En annan sak som samme historiker hävdade var att monarken är en symbol för ”Sverige”. En person som saknar religionsfrihet, friheten att uttrycka sig om samhället och om politiken och som samtidigt står över de flesta lagar är i mina föreställningar en mycket dålig ”symbol” för de värderingar som påstås gälla i det land som säger sig stå främst i världen när det gäller de grundläggande socialliberala demokratiska rättigheterna. Långt ifrån till att vara en symbol för en socialliberal ideologi är monarkin en politisk anomali som ”svensken” än idag klarar av att leva med. En rest av ett totalitärt system som många länder insett och avskaffat. En anomali som dröjt sig kvar i det ”svenska” imaginära och som blivit integrerad i idén om ”svenskheten” och i nationalchauvinismen.

I det program som jag hörde sa i alla fall professor Mikael Alm något som lät mera trovärdigt: Att det inte skulle ta många år tills de kungliga skulle tröttna på att leva symbolliv. De skulle så småningom inse att liv var något som inte kunde levas genom att endast följa regler och former som tvingades på de enskilda människorna av ”traditionen” och framför allt av ”folkets” förväntningar på monarken och på hens familj. Man nämnde Harrys och Meghans uppror som en händelse som vittnade om den stress som monarker och deras närmaste lever under.

Till ett symbolliv tränas tronarvingen från samma stund hen kommer till världen. Från allra första stund i livet indoktrineras kungabarnen att tro att deras roll är given av historia och tradition. Det fås att tro att deras liv är förutbestämt av något som bara kan kallas ödet. Att de på något sätt är utvalda. Hur detta kan ske utan att förvränga varje form av rimlig verklighet och på ett sätt som inte orsakar vanföreställningar, alienation och psykiska skador hos dessa barn förstår jag inte.

Att den pågående alieneringen av Estelle är något som går tvärtemot allt som svensk barnuppfostran framställer som fundamentalt för utvecklingen av barn till fria individer kan inte ens den mest övertygade rojalist förneka. Att de kungliga är fångar i ett system som räknar dem i stort sett som djur på en cirkus, vars uppgift är först och främst att bli beskådad och fantiserad om av ”folket”, står också helt klart när man ser hur det offentliga handskas med prins- och prinsessförlovningar, bröllop och födslar.

Men är det verkligen en symbol för ”nationen” monarkisterna ser i monarken? Är det inte snarare så att ”svensken” ser i monarkin en rest av en gammal maktordning som inte går att förena med tanken om en socialliberal demokrati i tiden? Är det inte snarare så att monarkisten i gemen ser monarken, hens familj och hens entourage som någon sort prydnad, ett ornament för nationen? Ä det inte så att de svenska media ser i monarkin ett sätt att tjäna pengar och att visa fram den som en form av underhållning?

Och så finns en del nostalgiker som inte bara vill ha monarkin kvar för alltid men som också skulle vilja gå tillbaka till tiden före 1974 då monarken ägde rätten att allena styra riket och då hans underskrift behövdes för att lagar skulle antas av riksdagen. Vilka de är kan man bara gissa men troligen är de delar av en politisk, ekonomisk och kulturell elit som än idag tror sig reflektera den hovliga glansen.

Det är dags att Carl Gustav Bernadotte håller vad han lovat: ”MED SVERIGE I TIDEN” och att han och hans arvingar inte längre accepterar rollen som symboler och ornament utan räknar sig själva som fria medborgare bland fria svenska medborgare.

Ettore Nobis,
Lund

Inlägget Symbol eller ornament? dök först upp på Republikanska föreningen.

(I Lars Olof Larssons bok Gustav Vasas Söner beskrivs en lika bestialisk avrättning av Göran Persson, Erik XIV rådgivare.)

Det är uppenbart att bara en vansinnig människa av samma slag som Hitler och Stalin kan utveckla en sådan sadistisk mördariver. Dick Harrison lämnar sin psykiatriska diagnos: psykopat, bipolär. Jag vet inte hur Dick Harrison kommer till det men det kan inte vara annat än att varje person som hört talas om Karl IX:s illdåd inser att han måste ha varit mycket svårt psykiskt sjuk och att han måste ha saknat varje form av moral och samvete.

Som Karl IX så måste en lång rad monarker som styrt Sverige varit så väl brottslingar som sinnessjuka. Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Karl XII, Gustav III alla dessa människor för vilka våldet och den gränslösa grymheten var grunden till deras makt. Att alla dessa kriminella galningar som lämnat högar av lik efter sig, ofta av oskyldiga människor, hyllas än idag inte bara i historieböckerna (inte i Lars Olof Larssons och Dick Harrisons men i många andra) men också på en mängd andra sätt är ett tecken på den saknad av eftertanke som den enögda historiska nationalismen leder till. Än idag är Hitlers och Stalins gelikar populära folkhjältar i Sverige. Ja rent av värda ett nationaldagsfirande.

