkrepresentationens (riksdagens) odelade lagstiftningsmakt och exekutivens (regeringens) beroende av och ansvar inför de folkvalda, skall försvaras och fördjupas. Mot den bakgrunden vore det olyckligt att införa en politisk instans som genom en egen väljarbas ges en självständig potentiell makt och därmed kan komma i konflikt med såväl riksdagen som regeringsmakten.

Vänsterpartiet menar att statschefen även i en republik framför allt bör ha representativa funktioner och att statschefen därför bör utses av riksdagen.

Talmannen som statschef?

Såväl Vänsterpartiet som andra republikaner har framkastat tanken att ett enkelt sätt att införa republik vore att helt enkelt göra talmannen till statschef. Det är en elegant lösning som understryker statschefsämbetets formella karaktär. Men även en statschef utan formell politisk roll kommer att ha tämligen omfattande representativa uppgifter, uppgifter som dessutom är andra än de representativa uppgifter som tillkommer talmannen. Om talmannen också skall vara statschef skulle det bli nödvändigt att hennes uppgifter som talman till största delen överfördes till de vice talmännen. Vi menar att det vore olyckligt och dessutom skapa oklarhet om de olika rollerna och förordar därför att funktionen som statschef särskiljs från uppgiften som talman.

Valbarhet och nominering av kandidater vid val av statschef

Det kan förefalla naturligt, då riksdagen väljer statschef, att nomineringsförfarandet blir detsamma som gäller för andra uppdrag inom riksdagen. Det skulle innebära att kandidater nomineras av ledamöterna via partigrupperna och att valet bereds av valberedningen.

Vilka medborgare skall vara valbara? Vi menar att en mycket vid krets av personer bör kunna komma i fråga och att man till exempel inte skall föreskriva att statschefen endast kan väljas bland riksdagens ledamöter. Till skillnad från talmansuppdraget är uppdraget som statschef helt och hållet externt i förhållande till riksdagen. Vi menar att samma valbarhetsregler som för statsministern bör gälla (med tillägget att statschefen inte samtidigt kan vara statsråd).

Vem skall kunna nominera? En lösning är att stadga att nomineringsrätten endast tillkommer riksdagens ledamöter. Det är en konstitutionellt logisk modell, men vi vill ändå framkasta en annan möjlighet, nämligen att låta medborgarna nominera kandidater till statschefsvalet. Även om statschefen inte ges någon aktiv politisk roll, så är hennes ämbete av största betydelse och statschefens möjligheter att fungera i sin representativa roll bygger inte minst på den folkliga förankring ämbetet har.

En sådan modell bör kombineras med regler som begränsar antalet kandidater till en rimlig nivå, samtidigt som olika opinioner ges reell möjlighet att avspeglas i de kandidater som riksdagen har att ta ställning till. Lämpligen kan nomineringsrätten ges dels till de politiska partier som är representerade i riksdagen, dels till nomineringsgrupper av medborgare som vill föra fram kandidater. Sådana nomineringsgrupper skall inte vara allt för svåra att bilda, men ett minsta antal ?medlemmar? ? namnunderskrifter ? bör fastställas.

Valsätt

Eftersom bara en person skall väljas kan det inte bli fråga om proportionella val enligt RO 7 kap. 4§. Man kan anta att det i de flesta fall står helt klart vilken kandidat som har möjlighet att få majoritetens stöd och att valet därför genomförs med acklamation med endast en kandidat. Det skulle dock innebära en ur demokratisynpunkt betänklig antiklimax i det fall en folklig nomineringsprocess och livlig offentlig debatt föregått valet. Därför menar vi att valet alltid skall genomföras slutet och att det skall genomföras i två steg, där alla nominerade kandidater deltar i det första steget och de två kandidater som fått flest röster i det andra steget. Den som i andra valomgången fått mer än hälften av de avgivna rösterna ? med bortseende från blanka röster ? skall anses vald.

Med en sådan modell blir det mer intressant att föra fram och bedriva kampanj även för kandidater som inte självklart kommer att väljas och det skapas förutsättningar för ett bredare folkligt engagemang. Och mer än så ? vi vänder faktiskt på den demokratiska processen. I stället för att partier och riksdagskandidater som i den ordinarie valkampanjen försöker övertyga folket, så kan det bli folket som i valkampanjen inför val av statschef försöker övertyga riksdagsledamöterna. Ett sådant omvänt perspektiv vore måhända inte ovälkommet ur demokratisk synpunkt.

