Till mitt försvar ska sägas att jag hade åtagit mig detta långt innan vår son bestämde sig för att komma just dessa dagar. Samtidigt som jag i skrivande stund har lite dåligt samvete, och därför smusslar fram datorn medan sonen sover, är BB faktiskt en miljö som stimulerar till stora vackra tankar om ett nytt statsskick.

Här är det lätt att tänka på framtiden. Här stimuleras jag att tänka på alla barns frihet att få leva sina liv utifrån sina egna drömmar, utan att föräldrarnas begränsningar fjättrar dem vid en förutbestämd bana. Jag kan för egen del drömma om att min son ska bli forskare, konstnär eller barnmorska (de senaste två dygnen har fått mig att fundera allt mer på det sista yrket), men tack och lov är han fri att leva ut sin egen livsdröm, utan att begränsas av min. Den friheten borde ges alla barn, också Estelle Bernadotte.

För mig handlar avskaffandet av monarkin såväl om principer som om realpolitik. Principer som att vi som lever i en demokrati alltid ska kunna välja våra företrädare, att vi ska behandlas lika inför lagen och att ingen ska ärva sitt ämbete kan få argumentera emot.

Monarkisterna måste välja om de vill äta kakan eller behålla den.

Men de senaste årens cirkus kring kungafamiljen visar att Sverige också realpolitiskt skulle höja sitt anseende och sin trovärdighet om vi avskaffade monarkin och därmed införde demokrati fullt ut. Under de senaste åren har vi bland annat fått följa kronprinsessbröllop, födsel av ny tronarvinge och läskiga berättelser om kungens sexistiska leverne. Detta har medfört ökad medial bevakning och en ny intimitet i skildringarna av kungahuset. Monarkisterna har upprörts över detta och velat hävda privatlivets helgd. Men det förhållningssättet håller inte. De måste välja om de vill äta kakan eller behålla den. Det är ju faktiskt genom det privata som monarkin verkar. Kungahuset representerar Sverige som en familj. Myndighetens uppgift är att visa upp bröllop, barnafödslar och dop. Givetvis måste media i en demokrati då kunna bevaka hur familjens angelägenheter sköts.

LÄS MER: Monarki ser inte till barnets bästa

Kanske fanns det en tid då folket kunde få en ensidigt vinklad bild av kungahuset utan att märka av hur snedvriden den var, men när kommunikationen är sekundsnabb och flödar fritt är det svårt för kungahuset att be tidningarna att censurera informationen. Det vore att rulla tillbaka tiden till början av 2000-talet då till och med kvällstidningarna tillrättavisade sina journalister om deras reportage inte var tillräckligt klädsamma för någon av kungafamiljens medlemmar. I dag är tonen mot hovet mer granskande och nyanserad, vilket ger hopp inför framtiden.

Nu ska jag ägna mig åt mitt privatliv och drömma om min sons framtid. I trygg förvissning om att han kommer att kunna välja en helt egen väg, fri från mina vägval.

Inlägget Alla barns frihet dök först upp på Republikanska föreningen.

Svaret är överraskande vemodigt. Av svekkaraktär. Mamma och pappa var frånvarande. De kom och gick.
”Egentligen är det först nu jag förstår … hur det faktum att mamma och pappa hela tiden arbetade så mycket har påverkat oss”, säger Victoria till Alice Bah i intervjuboken ”Victoria, Victoria!”.

I maj 1979 föds Carl Philip. Det var en ”tråkig tid” för Victoria. ”Mamma satt för det mesta i halvmörker i en fåtölj i sitt rum och ingen fick störa henne”, säger hon till Herman Lindqvist i boken ”Victoria – Prinsessa i tiden”. När föräldrarna väl lade sig i äldsta dotterns liv var man stränga och auktoritära. Kungen hade till exempel begränsad förståelse för sjukdagar: ”Varför är Victoria hemma? Varför är hon inte i skolan? Är hon sjuk?! Hon är inte sjuk! Hon står ju upp!”. Victoria härmar sin pappa för Alice Bah. För dokumentärfilmaren Gregor Nowinski berättar kronprinsessan att hennes barndomssyn på föräldrarna präglades av ”respekt och en längtan efter att bli sedd”.

På många sätt har den nya generationen europeiska monarker närmat sig den breda allmänheten. Deras vardagliga preferenser i fråga om musik, mode och mat tycks inte skilja sig radikalt från mittfårans. Men när Victoria berättar om sina föräldrar förflyttas man bakåt i tiden. Ställd mot samtidens milda och närvarande föräldraideal får den nuvarande svenska kungen drag av fullfjädrad patriark. Man anar att distansen och frånvaron har haft avgörande betydelse för Victorias livsval.

