Två medlemmar i föreningen har i en utredning föreslagit att i Regeringsformen 74 ändra alla ställen där ordet Konungen förekommer till ordet President. Därigenom får presidenten en lika obetydlig och oväsentlig uppgift som konungen har idag och förändringen har inte lett till någon förändring i demokratisk riktning. Det enda Föreningen åstadkommit är att visa att uppfattningen att Sverige är en Monarki bara är en fasad. Att förändra författningen till en demokratiskt styrd Republik kräver en helt ny författning – det är alltså inte tillräckligt att byta ut Konungen mot en President.

I uppgiften att skapa en republik är avskaffandet av monarkin inte ens en detalj. Mig veterligen finns det bara två typer av monarki, den absoluta och den konstitutionella. Ingen av dessa passar in på Sverige. Sverige är alltså ingen monarki i första taget, vilket innebär att ett avskaffande inte bör vara av första prioritet i vidare demokratisering av Sveriges statsskick. Istället menar jag att problemen med Sveriges författning är djupare än huruvida statschefen benämns som Konung eller President.

Demokrati är absolut grundläggande för ett statsskick som respekterar individen. Demokrati är däremot i sig inget statsskick utan ett styrelsesätt. Den vanligast och allmänt accepterade definitionen är den formulerad av FN:s Human Rights Council, som bland annat understryker vikten av rättsstatsprincipen (rule of law). Det är inte seriöst av någon att säga att Sverige är en demokrati enligt vems som helst tyckande, utan att basera det på huruvida vår konstitution uppfyller internationella standarddefinitioner av demokratibegreppet.

För att uppfylla rättsstatsprincipen måste varje nation skaffa sig en författning, eller konstitution, i vilken det tydligt framgår hur makten är fördelad och skall utövas. I Sverige består konstitutionen av en serie grundlagar: Regeringsformen, Successionsordningen, Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. (Successionsordningen är för övrigt ett märkligt dokument som torde bryta mot allmän lag. Prinsar och prinsessors barn får inte gifta sig annat än med tillstånd av Stefan Löfven. Gör de det så förlorar eventuella barn sina apanage som tronföljare. Kungen måste dessutom bekänna sig till Augsburgska Trosbekännelsen som bland mycket annat uppmanar Konungen att vara misstänksam mot muselmaner.)

Regeringsformen 74 är Sveriges författning och en författning skall vara det regelverk som bestämmer hur Sverige skall styras och vilka befogenheter som olika befattningshavare skall ha och med vilken behörighet de får dessa befogenheter.

Enligt Regeringsformen 74 har Sverige ett representativt och parlamentariskt statsskick och kommunal självstyrelse. Denna formulering är lika intetsägande som paragrafen om att kungen är statschef. Det är författningen som skall definiera det parlamentariska statsskicket och den kommunala självstyrelsen. RF74 säger att Riksdagen är folkets främsta företrädare. Regeringen styr riket. Vem bestämmer då? När och hur skall en regeringsbildare utses? Det skall Riksdagen bestämma och talmannen skall rimligtvis vara neutral och någon praxis skall inte finnas. Lagen skall gälla – som jag nämnt ovan är rättsstatsprincipen en grundläggande del av ett demokratiskt styrelsesätt.

Maktdelning är ett villkor för en demokratisk regering. Maktdelning kräver en fungerande statschef med en för statschef normala befogenheter och behörighet genom att vara vald av folket. Men det finns ingenstans i Regeringsformen något som säger att Sverige skall vara demokratiskt och dess styrelsesätt skall vara demokrati.

Särskilt kritiskt är förhållandet till Rättsstaten. Det är särskilt stötande att en partipolitiskt vald statsminister skall ha utnämningsmakten av domare. (Särskilt nu då statsministern tidigare var ordförande för den del av fackföreningsrörelsen som betraktar Socialdemokratiska Partiet som en systerorganisation – jäv?).

