Monarkin och dess historiska förankring är en bra symbol för Sverige. Det får vi ofta höra i debatten om republik. I samma andetag brukar det sägas att monarkin och kungahuset är en symbol för de värden Sverige står för. Det är då rimligt att fundera över vad det är för värden som kan tänkas ingå i den här symbolen. Och vilka värden vi vill att Sverige ska stå för.

Genom nycker och drifter utsattes folket för hårda prövningar.

När kungshusets förespråkare tittar på monarkin i backspegeln är det vanligtvis selektivt – ofta är det renspolat på djup och nyanser. Genom det historiska dunklet är det många gånger bara glittret från smycken och juveler och blänket från bajonetter som tränger igenom, med undantag från ett och annat kartstreck. Kungarna förenklas till kuriositeter från sagans värld som bedöms efter hur framgångsrika fältherrar de var.

Men när kungarnas och monarkins symbolvärde förs på tal bör vi också minnas dem som de envåldshärskare de faktiskt var. Att de representerar en tid utan folkstyre. Vi bör komma ihåg att de många gånger var diktatoriska, sysslade med censur och hårdhänt tyst ade sina kritiker. Genom nycker och drifter utsattes folket – både i Sverige och våra grannländer – för hårda prövningar.

En av de mest mytomspunna figurerna i den svenska monarkins historia är Gustav Vasa. När han utses till kung i Strängnäs 1523 upphör Kalmarunionen och Sveriges statsskick förändras i ett slag. Det är hans maktlystna strävan att skapa en familjedynasti, där kronan går i arv till den förstfödde sonen, som är ursprunget till dagens arvsmonarki.

– Om vi tittar längre tillbaka i historien har kungatiteln inneburit rollen som landets överbefälhavare. Kungen har varit kung vid händelse av krig, men inte annars. Under medeltiden förändras den här bilden och tanken om att blodsbanden har en speciell betydelse utvecklas. Genom arvsrätten säkrar kungen sin maktställning, säger Erik Petersson, historiker och forskare vid Linköpings universitet.

Det finns gott om mytbildning kring Gustav Vasa. I dag menar de flesta historiker att han var maktlysten och lyckades befästa sin makt genom propaganda och förmågan att undanröja sina motståndare. Samtidigt lever bilden av honom som landsfader kvar på många sätt, bland annat genom de många symboler som hyllar hans minne. Vasaloppet är kanske ett lite mer förlåtande exempel, men den 6 juni då Gustav Vasa utsågs till kung är nationell helgdag sedan 2005 och det var bara härom året som han försvann från vår högsta valör.

En annan regent som ingår i monarkins symbolvärde och den kungliga mytbildningen är Gustav II Adolf. Han har bland annat fått en egen flaggdag – och bakelse – till minnet av sin dödsdag. Han blir kung under stormaktstiden, en period som varade i 110 år – varav 72 av dem var i krig. Ibland beskrivs han som den moderna krigskonstens fader, ett epitet som blir mindre klädsamt när vi tänker på vilka som tvingades ut i strid för att bevara stormaktsidealen.

– Stormaktsprojektet var viktigt och det var kungens roll att hela tiden utöka sitt rike. Annars skulle korthuset Sverige rasa samman. Riket var fattigt och det gjorde att kungen till skillnad från många andra länder tvingade ut sin befolkning i krig genom så kallad utskrivning. De som inte ville vara med rymde till skogs eller stympade sig själva, berättar Erik Petersson.

Stormaktstiden har för många en glansfull aura i historien – men den rymmer också enorma mänskliga umbäranden, rå brutalitet, svält och död. I dag räknar historikerna med att ungefär var tredje svensk man dog i krigets umbäranden under de här åren. Det var en period där Sverige uppträdde aggressivt och imperialistiskt – och oavsett hur vi historiskt väljer att värdera det – kan vi konstatera att det är egenskaper de allra flesta av oss inte ser gillande på när de i dag dyker upp hos andra länder.

Stormaktstiden når sitt slut först när Karl XII stupar i strid 1718. Då har riksdagen fått nog av enväldesmonarkin som kostat liv och upprört folket i över hundra år. 1719 beslutar de därför att begränsa kungens makt och följande 53 år kallas därför för frihetstiden – folket är befriade från enväldet.