Daniel Westling och Kate Middleton erövrar visserligen kunglig titel och vapensköld men det är Victoria och William som gör den stora vinsten: de får varsin familj.

Inför äktenskapet med Daniel Westling kunde man överallt ta del av berättelser om den blivande prinsens enkla bakgrund, på samma sätt som mediekonsumenter denna vår informerades om Kate Middletons uppväxt – som inte är fullt lika alldaglig som Daniels, men heller inte särskilt kunglig eller aristokratisk. Två klassresor: Daniel den strävsamma entreprenören; Kate den begåvade studenten som avancerat genom att röra sig i rätt sociala sammanhang (privatskolan Marlborough, universitet St. Andrews). I denna berättelse är den kungliga personen en konstant.

Men jag undrar om det inte lika gärna kan vara tvärtom: att den kungliga parten företagit sig en klassresa. Daniel Westling och Kate Middleton erövrar visserligen kunglig titel och vapensköld men det är Victoria och William som gör den stora vinsten: de får varsin familj.

Ett gripande inslag i Johan T Lindwalls bok om Victoria är kronprinsessans vänskap med svärmodern Eva Westling. De tar långa promenader, Victoria ska ha sökt tröst hos Eva under de uppslitande grälen med kungen om framtiden med Daniel. Av Olle Westling – han som höll det mest faderliga talet under bröllopsfesten – har Victoria och Daniel fått fri tillgång familjens sommarstuga i Acktjära söder om Bollnäs, ett enplanshus i skuggan av de elva kungliga slotten.

– Daniels föräldrar och hela familjen är oerhört varm och sympatisk, säger Victoria. En fin familj, verkligen svensk trygg familj. De var otroligt fina mot mig och öppnade sina armar. Jag kände frihet och trygghet hos dem. För mig och Daniel betyder det oerhört mycket att komma upp och besöka dem.

Det finns en värme i Victorias beskrivning av svärföräldrarna som aldrig förekommer i minnena av de biologiska föräldrarna. Victoria har fått en fosterfamilj, låter det som.

Också från England kommer förvånade anekdoter om närheten mellan prins William och Kate Middletons föräldrar, som gjort sig förmögna genom att sälja partyattiraljer på posterorder. I Vanity Fairreportaget ”Meet the parents” i april hävdar reportern att William ”adores” Kates föräldrar, att han kallar Michael Middleton för ”Mike” eller till och med ”pappa”, vilket ska irritera hans riktiga pappa, prins Charles.

Kates mamma Carole är i sin tur så förtjust att hon har William som bakgrundsbild på sin mobiltelefon. William åker på skidsemester med svärdföräldrarna i Frankrike och till Mustique off season när priserna är lägre. Han trivs i den sammanhållna familjen och garvar åt den ogarderade humorn – särskilt uppskattar han när svärföräldrarna imiterar flygvärdinnor, det vill säga sina gamla jag (Carole var flygvärdinna, Michael inspekterade planen innan avfärd.) Prinsen sover över i Kates flickrum och Carole håller sig alltid med hans favoritvin.

Är detta viktigt? Jag tror det. Slaget om de europeiska monarkiernas framtid lär inte utkämpas mellan regering och kungahus. Inget parti driver frågan tillräckligt hårt. Statsskickets vara eller icke vara blir en fråga som avgörs i de respektive kungafamiljerna.

Så är även fallet i den svenska adeln. Idag finns inget yttre politiskt hot mot de lantadliga familjer som jag intervjuade för reportageboken Jorden de ärvde. Äganderätten är inte hotad för stora markägare. Inga kommunalpolitiker lär expropiera värdefull natur för att resa höghus som man gjorde på 50-talet. Arvsskatten är borttagen, liksom förmögenhetsskatten. Adelns kulturella och sociala status är också högre än på länge; det råder en medial kult av gammeldags herrskapslivstil. Det är inne med slitna oljerockar, förnäma gummistövlar och tv-serier om brittiska godsägare. Urbana par ägnar helgen åt herrgårdsturism med småblommiga sovrum, scones och tunga rödviner.