Sveriges författning och därmed regler för nationens styrelse är för en amatör märkvärdig och för professionen ointressant. Att då Republikanska föreningen förhåller sig ointresserad av Sveriges verkliga problem beklagar jag. Särskilt som Föreningen nyligen presenterat en utredning om Kungahusets förvaltning och finansiering. Den utredningen visar att Sverige inte är en monarki och att Kungahusets förhållande till den svenska staten är komplicerat och omotiverat. Jag tror inte att Kungahuset som institution någon stans nämns i Regeringsformen. Istället hänger allt på Successionsordningen och släktskapet till Fursten av Ponte Corvo, som för övrigt var en liberal person och en föregångare till den demokratiska konstitutionella monarki som byttes ut mot en oprofessionell författning 1974. Var fanns oppositionen då? Är det för tidigt att historiskt och juridiskt granska Regeringsformen 74?

Republikanska föreningens mål borde helt enkelt vara att skaffa Sverige en demokratisk författning.

Per Kjellén

Inlägget Ge Sverige en demokratisk författning dök först upp på Republikanska föreningen.

I motion 1998/99:K259 har vi utvecklat de principiella argumenten mot monarkin och för republiken. I motion 2000/01:K257 har vi analyserat och kritiserat de argument som kan tänkas för monarkin som statsskick. I denna motion vill vi föra vidare diskussionen om statsskicket genom att skissera hur den svenska republiken konkret skulle kunna utformas.

I Regeringsformen används ordet ”konungen” på endast fem ställen (1 och 5 kap.). I övrigt används beteckningen ”statschefen”. Att avskaffa monarkin kräver alltså inga stora förändringar av grundlagens text. (Successionsordningen kan ju upphävas i sin helhet). Inte desto mindre kräver införandet av republik att vi tar ställning till ett antal frågor som hänger samman med statsskicket och statschefens funktion.

Val av statschef

Först och främst måste formerna för val av statschef bestämmas. Här kan två skilda principer tänkas. Antingen väljs statschefen av riksdagen, såsom till exempel talmannen utses, eller så utses statschefen av folket. I det senare fallet kan man tänka sig antingen ett direktval, som i Finland, Frankrike och många andra länder, eller ett indirekt val via elektorer, som i det tidigare finska valsättet.

Vilket valsätt som skall väljas avgörs främst av vilken funktion statschefen är tänkt att ha. I ett presidentstyre av amerikansk modell, där statschefen också är regeringschef och idén om maktdelning och maktbalansering är en hörnsten, är en modell med direkt, folkligt val av president naturlig. En sådan författning skulle dock innebära ett brott med vårt lands konstitutionella traditioner och ett upphävande av parlamentarismen som grundläggande princip. Vänsterpartiet menar att folksuveränitetens princip, uttryckt genom den centrala folkrepresentationens (riksdagens) odelade lagstiftningsmakt och exekutivens (regeringens) beroende av och ansvar inför de folkvalda, skall försvaras och fördjupas. Mot den bakgrunden vore det olyckligt att införa en politisk instans som genom en egen väljarbas ges en självständig potentiell makt och därmed kan komma i konflikt med såväl riksdagen som regeringsmakten.

Vänsterpartiet menar att statschefen även i en republik framför allt bör ha representativa funktioner och att statschefen därför bör utses av riksdagen.

Talmannen som statschef?

Såväl Vänsterpartiet som andra republikaner har framkastat tanken att ett enkelt sätt att införa republik vore att helt enkelt göra talmannen till statschef. Det är en elegant lösning som understryker statschefsämbetets formella karaktär. Men även en statschef utan formell politisk roll kommer att ha tämligen omfattande representativa uppgifter, uppgifter som dessutom är andra än de representativa uppgifter som tillkommer talmannen. Om talmannen också skall vara statschef skulle det bli nödvändigt att hennes uppgifter som talman till största delen överfördes till de vice talmännen. Vi menar att det vore olyckligt och dessutom skapa oklarhet om de olika rollerna och förordar därför att funktionen som statschef särskiljs från uppgiften som talman.

