Så svårt att förutse framtiden, så svårt att se vad som verkar i tiden. Även om Moberg är skarp i såväl tanke som text, tror han på förnuftets seger och att ungdomen skulle skulle vara specielt skickad att lösa våra problem. Vi är alla förförda av ungdom, även ungdomarna; skönhet, intelligens, framtid.

Visst bullrar ungdomen, knoppar knakar, men medvetande och konstruktivitet är mer utmärkande för vuxenheten. Protestera är enkelt, det kan vem som helst göra, men att skapa är något mera specifikt.

Moberg tycks även tro att “fjäsket” som han så väl formulerar skulle utgå från monarkin och inte tvärs om, dvs att monarkin är resultatet av ett fjäskande folk. Nu är dock Moberg en person som kan förena antimonarkism och republikanism i samma avsikt, att demokratisera Sverige.

För republiken ser han förebilder i Schweiz och USA, i vars konstitutioner maktfördelning är bärande idé för demokratin. Lag och politisk vilja. Han hävdar att monarki alltid är korrumperande, utan att ge besked om hur. Svaret på den frågan ligger öppen i dagspressen. Ser vi till de regelbundet timande skandaler och affärer som rapporteras, Säter/Quick/Kwast, Karolinska, Skatteverket, Riksrevisionen m fl, finner vi i korruptionen ett bärande fenomen: suveränitet. Egenmäktighet och ovilja till maktfördelning och transparans.

Monarki är idén om suveränitet som legitimerar envälde. Att individer, grupper eller folk, skulle ha en ursprungsrätt att hävda, som ställer dem över gemensamt antagna lagar. Suveränitet är inte kompatibel med en demokratisk avsikt. Monarki är demokratins motsats, uppburen av alldeles för många fjäskande medborgare, men även av en allt för stor politisk och ekonomisk elit, som i suveräniteten ser ledstjärnan för makt.

Makt korrumperar inte, men först i korruptionen kan den mäktige sätta sig över lagen. Kröner så sin makt med dess yttersta privilegie – suveränitet.

Inlägget Monarki är idén om suveränitet dök först upp på Republikanska föreningen.

Det är en allvarlig anklagelse, och enligt min mening helt befogad, och med större betydelse än man anar. I folksjälens djup känner man att något är fel. Diskussionen om monarkins bevarande blossar också upp och aktualiseras då och då, människor blir  påminda om att något är galet och inte stämmer. Senast nu i samband med kronprinsessbröllopet.

Moberg menade också att kungamaktens auktoritet och tyngd berodde på en påstådd koppling mellan kungen och Gud, som troligen ännu kvarstår.

På Mobergs tid skrev kungen ”Vi Gustaf Adolf med Guds nåde”. Kyrkan och Gud stödde alltså kungamakten. Kyrkans makt var då påfallande mycket starkare än den är nu och utövade säkerligen stor påverkan på folk. Men hur är det med den saken idag, vet vi det? Hos den äldre befolkningen finns troligen litet kvar.

Moberg ansåg också, att om en enda person upphöjdes över lagen så upphävs därmed även det demokratiska rättssamhället. Han hade naturligtvis alldeles rätt.

Men varför brydde sig de styrande och ansvariga inte om de för statsskicket så viktiga principerna? Varför skrevs Torekovkompromissen på 1974 av Socialdemokraterna, som i partiprogrammet lovat avskaffa monarkin?

Är inte det ett svek? Och hur kan man tro, att vi vanliga medborgare skall vara lojala mot dessa höga principer och vara laglydiga demokrater, då det så tydligt inte krävs av de mest betydelsefulla – inte av rikets kungafamilj?

Inlägget Vald med Guds nåde dök först upp på Republikanska föreningen.

Republikanen Vilhelm Mobergs ord klingar lika äkta i dag som de gjorde för femtio år sedan när han skrev sin antirojalistiska pamflett. ”Därför är jag republikan.” För en liberal finns det just bara ett moraliskt riktigt statsskick, republik, då grunden för en demokrati är att alla offentliga uppdrag ska vara öppna för alla medborgare.

Sveriges resa mot demokrati började för över hundra år sedan. Kampen var intensiv och liberaler tillsammans med socialdemokrater stod på barrikaderna. Men under demokratins införande i Sverige fanns också en allians av starka motståndare till den politiska utvecklingen, motståndare som idag har givna platser i det demokratiska samhället och som lämnar väsentliga bidrag till folkstyret.

Universitetsvärlden, som för ett sekel sedan var en elitistisk krets av privilegierade tjänstemän och studenter, är idag en av det upplysta samhällets grundpelare. Försvarsmakten, som före demokratins genombrott i varje skede var en säker opponent mot varje steg i riktning mot folkmakt, är nu ett statligt verk med stor folklig legitimitet. Den politiska högern, som motsatte sig allmän och lika rösträtt, har sedan länge varit lika stabilt demokratiskt sinnad som andra demokratiska partier. Monarkin, i form av statschef och hov, finns också kvar.

I likhet med de övriga historiska fienderna till demokratin, har monarkin anpassats i viss mån. Sedan 1970-talet saknar monarken formella maktbefogenheter. Men likväl som kungen formellt förlorat mycket av sin forna makt finns även rester kvar i det befintliga systemet. I regeringsformens 1 kap. 1 § heter det: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Detta är den politiska demokratins grundläggande princip, fundamentet för alla andra lagar avseende den offentliga maktutövningens former och ändamål. Det finns alltså rester i våra grundlagar av icke-demokratiska principer och odemokratiska maktförhållanden. I 5 § stadgas: ”Konungen (…) är rikets statschef.” Denne konung utses inte i enlighet med demokratiska principer, utan tillkommer ”manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedermera Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl XVI Gustaf.” (SO 1).

Kungen tilldelas också politiska uppgifter utöver den formella uppgiften som statschef. Han är ordförande vid särskilda informationskonseljer med regeringen och vid den särskilda konselj i vilken regeringsskifte äger rum (RF 5:1). Han förklarar riksmötet öppnat (en tradition som ceremoniellt påvisar att riksdagen erhållit sin makt från kungen och inte från folket).

Han är också ordförande i utrikesnämnden, där rikets förhållande till främmande makt avhandlas.

Det är dags att införa verklig demokrati i Sverige. Kungar och drottningar hör hemma i sagorna och inte i ett modernt land.

Inlägget ”Förpassa kungen till sagorna” dök först upp på Republikanska föreningen.