I den mån det finns ett hot mot dessa familjers ekonomiska och sociala elitstatus kommer det inifrån, i en oförståelse eller aktiv aversion mot familjetraditionen. Kärnan i adliga och kungliga familjer är respekt för arvet. Den avgörande frågan är hur man ska baxa förmögenheten eller kronan in i nästa generation utan att familjen imploderar i känslor av konkurrens och orättvisa. Patriarken måste förmå hålla ihop familjen, hjärntvätta sina barn i aristokratisk pliktkänsla. Ofta har denna hjärntvätt tagit sig uttryck i en begränsning av barns sociala miljö. De får växa upp på en herrgård bland gamla släktingar och personal, de skickas till privatinternat som Lundsberg eller Sigtuna där de omges av likasinnade och invaggas i en respekt för historien. De umgås i snäva sammanhang, kring jakt och naturliv.

Statsskickets vara eller icke vara blir en fråga som avgörs i de respektive kungafamiljerna.

I den bemärkelsen är Victoria och Williams flirtande med svärföräldrarna kanske mer laddat än vad det först kan verka – mer än en gullig berättelse om umgänge över klassgränserna. Det är svårt att inte tolka närmandet som ansatser till flyktförsök. Som Christoper Hitchens nyligen skrev till Kate Middleton i nättidningen Slate: ”If you really love him, honey, get him out of there, and yourself too”. Av Vanity Fair att döma verkar hon vara på god väg.

Man kan också fråga sig vad det innebär för bilden av monarkin i en samtid där hovets huvudsakliga funktion är att spela rollen av representativ familj, där slottet är symbol för en sammanhållen familj. Kungaboken, som avslöjade monarken som gubbsjukt partyproffs, skakade om opinionssiffrorna. En ny generation monarker söker fosterföräldrar utanför den klass man fötts in i. Kan en vantrivsel i kulturen ageras ut mycket tydligare?

Artikeln publicerades först i Reform nr 1 2011.

Inlägget Familjeproblematik dök först upp på Republikanska föreningen.

– Att födas som prins med ett förutbestämt liv kan verka privilegierat och glamouröst, men han är underkastad en särskild uppfostran och måste leva under speciella regler. Barnet saknar religionsfrihet enligt den svenska grundlagen. Han får inte resa/bo utomlands utan samtycke från statschefen, inte ens som myndig. I vuxen ålder får han inte gifta sig med vem han vill. Han måste ha både den regerande statschefens och regeringens godkännande för att kunna ingå äktenskap. Allt detta är barockt och det är befängt att statschefsämbetet ärvs. Offentliga ämbeten ska vara öppna för alla medborgare, säger Yasmine Larsson, ordförande för Republikanska föreningen.

– Det är absurt att Sveriges högsta offentliga ämbete går i arv inom en utvald familj. Detta strider mot principen om likhet inför lagen. Inga offentliga ämbeten ska någonsin kunna ärvas, säger Anna Steele, vice ordförande för Republikanska föreningen.

Inlägget Prins med ett förutbestämt liv dök först upp på Republikanska föreningen.

Jag är medveten om att Estelle Bernadotte givetvis kan avsäga sig rätten till tronen och få den frihet som hon, precis som andra barn, förtjänar. Det är dock inte så enkelt för en treåring att trotsa familjen och traditionerna. Eftersom hennes uppfostran är hårt styrd lär hon dessvärre även i framtiden vara fast i sin infödda roll. Kritiskt och självständigt tänkande lär hon nämligen inte uppmuntras till – för tänk om hon får en republikansk övertygelse. Möjligtvis går det att hoppas på att Estelle Bernadotte kommer att göra en rejäl tonårsrevolt.

Läs hela debattartikeln på Nyheter24 här.

Inlägget Estelle borde få slippa vara prinsessa dök först upp på Republikanska föreningen.

1) Religionsfrihet
Estelle Bernadotte är berövad en av de mänskliga rättigheterna, nämligen religionsfrihet. Enligt successionsordningen, som är en svensk grundlag, ska hon uppfostras i den rena evangeliska läran enligt den Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593. Alla andra barn i Sverige är garanterade religionsfrihet enligt svensk lag. Staten kränker Estelle Bernadottes rättighet och hennes föräldrar har heller inte protesterat.

2) Barnkonventionen
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. Konvention är visserligen inte svensk lag, men Sverige ratificerade barnkonventionen 1990. Det innebär att vårt land har bundit sig folkrättsligt till att förverkliga den. Enligt vår mening bryter Estelle Bernadottes uppfostran mot flera av barnkonventionens artiklar, utöver religionsfriheten. Det gäller främst andra friheter (artiklar 13-15), rätten till privatliv (artikel 16) samt skyddet mot alla former av utnyttjande (artikel 36). Vi har uppmärksammat att hovet regelbundet tar bilder och filmer på Estelle Bernadotte i pr-syfte och därigenom kränker hennes rätt till privatliv. Samtidigt använder kungahuset henne i officiella sammanhang. Hon fick göra sitt första offentliga framträdande redan som ett litet spädbarn. Vi befarar att detta utnyttjande lär fortsätta.