Valbarhet och nominering av kandidater vid val av statschef

Det kan förefalla naturligt, då riksdagen väljer statschef, att nomineringsförfarandet blir detsamma som gäller för andra uppdrag inom riksdagen. Det skulle innebära att kandidater nomineras av ledamöterna via partigrupperna och att valet bereds av valberedningen.

Vilka medborgare skall vara valbara? Vi menar att en mycket vid krets av personer bör kunna komma i fråga och att man till exempel inte skall föreskriva att statschefen endast kan väljas bland riksdagens ledamöter. Till skillnad från talmansuppdraget är uppdraget som statschef helt och hållet externt i förhållande till riksdagen. Vi menar att samma valbarhetsregler som för statsministern bör gälla (med tillägget att statschefen inte samtidigt kan vara statsråd).

Vem skall kunna nominera? En lösning är att stadga att nomineringsrätten endast tillkommer riksdagens ledamöter. Det är en konstitutionellt logisk modell, men vi vill ändå framkasta en annan möjlighet, nämligen att låta medborgarna nominera kandidater till statschefsvalet. Även om statschefen inte ges någon aktiv politisk roll, så är hennes ämbete av största betydelse och statschefens möjligheter att fungera i sin representativa roll bygger inte minst på den folkliga förankring ämbetet har.

En sådan modell bör kombineras med regler som begränsar antalet kandidater till en rimlig nivå, samtidigt som olika opinioner ges reell möjlighet att avspeglas i de kandidater som riksdagen har att ta ställning till. Lämpligen kan nomineringsrätten ges dels till de politiska partier som är representerade i riksdagen, dels till nomineringsgrupper av medborgare som vill föra fram kandidater. Sådana nomineringsgrupper skall inte vara allt för svåra att bilda, men ett minsta antal ?medlemmar? ? namnunderskrifter ? bör fastställas.

Valsätt

Eftersom bara en person skall väljas kan det inte bli fråga om proportionella val enligt RO 7 kap. 4§. Man kan anta att det i de flesta fall står helt klart vilken kandidat som har möjlighet att få majoritetens stöd och att valet därför genomförs med acklamation med endast en kandidat. Det skulle dock innebära en ur demokratisynpunkt betänklig antiklimax i det fall en folklig nomineringsprocess och livlig offentlig debatt föregått valet. Därför menar vi att valet alltid skall genomföras slutet och att det skall genomföras i två steg, där alla nominerade kandidater deltar i det första steget och de två kandidater som fått flest röster i det andra steget. Den som i andra valomgången fått mer än hälften av de avgivna rösterna ? med bortseende från blanka röster ? skall anses vald.

Med en sådan modell blir det mer intressant att föra fram och bedriva kampanj även för kandidater som inte självklart kommer att väljas och det skapas förutsättningar för ett bredare folkligt engagemang. Och mer än så ? vi vänder faktiskt på den demokratiska processen. I stället för att partier och riksdagskandidater som i den ordinarie valkampanjen försöker övertyga folket, så kan det bli folket som i valkampanjen inför val av statschef försöker övertyga riksdagsledamöterna. Ett sådant omvänt perspektiv vore måhända inte ovälkommet ur demokratisk synpunkt.

Statschefens funktioner

Med införandet av ett demokratiskt valsätt vid tillsättande av statschef faller de principiella invändningar som kan göras mot de politiska funktioner som fortfarande är knutna till statschefen i dagens monarki: ordförandeskapet i Utrikesnämnden, öppnandet av riksmötet, konselj med regeringen vid regeringsskifte och ?vid behov?. Även om fasthållandet av det parlamentariska systemet förhindrar att statschefen ges en aktiv politisk roll, så kan en demokratiskt vald statschef tillåtas både politiska funktioner och i begränsad utsträckning en roll i den politiska debatten, något som är omöjligt att acceptera i en monarki.

