Jag medger att en del presidenter har alldeles för mycket makt och att det är absurt att ge makten att starta krig och skicka iväg dödliga raketer åt en enda person. Nu vet jag inte riktigt vilken makt Putin och Trump förfogar över, men jag föreställer mig att ingen kan stoppa dem om de anser sig ha en anledning att trycka på den röda knappen. I Italien säger man att också fransmännen ger sina presidenter alldeles för mycket makt och att de egentligen är monarkister förklädda till republikaner. Nog finns det gott om presidenter som har givits absurt stora maktmedel och som kan bli farliga för sitt eget folk och för världen.

Jag förstår att människor i Sverige i stort sett är nöjda med att ha en ur politiskt, kulturellt och socialt hänseende fullständigt impotent statschef som inte kan göra en fluga förnär, utan som får nöja sig med att spela den roll av ledande underhållare och av levande ornament som den svenska grundlagen har tilldelat honom och hans familj. Själv känner jag mig trygg i vetskapen om att svenska politikers makt är begränsad och kontrollerad av flera demokratiska institutioner. Jag kan inte tänka mig att det finns, på den svenske statsministerns kontor, någon röd knapp som han allena har rätt att trycka på om han tycker att det passar. Ett republikanskt Sverige måste förstås bibehålla denna ordning.

Det har snart gått 50 år sedan den svenske monarken berövades ”rätten att allena styra riket”. Anledningen till att jag vill avskaffa monarkin är inte för att Carl Gustaf Bernadotte har för mycket makt. Det är för att jag anser att ett verkligt öppet och demokratiskt samhälle omöjligen kan acceptera att ens en enda av de egna medborgarna räknas till ett själlöst ornament av staten själv. Jag kan inte tänka mig att Annie Lööf, Ebba Busch Thor, Stefan Löfvén, Ulf Kristersson eller Jimmy Åkesson skulle vilja låta någon köpa deras medborgerliga rättigheter, inte ens för ett rejält försörjningsstöd på hundratals miljoner. Självklart förstår dessa politiker att de demokratiska rättigheterna som gäller i en öppen, liberal demokrati inte kan vara selektiva.

Självklart förstår de som vuxit upp i ”en av världens främsta demokratier” att Carl Gustaf Bernadotte & co inte kan stå över lagen och inte heller kan berövas sina medborgerliga rättigheter eller ges orimliga privilegier. Jag kan inte heller tänka mig något annat om våra politikers förmåga att förstå än att de själva aldrig skulle acceptera att ett av deras egna barn tvingades in i en bestämd trosuppfattning redan vid födseln. Att de låtsas som det regnar och dödar denna fråga genom en hycklande tystnad har dock sin förklaring.

Att det svenska politiska och kulturella etablissemanget håller fast vid monarkin är ganska förståeligt. Det behöver i sin propaganda en myt om att den svenska nationen har en flertusenårig sammanhängande historia. En myt som man tror tjänar till att hålla nationen enad och som man tror kan göra abstrakta begrepp som ”svenskheten” och ”de svenska värderingarna” förståeliga till och med för alla medborgare. En myt som gör Engelbrekt Engelbrektsson och Gustav Vasa, en notorisk och girig falskspelare, till landsfäder och till hjältar.

Pelagius av Asturien var en lika falsk ”historisk” person som används än idag för att vårda och bevara den spanska rojalismen och nationalismen. I England har man valt ut bland annat mördarna Henric VIII och Elisabeth I som landsfader och landsmoder. I Frankrike valde man en annan megaloman och patologisk krigshetsare som inte nöjde sig med att få vara bara kung: Napoleone Bonaparte. Andra kungahus har också hållit sig framme när det gäller att lura människor att tro att historien är ett kontinuum. Mussolini själv, som inte kallade sig kung men som likväl var det, tog ett rejält steg tillbaka i historien och utnämnde italienarna som direkt härstammande från de ädla trojanska hjältarna Anchises och Aeneas.