Talande för den här perioden i svensk historia är att Europas modernaste tryckfrihetsförordning röstas igenom 1766 och att kungen inte längre kan styra den information som sprids i landet. Både censur och förhandsgranskning försvinner, och allt fler periodiska tidskrifter ges ut. Frihetstiden slutar 1772, när Gustav III tar makten genom en statskupp.

Här har vi ytterligare en regent med en framträdande roll i den svenska monarkins historieskrivning. Han lyfts ofta fram som kulturintresserad och är bland annat upphovsman till Svenska Akademien och dess stadgar. Än i dag firar de aderton sin högtidsdag den 20:e december, Gustav II Adolfs födelsedag, en högtidsdag instiftad av Gustav III. Men utöver att främja det svenska snillet och smaken såg Gustav III även till att tryckfrihetsförordningen förlorade sin grundlagsstatus och genom enkla lagar gjorde han inskränkningar i det som fanns kvar av den. 1785 tillkommer också indragningsmakten, vilket gör att alla publicister måste ansöka om utgivningstillstånd hos kungens förlängda arm, hovmarskalken.

– Gustav III avskaffar riksrådet och blir landets enväldiga härskare. Han tillskansar sig makt genom att styra pressen och militären. Han fejkar ett krig mot Ryssland för att vinna popularitet bland folket, men precis som i Frankrike vid den här tiden är missnöjet mot kungahuset stort. Sverige är ett land med hungersnöd, höga priser och inflation. Inom militären och adeln finns det dock en grupp män som känner till det fejkade kriget och som är missnöjda med att kungen inte genomfört de reformer han lovat folket. De planerar och genomför mordet på Gustav III, som utförs av militären Johan Anckarström, säger Erik Petersson.

Varför låter Sverige enväldet förkroppsligas i form av symboler, statyer och flaggdagar?

Att Gustav III idag är allmänt känd som despot hindrar inte det faktum att han möter oss på Skeppsbrokajen i Stockholm. Varför låter Sverige enväldet förkroppsligas i form av symboler, statyer och flaggdagar? Mycket går att tillskriva den nationalromantiska historieskrivningen på 1800-talet, när man reser statyer över kungarna och återberättar deras hjältemod och öden.

Även flera konstverk bidrar till mytbildningen. Den kända målningen som föreställer Gustav II Adolf vid slaget vid Lützen, målad av Carl Wahlbom och som nu finns på National museum i Stockholm, målas i mitten av 1800-talet. Även målningen Karl XII likfärd, av Gustaf Cederström, målas i slutet av 1800-talet. Det är också på 1800-talet som Gustav II Adolfs dödsdag, 6 november, och Sveriges national dag, 6 juni, blir flaggdagar.

– Under 1800-talet bygger man kollektivt upp bilden av nationalstaten Sverige och då blir den här typen av symboler och berättelser om hjältemod väldigt viktiga. I dag vet vi att den historieskrivningen inte stämmer, men många berättelser levar ändå kvar som om de vore fakta, säger Erik Petersson.

I 1809 års regeringsform, som bevaras fram till 1974, avskaffas censuren och tryckfriheten är återigen grundlag. Men hovmarskalkens indragningsmakt råder ända fram till 1844 och utgivningen av tidskrifter som anses opassande för allmänheten kontrolleras och stoppas fram tills dess.

En sådan opassande tidskrift var till exempel Aftonbladet, vars utgivning dras tillbaka hela 14 gånger under den här perioden, något som leder till att den hela tiden får komma ut under nya namn (Aftonbladet 1, 2, 3 osv) och med nya ansvariga utgivare. Det är också på 1800-talet som Sverige tummar på arvsrätten genom att den gamle och barnlöse Karl XIII adopterar den franska marskalken Jean Baptiste Bernadotte så att han blir rikets (Sverige och Norge) nya kung. Efter Jean Baptiste Bernadottes invasion av Norge sommaren 1814 inleder Sverige världens längsta period av fred, som varar än i dag.