Statschefens representativa roll kräver självfallet att hon är väl informerad om Sveriges utrikespolitiska ståndpunkter, om regeringens och riksdagens arbete och om den allmänna politiska situationen i landet. Vi ser därför inga vägande skäl att inskränka de funktioner som i dag tillkommer konungen. Eventuellt bör de till och med utvidgas, till exempel genom att regelbundna överläggningar sker, inte bara med statsministern och regeringen, utan också med de folkvalda, i plenum, representerade av talmannen eller på annat sätt.

Ytterligare en förändring, som inte längre möter några principiella hinder, vore att ge statschefen en aktiv roll vid regeringsbildningen. Här menar vi dock att den nuvarande modellen, med talmannen i denna roll, bör bibehållas eftersom den understryker regeringens direkta förhållande till riksdagen och därmed den parlamentariska principen.

Immunitet

I den gällande författningen ges konungen en rättslig immunitet som principiellt skiljer sig från den begränsade immunitet som gäller riksdagsledamöter. Den senare avser endast ?yttranden och gärningar under utövandet av uppdraget? och kan dessutom upphävas av riksdagen enligt särskilda regler (RF 4 kap. 8§). Motivet för immuniteten är att förhindra att juridiska och polisiära maktmedel missbrukas i politiska syften. Med konungens immunitet förhåller det sig annorlunda. Håkan Strömberg skriver i Sveriges författning (Stockholm 1999): ?(?) en monark tänkes inneha sitt ämbete antingen med ett slags privaträttslig grund (på grund av arv) eller i kraft av ett gudomligt uppdrag (obs uttrycket ?med Guds nåde?, som tidigare användes i den svenska konungens titel). Ett uttryck för detta betraktelsesätt är, att en monark inte kan ställas till ansvar för sina handlingar, medan en president i många länder kan avsättas på grund av ämbetsfel.? (s. 50). Konungen är personligen immun mot rättsliga åtgärder, medan en demokratiskt vald statschef kan bara ha en begränsad immunitet i denna funktion. Härvidlag torde liknande regler som i dag gäller för riksdagsledamöter kunna användas.

Mandatperiod

Statschefen bör väljas på en begränsad period, inte för livstid. Frågan är hur lång denna period bör vara. Om, som vi förordar, statschefen väljs av riksdagen skulle en mandatperiod som sammanfaller med folkrepresentationens, i Sveriges fall alltså fyra år, ytterligare understryka statschefens demokratiska ansvarighet. Vid en förändrad sammansättning av riksdagen skulle det också kunna få genomslag i valet av statschef. Därmed är det alltid klart att statschefen åtnjuter de folkvaldas förtroende och man undviker en situation där ett artikulerat, men ej formellt, misstroende från riksdagens sida allvarligt skulle kunna försvåra statschefens möjlighet att fullgöra sina uppgifter. Detta argument försvagas dock i samma grad som statschefens roll begränsas till representativa uppgifter.

Mot en kort mandatperiod talar, för Vänsterpartiets del, ambitionen att skydda folksuveränitetsprincipen och undvika maktkonkurrens mellan de centrala statsorganen. En kort mandatperiod ger en starkare demokratisk legitimitet och därmed utökas också det område inom vilken statschefen legitimt kan utöva politisk makt. Vår slutsats blir att en statschef med i huvudsak representativa funktioner, låt vara inte med nödvändighet fullt så begränsade som de måste vara i en monarki, med fördel kan väljas för en längre mandatperiod, förslagsvis åtta eller tolv år. Vi ser heller inga tunga skäl att införa begränsningar i möjligheten till omval.

Ersättare för statschefen

Med en riksdagsvald statschef finns inte behov av en permanent ersättare (vice statschef). Vid statschefens frånfälle eller avgång kan riksdagen relativt snabbt utse ny statschef. Även om det offentliga nomineringsförfarande som ovan skisserats tillämpas, torde tiden inte behöva bli orimligt lång. Möjligen kan särskilda, förenklade regler för nominering tillämpas då extraval av statschef skall genomföras. I så fall bör extravalet bara avse tiden fram till utgången av den ursprungliga mandatperioden.