Jag undrar om de svenska ”kungligheterna”, som har historien i sitt eget vardagsrum, inser detta. Jag undrar om de ser att de är redskap i händerna på ett cyniskt politiskt, kulturellt och socialt etablissemang. Jag undrar om Carl Gustaf Bernadotte, och inte minst hans skärpta dotter, är tillfreds med att vara ornament uppbundna av atavistiska riter som för en vanlig frihetsälskande svensk borde kännas kvävande. Jag undrar om miljonerna verkligen motväger det utanförskap som människor som ständigt blir tillsagda att inte ha åsikter och som inte ens får tro på det de vill måste känna. För mig är min personliga integritet och värdighet tätt sammankopplad med mitt behov att känna mig så fri och oberoende som mitt samvete kräver. Eller kanske är det bara jag som tänker så. De själva kanske stortrivs med hur de har det. De själva har kanske blivit fullständigt alienerade och funnit sig tillrätta i sin roll som statsmarionetter.

Inlägget Monarkin – en statlig teater dök först upp på Republikanska föreningen.

– Vi i Republikanska föreningen vill föreslå Vänsterpartiets kongress att fastställa ett krav om att partiet efter valet i höst enbart stödjer eller ingår i en regering som tillsätter en statlig utredning om införandet av republik. För vi utgår ifrån att partiet tar denna demokratifråga på största allvar, säger Anna Steele, vice ordförande för Republikanska föreningen.

Den senaste stora grundlagsutredningen tillsattes av den dåvarande socialdemokratiska regeringen år 2004. Kommittén lämnade sin slutrapport i december 2008, och utredningen låg till grund för grundlagsreformen 2010. Även om kommittén fick ett stort spelrum att behandla frågor rörande att fördjupa det svenska folkstyret så hade de samtidigt fått den tydliga begränsningen att Sverige skulle förbli en monarki.

– I eventuella regeringsförhandlingar efter valet bör Vänsterpartiet ställa ett tydligt krav om en ny grundlagsutredning, som denna gång enbart kan handla om att Sverige ska bli en republik. Det gäller en viktig demokratisk fråga, säger Magnus Simonsson, generalsekreterare för Republikanska föreningen.

Inlägget Vänsterpartiet bör kräva en republikutredning dök först upp på Republikanska föreningen.

Vid Republikanska föreningens kongress 2013 påmindes jag om den där frasen när jag lyssnade till paneldebatten mellan Mats Lindberg, professor i statsvetenskap vid Örebro universitet och Mats Einarsson, huvudförfattare till författningsförslaget ”… bara ett penndrag”. Lindberg, som anförde idén om ett statschefslöst statsskick, poängterade att 1974 års grundlagsreform byggde på en anpassning till verklighetens Sverige. Dåvarande regeringsform, som fastställdes 1809 inleddes med formuleringen ”Sveriges rike skall styras af en konung och vara ett arfrike med den successionsordning för en afliden konungs manliga efterkommande, som af riksens ständer fastställd varder.” Denna formulering hade sedan parlamentarismens intåg i det svenska statsskicket 1917 kommit att bli obsolet varför regeringsformen skrevs om till att istället börja med formuleringen ”All [offentlig] makt i Sverige utgår från folket”. Ordet offentlig tillkom först långt senare.

Som svar på en åhörarfråga berättade Lindberg att han inte trodde att monarkin skulle upplösas vid en viss tidpunkt utan att tiden skulle mala ner monarkin, vilket fick mig att tyst ifrågasätta vilken ambitionsnivå vi som republikaner ska ha i vår strävan efter republik? Olof Palme anförde redan 1972 att ”[I] denna fullständigt nya författning ingår ett grundlagsfästande av parlamentarismen, vilket är ett stort steg mot införande av republik – sedan är det bara ett penndrag.” Palme lyfte författningsändringen som ett rättesnöre som vi skulle förhålla oss till – vilket det inte var. Det var helt enkelt en omskrivning av hur vårt statsskick i realiteten redan var utformat. Efter nästan 60 år ansåg Palme att steget mot en republik bara låg ett penndrag bort. Om vi som republikaner 40 år efter Palmes tal fortfarande inte vågar omfamna frågan om en tidssatt övergång till republik lär det där penndraget bli en runskrift för vår eftervärld. Framtida generationer lär ifrågasätta vad vi egentligen gjorde när möjligheten låg i våra händer.