Men trots att Sverige inte krigar och vår nuvarande kung inte har någon exekutiv makt är ömhetsbanden mellan kungahuset och försvaret fortsatt starka och förblir en symbol för en allians som aldrig tycks gå ur tiden.

– Kung Carl Gustaf har de militära graderna amiral och general. Han bär uniform och är rikets främste representant för försvarsmakten. Ur ett militärt perspektiv ses kungen antagligen som symbol för det man strider för, något som är sprunget ur vår historia när kungarna själva deltog i strid i rollen som överbefälhavare, säger Erik Petersson.

Som grädde på moset har vår nuvarande kung gett sitt namn åt en granatkastare. Och glöm inte det faktum att varje privat högtid inom kungafamiljen ses som ett tillfälle att dundra på med det tunga artilleriet. När Victoria och Daniel Westling gifte sig flög 18 stridsflygplan över slottet och längs kortegevägen stod 5 000 soldater.

Så låt oss se lite mer nyktert på Sveriges tusen år av monarki, en tid som varit dominerad av envåldshärskare som drev Sverige i krig, ständiga utskrivningar av den egna befolkningen, av att tysta motståndare med hård censur och kungar som till sist gjort allt för att bevara kronan och makten inom familjen. Även dessa traditioner ryms i det symbolvärde som monarkin sägs representera.

Den här artikeln publicerades i Reform nr 1 2017.

Inlägget Monarkin – en dålig symbol för Sverige dök först upp på Republikanska föreningen.

Dagen som vår svenske kung Karl XIV Johan förbjöd, och satte in militär för att stoppa.

17 maj firas för att en norsk folkförsamling just det datumet år 1814 undertecknade en egen grundlag, i trots mot planerna på en union med Sverige. Efter svenskt vapenskrammel senare samma år blev det ändå en union, på Sveriges villkor. Efter det blev 17 maj en dag som symboliserade självständighetskraven, och från 1824 och framåt började dagen högtidlighållas genom fester och möten. Den svenske kungen såg firandet som ett ifrågasättande av hans makt över Norge.

SVT skriver:

”När firandet åren därpå började sprida sig utanför hemmen i form av medborgartåg fick Karl Johan nog. Inför maj 1827 infördes förbud mot allt firande utanför hemmets väggar. Men den svenske ståthållaren missuppfattade allt och gav tillstånd till ’återhållsamt’ firande på gator och torg. Kungen blev rasande och avsatte ståthållaren – för övrigt hjälten från Fänrik Ståls sägner, fältmarskalken Johan August Sandels, men det var så dags.”

Karl Johan – det var alltså Karl XIV Johan, Jean Baptiste Bernadotte. Kungens farfars farfars farfar, som 2018 kommer att firas för att det var 200 år sedan han besteg tronen.

Säkert kommer Torgslaget i Kristiania den 17 maj 1829 inte att nämnas då.

Då satte nämligen kungen in militär mot fredliga norska 17 maj-firare.

Kristianias befolkning hade samlats på Stortorget och sjöng sånger. Militär kallades in med skarpa skott i gevären. Mötesdeltagarna fick ta emot slag med gevärskolvar och flatsidan av sablar och många skadades. Enligt samtida skildringar tycks det vara en ren tillfällighet att ingen dödades.

Först när Karl XIV Johan efterträddes av sonen Oscar I fick norrmännen börja fira 17 maj mer öppet.

Men Wikipediasidan om Torgslaget finns fortfarande inte på svenska.

Inlägget När svenske kungen förbjöd 17 maj dök först upp på Republikanska föreningen.

Bernadotte, i Sverige kallad Karl Johan, lyckades få ön skriven som sin egen privata egendom, och kungahuset i Sverige har sedan 1815 kasserat in mer än 65 miljoner kronor i ränta av det svenska folket för en påstådd skuld för ön. En evig skuld som svenskarna fortfarande betalar en årlig ränta på 300 000 kronor till huset Bernadotte.
Det är på tiden att familjen Bernadotte avsäger sig Guadeloupe-räntan för en skuld som egentligen aldrig existerat.