Egentligen är det uppenbart att vi borde se på historia med de kritiska ögon som vi vill att man skall se på Hitlers och Stalins brott. Det är för de flesta av oss, numera, helt klart att de två diktatorer inte var galnare än Karl IX & co. Det är klart att de som gör psykiatriska analyser av dessa två brottslingar har lika stor anledning att analyserar män som hade som regel att mörda sina motståndare och spetsa deras huvuden på pålar. Det är klart att ord som grymhet och vansinne gäller nazister och stalinister lika mycket som de gamla kungarna. Det är klart att när de hade lyckats ge sig rätten över människornas liv utifrån en påhittad myt om en gudomlig lag att de då levde i en fantasivärld utan etik och moral.

Jag undrar om inte Dick Harrison, i stället för att själv bli en amatörpsykiater, skulle ha valt att slå sig ihop med en riktig psykiater och framställt en mer exakt diagnos på Karl IX. Och varför bara en diagnos av den psykopatiske kungen? Varför inte också en psykiatrisk studie av galenskap och brottslighet inom det monarkiska politiska systemet. Vad fanns det för utrymme för godtycke och egensinne i ett politiskt system där makten ansågs vara grundad i en gudomlig plan? Och varför vill så många fortfarande inte slita upp monarkernas historia från mänsklighetens. Varför vill vi inte se i dagens demokrati en process som börjat i den stunden vi förstod att den förmenta gudomliga rätten som tyrannerna åberopade bara var en fantasi skapad för att hålla ”undersåtarna” nedtryckta? Varför vill vi inte se att vi varit styrda av egensinniga megalomaner fram till den dag då paragrafen som slog fast att ”monarken äger rätten att allena styra riket” suddades definitiv ut ur grundlagen?

Numera lever vi i en demokrati som dock inte saknar motsägelser och anomalier. Eller hur kan en vanlig medborgare fortfarande idag acceptera att ”världens mest jämställda land” har en person som ärver sin samhälleliga ställning som statschef och representant?

Ettore Nobis

Inlägget När sinnessjuka får makt dök först upp på Republikanska föreningen.

Den 18 september 2007 fick jag i egenskap av riksdagsledamot för Kristdemokraterna en inbjudan till riksdagens högtidliga öppnande. Ceremonin inleddes med ett besök i Storkyrkan och fortsatte sedan i riksdagshuset för riksmötets öppnande. Kvällen avslutades med operan Cosi fan tutte av Mozart. Föreställningen skulle starta kl 19:30 och vi var tvungna att vara på plats på Operan 15 minuter tidigare. När klockan slog 19:30 tågade kungafamiljen in. De gör en långsam entré, sätter sig på de bästa balkongplatserna medan övriga i salongen har att resa sig upp. Det hör till traditionen att alla i salongen gemensamt utbrister i Kungssången.

Kontrasten kunde knappast varit större. Å ena sidan politiskt valda riksdagsledamöter som i demokratisk ordning kan röstas in eller bort beroende på prestation, utan hänsyn tagen till vare sig arv eller släktband, och å andra sidan kungafamiljen med Carl XVI Gustaf i spetsen, vars roll som statschef endast kan härledas till just arv och släktband. Bredvid mig satt Alf Svensson. Alf, som mycket väl kände till min negativa inställning till arvmonarkin och visste att jag inte hade någon avsikt att delta i hyllningssången till kungen, vände sig då till mig och sa: ”Peter, jag sjunger för dig också!” Vilket han gjorde tillsammans med de flesta i salongen. Vi var bara några som stod tysta under sången med en kortvarig känsla av utanförskap.

I mitt arbete som advokat har jag alltid betonat betydelsen av människors lika värde. Jag har vid otaliga tillfällen understrukit vikten av att alla människor behandlas lika, med respekt och med samma rättigheter och möjligheter. Tillhörighet till ätt, släktskapsförhållanden eller samhällsposition får aldrig påverka domstolarnas bedömning när det gäller frågor om brott och straff.

Min syn på demokrati och rättvisa begränsas inte till att omfatta endast den brottsbekämpande verksamheten och domstolarnas rättskipning. Rättvisa och demokrati måste värnas i alla sammanhang.

