– Kungafamiljen gör medvetet sina privata tillställningar till offentliga pr-jippon. Det är en strategi för att behålla det politiska inflytande och de ekonomiska fördelar som de själva får genom monarkin. För med glitter och glamour kan de öka sin popularitet och flytta fokus från en angelägen diskussion om framtidens statsskick, säger Republikanska föreningens ordförande Mia Sydow Mölleby.

– Media, inte minst public service, uppvisar sina sämsta sidor när det gäller fjäsk och inställsamhet för kungligheterna. Samtidigt är det uppenbart att när strålkastarljuset riktas mot kungahuset så visas denna institutions otidsenlighet och absurditet. Offentliga ämbeten ska inte gå i arv, säger Jonas Lundgren, förbundsordförande för Unga republikaner.

Inlägget Kungliga bröllop är pr-jippon dök först upp på Republikanska föreningen.

Hon har bara råkat födas in i en familj som är utvald att prenumerera på posten som svensk statschef och har därför uppfostras till prinsessa.

SVT har tilldelats sändningsrättigheterna för dagens bröllop och kommer att direktsända hela tillställningen med studiosamtal före och efter, samt visa en timmes sammandrag på kvällen. Uppenbarligen anser SVT att detta bröllop är mycket viktigt. Hur mycket pengar SVT lägger på hela denna bevakning får dock licensbetalarna inte veta.

Men skulle SVT direktsända om statsminister Fredrik Reinfeldt gifter sig? Nej, det skulle vi inte förvänta oss av public service. För alldeles oavsett om det finns ett allmänt intresse av någon storlek är det ett anständighetskrav att bevakningen sker med måtta och sans, kritisk granskning samt med opartiskhet.

Så behandlas i regel våra folkvalda. Fredrik Reinfeldt har sannolikt dessutom integritet nog att inte vilja ha sina mest privata högtider i direktsändning. Han försöker skilja sin offentliga roll från sitt privatliv. Statsministern har ett demokratiskt mandat och behöver inte bygga sin position uteslutande på livshändelser.”

Inlägget SVT:s bröllopssändning är ren reklam för monarkin dök först upp på Republikanska föreningen.

Du kan skriva insändare till tidningar, ringa till radioprogram eller kommentera fjäskande artiklar på webben.

Argument

• Bröllopet mellan Madeleine Bernadotte och Christopher O’Neill borde vara en privat angelägenhet, men så är inte fallet.
• Madeleine Bernadottes bröllop får uppmärksamhet enbart för att hon kan ärva Sveriges högsta offentliga ämbete. Hon är inte en privatperson, utan en offentlig person.
• Offentliga ämbeten ska inte gå i arv.
• Hela familjen Bernadotte borde abdikera för demokratins skull.

• Bröllop är i regel vackra och detta bröllop är inte viktigare än något annat bröllop.
• Bröllopet är inget som hela Sverige kommer att fira. Vi är många som inte firar det.
• Känslomässiga tillställningar som bröllop och jubileum är vad monarkin lever av – det är monarkins främsta maktmedel.
• Många människor verkar ha ett behov av att beundra och ha någon över sig och andra.
• Republikanska föreningen får många fler medlemmar när vår fråga uppmärksammas, oavsett om det är bröllop eller jubileum.

• Stödet för monarkin har minskat över tid.
• Stödet för republik har ökat över tid.
• Saker och ting kan hända fortare än vad många tror.
• Republik är ett mer demokratiskt statsskick för Sverige i (fram)tiden.
• Republik är en viktig demokratisk princip.
• Monarki går inte ihop med demokrati.
• Monarkin bygger på gener och blodslinjer.
• Förkastligt att ämbetet som statchef går i arv inom en utvald familj.
• Monarkin är ett helt orimligt system för alla demokrater.
• Kungafamiljen är symbolen för underdånighet.
• Kungafamiljen är satt över alla andra människor.
• Monarkin främjar fjäsk och personkult.
• Vi står för förnuft.
• Vi har tiden och demokratin på vår sida.
• Grundlagsutredningen …bara ett penndrag är ett konstruktivt underlag för hur ett modernt och demokratiskt statsskick kan se ut.