Året är 1789. Den franska revolutionen går som en tsunamivåg och ger iskalla kårar hos de europeiska kungahus, monarkister och aristokrater som härskat och levt bekvämt lyxliv med all härlighet i hundratals år.
Franske kungen Ludvig XVI hävdar liksom övriga monarker att de fått sin makt och sina rikedomar av Gud, men det hjälper inte när giljotinens skära träffar honom i nacken i januari 1793, och hans avhuggna huvud visas upp för de jublande massorna.

Det skickar chockvågor över kungahusen i Europa som sänder trupper mot Frankrike för att återinsätta monarkin. Den franska revolutionsarmén, efter inledande nederlag, lyckas dock stå emot och så småningom slå tillbaka med stor kraft. Napoleon seglar upp som Europas starke man och i sina led har han Jean Baptiste Bernadotte, en uppkomling från den sydfranska landsortsmedelklassen, en man som framgångsrikt deltar i krigen för Frankrikes sak; en korpral som är övertygad republikan och med tiden befordras till marskalk.

Kaos i Sverige

I Sverige är läget 1810 i rejäl gungning bland de härskande. Finland har gått förlorat i ett förödmjukande nederlag, och landet går igenom sin kanske svåraste kris. Kung Gustav IV Adolf har avsatts av en ämbetsmanna- och militärjunta. På toppen sitter en gammal sjöhjälte, Karl XIII, som redan när han bestiger tronen är ett vrak. Man behöver en tronföljare, och det snabbt. Det första förslaget, en dansk prins, dör under mystiska omständigheter några månader efter ”upphöjelsen”, och vid prinsens begravning massakreras riksmarskalken Axel von Fersen till döds av en folkmassa, samtidigt som polis och militär passivt ser på. Läget är kritiskt och man söker med ljus och lykta efter en tronföljare som Napoleon kan acceptera.

Efter diverse invecklingar och rejäla mutor föreslås Bernadotte som ny kronprins, bland annat lovade Bernadotte att sätta in åtta miljoner franc inom sex månader på Riksgäldskontoret, pengar som sen aldrig kom in. Men löftena satte fart på valet av Bernadotte och Karl XIII, som tidigare fnyst åt den ”franske korpralen”, tog honom som sin adoptivson. Den 21 augusti 1810 valde samtliga ständer den franske marskalken till svensk kronprins. På kvällen blev det ett rejält fyllekalas och det berättas att prästerna, som hade svårast att acceptera den katolske fransosen, söp värst. Ett vittne, Hans Järta, skrev i ett brev till frun att han ”endast i bildkonsten sett en liknande backanalisk procession”.

Själv hade katoliken Bernadotte inga problem med att snabbt och lätt byta religion. På Wikipedia kan man läsa att han den 19 oktober 1810 på det svenska konsulatet i Helsingör antog den lutherska läran i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom, prostarna Palm och Nordvall och några svenskar. Fursten bad att få bli ensam med ärkebiskopen, och efter en timma kom denne ut med orden: ”Jag hade berett mig på att lämna honom en kort upplysning om skiljaktigheterna mellan våra trosbekännelser och han har hållit för mig en föreläsning om alla religioner sedan världens skapelse”.

Lika snabbt och lätt gick det att förvandlas från revolutionär till monark. Den landsflyktige franske officeren Charles Jean-Baptiste Suremain, då i svensk tjänst, noterade i sina minnesanteckningar om Bernadottes ankomst till Stockholm: ”Jag för min del häpnade över hur väl en före detta revolutionssoldat föll in i prinsrollen”.

Nu var Jean Baptiste Bernadotte svensk kronprins, skulle snart bli kung Karl XIV Johan, och hade inga problem med att glömma sina egna ord från 1797 då han, gripen av revolutionens ideal, yttrade: ”Republikan både av princip och övertygelse vill jag till min dödsstund bekämpa alla rojalister”.

