Vad som behövs för att kunna faktakontrollera påståendet att Sverige som turistland gynnas av att vara en monarki, är exempel på vad som hänt då ett land bytt statsskick. Då är ju alla andra faktorer i stort sett desamma – bara statsskicket är nytt.

Om monarkin lockar turister, då borde länder som avskaffar monarkin se färre turister, eller hur?

Låt oss se vad verkligheten säger. Det finns två länder som har avskaffat monarkin under 2000-talet, Nepal och Samoa.

Nepal

Den 28 maj 2008 avskaffades monarkin formellt i Nepal.

Innan monarkin avskaffades var antalet turister över 500 000 bara ett enda år. Efter att monarkin avskaffats har turismen aldrig varit under 500 000.

Efter att monarkin avskaffats har antalet turister varit i snitt 683 000 personer/år. Under de 7 år som föregick avskaffandet var snittet 378 000/år.

Antalet turister i Nepal var 2014 (jordbävningsåret 2015 borträknat) 50 procent högre än året innan monarkin avskaffades.

Alla siffrorna kommer från Nepals turistmyndighet.

Samoa

Den 17 juni 2007 arrangerades det första valet av statschef.

Under de 3 år som föregick avskaffandet var antalet turister i snitt 105 000/år. Under de 3 år som följde på avskaffandet var snittet 127 000.

Antalet turister på Samoa är idag 20 procent högre än året innan monarkin avskaffades.

Alla siffrorna kommer från Samoas turistmyndighet.

Vad betyder det här? Någon negativ effekt av att monarkin avskaffades i de två länderna går helt enkelt inte att se. Argumentet att kungligheter lockar turister verkar inte hålla. Nepal och Samoa är precis som Sverige små länder, okända för många människor. Men inte heller i de fallen verkar kungahusen har varit någon draghjälp.

Sverige är fantastiskt. Det är därför människor turistar här. Inte för att de hoppas få skymta en prinsessa.

Inlägget Avskaffade monarkin – turismen blomstrar dök först upp på Republikanska föreningen.

De undersökningar som finns visar att det är den svenska naturen, med berg, fjäll, skogar och sjöar, som tänkbara utländska turister främst förknippar med vårt land.  Tanken på att någon skulle välja att resa till Sverige med förhoppningen om att få se en skymt av någon av våra kungligheter är orealistisk, milt sagt. Det är knappast så vi själva tänker när vi ska ut och resa – väljer resmål för att någon kändis hör hemma där?

Visit Sweden nämner heller inte kungahuset med ett ord i sin strategi för internationell marknadsföring av Sverige. Snarare är tanken att Sverige ska trycka på värden där monarkin inte hjälper till ett dugg, som ”nytänkande” och ”öppenhet”.

LÄNK: Kolla Visit Swedens kampanj med fokus på den svenska naturen

Men skulle inte monarkin kunna göra Sverige lite mer exotiskt och spännande? Kanske hos några, men det är i så fall marginellt. De flesta utlänningar är republikaner. Svenska rojalister tycks tvärtom utgå ifrån att så fort någon hör någonting om det svenska kungahuset så är associationerna positiva. Det är naivt: precis som för svenskarna, finns det en stor andel utlänningar som tänker gammaldags, larvigt och ojämlikt när de hör ordet ”monarki”. Och hur stark turistmagnet är det att ha ett larvigt statsskick?

Exotism verkar inte vara den stora hemligheten när man tittar på statistiken heller. Av de fem största ursprungsländerna för turister – som utgör mer än hälften av den totala turismen i Sverige – är fyra monarkier: Danmark, Norge, Storbritannien och Nederländarna. De reser från monarki till monarki.

De destinationer som kan förknippas med kungahuset – d v s slotten – utgör en liten del av turismen i Sverige. Stockholms slott ligger på 17:e plats bland destinationer i Stockholms län – som i sin tur bara står för var tredje övernattning från utländska turister.

Idén om monarkin som turistmagnet är ett Stockholmsargument, ännu obegripligare utanför huvudstaden.

Men det är inte slottets placering på listorna som ska avgöra debatten – eftersom vad man besöker i Sverige inte automatiskt är samma sak som avgjorde att man åkte hit. Att man som turist i Stockholm någon gång hamnar utanför slottet är inte så konstigt.