Övrigt
• Madeleine Bernadotte – en myndig kvinna på 2000-talet – behövde inhämta samtycke från Carl Gustaf Bernadotte och få ett godkännande från regeringen för att få gifta sig.
• Christopher O’Neill avstår prins- eller hertigtitel och verkar vilja försörja sig själv.
• Carl Gustaf Bernadotte uppges betala bröllopet med pengar från den privata förmögenheten.

Inlägget Om Madeleine Bernadottes bröllop dök först upp på Republikanska föreningen.

Världen kanske blir tråkig utan sagor om slott och någon Ers Höghet att se upp till. Fast om priset är att staten uppmuntrar till att vi värderas olika, är det då verkligen värt det? För verklighetens sagor är inte alltid lika fröjdsamma som de berättelser vi drömmer oss in i. I verklighetens sagor är kungens stora välstånd och höga värdighet byggt på bekostnad av den fattiga bondens arbete och låga värdighet. Tack och lov finns det sagor om förtryckta ankungar vilka växer upp till vackra svanar. Dröm istället om dessa och använd dem till att bygga ett jämlikare samhälle.

Gustav Vasa införde arvkungadöme år 1544 vilket sedan genom historien har sett lite olika ut men i grunden varit det samma. Således vilar dagens successionsordning på lagar snart 500 år gamla. Det finns ett tungt vägande skäl till att det är ytterst få så pass gamla lagar i bruk fortfarande. De stiftades nämligen under en tid då samhället hade en helt annan människosyn än idag. Dåtidens värld präglades av förtryck som norm och människors olika värde var en självklarhet. Ur denna människosyn vilar vår tids successionsordning. Hade idén om arvkungadöme formats för första gången på 2000-talet skulle ett sådant förslag setts som strikt odemokratiskt och inte kommit särskilt långt i lagstiftningsprocessen. Eller kan Hans Majestät Konungens valspråk ” För Sverige i tiden” appliceras på andra ämbeten i demokratisk anda genom att införa en successionsordning också för riksdagens talman som inte heller har någon politisk makt? I denna fråga är jag övertygad om att även den mest inbitna rojalist skulle stapla upp en rad rationella argument om varför ämbetet direkt under vår statschef ej ska tillsättas via arvsrätt. Men varför applicerar rojalisten denna rationella logik ifråga om talmannen men ej kungatronen? Enligt nuvarande demokratiska samhällsnormer är det en självklarhet i jämlikhetens tecken att alla ska ha rätt till samma chans. Således bör Hans Majestät Konungen abdikera om han vill leva upp till sitt valspråk.

Tradition ger känslor av kontinuitet samt trygghet. Därför är det viktigt att välja sina traditioner väl eftersom vår nation vilar mot dem. Rojalister argumenterar intensivt för bevarandet av vår historia. Men vad är monarkin baserad på för historia annat än diktatur och än värre än så, då despoterna vi kallar kungar traditionellt tillsattes att regera av Guds nåde, dvs. Ers Majestät var den allsmäktiges sublima hand på jorden. Är detta en tradition att bevara i en demokrati? Återigen irrationella argument då rojalister i samma andetag anser sig inneha demokratiska värderingar. Således är emotionella kopplingar helt avgörande för monarkin. Från sin piedestal föder kungen sina anhängare med gemenskap och värde. Dessa känslor kompromissas ej med något så banalt som rationella argument, ty de kan aldrig ersätta den känsla av storhet en man av Guds nåde skänker de som väljer att övertygas av monarkens sublimitet.