Vi kan ha många åsikter om republikens utformning och om behovet av att en gång för alla formalisera den republik vi redan lever i. Men för mig som hängiven republikan är den i särklass viktigaste frågan den som sällan lyfts i debatten. Vilken grund bygger vårt statsskick på? För mig personligen innebär det att ständigt ifrågasätta om vi ska stifta lagar i syfte att följa dem eller revidera lagar efter hur vi lever? Att i grundlagen befästa att Sverige är en republik är ett absolut måste men det måste samtidigt bli den sista kvittobaserade grundlagsförändring som riksdagen stiftar. Grundlagen ska vara vårt rättesnöre, inte just ett kvitto på något som redan existerar.

Lindbergs argumentation är spännande – den vitaliserar den republikanska debatten. Men jag ber alla hängivna republikaner att inte fastna i den smått filosofiska inställningen ”tiden-löser-det-här-problemet” för då kommer det författningsmässiga penndraget att skrivas in i historieböckerna som ett av republikens största misslyckanden.

Kristofer Gisslén,
jurist

Inlägget Vilken grund bygger vårt statsskick på? dök först upp på Republikanska föreningen.

Fyrtioett år senare väntar vi fortfarande på penndraget. Republikanska föreningen tog därför ett initiativ och har med en utredning lagt förslag till en svensk republikansk författning. Den presenterades i februari i år. Var och en kan hämta hem den från föreningens hemsida. Titeln är just ….bara ett penndrag. Förslaget kommer lägligt när statsskicket alltmer ifrågasätts, Republikanska föreningens medlemstal ökar och stödet för monarkin minskar i folkopinionen.

Det är inte särskilt stora förändringar av grundlagen som krävs för att ersätta monarkin med en demokratiskt vald statschef. De två varianter av republikansk författning som presenteras – folkvald respektive riksdagsvald president – innebär ändringar i 21 av regeringsformens 175 paragrafer.

Ett tjugotal sidor utgörs av en historisk exposé över kungamakt, demokratin och relationerna mellan monarken och riksdag/regering. Från arvkungadöme till konstitutionell plym är rubriken. Sedan ges några exempel på monarkiska och republikanska statsskick i olika länder. Republikanska författningar kan vara antingen presidentiella, där den exekutiva makten ligger hos presidenten (expelvis USA, Brasilien), parlamentariska, där presidenten i huvudsak har ceremoniella uppgifter (exempelvis Tyskland, Polen) eller semipresidentiella, där den exekutiva makten delas mellan president och regering (exempelvis Portugal, Ryssland, Frankrike). Av FN:s 193 medlemsstater är 43 monarkier och 150 republiker. I några få stater har monarken betydande exekutiva befogenheter, till exempel Brunei och Saudiarabien. Den enda europeiska stat, förutom Vatikanstaten, där monarken spelar en aktiv politisk roll är Liechtenstein. Under 1900-talet har140 monarkier övergått till någon form av republik. I ett fåtal länder har monarkin restaurerats: Spanien, Kambodja.

Förutom en detaljerad beskrivning av den svenska monarkin idag och hovets organisation finns en kritisk analys av argumenten för monarkin. Utredningen finner inga övertygande positiva argument för monarkin som statsskick. ”Om vi sätter tilltro till demokrati och rationalitet talar allt för att monarkins förutsättningar att överleva i längden är begränsade.” Olika argument för monarki (historiska, kompetensen, nationsföreträdaren, ekonomi, demokrati, folkstödet, dörröppnaren) bemöts sakligt och grundligt.

Utredningens förslag innehåller två alternativ. Ett där presidenten utses av riksdagen och ett där presidenten utses av medborgarna i fria, allmänna och hemliga val. I det första fallet utgår man från folksuveränitetsprincipen det vill säga det finns ingen legitim politisk makt över eller konkurrerande med riksdagen. För direktval av president talar framför allt den starkare demokratiska legitimiteten för ämbetet. I båda alternativen föreslås majoritetsval det vill säga om ingen vid ett val uppnår 50 procent av rösterna genomförs nytt val mellan de två kandidater som fått flest röster. Ämbetsperioden föreslås bli sex år. Presidenten föreslås överta talmannens uppgifter vid regeringsbildning. Till skillnad från kungahuset blir presidenten föremål för samma konstitutionella granskning som övriga politiska organ och dessutom åtalbar i domstol. Utredningen föreslår att övergången till republik föregås av en folkomröstning i frågan.

Inlägget En bra, övertygande och saklig utredning dök först upp på Republikanska föreningen.

