Och läget är värre än någonsin, eftersom kungahuset knappt får granskas ur någon synvinkel, knappt ens i de delar som är offentliga.

När det kommer till kungahuset får journalister inte ställa relevanta frågor om nazismen, författare får inte skriva böcker om påstådda klubbesök, och konstnärer får inte måla vad det vill, inte ens ett litet halvt bortskrubbat hakkors.

Herman Lindqvist får inte tycka att Estelle är ett konstigt namn för en prinsessa. Inte ens belevade Magdalena Ribbing kommer undan med att försynt påpeka att kronprinsessan bar Serafimerorden på felaktigt sätt på Nobelmiddagen. Vill Victoria vid sitt bröllop ranta upp för kyrkogången med sin pappa, ska hon få göra det, trots att det strider mot all svensk tradition och snarare hör hemma i billiga, romantiska filmer från Hollywood.

Herregud… hur hamnade vi där? Kungafjäsket har nått nya oanade höjder! Inte en enda invändning får riktas mot kungahuset! Inte ens när de bryter mot vad man kan förvänta sig av ett kungahus när det kommer till vett och etikett. Den gren som kungligheterna borde vara bäst i.

Diskussionen landar alltid i att någon medlem av det svenska kungahuset känner sig ”sårad”och ”har tagit illa vid sig” av den allra minsta kritik som någon vågat framföra i medierna. Det hela har blivit en individfråga som handlar om att medierna varit ”dum” mot någon enskild medlem av kungahuset, och att vara dum mot kungen och hans ätt är i det närmaste oförlåtligt.

Att denna offentlighet är helt självvald glöms allt som oftast bort. Jämför med konungens systrar som lever helt privata liv och därför inte heller behöver schavottera runt i pressen. Klokt av dem.

Ja, det har gått så mentalt snett att republikaner ibland anses vara en säkerhetsrisk. Jösses, inte ens Gustav III kunde hindra adelns kritik av hans höga person! Hur skulle det gå till i dagens samhälle? Självcensur och nedsläckt internet?

Kanske är det en naturlig reaktion på en osäker värld. När vi nu har ett heterogen Sverige med många olika kulturer och nationaliteteter, så blir kungahuset en av de få företeelser som håller Sverige samman. I en osäker värld sätter många rojalister sin tillit till en institution utan formell makt. Även om konungen skulle vilja leda sitt svenska folk, kan han inte.

Minsta invändning väcker en våldsam reaktion. Att ifrågasätta monarkin har blivit detsamma som att ifrågasätta svenskheten, eftersom kungen i mångas ögon är den främsta representanten för Sverige.

Låt oss besinna oss en stund. Sverige är mer än kungahuset. Klart man kan ge uttryck för sin svenskhet på fler sätt än att sjunga kungssången på nationaldagen och virka grytlappar till kronprinsessan. Man kan vara svensk på många olika sätt, och när det kommer till kritan så kan många rabiata rojalister varken texten till kungssången eller nationalsången. Så mycket för den rojalismen.

Om man bortser från individerna i kungahuset, så finns det många goda skäl för att Sverige blir en republik. Sverige är i många avseenden en modern stat. Vi har pappamånader, vi accepterar de homosexuellas rättigheter, vi värnar om att barn inte ska behöva bli slagna, vi vill gärna se oss som föregångare på det sociala området, vi torterar inte våra fångar och alla får säga i stort sett vad de vill.

Med en liten reservation: säg inte att kungahuset representerar en förgången och omodern samhällsorganisation. Det är inte politiskt korrekt. Ändå är det precis så det är; ett omodernt fenomen. En enväldig konung av guds nåde passar inte in på definitionen av en modern ledare.

Själv är jag omåttlig förtjust i kungahistoria, men inser dock att det förfluten tid. Vi har varken riddare, skarprättare eller gycklare kvar. Att behålla sagotitlar som prinsar, prinsessor och kungar för att folk blir så imponerade på statsbesöken, verkar ju mer än lovligt irrationellt. Deras funktioner har spelat ut sin roll som så många andra företeelser ur historien. Om sedan de nutida prinsarna, prinsessorna och ingifta partners är före detta gymägare, affärsmän och dokusåpakändisar så är ju sagomagin bruten för länge sedan.

Det är inte rimligt att i en modern stat ärva en titel. Vi skulle aldrig acceptera att sonen eller dottern till statsministern fick ärva titeln, varför acceptera att Sveriges viktigaste representativa funktion ärvs ned genom generationerna; statschefens roll? Det ger helt felaktiga signaler eftersom det strider mot principen att alla människor ska behandlas lika inför lagen. I USA kan man faktiskt tro att man en dag kan bli president, oavsett sin bakgrund. Lite naivt kanske, men ändå en dröm som rent teoretiskt kan gå i uppfyllelse.

Nu brukar rojalisterna petigt påpeka att Sveriges riksdag valde marskalk Jean Bernadotte till Sveriges konung. Än sen? Även om riksdagen valde en konung för mer än 200 år sedan så finns det samhället inte kvar längre. Det var en lösning på den tidens fråga om hur Sverige skulle styras, inte ett svar på våra moderna problem.

Det är också så, att medlemmarna av det svenska kungahuset lever under en orimlig press att inte göra bort sig som privatpersoner. Varje snedsteg kan leda till att stödet för monarkin minskar, och i förlängningen till att monarkin avskaffas. Varför inte avbörda konungen den pressen?