Det finns heller ingen orsak att tro att de kungliga slotten skulle dra varken fler eller färre besökare om Sverige blev en republik. Versailles i Frankrike tillhör de mest besökta turistmålen i Europa fastän Frankrike är en republik. Inte heller drabbas Notre Dame eller Sacré-Coeur (också på topplistan) av att Frankrike inte har någon statskyrka. Folk gillar slott och kyrkor ändå. Monarkins historia slutar ju inte att vara intressant bara för att den upphör att existera i nutid.

De enda länder som blivit republiker hittills under 2000-talet – Nepal och Samoa – har sett sina turistsiffror öka efter reformerna. Ökningen beror förstås inte på att statsskicket ändrats, snarare hänger båda länderna med i en globalt ökande turism. Men om rojalisternas bild var sann, skulle turismen drabbats. Och det har den inte gjort.

LÄS MER: Avskaffade monarkin – turismen blomstrar

Turistmyten saknar fortfarande varje tillstymmelse till belägg. Skönt, eftersom det tillhör en av rojalisternas dystraste myter: Sverige är inte alls särskilt fantastiskt, utan behöver kungahuset för att locka besökare. En variant av myten om att svenska företag står och faller med draghjälpen från kungen. Möjligen har rojalister världens sämsta självförtroende.

Inlägget #Turistmyten dök först upp på Republikanska föreningen.

De undersökningar som finns visar inte oväntat att det är den svenska naturen, med berg, fjäll, skogar och sjöar, som den presumtive utländske turisten främst förknippar med vårt land. Vacker natur inpå knuten, kallt, Stockholm, skogar, fjäll, lugn och ro, blondiner, höga priser och vänliga människor är det som potentiella utländska turister associerar med Sverige.

Skansen, Gröna Lund och Vasamuseet är alla mer framgångsrika turistattraktioner än Stockholms slott, som är det enda turistmål som kan förknippas med monarkin som lockar besökare i något större antal. I sammanställningen över besöksmål och sevärdheter i Sverige kommer slottet på plats 22, efter bland annat Naturhistoriska riksmuseet.

Forskning visar att turister främst kommer hit för våra vackra landskap med orörd och tillgänglig natur. Vi är också kända för öppenhet och frihet, hållbarhet, och för att vara ett modernt och hälsosamt land. Sverige lockar inte besökare för att de skulle kunna få en skymt av Carl Gustaf Bernadotte. I republiken kommer tidigare kungliga byggnader, som Stockholms slott, att kunna vara öppna fullt ut och året runt, så att besökarna som vill utforska vårt historiska arv får ännu större möjligheter att göra det.

Även om påståendet att monarkin lockar turister skulle var sant, vill vi verkligen att besökande turister ska avgöra vilken typ av statsskick som vi har?

Inlägget Är monarkin bra för turismen? dök först upp på Republikanska föreningen.

Vad får vi för pengarna? En kulturbärare för traditionalisterna, en dörröppnare för näringslivet, en turistambassadör för besöksnäringen, en man för Sverige – i tiden? Det tycks dock som om kungahuset marscherar allt mer i otakt med tiden. SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör varje år en stor opinionsundersökning om samhällsfrågor, bland annat om statsskickets grunder. I den mätning som presenterades i år var det färre som ville behålla monarkin än någonsin tidigare i mätningens historia, bara 54 procent. För bara tio år sedan var siffran så hög som 68 procent och ännu längre tillbaka har den legat på omkring 90 procent.

Möjligen beror opinionsraset på att fler har kommit till samma slutsats som journalisten och författaren Per Svensson som i en gästkrönika på Svenska Institutets hemsida nyligen konstaterade att: ”Detta land ska alltså personifieras av en familj som i alla avseenden intar en särställning i det svenska samhället, som är föremål för ett ceremoniel som förutsätter fasta hierarkier, fixerade sociala roller, ålderdomliga samlevnadsmönster, förgylld under- och överordning, kort sagt: fjäsk; en familj där barnen ska hämta tillstånd från klanens överhuvud innan de gifter sig; en familj som enligt lagen måste bekänna sig till lutheransk fundamentalism men i gengäld inte får ha några bestämda uppfattningar om väsentliga politiska frågor; en familj vars medlemmar inte meriterat sig för sina jobb utan fötts till dem. Om familjen Bernadotte är representativ för Sverige är Sverige inte Sverige utan Saudiarabien.”