Som tillförordnad statschef fram till dess ny statschef utsetts bör talmannen, och i hennes ställe de vice talmännen, fungera.

Benämning m.m.

I debatten har framkastats tanken att man som en kompromiss skulle låta välja statschef, men benämna denne konung eller drottning, dvs. ett slags återinförande av medeltidens valkungadöme i mer demokratiska former. Vi finner inte argumenten för en sådan lösning särskilt övertygande. Benämningarna konung och drottning är och förblir oupplösligt förknippade med ett odemokratiskt statsskick och vi tror inte att monarkisterna, trots denna koppling, låter sig nöja med en slags låtsaskung. Den irrationella magi som utgör monarkins enda källa till legitimitet sitter självfallet inte i benämningen, utan kräver betydligt mer av otidsenliga arrangemang för att kunna upprätthållas, inte minst den ärftliga tronföljden.

Ett annat alternativ är att ta upp den gamla titeln riksföreståndare (som fortfarande finns kvar som benämning på en av riksdagen utsedd tillfällig statschef i händelse av kungahusets utdöende). Vänsterpartiet finner inte heller detta alternativ särskilt tilltalande, lika lite som andra ålderdomliga beteckningar på höga herrar (drott, hövding, tsar, riksmarskalk, sultan, emir).

I detta fall menar vi att enklast är bäst. Den svenska statschefen bör i en republik kallas president.

Ytterligare en fråga, måhända av smärre konstitutionell vikt, är frågan om statsvapnet, som ju i dag även är konungens personliga vapen (lagen (1998:268) om Sveriges rikes vapen). Vi menar att vid en övergång till republik bör det nuvarande, med monarkin förknippade statsvapnet ersättas av ett nytt och detta bör inte samtidigt vara statschefens personliga vapen. Om det befinns angeläget att upprätthålla den kulturella tradition som heraldiken trots allt utgör kan det finnas skäl att se närmare på den irländska modellen, där varje president får sin egen, individuellt utformade vapensköld uppsatt vid sin avgång.

Genomförandet

Det huvudsakliga argumentet mot införande av republik från dem som principiellt är för republik brukar vara hänvisningen till folkviljan. Svenska folket antas till övervägande delen vara för monarkin, varför riksdagsmotioner om republik kan avslås även av partier med republikkravet inskrivet i partiprogrammet. Det var i och för sig svårt att upptäcka motsvarande omsorg om folkviljan när andra, betydligt mer kännbara, men ?nödvändiga?, beslut om nedskärningar skulle fattas under 90-talet, men det vore oss främmande att ta denna inkonsekvens till intäkt för att fatta ett principiellt viktigt beslut om grunderna för vår författning utan en föregående allmän debatt och folklig förankring.

Därför bör regeringen, på grundval av denna motion och som utgångspunkt för en fortsatt samhällsdebatt, låta utarbeta ett konkret förslag till republikansk författning samt föreslå former för dess införande. Ett sådant förslag bör göras till en del av en bred demokratisk process, där alla republikanska partier och andra republikanska organisationer ges tillfälle att förklara och försvara sin ståndpunkt. Vi är övertygade om att en sådan diskussion bara kan gynna en fortsatt demokratisering och modernisering av vår författning och riksdagen bör senare överväga att ställa frågan under folkets prövning i en folkomröstning.

Det innebär att det torde vara fullt möjligt för alla de riksdagsledamöter som är republikaner ”i princip”, men som av det ena eller andra skälet inte är beredda att i dag fatta beslut om monarkins omedelbara avskaffande, att bifalla denna motion och därmed bidra till frågans framtida lösning.

Inlägget ”Utkast till republikansk författning” dök först upp på Republikanska föreningen.