3) Efternamn
Enligt namnlagen ska ett barn som föds i Sverige få ett efternamn. När det gäller Estelle Bernadotte har dock Skatteverket brutit mot lagen. Hon har inte fått ett efternamn i enlighet med lagen, men vi har valt att ändå kalla henne vid det efternamn hon med all sannolikhet skulle ha fått. Vi anser att ett efternamn är en del av ett barns identitet.

Vi vet att Rädda Barnen är en barnrättsorganisation som arbetar för att alla barn ska få sina rättigheter tillgodosedda och att er verksamhet grundar sig på barnkonventionen. Precis som er är vår förening partipolitiskt och religiöst obunden, men vi ägnar oss enbart åt frågan om införandet av republik i Sverige. Det är i arbetet med denna fråga som vi har uppmärksammat Estelle Bernadottes situation. Vi ber er att noga undersöka Estelle Bernadottes uppfostran och vi hoppas att ni kommer att kämpa för att hon framöver ska få en trygg och hälsosam uppväxt. Samma fri- och rättigheter måste vara gällande för alla barn i Sverige.

Republikanska föreningens styrelse

Inlägget Öppet brev till Rädda Barnen: Vem räddar Estelle Bernadotte? dök först upp på Republikanska föreningen.

– Estelle Bernadotte får inte växa upp på samma villkor som andra barn. Hennes föräldrar kommer att uppfostra henne för ett specifikt offentligt ämbete. I republiken får hon själv välja sin yrkesbana och då kanske hon vill sikta på att bli president, säger Republikanska föreningens ordförande Peter Althin.

Republikanska föreningen har skickat Alla barns rätt, en bilderbok om barnkonventionen, till Estelle Bernadotte med anledning av hennes dop i dag. Där kan hon bland annat läsa om att ”alla barn har rätt att tro på vad de vill”, men religionsfrihet är något som hon själv saknar.

– Att uppfostra Estelle Bernadotte för en roll hon inte kommer att få – och dessutom i strid mot barnkonventionen – är att göra henne en stor otjänst. Stödet för republik har ökat över tid och vi räknar med att det år 2024 kommer att finnas en majoritet för att avskaffa monarkin. Därmed kommer prinsessor enbart att höra hemma i sagoböcker, säger Mia Sydow Mölleby, vice ordförande i Republikanska föreningen

Inlägget Uppfostra inte en prinsessa dök först upp på Republikanska föreningen.

När min lillebror, min sambo, min mamma, min pappa, min mormor, min morfar och min farmor föddes, visste ingen vad de skulle bli, var just de skulle hamna. Det är egentligen en ganska fin tanke. Vi är alla oskrivna blad som kan dö, bli statsministrar, bli yrkesmördare eller företagare, i morgon. Vad som gör att vi blir det vi blir är ett ständigt trätoämne, beskrivet i termer av arv, miljö, familj, slump, gud.

När Estelle födde visste vi alla vad hon skulle bli. En skrämmande, obehaglig och hisnande känsla. Dels för att hon inte är ett oskrivet blad när hon föds och dels för att förväntningarna på henne är gigantiska, två kvinnor som monarker (eller monarkor?) efter varandra. Vi vet alla vad Estelle ska bli, vad som förväntas; inte journalist, yrkespolitiker, förläggare, författare, ingen mamma som säger att hon inte får bli polis. Hon ska bli drottning, punkt. Vad som gör att Estelle blir det hon blir är ett trätoämne, beskrivet i termer av arv, familj och gud.

Ett förlegat system kan förutbestämma en människas liv, kan ha makten att säga ja och nej och fylla en kalender med måsten. Det finns ingen som helst möjlighet att vädja till föräldrarnas förstånd i det här fallet. Vad som är komiskt är att det är precis vad man gör när det gäller andra hederskulturella samhällsfenomen, exempelvis strikt religiösa muslimer.

I de fallen, när de försöker bestämma sina barns liv, uppmanar samhället till besinning, eftertanke, kräver eventuellt sekularisering och samhällsanpassning. Men när det gäller Estelles familj ropar inte hela samhället odelat på samma krav. Istället väljer man att hylla och omhulda hederskulturen. Den kallas för ”tradition”. När tradition motiverar att man ser det som en självklarhet att skriva ett oskrivet blad fullt kan man fråga sig vilken tradition som inte kan brytas om man inser att den är förlegad.

Inlägget Estelle kunde ha blivit företagare, författare eller statsminister dök först upp på Republikanska föreningen.