Dem som han inte gillade eller som stod emot honom röjde han ur vägen hänsynslöst, på det sätt som machiavelliska prinsar, på den tiden, gjorde runt om i hela Europa. Ett sådant påstående provocerar många svenskar, också bland mina närmaste vänner och bekanta. En hel del tycker att ”visserligen är argumenten för att bibehålla monarkin idag fjäderlätta” men att Gustav Vasa och andra kungar i alla fall förtjänar ett erkännande då de har skapat Sverige och dess historia, och att de har därigenom också skapat de enskilda svenskarnas personliga historia och gjort dem till de ”svenskar” som de är idag. De anser att de själva därför står i evig tacksamhetsskuld till Gustav Vasa och till de kungar som suttit på den svenska tronen efter honom.

Hur denna tacksamhet skall tolkas idag, när vi alla kan se hur Gustav Vasas efterföljare visar sin vilja att bygga ett nytt land och att dana en ny nation genom summariska avrättningar, halshuggning och pålning av fiendernas huvuden i den stat som de håller på att bygga, har jag svårt att förstå. Ja, vem vet: redan nu finns det en och annan italiensk historiker som säger att Mussolini gjorde mycket gott för Italien (han lät avliva ”bara” 31 000 motståndsmän) och att han är en del av deras historia som de också är stolta över.

Och jag tror inte heller att det helt saknas historiker som hävdar att Hitler och Stalin gjorde, trots allt det man anklagar dem för, mycket för sina länder och att de är en del av deras historia, som alla medborgare i Tyskland och Ryssland bör vara stolta över.

Det är tydligt att en och annan historiker vill koppla bort etiken från den historiska ”processen”, men kan man det? Är Mussolini, Hitler Stalin och Gustav Vasa bara barn av sin tid? Är det verkligen så att Gustav Vasa på grund av ”tidsandan” inte kunde inse att det var orätt att förtrycka, svika, bedra, tortera och lönnmörda?

Vasa-anhängarna ser historien som ett kontinuum där länder byggts upp och folksjälar formats av en ständigt pågående historisk process som i första hand prinsar, kungar och kejsare har planlagt och genomfört genom århundraden nästan ända fram till våra dagar. Det ser den historiska processen som något organiskt och förutbestämt. Något som bestäms av någon människas vilja och förmåga att göra upp en plan, ja rentav något som mera har med biologi och med särart att göra än med slump och tillfälligheter och politisk kamp. För mig finns samstämmigheten mellan de monarkiska och de fascistiska idéerna just i tron att en ”upplyst” man skall kunna tänka ut, genomföra och avgöra en hel nations framtida öde.

Mitt sätt att se den historiska ”processen” är radikalt annorlunda. För mig är historien uppdela i en tid då despoterna och rövarhövdingarna härskade och en tid då ”folket”, närt av demokratins förkämpars idéer, tvingade dem att dra sig tillbaka och att släppa fram de demokratiska friheterna och rättigheterna som vi åtnjuter idag i landet Sverige och i hela Västeuropa.

I övrigt anser jag att om rojalismen är förkastlig så är en förstockad nationalism är mera det. De som anser sig vara lycklig lottade för att Gustav Vasa & c:o ordnat så att de inte fötts till ”danskar” eller ”ryssar” utan till ”svenskar” är väldigt många. Jag själv håller dock med Zlatan Ibrahimovic som inför en landskamp mellan Danmark och Sverige sa utan att tveka att om hans mamma fött honom i Danmark och inte i Sverige så skulle han själv, just dagen för landskampen, haft en röd och inte en gul landslagströja på sig. Jag är säker att om de stolta ”svenskar”, som visar en så stark patriotiskt glöd, själva fötts i Danmark eller i Ryssland så skulle de idag vara lika stolta över sin ”danskhet” eller sin ”ryskhet”. Och tänk på alla ”danskar” som fötts i Skåne efter slaget vid Lund och freden i Roskilde…

Är jag stolt över Italiens historia? Kanske när jag tänker på alla de som efter den 8 augusti 1943 offrade sina liv i kampen mot nazifascisterna, och på alla de tiotusentals italienska soldater som hellre valde att bli avrättade och deporterade än att fortsätta kriga på nazifascisternas sida. Demokratikämpar är mina förebilder, mina systrar och bröder, var de än lever i världen.