Det saknas ett konstitutionellt grepp i Sverige, vi talar aldrig om vår grundlag, vår konstitution, i den inhemska debatten. Detta är ett mycket stort politiskt handikapp, eftersom få inser vad som ligger till grund för vår demokrati och vad som hänt med den under de senaste 100 åren. Vi tar demokrati allt för givet i Sverige.

När kungahuset tappade sina sista officiella statsmannafunktioner i samband med grundlagsändringen 1974 stärktes istället statsministerns makt i Sverige. Idag har vi en av de starkaste statsministersämbeten i världen, tillsammans med t ex monarkin Storbritannien. Vi saknar de facto en statschef, en konstitutionell motpol mot statsministern och regeringen. Det är statsministern som styr.

Orsaken till att ingen reagerar på detta är att vi i Sverige inte haft några konstitutionella kriser som ställt problematiken på sin spets. Ingen partikonstellation har heller haft så stor majoritet, inte ens Socialdemokraterna, att en statsminister sett möjligheten att springa sta med sin makt. En del statsministrar har varit ganska enväldiga av sig, som Olof Palme och Göran Persson, men det har i första hand drabbat deras egna kabinett.

Vi saknar en statschef i Sverige, vårt substitut är en märklig hybrid, uppkommen ur en urgammal, despotisk historik, omstöpt till en modern demokrati, maktlös enligt grundlagen, men som likt förbannat tar mycket plats ändå. Det finns ingen monarkist i dagen Sverige som skulle våga ta kungahuset längre än så här, det vore ett brott mot vår demokrati, det är vi alla överens om. Men är vi då överens om en obefintlig statschef, att betala för pomp och gala som inte står i relation till denna impotens?

Jag vill ha en statschef som är en reell motpol till regeringsmakten, en president som politiskt bollplank, någon som har en åsikt, en agenda, en politisk vilja. Det skall vara en president vald av folket, inte av riksdagen, därför en stark president. Presidenten skall sitta i det f.d. kungliga slottet och dennes arbete skall kosta avsevärt mer än den gamle monarkens (så det argumentet är oväsentligt), eftersom min president har makt, all den makt som kungen vare sig kan eller tillåts inneha.

Detta är essensen i problematiken, vi har en konstitutionell kris i Sverige, vår statschef, liksom kejsaren i sagan, saknar kläder på kroppen.

Inlägget Republiken och konstitutionen är kung dök först upp på Republikanska föreningen.

I motion 1998/99:K259 har vi utvecklat de principiella argumenten mot monarkin och för republiken. I motion 2000/01:K257 har vi analyserat och kritiserat de argument som kan tänkas för monarkin som statsskick. I denna motion vill vi föra vidare diskussionen om statsskicket genom att skissera hur den svenska republiken konkret skulle kunna utformas.

I Regeringsformen används ordet ”konungen” på endast fem ställen (1 och 5 kap.). I övrigt används beteckningen ”statschefen”. Att avskaffa monarkin kräver alltså inga stora förändringar av grundlagens text. (Successionsordningen kan ju upphävas i sin helhet). Inte desto mindre kräver införandet av republik att vi tar ställning till ett antal frågor som hänger samman med statsskicket och statschefens funktion.

Val av statschef

Först och främst måste formerna för val av statschef bestämmas. Här kan två skilda principer tänkas. Antingen väljs statschefen av riksdagen, såsom till exempel talmannen utses, eller så utses statschefen av folket. I det senare fallet kan man tänka sig antingen ett direktval, som i Finland, Frankrike och många andra länder, eller ett indirekt val via elektorer, som i det tidigare finska valsättet.

Vilket valsätt som skall väljas avgörs främst av vilken funktion statschefen är tänkt att ha. I ett presidentstyre av amerikansk modell, där statschefen också är regeringschef och idén om maktdelning och maktbalansering är en hörnsten, är en modell med direkt, folkligt val av president naturlig. En sådan författning skulle dock innebära ett brott med vårt lands konstitutionella traditioner och ett upphävande av parlamentarismen som grundläggande princip. Vänsterpartiet menar att folksuveränitetens princip, uttryckt genom den centrala folkrepresentationens (riksdagens) odelade lagstiftningsmakt och exekutivens (regeringens) beroende av och ansvar inför de folkvalda, skall försvaras och fördjupas. Mot den bakgrunden vore det olyckligt att införa en politisk instans som genom en egen väljarbas ges en självständig potentiell makt och därmed kan komma i konflikt med såväl riksdagen som regeringsmakten.