Ändå är det, märkligt nog, just pr-värdet för Sverige utomlands som ofta anförs som försvar när monarkin ifrågasätts. Ett försvar som går ut på att den publicitet som kungaparets besök i andra länder genererar mångfalt återbetalar våra kostnader för monarkin.

Mats Urde, docent i varumärkesstrategi vid Lunds universitet, är en av få som har försökt att sätta siffror på kungahusets betydelse genom att mäta genomslagskraften av medieexponeringen. Hans slutsats: Kungahusets pr-värde är en miljard kronor om året (”Och då har jag räknat försiktigt”). Summan nåddes genom att översätta spaltmeter artiklar till annonsvärde. En räknemodell som utan tvivel har vissa inbyggda svagheter.

– Det är inte jämförbara kommunikationsformer. Artiklar och annonser har ofta olika syften och kommunikationseffekter. Om man jobbar med pr ställer man ofta upp konkreta affärs- och kommunikationsmål för att bättre förstå och kunna utvärdera hur bra en satsning har fungerat, säger Sara Rosengren, professor på Handelshögskolan i Tromsö och docent i marknadsföring vid Centrum för konsumentmarknadsföring vid Handelshögskolan i Stockholm. Hon fortsätter:

– Ytterligare en dimension är att du på en annonsyta har skapat ett budskap som du tror attraherar mottagaren. Om Sverige nämns i en artikel, som till och med kan vara negativ, är det ju inte glasklart att läsaren gör kopplingen att han eller hon ska resa till Sverige. Den stora frågan blir ju vad man kunde ha gjort för de här pengarna istället.

Niklas Olovzon, varumärkesexpert och vd på kommunikationsbyrån Passion Lab, menar att de 127 miljoner som går till hovets apanage säkert är en hyfsad pr-investering (”Det har lagts betydligt mer pengar på värdelösa insatser för vårt land”). Men han tycker att kungahuset för att motivera sin framtida existens måste förklara varför det finns till.

– Världen förändras och svenska folket ställer krav. Folk får allt svårare att förstå vilka syften och mål kungafamiljen har, både som individer och som företeelse. De skulle behöva berätta för oss som finansierar dess existens att detta gör vi för att marknadsföra Sverige. De skulle tjäna på att bli mer transparenta och kommunicera sin marknads- eller pr-plan och rapportera hur de har lyckats, säger Niklas Olovzon.

Vid sidan av Mats Urdes något haltande räknesnurra har det gjorts ytterligare ett försök att beräkna hovet som tillväxtmotor. I samband med Victoria Bernadottes bröllop med Daniel Westling i juni 2010 räknade medieanalysföretaget Mediapilot, på uppdrag av Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet (där bland andra Utrikesdepartementet och Visit Sweden ingår) ut hur mycket Sverige tjänade på bröllopet under perioden februari–juni 2010. Undersökningen rörde publiciteten på webb och i tryckta medier i 16 länder och kom fram till slutsatsen att värdet uppgick till 2,5 miljarder kronor.

Summan rapporterades som en sanning i flera av de största svenska medierna, framför allt via en artikel producerad av nyhetsbyrån TT med rubriken ”Kungabröllopet värt miljarder i pr”. Texten återpublicerades av Dagens Industri, Göteborgs- Posten, Svenska Dagbladet och många fler. Ämnesrådet Fredrik Wetterqvist på Utrikesdepartementet konstaterade: ”Bröllopet har fått utländska medier att visa upp Stockholms och Sveriges bästa sidor i alla bemärkelser. Tack vare det har Sverigebilden fått en rejäl skjuts till en i sammanhanget låg kostnad.” Enligt Mediapilot hade varje statlig krona gett 270 kronor tillbaka, sett till medieresultatet.

En av dem som reagerade över uträkningen var civilekonomen och webmastern Daniel Larsson. Han bestämde sig för att försöka få Nämnden för Sverigefrämjandet att lämna ut beräkningarna som slutsatsen byggde på. Efter nära en månads väntan fick han svar.