Låtsaskrig mot England

Genast efter att Bernadotte blivit svensk kronprins krävde den franske kejsare Napoleon Bonaparte att Sverige skulle förklara England krig – annars skulle Sverige få en fransk krigsförklaring på halsen. En lam svensk krigsförklaring mot England kom också, men de vänskapliga förbindelserna och handeln mellan Sverige och England fortsatte i smyg som förut, vilket givetvis Napoleon fick veta och i början av 1812 ockuperar han de sista resterna av det svenska östersjöväldet, det Svenska Pommern kring nuvarande Stralsund och Rügen. Det ger Karl Johan anledning att ändra den svenska kursen och inleda förhandlingar med gamla svenska ärkefienden, den ryske tsaren Alexander I och med britterna. Siktet var inställt på en koalition mot Napoleon, en koalition som också Preussen och Österrike anslöt sig till.

Britterna hade tidigare erövrat den franska ögruppen Guadeloupe och ställde nu i utsikt att ge den lönsamma ön till Sverige i utbyte mot svenskt militärt deltagande i kriget mot Napoleons Frankrike. Samtidigt ger den ryske tsaren underhandsbesked om stöd till en svensk annektering av Norge, något som också britterna stöder, och som den franske kronprinsen i Stockholm senare verkställer. Med vapenmakt underkuvar han Norge till en union och därmed också ett fett norskt apanage, och får så småningom Oslos paradgata uppkallad efter sig – Karl Johan.

Sverige ställer upp 30 000 man och Karl Johan blir befälhavare för den nordliga mångnationella armén med 158 000 man ryska, preussiska och svenska soldater, som visserligen gör tämligen lama insatser mot Napoleon, troligen eftersom Karl Johan Bernadotte är ovillig att gå för hårt fram mot sitt gamla fosterland, som nu ser honom som en förrädare, men som han i hemlighet fortfarande hyser visst hopp om att bli härskare över efter Napoleon. Svenska soldater deltar i slagen vid Leipzig 19 oktober 1813 mot fransmän och 7 december vid byn Bornhöft mot danskar. Totalt dör 256 svenskar, huvudsakligen bondpojkar, i detta krig.

Guadeloupe

Den 3 mars 1813 blev Guadeloupe svenskt genom ett avtal i Stockholm där britterna uppfyllde sitt löfte och gav Sverige ön. Men redan vid Parisfreden 30 maj ett år senare krävde Frankrike tillbaka ön som villkor för att gå med på fred, och så fick det bli. I gengäld lovade engelsmännen Sverige en kompensation med 24 miljoner franc.
Det är tydligt att den brittiska regeringen tänker sig ön och ersättningen för den till Sverige som nation och inte till Karl Johan och ätten Bernadotte som privat egendom. Den 12 juni 1814 säger den brittiske utrikesministern Castlereagh detta mycket tydligt: ”the sum proposed to be given to Sweden”, summan är föreslagen att ges till Sverige som ersättning för att ge upp anspråken på Guadeloupe. Även svenske förhandlaren Rehausen talar om ”den konvention som skall bereda Sverige ersättning för Guadeloupe”.

Det gör också tidigare svenska sändebudet i Paris, d’Olsson, som den 7 augusti 1814 skriver att ”det är med England som Sverige vill träffa överenskommelsen”. Den 29 augusti noterar den ledande svenske förhandlaren och politikern Engeström ersättningssumman som statens egendom. Statssekreteraren Wirsén noterar i ett PM 1 januari 1815 pengarna för Guadeloupe som en statlig tillgång och motsätter sig idéer om att det skulle vara en privat kunglig egendom. Wirsén får senare sparken ur regeringen.

Karl Johan Bernadotte är mycket aktiv i frågan och skriver till sin hustru Désirée: ”Jag hoppas kunna garantera dig minst 200 000 livres i ränta. Säg det inte till någon!”.

Furstlig svindel

”En furstlig svindel” är titeln på en utmärkt historisk dokumentär författad av Sten Sjögren (Tidens förlag, 1978), för övrigt en bok mycket svår att finna, den är som bortblåst från biblioteken. Till exempel Stockholms Stadsbibliotek har packat ner den i en radonfylld källare som ingen får gå ner i. Dock hittade jag efter en del möda ett exemplar på Humanistiska biblioteket vid Göteborgs universitet.