Sedan lång tid har jag engagerat mig i det svenska statsskicket. Sverige är sedan 1544 en arvmonarki med innebörd att tronen går i arv inom en och samma ätt. I vårt land är för närvarande Carl XVI Gustaf kung och statschef efter att ha svurit kungaeden 1973 då han efterträdde sin farfar Gustaf VI Adolf. Om detta i grunden orättvisa, otidsenliga och djupt odemokratiska sagosystem överlever kommer Carl XVI Gustaf att efterträdas av sin dotter, kronprinsessan Victoria.

Mitt engagemang för att Sverige ska avskaffa monarkin och införa republik går tillbaka till 1950-talet när jag första gången läste Vilhelm Mobergs skrift: ”Därför är jag republikan”. De tankar jag gått och burit på satte Moberg på pränt. Han uttryckte det så träffande: ”I ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen.” Jag delade Mobergs övertygelse och han inspirerade mig till att mer aktivt försöka få till en ändring. Det som kännetecknar ärlighet, hederlighet och alla människors lika möjligheter och rättigheter är helt oförenligt med arvmonarki som statsskick.

Min inställning var säkert känd för Republikanska föreningen när jag i början av 2000-talet tillfrågades om medlemskap. Föreningens budskap tilltalade mig och jag var villig att sprida det vidare. Möjligen sågs jag som en särskilt lyckad värvning då jag var en av få kristdemokrater i en förening bestående av en majoritet vänstersympatisörer.

Att de flesta kristdemokrater inte önskade republik framkom i en undersökning som gjordes 2003 då samtliga riksdagsledamöter tillfrågades om sin inställning till arvmonarkin. Av de 273 riksdagsledamöter som svarade var 56% för republik. Inom Kristdemokraterna var uppslutningen inte lika imponerande. Endast 10% ville ha republik. Det deprimerande resultatet berodde säkert på att partiet i sitt partiprogram hade inskrivit arvmonarkin som statsskick. Jag hade i denna fråga en annan syn än partiet. Sveriges statsskick var dock ingen stor fråga för partiet. Inte inledningsvis i vart fall. Tonläget skärptes dock. En insändare i partitidningen Kristdemokraten från ett kommunalråd i Solna tyckte att jag skadat partiet genom att sitta i partiledningen samtidigt som jag var engagerad i Republikanska föreningen. Det fanns ett upprop från unga kristdemokrater med samma budskap. Från partiledningen hördes emellertid inga högljudda röster, med ett undantag: Det utbröt en del reaktioner när jag nominerades till Republikanska föreningens ordförande samtidigt som jag satt i partistyrelsen. Jag ombads att allvarligt tänka över min framtid då det fanns en risk för att jag kunde skada partiet. Jag meddelade 187 vem fan är du? att jag naturligtvis inte önskade skada partiet och därför övervägde att avgå. Ställningstagandet uppfattades som en utmärkt idé. Efter att jag tydliggjort att det inte var föreningen utan partistyrelsen jag avsåg lämna fick jag inga fler propåer att avgå.

År 2006 blev jag invald i Republikanska föreningens styrelse, samma år blev jag vice ordförande. Mellan åren 2009–2013, när jag var föreningens ordförande, steg medlemsantalet från några tusen till över tiotusen vilket naturligtvis var oerhört glädjande. Ökningen tror jag beror på en kombination av olika faktorer. Samtidigt som vi i föreningen skrev debattartiklar som fick stor uppmärksamhet fanns det händelser inom kungafamiljen som väckte medialt intresse. Varje gång det skrevs om en romans, en födelsedag eller bröllop på slottet ökade vårt medlemstal.

Republikanska föreningens budskap är enkelt att ta till sig. Sverige ska avskaffa monarkin och i stället införa republik. Statschefsämbetet ska inte ärvas. Vi i styrelsen fick ofta frågan hur detta skulle gå till. Skeptiker hävdade att det var svårt för att inte säga nästan omöjligt att genomföra. Vi tog då fram ett förslag som i detalj visade hur förhållandevis enkelt det skulle vara. ”Bara ett penndrag” var titeln på den skrift som visade hur det skulle gå till. Det behövdes bara ändringar i 21 av regeringsformens paragrafer, ändringar i riksdagsordningen, vallagen och dessutom att successionsordningen upphävdes. Lagtekniskt var det således inte så komplicerat.

Spelar det egentligen någon roll om vi har arvmonarki eller republik, utöver att det är ett svek mot alla som värnar demokrati? Enligt min uppfattning är svaret tveklöst ja. En president som inte håller måttet, som i USA, kan röstas bort i ett val. Detsamma gäller inte för vår statschef.