– Jag var tvungen att åberopa offentlighetsprincipen. När jag väl fick ut papperen visade det sig att uträkningarna var på lågstadienivå. Det var ju Kalle Anka-siffror, en totalt ovetenskaplig uträkning som sedan rapporterades som sanning i medierna, säger Daniel Larsson.

Uträkningen hade gjorts enligt den beprövade metoden: Artiklar jämfördes med annonsplats. Exempelvis värderades genomslaget i indiska medier till 87 818 000 kronor. Uträkningen beskriver Daniel Larsson som byggd på ”fantasivärden”.

– Man kan inte räkna pr-värde på det sätt som de har gjort. Man utgår ifrån att mottagaren upplever detta som något positivt, men det är ju rent subjektiva bedömningar. Om det är positivt eller negativt avgörs av varje respondent. Det kan ju faktiskt vara så att man som mottagare tycker att det är märkligt att Sverige som modern, demokratisk industrination har ett kungahus och då blir pr-värdet negativt, säger Daniel Larsson och fortsätter:

– Jag vill poängtera att jag inte har någonting emot kungen, men jag tycker att det är läskigt när en skrattretande undersökning, som utelämnar massor av kostnader som följde med bröllopet, kan ligga till grund för att myndigheter och medier ställer sig i led och okritiskt sväljer de här uppgifterna. Då får vi ett ryggdunkarsamhälle.

Han får medhåll av Lars Jonsson, grundare till Agenda PR och medlem i Republikanska föreningen.

– Den största missuppfattningen är att uppmärksamhet i andra länder automatiskt skulle innebära något positivt, säger han och tar Belgien som exempel.

– Belgien är uppmärksammat för Tintin, våfflor och pedofili och det är inte säkert att något av detta lockar turister. Det är löjeväckande att tro att varje artikel om vårt kungahus skulle få turister att strömma hit. Kommunikationen måste i så fall knytas kring ett budskap med innehåll, säger Lars Jonsson.

Det andra huvudargumentet som ofta förs fram till kungens försvar är hans värde som dörröppnare vid näringslivsresor. Från näringslivet är det ett mantra som ständigt upprepas: att kungen fungerar som en murbräcka som forcerar dörrar som annars är slutna för svenska företag.

– Här borde det vara betydligt lättare att räkna ut att det finns ett värde än när det gäller pr. Varför är vi här? Vilka kontakter vill vi knyta? Vilka investeringar ska följa våra besök? Då blir en koppling till målsättningen med ett besök mycket tydligare, säger Sara Rosengren.

Problemet är att några sådana uträkningar inte har gjorts. ”Att till exempel titta på exportökning efter ett statsbesök fungerar inte eftersom effekten är mer långsiktig”, har Business Swedens tidigare vd Ulf Berg förklarat.

En av dem som har ifrågasatt kungen som möjliggörare av affärer för svenska företag är förre justitieministern Thomas Bodström som har rest med kungen. ”Ibland brukar det hävdas att kungen är viktig när stora affärer med andra länder ska genomföras. Det är naturligtvis bara nonsens”, skriver han i sin bok ”Inifrån: Makten, myglet, politiken”. Bodström presenterar tre huvudargument:

1) Länder som har president mår inte sämre ekonomiskt än monarkier.
2) Internationella mångmiljon- eller miljardaffärer bygger på strikt företagsekonomiska bedömningar och är en följd av komplicerade förhandlingar i månader eller år. En kung gör varken till eller från.
3) Kungen är noga med att aldrig lägga sig i politik eller affärer. Det skulle däremot en president kunna göra, vilket i så fall skulle innebära att monarkin snarare är ett hinder för affärer.

Lars Jonsson tror dock inte att man kan utesluta att kungens närvaro spelar en viss roll för att få tillträde till sammanhang som annars varit stängda.

– Men då uppstår frågan hur kungahusets besök fördelas mellan svenska företag. Är det de stora, förmögna företagarfamiljerna som står nära kungahuset som får draghjälp istället för de företag där hans närvaro verkligen skulle kunna få betydelse, undrar Lars Jonsson.

Inlägget Luftslottet dök först upp på Republikanska föreningen.