Vänsterpartiet menar att statschefen även i en republik framför allt bör ha representativa funktioner och att statschefen därför bör utses av riksdagen.

Talmannen som statschef?

Såväl Vänsterpartiet som andra republikaner har framkastat tanken att ett enkelt sätt att införa republik vore att helt enkelt göra talmannen till statschef. Det är en elegant lösning som understryker statschefsämbetets formella karaktär. Men även en statschef utan formell politisk roll kommer att ha tämligen omfattande representativa uppgifter, uppgifter som dessutom är andra än de representativa uppgifter som tillkommer talmannen. Om talmannen också skall vara statschef skulle det bli nödvändigt att hennes uppgifter som talman till största delen överfördes till de vice talmännen. Vi menar att det vore olyckligt och dessutom skapa oklarhet om de olika rollerna och förordar därför att funktionen som statschef särskiljs från uppgiften som talman.

Valbarhet och nominering av kandidater vid val av statschef

Det kan förefalla naturligt, då riksdagen väljer statschef, att nomineringsförfarandet blir detsamma som gäller för andra uppdrag inom riksdagen. Det skulle innebära att kandidater nomineras av ledamöterna via partigrupperna och att valet bereds av valberedningen.

Vilka medborgare skall vara valbara? Vi menar att en mycket vid krets av personer bör kunna komma i fråga och att man till exempel inte skall föreskriva att statschefen endast kan väljas bland riksdagens ledamöter. Till skillnad från talmansuppdraget är uppdraget som statschef helt och hållet externt i förhållande till riksdagen. Vi menar att samma valbarhetsregler som för statsministern bör gälla (med tillägget att statschefen inte samtidigt kan vara statsråd).

Vem skall kunna nominera? En lösning är att stadga att nomineringsrätten endast tillkommer riksdagens ledamöter. Det är en konstitutionellt logisk modell, men vi vill ändå framkasta en annan möjlighet, nämligen att låta medborgarna nominera kandidater till statschefsvalet. Även om statschefen inte ges någon aktiv politisk roll, så är hennes ämbete av största betydelse och statschefens möjligheter att fungera i sin representativa roll bygger inte minst på den folkliga förankring ämbetet har.

En sådan modell bör kombineras med regler som begränsar antalet kandidater till en rimlig nivå, samtidigt som olika opinioner ges reell möjlighet att avspeglas i de kandidater som riksdagen har att ta ställning till. Lämpligen kan nomineringsrätten ges dels till de politiska partier som är representerade i riksdagen, dels till nomineringsgrupper av medborgare som vill föra fram kandidater. Sådana nomineringsgrupper skall inte vara allt för svåra att bilda, men ett minsta antal ?medlemmar? ? namnunderskrifter ? bör fastställas.

Valsätt

Eftersom bara en person skall väljas kan det inte bli fråga om proportionella val enligt RO 7 kap. 4§. Man kan anta att det i de flesta fall står helt klart vilken kandidat som har möjlighet att få majoritetens stöd och att valet därför genomförs med acklamation med endast en kandidat. Det skulle dock innebära en ur demokratisynpunkt betänklig antiklimax i det fall en folklig nomineringsprocess och livlig offentlig debatt föregått valet. Därför menar vi att valet alltid skall genomföras slutet och att det skall genomföras i två steg, där alla nominerade kandidater deltar i det första steget och de två kandidater som fått flest röster i det andra steget. Den som i andra valomgången fått mer än hälften av de avgivna rösterna ? med bortseende från blanka röster ? skall anses vald.

Med en sådan modell blir det mer intressant att föra fram och bedriva kampanj även för kandidater som inte självklart kommer att väljas och det skapas förutsättningar för ett bredare folkligt engagemang. Och mer än så ? vi vänder faktiskt på den demokratiska processen. I stället för att partier och riksdagskandidater som i den ordinarie valkampanjen försöker övertyga folket, så kan det bli folket som i valkampanjen inför val av statschef försöker övertyga riksdagsledamöterna. Ett sådant omvänt perspektiv vore måhända inte ovälkommet ur demokratisk synpunkt.