Men kanske öppnar kungen dörrar för näringslivet? Ingen har kunnat visa något starkt belägg för att det förhåller sig på det viset. Vill någon göra affärer med ett svenskt företag så sker inte det för att vi har en kung som statschef. Det som avgör att ett köp kommer till stånd är produktens kvalitet och pris. Jag är vidare övertygad om att turister vill besöka vårt land, även om vi inte har en kung. Rent av skulle Sverige tjäna ekonomiskt på att avskaffa monarkin. Ett annat argument som framförts mot ett republikanskt statsskick är att ett presidentval kostar mycket pengar. Visst skulle det kosta pengar, men det innebär samtidigt en investering i demokrati. Den kostnad vi har idag i apanaget – som funnits sedan 1809 – kräver inte insyn i hur medlen används. Närmare 100 miljoner kronor. En förfärlig massa pengar som skulle kunna investeras i ett demokratiskt val av president i stället. Men traditionen då? Sverige har sedan urminnes tider haft monarki i olika former. Och traditioner är väl till för att bevaras? Det är viktigt att skilja på historia och tradition. Den svenska historien försvinner inte för att vi byter till republik. Traditioner som inte längre är förenliga med demokratiska värderingar och principer ska inte behållas. Det var inte så länge sedan vi av tradition uteslöt kvinnor från rätten att rösta. Ska vi ha kvar denna tradition? Barnaga är ett annat exempel på traditioner som vi tack och lov lämnat bakom oss när tider förändrats. Apropå traditioner. Magnus Erikssons landslag, från tiden omkring 1350, förespråkade valmonarki i stället för arvmonarki. I Konungsbalken skrevs in att: ”Nu skall till konungariket i Sverige konung väljas, och det skall ej ärvas.”

Ibland hävdas att kungen ju ändå inte har någon makt varför han lättare borde kunna tolereras. Argumentet anser jag är svagt. Kungen har visst makt. Han är bland annat ordförande i utrikesnämnden, leder konseljen på slottet och öppnar riksdagen. Kungen har inte samma makt som tidigare men det finns mer kvar än en plym, en dekoration. Det är märkligt att en sådan demokratisk fråga som republik kan väcka så starka känslor. Det är ju inte de individer som ingår i kungahuset som diskuteras. Om Carl Gustaf eller någon annan i familjen är bra människor har jag ingen aning om. Jag känner ingen av dem.

Jag är inte längre aktiv i Republikanska föreningen, men fortfarande medlem. I ärlighetens namn tycker jag att föreningen just nu lever en rätt slumrande tillvaro.

Under presidentvalet i november 2020 i USA kunde föreningen på ett mer aktivt sätt påvisat fördelarna med republik: att det gick att rösta bort den sittande presidenten! Alla i Republikanska föreningen borde i större utsträckning delta i samhällsdebatten och med provocerande formuleringar locka till debatt: ”En statschef ska tillsättas genom lag och inte genom samlag.” Detta tror jag skulle kunna få en yngre generation att engagera sig. Min bestämda uppfattning är att statschefen ska väljas av folket. Om detta bör ske genom direkt val eller indirekta val håller jag öppet. Jag är heller inte helt säker på om president är det bästa förslaget. Kanske skulle det vara väl så bra om talmannen blir statschef? Det viktiga är att arvmonarkin avskaffas och att vi i demokratisk ordning väljer den vi vill ska vara statschef. Inga offentliga positioner ska få ärvas. Förtjänst och skicklighet måste vara styrande principer vid tillsättning.

Arbetet för införande av republik i Sverige har betytt och betyder mycket för mig. Det är möjligt att det hos allmänheten finns ett visst stöd för monarkin även om jag är säker på att detta har minskat under åren. En undersökning utförd av Republikanska föreningen visade att 191 vem fan är du? stödet för republik ökade kraftigt mellan 2000–2010, från 12% till 28%. Liknande undersökningar ska självklart göras kontinuerligt. Den dag en majoritet av befolkningen vill avskaffa arvmonarkin har monarken ingen rätt att vara statschef. En monark kan företräda folket endast så länge detta tolereras av medborgarna. Jag är övertygad om att denna dag kommer att inträffa inom en inte så avlägsen framtid. Det största hoppet ställer jag till den yngre generationen som jag inte tror kommer acceptera att offentliga positioner kan ärvas. Men för att undvika tvång och det för kungafamiljen förödmjukande att bevittna den dagen så bör vi påbörja övergången redan nu. Det skulle naturligtvis underlätta om Carl XVI Gustaf själv, den siste Gustaf på tronen, hjälper till och gör som sin företrädare drottning Kristina och avgår. Han skulle då också leva upp till sitt eget valspråk: ”För Sverige – i tiden” och därmed lägga grunden för Sverige i framtiden, Republiken Sverige.

Vive la République.

Inlägget För Sverige i framtiden – Carl den siste Gustaf dök först upp på Republikanska föreningen.