Sten Sjögren noterar att ”efter nästan ett års bearbetning lyckades kronprinsen att få enighet i konseljen om en av de märkligaste kungliga propositioner som någonsin expedierats till Sveriges riksdag”, skriver han och fortsätter: ”I propositionen, daterad den 6 juli 1815, förordnades att hela lösensumman, 24 miljoner francs, skulle användas för att betala rikets utländska skuld, under förutsättning att ständerna beslöt att tilldela kronprinsen och hans arvingar på den svenska tronen en årlig summa av 200 000 riksdaler banco, vilket ansågs svara mot skälig ränta på på ett lån på 12 miljoner francs”.

I klartext: Karl Johan Bernadotte lyckades slutligen med konststycket att ersättningen för svenskt deltagande i kriget mot Napoleon och 256 svenska bondpojkars liv, 24 miljoner francs, tillföll den svenska tronen och kungen privat. Och han använde pengarna förståndigt. Halva summan åkte rätt ner i kungens egen ficka, resten, 12 miljoner francs, användes till att betala den svenska utlandskulden. Och för det skulle Bernadotte och hans ättlingar i evig tid få en årlig ränta på 200 000 riksdaler banco, en summa som efter myntreformen 1873 ändrades till 300 000 kronor årligen.

Bernadotte fick dessutom inskrivet tacksamhetsbetygelser i avtalet där det heter att kungen ”smickrar sig att hafva lemnat ett nytt ojäfaktigt vittnesbörd af dess kärlek till Svenska folket”.

Sten Sjögren noterar mycket riktigt att det inte är några småpengar det handlar om: Kronprinsens årliga apanage var 100 000 riksdaler, jämfört med en yrkesskicklig smed som tjänade 320 riksdaler per år. Efter avtalet tredubblades kronprinsens apanage i ett slag till 300 000 riksdaler och en ofantlig förmögenhet landade under kungahusets kontroll, pengar som flitigt användes till mutor för att gynna den egna ställningen inför och efter dessa händelser.
Därtill det faktum att framtida generationer belastades i evig tid, i varje fall så länge det sitter en Bernadotte på tronen i Stockholm, eftersom avtalet stipulerar att Guadelouperäntan på 300 000 kronor årligen ska utgå från Riksgäldskontoret till kungen så länge det finns en Bernadotte på den svenska tronen.

Republikan

Vilhelm Moberg konstaterar torrt i sin skrift ”Därför är jag republikan” från 1955: ”Man tycker nog att soldaterna i den svenska armé, som deltog i kriget mot Napoleon, borde ha haft något med av dessa pengar, åtminstone några riksdaler vardera. Om kungen gått ut i kriget alldeles ensam, en fältherre utan här, så skulle han, trots sin tapperhet och sitt militära geni, icke ha varit av samma värde som bundsförvant för engelsmännen…Men Karl Johan behöll pengarna för sig själv och nyttjade dem mycket förståndigt”.

Till och med år 1955 hade det svenska folket betalat 42 miljoner kronor i räntor till familjen Bernadotte, noterar Vilhelm Moberg, för en skuld som egentligen aldrig fanns, utan från början var tänkt som en tillgång för hela nationen. Fortfarande betalar Sverige och svenskarna på den ”skulden”, även om Guadelouperäntan efter omfattande kritik från 1983 bakades in i den övriga hovstaten, som höjdes med motsvarande belopp. På så vis gömdes den illa sedda Guaadelouperäntan undan för att glömmas och inte längre synas som enskild post hos Riksgäldskontoret. Men den finns där och mina beräkningar tyder på att det svenska folket fram till dags dato tvingats punga ut med mer än 65 miljoner kronor i Guadelouperänta till familjen Bernadotte, en summa som fortsätter att växa med 300 000 kronor varje år.

Det vore klädsamt av vår tids Bernadotte år 2014, på eget initiativ vid 200-års minnet av dessa händelser reducerar hovstaten med 300 000 kronor och därmed frånsäger sig den evighetskuld som den förste Bernadotten i Sverige genom svindleri och mutor lade som börda på det svenska folkets axlar.

Källor:
Finansutskottets betänkanden
En furstlig svindel, Sten Sjögren, Tidens förlag 1978.
Därför är jag republikan, Vilhelm Moberg, FiB förlag 1955.
Wikipedia

Inlägget Kungahuset svindlar oss på pengar dök först upp på Republikanska föreningen.