En ny undersökning pekar mot att 60-70% av befolkningen vill bevara monarkin. Att använda detta som argument för monarki som demokratisk är dock besynnerligt. Eller ska vi kanske överlåta riksdagsvalen åt Sifo och bygga vår parlamentarism på deras undersökningar? När vår statschef väljs vid regelbundna val och på så vis får mandat från folket att representera Sverige är denne demokratiskt tillsatt. Sådana grundkunskaper i parlamentarism borde även de flesta rojalister känna till. Vidare är denna typ av undersökningar problematiska då frågeställningen är formulerad utifrån att det endast finns ett reellt alternativ.  Om det existerat en rad konkreta valmöjligheter till posten som stadschef, vilka försummas p.g.a. monarkins diktatoriska natur, hade opinionssiffrorna med stor sannolikhet sjunkit avsevärt. Bara titlarna Ers Majestät, bet. sublim, och Ers Kungliga Höghet borde utlösa en illaljudande varningsklocka djupt i alla människor med demokratiska ideal. Hur kan ett samhälle vilket strider för jämställdhet vara bärare av värderingarna bakom dessa titlar och dessutom låta dem stå längst fram som reklampelare för nationen. Visst skriker det av motsägelser i att Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan Victoria representerar ett land vilket kämpar för människors lika värde och demokrati?

Så vad kostar då monarkin mer än en massa pengar? För priset är högt, mycket högre än vad som kan beräknas i ekonomiska kalkyler av vinst och förlust. Monarkin kostar synen på människors olika värde. Vi gör avkall på demokratins fundament och betalar våra kungligheter genom att sälja våra humanistiska övertygelser om jämlikhet. Men vad är dessa mänskliga värderingar värda gentemot en dos av Ers Kungliga Höghet? För i dessa tider av kungligt bröllop kan vi äntligen drömma om det liv vi aldrig kommer att få. Framför våra fötter serveras den lyx och överflöd vi saknar i vardagen när vi handlar på ICA Maxi. Nu kan vi själva bli prinsar eller prinsessor för en liten stund genom att identifiera oss med det finare folket av bättre börd än de vi möter på bussen till jobbet en måndag morgon. Vi behöver inte längre tampas med lågprismänniskor av dålig kvalitet på ICA Maxi. För nu i detta ögonblick, handlar vi endast av hovleverantörer.

Inlägget Ers Kungliga Höghet, är alla människor lika mycket värda? dök först upp på Republikanska föreningen.

Redan före islossningen gavs vi närgången inblick i den stolta svenska flottans övningar med den kungliga roddbåten. Parallellt med starten på SVT:s kvartalslånga bröllopsserie som gav Ockelboborna lantisstämpel. Så fick vi följa den 20 man starka projektgrupp som med nära nog Chalmeristisk precision konstruerar bröllopstårtan. Liksom vi tog del av ordkriget i stadshuset kring tidplan och merkostnaderna för forcerat färdigställande av Stockholms nya spårvägslinje.

En flod av reportage på temat här har du; ditt bröllop, ditt slott, ditt liv etc har säkrat att vi inte missat ett hörn av brudparets uppväxt, barnlekar, studieår, prinsessans kamouflerade Ockelbobesök, parets första pussar samt den blivande prins Daniels arvsanlag och njure.

Senaste veckorna har vi presenterats den officiella bröllopsservisen, den officiella bröllopschokladen och det officiella minnesmyntet. En urspårad arkitekt har erbjudit ett stramt minimalistiskt slott i Barbie-rosa. Vi kan nu också slicka såren efter mångmiljonrenoveringarna av Storkyrkan och Haga Slott och stympningen av slottsparken allt medan vi får löpande uppdateringar av hotellbokningsläget. Expressen erbjuder gratis Bernadottebok och TV4:s unika kungadokumentär och utlovar smygtitt när kungen smyger.