Men prinsar, kungar och påvar (möjligen med något undantag för någon ovanligt klarsynt påve som Urban VIII som stod på indianernas sida i Sydamerika) har inte skapat min historia. Den har skapats av filosofer, konstnärer, vetenskapsmän, författare, vänner, demokratiskt tillsatta tänkare och lagstiftare, släktingar och till och med av människor som jag bara mött tillfälligt och framförallt av alla de människor som för mig uppenbarat betydelsen av de demokratiska värdena. Människor som fått mig att söka revidera och korrigera mina fördomar och att söka förändra och komplettera mina uppfattningar och mitt uppförande.

Idag har kungar och prinsar, drottningar och prinsessor i Sverige tvingats accepterat att bli förvandlade till barnalstrande marionetter ”pour l’amusemant du peuple” helt i händerna på SVT och skandalpressen, mot att de får ha kvar en del av det forna överflödet genom det frikostiga försörjningsstöd som staten ger dem.

Den som vill läsa om Gustav Vasas lumpenhet kan läsa Lars-Olof Larssons bok. Att en sådan svekfull man ska kallas landsfader och firas på nationaldagen är skandalöst i ett land som gärna vill kallas ”jämställdhetens förlovade land” och som ser sig som en fullbordad demokrati.

Inlägget Vem ”byggde” Sverige? dök först upp på Republikanska föreningen.

Den andra juni 1946 röstade 54,3 procent av italienarna bort monarkin som bland annat anklagades för att ha underlättat Mussolinis maktövertagande 1921 och den fascistiska Italiens inträde i andra världskriget. Italiens förste president var Luigi Einaudi 1847-1961. Einaudi tog 21 år gammal juridikexamen vid Universitetet i Turin där han så småningom blev professor. Han blev även professor vid universiteten i Turin och Milano. Han verkade också som debattör i Italiens ledande tidningar. 1943 flydde han undan fascisterna till Schweiz. Tillbaka i Italien efter krigets slut blev han vald till president 1948.

Den italienske presidenten väljs vart sjunde år och får sitta i högst två perioder. I presidentvalet deltar alla medlemmarna av parlamentet: deputerade kammare och senaten. Valet sker antigen vid de tre första omröstningarna med 2/3 majoritet eller, om ingen kandidat får majoritet då, vid ett fjärde val med enkel majoritet. Sergio Mattarella, Italiens senaste president, född 1942, valdes till sitt ämbete den 3 februari 2015 med nära på 2/3 av rösterna: 665 av 945.

Matarella utbildade sig till jurist i Rom och avslutade studierna med högsta betyg. Han har arbetat som adjungerad professor vid universitetet i Palermo med speciell inriktning på parlamentarisk rätt. Han blev medlem i DC (Italiens kristdemokrater) på Sicilien och blev så småningom parlamentledamot och minister i flera ministärer. Dock lämnade Mattarella det italienska KD i protest mot dess närmande till Berlusconis Forza Italia. Han anslöt sig slutligen till Partito Democratico under ledning av Romano Prodi. Mattarella blev föreslagen av de italienska socialdemokraterna till posten som president. När han nominerades var han domare i konstitutionsdomstolen.

Mattarella uppfattas som en vänsterkatolik och som en försvarare av den sekulära staten. Han har vid flera tillfällen stått i opposition mot högern till exempel när parlamentet, som var styrt av en centervänsterkoalition där hans eget parti ingick, tillät att Silvio Berlusconis tv-bolag gavs en dominerande ställning i etern. Han motsatte sig också valet av Berlusconis parti i PPE (europeiska folkpartiet). Mattarellas bror Piersanti Mattarella var en erkänd maffiabekämpare och president i den sicilianska regionsregeringen. Han blev mördad på gatan i Palermo av mafian 1980 och dog i sin brors Sergios armar. Mattarella fortsatte kampen mot mafian efter broderns död.

Mattarella tjänar cirka 230 000 euro/år. Han har självmant avstått från alla tidigare intjänade pensioner. Han åker ofta kollektivtrafik. Givetvis betalar han ur egen ficka när hans barn växer upp och när de gifter sig eller döps. Hans huvuduppgift, förutom att representera landet och att tillsätta eller att lösa parlamentet, är att vaka över konstitutionen. Han kan skicka tillbaka lagarna till parlamentet om han inte bedömer att de överensstämmer med den. Då lagarna inte anses överensstämma med konstitutionen skickas de till konstitutionsdomstolen som dömer efter en egen utredning. Presidenten kan bli avsatt och lagförd för högförrederi och brott mot konstitutionen men inte för handlingar som ingår i hans ordinarie arbete. Mattarella följer efter en mycket uppskattad president Giorgio Napolitano som avgick i början på 2015. Napolitano var en stark president som vid flera tillfällen tog ställning för migranterna, för de homosexuella och mot trängseln i de italienska fängelsen.