Statschefens funktioner

Med införandet av ett demokratiskt valsätt vid tillsättande av statschef faller de principiella invändningar som kan göras mot de politiska funktioner som fortfarande är knutna till statschefen i dagens monarki: ordförandeskapet i Utrikesnämnden, öppnandet av riksmötet, konselj med regeringen vid regeringsskifte och ?vid behov?. Även om fasthållandet av det parlamentariska systemet förhindrar att statschefen ges en aktiv politisk roll, så kan en demokratiskt vald statschef tillåtas både politiska funktioner och i begränsad utsträckning en roll i den politiska debatten, något som är omöjligt att acceptera i en monarki.

Statschefens representativa roll kräver självfallet att hon är väl informerad om Sveriges utrikespolitiska ståndpunkter, om regeringens och riksdagens arbete och om den allmänna politiska situationen i landet. Vi ser därför inga vägande skäl att inskränka de funktioner som i dag tillkommer konungen. Eventuellt bör de till och med utvidgas, till exempel genom att regelbundna överläggningar sker, inte bara med statsministern och regeringen, utan också med de folkvalda, i plenum, representerade av talmannen eller på annat sätt.

Ytterligare en förändring, som inte längre möter några principiella hinder, vore att ge statschefen en aktiv roll vid regeringsbildningen. Här menar vi dock att den nuvarande modellen, med talmannen i denna roll, bör bibehållas eftersom den understryker regeringens direkta förhållande till riksdagen och därmed den parlamentariska principen.

Immunitet

I den gällande författningen ges konungen en rättslig immunitet som principiellt skiljer sig från den begränsade immunitet som gäller riksdagsledamöter. Den senare avser endast ?yttranden och gärningar under utövandet av uppdraget? och kan dessutom upphävas av riksdagen enligt särskilda regler (RF 4 kap. 8§). Motivet för immuniteten är att förhindra att juridiska och polisiära maktmedel missbrukas i politiska syften. Med konungens immunitet förhåller det sig annorlunda. Håkan Strömberg skriver i Sveriges författning (Stockholm 1999): ?(?) en monark tänkes inneha sitt ämbete antingen med ett slags privaträttslig grund (på grund av arv) eller i kraft av ett gudomligt uppdrag (obs uttrycket ?med Guds nåde?, som tidigare användes i den svenska konungens titel). Ett uttryck för detta betraktelsesätt är, att en monark inte kan ställas till ansvar för sina handlingar, medan en president i många länder kan avsättas på grund av ämbetsfel.? (s. 50). Konungen är personligen immun mot rättsliga åtgärder, medan en demokratiskt vald statschef kan bara ha en begränsad immunitet i denna funktion. Härvidlag torde liknande regler som i dag gäller för riksdagsledamöter kunna användas.

Mandatperiod

Statschefen bör väljas på en begränsad period, inte för livstid. Frågan är hur lång denna period bör vara. Om, som vi förordar, statschefen väljs av riksdagen skulle en mandatperiod som sammanfaller med folkrepresentationens, i Sveriges fall alltså fyra år, ytterligare understryka statschefens demokratiska ansvarighet. Vid en förändrad sammansättning av riksdagen skulle det också kunna få genomslag i valet av statschef. Därmed är det alltid klart att statschefen åtnjuter de folkvaldas förtroende och man undviker en situation där ett artikulerat, men ej formellt, misstroende från riksdagens sida allvarligt skulle kunna försvåra statschefens möjlighet att fullgöra sina uppgifter. Detta argument försvagas dock i samma grad som statschefens roll begränsas till representativa uppgifter.

Mot en kort mandatperiod talar, för Vänsterpartiets del, ambitionen att skydda folksuveränitetsprincipen och undvika maktkonkurrens mellan de centrala statsorganen. En kort mandatperiod ger en starkare demokratisk legitimitet och därmed utökas också det område inom vilken statschefen legitimt kan utöva politisk makt. Vår slutsats blir att en statschef med i huvudsak representativa funktioner, låt vara inte med nödvändighet fullt så begränsade som de måste vara i en monarki, med fördel kan väljas för en längre mandatperiod, förslagsvis åtta eller tolv år. Vi ser heller inga tunga skäl att införa begränsningar i möjligheten till omval.