Inte ens ärevördiga NE kan avstå från att slå mynt av tillfället och erbjuder billiga lightversionen av Kungligt genom tiderna. Bröllopsuppladdningen har kryddats med något om kungens raseriutbrott och ingående paparazziscoop runt prinsessan Madeleines och prins Carl Philips havererade kärleksaffärer där någon ändå meddelade att vi kan trösta oss med att de bägge prinsessorna stöttar varandra i detta traumatiska skede i livet.

I floden av icke-händelser och allmän hovsmörja med all sin konstruerade problematik utropade de bägge kvällstidningarna i krigstidsrubriker sistlidna helg nyheterna om prins Carl Philips kupp mot kungen och hovets okände arvinge. Det rojalistiska fjantet närmar sig klimax och utlösning. Vi vet nu också att akten skyddas av 2 000 poliser och 3 000 militärer och att den sammanlagda kostnad för själva bröllopet exklusive bevakning landar på minst 60 miljoner. Men att den stackars kungen också gräver djupt i sin egen plånbok.

I veckan har vi så kommit till vaktparaden och informerats om vikten av att hästarna kläs i silverskor. Ett tilltag väl likt sådant vi annars raljerar om när det gäller banarepubliker. Men beslutet är nog väl övervägt. Kungen har säkert konsulterat sin gode vän den folkkäre sultanen av Brunei som lät guldplätera hedersvaktens automatvapen.

Den mest politiska delen av bröllopsspektaklet har rört den så kallade brudöverlämningen. Efter livlig debatt på riksnivå har brudparet slutligen i god teve-såpa-serie-anda valt att trotsa opinionen och slutligen fäst sig vid Hollywoodversionen.

Jag har många gånger svårt att förstå mediernas roll och mål. Vill man skandalisera för att fälla monarkin? Eller ömsint värna om densamma och dess bestånd? Eller bara tjäna pengar? I avsaknad av seriös debatt finns inget givet svar utom att det men säkert handlar mest om det senare. Annat vore naivt att vänta sig.

Men ett är säkert! Att när SvD lördagen den 22 maj 2010 med rubriken ”Mitt ja är bara riktat till Daniel”, publicerar 2000-talets största SvD-omslag, möjligen tangerat av 9/11 händelserna på Manhattan, och ett 6-sidigt totalt ointressant intervjureportage samtidigt som världen håller andan inför upplösningen av de tragiska händelserna i Bangkok är det ett hån mot SvD:s journalistiska tradition och historia och mot mig som läsare och prenumerant.

Aldrig har väl en icke-nyhet fått så stor plats i den tidning som har ambitionen att utgöra landet mest respekterade och renommerade morgontidning och nyhetsorgan.

Våren 2010 kommer vi att minnas som en högtid för fjäsket och fjantet och ett lågvattenmärke för integriteten, den professionella hållningen och det politiska modet. Jag kan förstå att debatten om monarkin, inte minst av valtaktiska skäl inte tillhör agendans topp 10. Men frågan om landets statsskick kan heller inte vara så underordad att den förtjänar rådande tystnad.

Skvaller och skitprat om kändisar och skådisar kan jag tåla. Men när samma journalistik något ompackad och förfinad praktiseras kring centrala delar av vårt statsskick visar det att i rådande ordning ligger något unket. Det är visserligen inte hovets eller kungafamiljens fel. De är säkert reko folk. Men ett statsskick som får vuxna professionella att bete sig som allt annat än detta och leka dockskåp och kejsarens nya kläder stärker mig i övertygelsen att monarkin utgör ett systemfel med destruktiva effekter.

När jag nu står här på ICA och håller i Aftonbladets glättiga specialtidskrift Royal nr 3 kan jag inte låta bli att sända en tanke till stackars Lars Johan Hierta och hans ideal och tänker att det är väl bra ironiskt att det skall till en moderat att i din och Vilhelm Mobergs anda fortsätta kampen mot kronan och överheten.