Om nu kungahuset saknar makt och endast har en representativ funktion, kan det lika gärna avskaffas. En president kan sköta representationen lika bra om inte bättre. I Finland kan man bli bjuden på middag hos president Sauli Niinistö i hans tjänstebostad Talludden. Det känns säkert lika exklusivt för den som är ute efter pompa och ståt och allmän guldkant på tillvaron.

Inlägget Sverige förtjänar att bli republik dök först upp på Republikanska föreningen.

För låt oss tala klarspråk. Det finns inget som helst sans och vett i att en person eller familj har ensam rätt till ett offentligt ämbete i ett demokratiskt samhälle. Trots att kungen sägs vara till för att vara en samlande symbol för oss svenskar blundar människor för allt möjligt etiskt tvivelaktigt kungafamiljen sysslar med.

Det kan handla om kungens kvinnosyn och otrohetsaffärer som belysts i den uppmärksammade boken om honom, att kungen kan främja svenska företag han själv äger aktier i, att kungen hyllar diktaturen Brunei eller spekulationerna om att Daniel och Victorias bröllopsresa kan ha varit en muta. Reaktioner från många människor blir inte krav på avgång eller att kungafamiljen ska lägga alla korten på bordet. Istället betraktas kungafamiljens position som naturlig och åsikterna blir att kungen ska lämnas ifred. Trots att kungen inte dementerar uppgifterna och att Camilla Henemark bekräftar deras förflutna relation riktas istället rojalisters och många svenskars kritik i fallet kungaboken främst mot författarnas tillvägagångssätt.

Förklaringen tror jag ligger i att det upplevs som ett hot den nationella identiteten och att ”själen” angrips. Hela monarkins försvar är uppbyggd kring pseudodemokratiska argument, synen på statsskicket som något typiskt, positivt svenskt och en historieförfalskning i nationalromantiska tecken. Vilket är precis så som rasister och sverigedemokrater har byggt upp sin retorik.

Rojalister hävdar att det vilar på demokratisk grund eftersom riksdagen vald av det svenska folket i nuläget inte avser ändra grundlagen. Men ett beslut är inte riktigt med hänvisning till ett nuvarande synsätt. En socialdemokrat skulle inte uppgivet hävda att man inte ska försöka höja skatten eftersom den borgerliga regeringen för närvarande redan beslutat om en skattesänkning.

Demokrati är dynamisk, inte fastställd en gång för alla. Resonemanget gör att fokus dras från kärnfrågan: Är det okej att en familj ärver ett offentligt ämbete? Nej, det förvägrar mig rätten att få välja vem jag vill ska representera Sverige och mig som person.

Samma snäva demokratisyn genomsyrar sverigedemokraterna. Partiet anser att man är demokratiskt för att folk väljer in dem i riksdagen. Men demokrati handlar också om andra humana värden som människors lika värde och rättigheter för minoriteter. Sverigedemokraterna vill förvägra andras rättigheter med hänvisning till en ”majoritetsbefolkning”. Det gemensamma är en demokratisyn där andra förvägras rättigheter och en kränkning av människors lika värde då svenskar eller kungafamiljen anses mer värda.

Detta hänger ihop med vem man anser sig företräda. Både rojalister och sverigedemokrater tror sig, medvetet eller omedvetet, ha ensam rätt att definiera vad som är ”sant” och bygger också upp en totalt verklighetsfrånvänd historieskrivning med nationalromantiska drag. På rojalistiska föreningens hemsida skrivs det att kungahuset är en 1000-årig tradition som ”måste bevaras”.

Det låter som ett totalt förnekande av att kungamakten i nästan 900 år varit en diktatur med inskränkningar i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Även om mycket hänt under 1900-talet kan ett system där endast en familj får grundlagsskyddad ekonomisk trygghet då ämbetet ärvs aldrig vara demokratiskt. Små förändringar som könsneutral tronföljd är fortfarande ytliga små förändringar. Ämbetet stannar fortfarande inom ätten Bernadotte.

På samma sätt försöker sverigedemokraterna måla upp Sverige som ett land där kulturen alltid varit homogen och detsamma genom alla tider. Detta innebär emellertid ett totalt förnekande av alla idéer, tankar och kulturyttringar som alltid influerat Sverige. Att ställa sig emot en mångkulturell politik som sverigedemokraterna vill göra är ett totalt berövande av människors mänskliga rättigheter i att uttrycka sin yttrandefrihet. Det är inte bara invandrare som drabbas. Även min demokratiska rättighet att fritt få välja bland kulturyttringar inskränks.

Alltså, det gemensamma är en syn på att människor tror sig ha rätt att definiera för en hel grupp människor om vad som är svenskt och vad som är demokratiskt. Avskaffar vi kungahuset hotas vår svenska identitet och tradition. Tillåter vi utländska kulturella influenser hotas vår svenska kultur. Problemet är bara att synsätten tvärtom hotar min och andras demokratiska frihet.

Nationalismen står i båda fallen i själva verket över demokrati för dessa båda grupperingar. Rojalister, människor ska alla få säga sitt om vilken statschef vi ska ha. Sverigedemokrater, kultur måste människor få välja själva.

Men när du inte tror på deras demokratisyn kommer det ekonomiska argumentet som oftast är tagit helt ur luften. Och dessutom helt irrelevant för demokratifrågor. Kungahuset drar in jättemycket pengar och ger pr för Sverige. Invandringen kostar massor. Respekten för andras rättigheter och åsikter räknas då helt plötsligt inte.

Inlägget Rojalister argumenterar som sverigedemokrater dök först upp på Republikanska föreningen.