Presidentvalet i Italien skapar undantagslöst en vis polemik men kandidaterna föreslås alltid genom förhandlingar mellan partierna i parlamentet och i senaten. Vid val av Mattarella var det få som tvivlade att han skulle kunna sköta sin uppgift på ett kompetent och opartiskt sätt. Forza Italia röstade mot honom men detta berodde enligt partiets ledning inte på tvivel kring hans lämplighet utan på att regeringen och dess allierade inte velat diskutera tillräckligt kandidaturen av oppositionens kandidater. Överhuvud har de italienska presidenterna, med ett enda undantag, haft en hög kompetens och en grundlagd demokratisk och republikansk övertygelse. I ett land där politikerföraktet härskar har presidenten varit en respekterad gestalt.

Inlägget Sergio Mattarella – Italiens tolfte president dök först upp på Republikanska föreningen.

Turbulensen har inte lagt sig men Giorgio Napolitano, nu nästan nittio år gammal, orkar inte längre. Han har avgått, tagit sina utmärkelser och åkt hem till Vicolo dei Serpenti (”ormarnas gränd”) inte långt från sitt forna residens i Rom. Kvarterets barberare, slaktare med flera som haft honom och hans fru som kunder i alla år, är glada nu när paret är tillbaka hemma. På lördag eller söndag skall man hålla en kvartersfest för att fira det forna presidentparets återkomst.

Jag har följt Napolitano under hans nio år i ämbetet och tyckt att han varit en mycket klok man som utfört sitt arbete, att vaka över den italienska konstitutionen, med stor kompetens och stor opartiskhet. Nu blir jag förvånad över mig själv som inte har en aning om Napolitanos familjeförhållanden trots mitt intresse. Har han några barn? De har han säkert men jag själv kan inte minnas att ha hört eller läst något om dem. Har de gift sig? Möjligen men jag är säker på att den italienska staten inte har lagt en enda tusenlapp på att finansiera deras bröllop eller deras barns dop.

I Italien väljs presidenten för en sjuårsperiod av parlamentet. Den får sitta i högst två perioder vilket få väljer att göra. Den godkänner de lagar som parlamentet och senaten stiftar om den anser att de inte strider mot den italienska grundlagen. Om den inte anser det skickar de lagarna till konstitutionsdomstolen och tar ställning först efter domstolens utlåtande. Presidentvalet måste ske med 2/3 majoritet vid de första tre omröstningarna. Vid fjärde omröstningen med enkel majoritet.

De senaste tre presidenterna var före detta center-vänsterpolitiker. Nu vill flera partier i oppositionen att presidenten skall vara en person som inte har varit medlem i något politiskt parti. Helst en person med internationella meriter, till exempel en framstående teknokrat, någon med förflutet i en humanitär organisation eller en personlighet från kulturens värld. Man har till exempel föreslagit Mario Dragit, ECB-chefen, men han har omedelbart avböjt.

I Sverige har vi en monark som statschef. Spelar det någon roll? Kanske inte. Inför honom tvingas inte statsministern lämna tronsalen baklänges som Tony Blair tvingades göra fram tills för några år sedan i England.

Den svenske monarken är en leksak i händerna på ”svenska folket” som inte kan ha en särskilt stor självkänsla. Innerst inne måste han själv inse att han är, som människa, produkten av en konsekvent hjärntvätt från det han låg i vaggan. Det är just det faktum att monarken har tvingats avstå varje form av individualitet och personligt ansvar som den monarkistiske ”svensken” verkar sätta högt. Han är inte garant för någonting, bara en viljelös tjänare till den delen av folket i Sverige som inte inser det absurda i att tala om jämlikhet och fred och samtidigt hylla mordiska despoter, som till och med kallas landsfäder, och som i verkligheten är förebilder till dagens tyranner och terrorister.

Jag är född i ett land som gjort sig kvitt monarkin och valt en republikansk statsordning 1946 men har bott i Sverige i sextioett år. Jag håller högt idéerna från upplysningen och från den franska revolutionen (fast jag anser att Marseljäsen är en hymn som passar bättre för blodtörstiga krigshetsare än för sanna demokrater) och tycker också att Sverige lever upp till dessa idéer (jag tycker dock att ”svensken” skryter om sin förträfflighet när den påstår sig vara bäst på att leva efter dessa idéer). Därför tycker jag att det är absurt att man just i Sverige skall bevara en medeltida institution som syftar till att alienera ett halvt dussin svenska medborgare från födelsen.

Inlägget Hej då, herr president dök först upp på Republikanska föreningen.