Ersättare för statschefen

Med en riksdagsvald statschef finns inte behov av en permanent ersättare (vice statschef). Vid statschefens frånfälle eller avgång kan riksdagen relativt snabbt utse ny statschef. Även om det offentliga nomineringsförfarande som ovan skisserats tillämpas, torde tiden inte behöva bli orimligt lång. Möjligen kan särskilda, förenklade regler för nominering tillämpas då extraval av statschef skall genomföras. I så fall bör extravalet bara avse tiden fram till utgången av den ursprungliga mandatperioden.

Som tillförordnad statschef fram till dess ny statschef utsetts bör talmannen, och i hennes ställe de vice talmännen, fungera.

Benämning m.m.

I debatten har framkastats tanken att man som en kompromiss skulle låta välja statschef, men benämna denne konung eller drottning, dvs. ett slags återinförande av medeltidens valkungadöme i mer demokratiska former. Vi finner inte argumenten för en sådan lösning särskilt övertygande. Benämningarna konung och drottning är och förblir oupplösligt förknippade med ett odemokratiskt statsskick och vi tror inte att monarkisterna, trots denna koppling, låter sig nöja med en slags låtsaskung. Den irrationella magi som utgör monarkins enda källa till legitimitet sitter självfallet inte i benämningen, utan kräver betydligt mer av otidsenliga arrangemang för att kunna upprätthållas, inte minst den ärftliga tronföljden.

Ett annat alternativ är att ta upp den gamla titeln riksföreståndare (som fortfarande finns kvar som benämning på en av riksdagen utsedd tillfällig statschef i händelse av kungahusets utdöende). Vänsterpartiet finner inte heller detta alternativ särskilt tilltalande, lika lite som andra ålderdomliga beteckningar på höga herrar (drott, hövding, tsar, riksmarskalk, sultan, emir).

I detta fall menar vi att enklast är bäst. Den svenska statschefen bör i en republik kallas president.

Ytterligare en fråga, måhända av smärre konstitutionell vikt, är frågan om statsvapnet, som ju i dag även är konungens personliga vapen (lagen (1998:268) om Sveriges rikes vapen). Vi menar att vid en övergång till republik bör det nuvarande, med monarkin förknippade statsvapnet ersättas av ett nytt och detta bör inte samtidigt vara statschefens personliga vapen. Om det befinns angeläget att upprätthålla den kulturella tradition som heraldiken trots allt utgör kan det finnas skäl att se närmare på den irländska modellen, där varje president får sin egen, individuellt utformade vapensköld uppsatt vid sin avgång.

Genomförandet

Det huvudsakliga argumentet mot införande av republik från dem som principiellt är för republik brukar vara hänvisningen till folkviljan. Svenska folket antas till övervägande delen vara för monarkin, varför riksdagsmotioner om republik kan avslås även av partier med republikkravet inskrivet i partiprogrammet. Det var i och för sig svårt att upptäcka motsvarande omsorg om folkviljan när andra, betydligt mer kännbara, men ?nödvändiga?, beslut om nedskärningar skulle fattas under 90-talet, men det vore oss främmande att ta denna inkonsekvens till intäkt för att fatta ett principiellt viktigt beslut om grunderna för vår författning utan en föregående allmän debatt och folklig förankring.

Därför bör regeringen, på grundval av denna motion och som utgångspunkt för en fortsatt samhällsdebatt, låta utarbeta ett konkret förslag till republikansk författning samt föreslå former för dess införande. Ett sådant förslag bör göras till en del av en bred demokratisk process, där alla republikanska partier och andra republikanska organisationer ges tillfälle att förklara och försvara sin ståndpunkt. Vi är övertygade om att en sådan diskussion bara kan gynna en fortsatt demokratisering och modernisering av vår författning och riksdagen bör senare överväga att ställa frågan under folkets prövning i en folkomröstning.

Det innebär att det torde vara fullt möjligt för alla de riksdagsledamöter som är republikaner ”i princip”, men som av det ena eller andra skälet inte är beredda att i dag fatta beslut om monarkins omedelbara avskaffande, att bifalla denna motion och därmed bidra till frågans framtida lösning.

Inlägget ”Utkast till republikansk författning” dök först upp på Republikanska föreningen.