Opinionen håller på att svänga. Den som plockar upp stafettpinnen kommer att ha fördel. Avskaffande av monarkin är i antågande och låt det gå fort. Det är dags inleda en ny tid och förpassa familjen Bernadottes funktion till historien.

Vive la République!

Inlägget Bröllopsfjantet närmar sig utlösning dök först upp på Republikanska föreningen.

Lika otydlig är informationsdirektör Helga Baagøe, som i en TT-intervju visserligen lovar att SVT ska granska kungahuset, men att det ”inte är något som kommer att vara en naturlig del av varje program eller sajt”. Mycket mer får vi inte heller veta när Peter Althin pressar henne i Gomorron Sverige.

Man måste ge Baagøe rätt i att kritisk granskning inte riktigt passar in i alla sammanhang. Det skulle onekligen se konstigt ut om seriösa analyser fick samsas med artiklar som ”Ur arkivet: Familjelycka när kungafamiljen övar simning”, ”Din kärleksdikt kan läsas upp för Victoria och Daniel” och ”Victoria: Jag mötte isbjörnen” (autentiska exempel från SVT:s bröllopssajt).

Programserien ”Det kungliga bröllopet”, som svenska folket kommer beredas tillfälle att följa under femton veckor, är nog också fel plats för tuffa frågor. Där bjuds vi istället på ”bröllopsyra, men också en bild av den kungliga vardagen” (enligt ”Året med kungafamiljen”:s stolta exempel, får man förmoda). Historia, etikett, mat, mode och blommor står också på programmet.

Historietemat kunde i och för sig öppna för att beskriva monarkin som den fördemokratiska kvarleva den är – ett perspektiv jag hoppas att Herman Lindqvist i sin roll som kommentator ska lyfta fram. Men frågan är hur mycket hjälp man kan vänta sig av någon som skrivit om ståhejet kring kungahuset under rubriken ”Sorry, alla republikaner”:

Ja, kära republikaner, så här kommer det rulla på. Om inte kungafamiljen grips av kollektivt vansinne och flippar ut fullständigt, så är vägen utstakad, en trevligt kunglig och pampig väg med fanfarer och ridande högvakt.

Take it or leave it, som det heter på nusvenska.

Det är nog ingen risk att republikanerna ska ”take it” – men SVT verkar oroväckande villiga att lägga sig platt när fanfarerna ljuder. När ska de inse att kungahuset inte är en gullig dockskåpsvärld, utan en institution med egna intressen och ett inte obetydligt inflytande? Kort sagt en maktfaktor som borde granskas enligt normala journalistiska principer i varje inslag, hela tiden – och inte bara där det faller sig ”naturligt”.

Mer läsning på temat kungahuset i media:

Roger Lundgren vid Queen Magazine berättar om journalister som kommer till hovet med blommor och presenter.

Dagens Nyheters Niklas Wahllöf kritiserar en allt fjäskigare kungarapportering, och hävdar att ”[d]en ’utveckling’ som har skett handlar inte om något plötsligt ökat behov av rosa drömmar hos det ständigt felciterade ’svenska folket’ – och att medierna tjänstvilligt svarar upp mot detta behov – utan om en yrkeskår som har tröttnat på att vara grå granskare med taskiga löner och sjavig klädsel och nu vill få lite bladguld stänkt på sig.”

Aftonbladet avslöjar att Sveriges Radio låter Daniel Westlings bäste vän bevaka kungabröllopet.

Den norske statsvetaren Carl-Erik Grimstad imponeras av det svenska kungahusets skickliga mediehantering.

Svenska Dagbladets chefredaktör Karin Lennmor intervjuas om SvD:s relation till kungahuset. ”Att hamna i kylan vore ödesdigert för tidningen, erkänner hon, och berättar att hovets presstjänst med presschef Nina Eldh hör av sig för att berömma eller klaga på tidningens texter.”

Inlägget SVT övertygar inte om bröllopsbevakningen dök först upp på Republikanska föreningen.