Statschefens funktioner

Med införandet av ett demokratiskt valsätt vid tillsättande av statschef faller de principiella invändningar som kan göras mot de politiska funktioner som fortfarande är knutna till statschefen i dagens monarki: ordförandeskapet i Utrikesnämnden, öppnandet av riksmötet, konselj med regeringen vid regeringsskifte och ?vid behov?. Även om fasthållandet av det parlamentariska systemet förhindrar att statschefen ges en aktiv politisk roll, så kan en demokratiskt vald statschef tillåtas både politiska funktioner och i begränsad utsträckning en roll i den politiska debatten, något som är omöjligt att acceptera i en monarki.

Statschefens representativa roll kräver självfallet att hon är väl informerad om Sveriges utrikespolitiska ståndpunkter, om regeringens och riksdagens arbete och om den allmänna politiska situationen i landet. Vi ser därför inga vägande skäl att inskränka de funktioner som i dag tillkommer konungen. Eventuellt bör de till och med utvidgas, till exempel genom att regelbundna överläggningar sker, inte bara med statsministern och regeringen, utan också med de folkvalda, i plenum, representerade av talmannen eller på annat sätt.

Ytterligare en förändring, som inte längre möter några principiella hinder, vore att ge statschefen en aktiv roll vid regeringsbildningen. Här menar vi dock att den nuvarande modellen, med talmannen i denna roll, bör bibehållas eftersom den understryker regeringens direkta förhållande till riksdagen och därmed den parlamentariska principen.

Immunitet

I den gällande författningen ges konungen en rättslig immunitet som principiellt skiljer sig från den begränsade immunitet som gäller riksdagsledamöter. Den senare avser endast ?yttranden och gärningar under utövandet av uppdraget? och kan dessutom upphävas av riksdagen enligt särskilda regler (RF 4 kap. 8§). Motivet för immuniteten är att förhindra att juridiska och polisiära maktmedel missbrukas i politiska syften. Med konungens immunitet förhåller det sig annorlunda. Håkan Strömberg skriver i Sveriges författning (Stockholm 1999): ?(?) en monark tänkes inneha sitt ämbete antingen med ett slags privaträttslig grund (på grund av arv) eller i kraft av ett gudomligt uppdrag (obs uttrycket ?med Guds nåde?, som tidigare användes i den svenska konungens titel). Ett uttryck för detta betraktelsesätt är, att en monark inte kan ställas till ansvar för sina handlingar, medan en president i många länder kan avsättas på grund av ämbetsfel.? (s. 50). Konungen är personligen immun mot rättsliga åtgärder, medan en demokratiskt vald statschef kan bara ha en begränsad immunitet i denna funktion. Härvidlag torde liknande regler som i dag gäller för riksdagsledamöter kunna användas.

Mandatperiod

Statschefen bör väljas på en begränsad period, inte för livstid. Frågan är hur lång denna period bör vara. Om, som vi förordar, statschefen väljs av riksdagen skulle en mandatperiod som sammanfaller med folkrepresentationens, i Sveriges fall alltså fyra år, ytterligare understryka statschefens demokratiska ansvarighet. Vid en förändrad sammansättning av riksdagen skulle det också kunna få genomslag i valet av statschef. Därmed är det alltid klart att statschefen åtnjuter de folkvaldas förtroende och man undviker en situation där ett artikulerat, men ej formellt, misstroende från riksdagens sida allvarligt skulle kunna försvåra statschefens möjlighet att fullgöra sina uppgifter. Detta argument försvagas dock i samma grad som statschefens roll begränsas till representativa uppgifter.

Mot en kort mandatperiod talar, för Vänsterpartiets del, ambitionen att skydda folksuveränitetsprincipen och undvika maktkonkurrens mellan de centrala statsorganen. En kort mandatperiod ger en starkare demokratisk legitimitet och därmed utökas också det område inom vilken statschefen legitimt kan utöva politisk makt. Vår slutsats blir att en statschef med i huvudsak representativa funktioner, låt vara inte med nödvändighet fullt så begränsade som de måste vara i en monarki, med fördel kan väljas för en längre mandatperiod, förslagsvis åtta eller tolv år. Vi ser heller inga tunga skäl att införa begränsningar i möjligheten till omval.

Ersättare för statschefen

Med en riksdagsvald statschef finns inte behov av en permanent ersättare (vice statschef). Vid statschefens frånfälle eller avgång kan riksdagen relativt snabbt utse ny statschef. Även om det offentliga nomineringsförfarande som ovan skisserats tillämpas, torde tiden inte behöva bli orimligt lång. Möjligen kan särskilda, förenklade regler för nominering tillämpas då extraval av statschef skall genomföras. I så fall bör extravalet bara avse tiden fram till utgången av den ursprungliga mandatperioden.

Som tillförordnad statschef fram till dess ny statschef utsetts bör talmannen, och i hennes ställe de vice talmännen, fungera.

Benämning m.m.

I debatten har framkastats tanken att man som en kompromiss skulle låta välja statschef, men benämna denne konung eller drottning, dvs. ett slags återinförande av medeltidens valkungadöme i mer demokratiska former. Vi finner inte argumenten för en sådan lösning särskilt övertygande. Benämningarna konung och drottning är och förblir oupplösligt förknippade med ett odemokratiskt statsskick och vi tror inte att monarkisterna, trots denna koppling, låter sig nöja med en slags låtsaskung. Den irrationella magi som utgör monarkins enda källa till legitimitet sitter självfallet inte i benämningen, utan kräver betydligt mer av otidsenliga arrangemang för att kunna upprätthållas, inte minst den ärftliga tronföljden.

Ett annat alternativ är att ta upp den gamla titeln riksföreståndare (som fortfarande finns kvar som benämning på en av riksdagen utsedd tillfällig statschef i händelse av kungahusets utdöende). Vänsterpartiet finner inte heller detta alternativ särskilt tilltalande, lika lite som andra ålderdomliga beteckningar på höga herrar (drott, hövding, tsar, riksmarskalk, sultan, emir).

I detta fall menar vi att enklast är bäst. Den svenska statschefen bör i en republik kallas president.

Ytterligare en fråga, måhända av smärre konstitutionell vikt, är frågan om statsvapnet, som ju i dag även är konungens personliga vapen (lagen (1998:268) om Sveriges rikes vapen). Vi menar att vid en övergång till republik bör det nuvarande, med monarkin förknippade statsvapnet ersättas av ett nytt och detta bör inte samtidigt vara statschefens personliga vapen. Om det befinns angeläget att upprätthålla den kulturella tradition som heraldiken trots allt utgör kan det finnas skäl att se närmare på den irländska modellen, där varje president får sin egen, individuellt utformade vapensköld uppsatt vid sin avgång.

Genomförandet

Det huvudsakliga argumentet mot införande av republik från dem som principiellt är för republik brukar vara hänvisningen till folkviljan. Svenska folket antas till övervägande delen vara för monarkin, varför riksdagsmotioner om republik kan avslås även av partier med republikkravet inskrivet i partiprogrammet. Det var i och för sig svårt att upptäcka motsvarande omsorg om folkviljan när andra, betydligt mer kännbara, men ?nödvändiga?, beslut om nedskärningar skulle fattas under 90-talet, men det vore oss främmande att ta denna inkonsekvens till intäkt för att fatta ett principiellt viktigt beslut om grunderna för vår författning utan en föregående allmän debatt och folklig förankring.

Därför bör regeringen, på grundval av denna motion och som utgångspunkt för en fortsatt samhällsdebatt, låta utarbeta ett konkret förslag till republikansk författning samt föreslå former för dess införande. Ett sådant förslag bör göras till en del av en bred demokratisk process, där alla republikanska partier och andra republikanska organisationer ges tillfälle att förklara och försvara sin ståndpunkt. Vi är övertygade om att en sådan diskussion bara kan gynna en fortsatt demokratisering och modernisering av vår författning och riksdagen bör senare överväga att ställa frågan under folkets prövning i en folkomröstning.

Det innebär att det torde vara fullt möjligt för alla de riksdagsledamöter som är republikaner ”i princip”, men som av det ena eller andra skälet inte är beredda att i dag fatta beslut om monarkins omedelbara avskaffande, att bifalla denna motion och därmed bidra till frågans framtida lösning.

Inlägget ”Utkast till republikansk författning” dök först upp på Republikanska föreningen.