De undersökningar som finns visar att det är den svenska naturen, med berg, fjäll, skogar och sjöar, som tänkbara utländska turister främst förknippar med vårt land.  Tanken på att någon skulle välja att resa till Sverige med förhoppningen om att få se en skymt av någon av våra kungligheter är orealistisk, milt sagt. Det är knappast så vi själva tänker när vi ska ut och resa – väljer resmål för att någon kändis hör hemma där?

Visit Sweden nämner heller inte kungahuset med ett ord i sin strategi för internationell marknadsföring av Sverige. Snarare är tanken att Sverige ska trycka på värden där monarkin inte hjälper till ett dugg, som ”nytänkande” och ”öppenhet”.

LÄNK: Kolla Visit Swedens kampanj med fokus på den svenska naturen

Men skulle inte monarkin kunna göra Sverige lite mer exotiskt och spännande? Kanske hos några, men det är i så fall marginellt. De flesta utlänningar är republikaner. Svenska rojalister tycks tvärtom utgå ifrån att så fort någon hör någonting om det svenska kungahuset så är associationerna positiva. Det är naivt: precis som för svenskarna, finns det en stor andel utlänningar som tänker gammaldags, larvigt och ojämlikt när de hör ordet ”monarki”. Och hur stark turistmagnet är det att ha ett larvigt statsskick?

Exotism verkar inte vara den stora hemligheten när man tittar på statistiken heller. Av de fem största ursprungsländerna för turister – som utgör mer än hälften av den totala turismen i Sverige – är fyra monarkier: Danmark, Norge, Storbritannien och Nederländarna. De reser från monarki till monarki.

De destinationer som kan förknippas med kungahuset – d v s slotten – utgör en liten del av turismen i Sverige. Stockholms slott ligger på 17:e plats bland destinationer i Stockholms län – som i sin tur bara står för var tredje övernattning från utländska turister.

Idén om monarkin som turistmagnet är ett Stockholmsargument, ännu obegripligare utanför huvudstaden.

Men det är inte slottets placering på listorna som ska avgöra debatten – eftersom vad man besöker i Sverige inte automatiskt är samma sak som avgjorde att man åkte hit. Att man som turist i Stockholm någon gång hamnar utanför slottet är inte så konstigt.

Det finns heller ingen orsak att tro att de kungliga slotten skulle dra varken fler eller färre besökare om Sverige blev en republik. Versailles i Frankrike tillhör de mest besökta turistmålen i Europa fastän Frankrike är en republik. Inte heller drabbas Notre Dame eller Sacré-Coeur (också på topplistan) av att Frankrike inte har någon statskyrka. Folk gillar slott och kyrkor ändå. Monarkins historia slutar ju inte att vara intressant bara för att den upphör att existera i nutid.

De enda länder som blivit republiker hittills under 2000-talet – Nepal och Samoa – har sett sina turistsiffror öka efter reformerna. Ökningen beror förstås inte på att statsskicket ändrats, snarare hänger båda länderna med i en globalt ökande turism. Men om rojalisternas bild var sann, skulle turismen drabbats. Och det har den inte gjort.

LÄS MER: Avskaffade monarkin – turismen blomstrar

Turistmyten saknar fortfarande varje tillstymmelse till belägg. Skönt, eftersom det tillhör en av rojalisternas dystraste myter: Sverige är inte alls särskilt fantastiskt, utan behöver kungahuset för att locka besökare. En variant av myten om att svenska företag står och faller med draghjälpen från kungen. Möjligen har rojalister världens sämsta självförtroende.

Inlägget #Turistmyten dök först upp på Republikanska föreningen.

På lite olika sätt har det varit sommarens mantra för politiker och tyckare från höger till vänster. Det har återkommit i sommartal, i Almedalen och i debatter om allsköns utmaningar i samhället.

Uttrycket har nästan blivit som något en måste säga för att någon ska lyssna på vad helst en nu har för avsikt att förmedla. Inte sällan har det kombinerats med en allt mer framträdande plats för den svenska flaggan. Och då och då med en illa dold rasistisk flirt.

Vad är då svensk kultur? Det går naturligtvis inte att slå fast på några få rader, och än viktigare: det är rörligt. En kultur utvecklas ständigt.

Men några saker går ändå att peka på som typiska för vårt lilla hörn i världen. Vi var ett av de första länder som förbjöd barnaga och ratificerade FN:s barnkonvention. Det finns i Sverige också en grundmurad tro på jämlikhet, något vi ibland hånar som jante-kultur, men som i grunden betyder att vi vet att ingen människa kan bygga sin lycka på bekostnad av andra och att vi alla är lika mycket värda. Också kvinnans ställning är unik i Sverige, trots sexualiserat våld, ojämlikhet i lön och obetalt hemarbete är det självklart att kvinnor ska ha samma juridiska rättigheter som män.

Och inte minst demokrati och medbeslutande, att inte den som föds med privilegier ska ha större rätt. I Sverige kan till och med en svetsare från Örnsköldsvik bli statsminister.

Men som sagt, det är en ständig utveckling. Synen på barn, jämlikhet, kvinnor och demokrati var helt annorlunda på 1950-talet. Sedan dess har Sverige varit ett invandringsland. Invandringen har i sig gjort Sverige till ett av världens mest toleranta länder vilket spillt över på flera områden, som synen på kvinnor och barn, men också det starka stödet för fri abort och nu också HBTQ-rättigheter. Det vi i dag kallar svenskhet är till stor del en effekt av den fördjupade demokrati som invandring och det öppna samhället bidragit till.

Vad är det då som hotar vår svenska kultur?

Ja, inte är det invandringen i alla fall. Hur jag än letar kan jag bara hitta en sfär i Sverige som står helt utanför det som vi tänker på när vi lite svepande pratar om svenska värderingar – kungahuset. En skyddad fördemokratisk rest där barn föds till att uppfylla förutbestämda plikter, där ojämlikheten är institutionaliserad och där äktenskap måste god kännas av patriarken.

Och vad värre är, dess blotta existens sätter hela det demokratiska Sverige ur spel genom att nationens högsta ämbete, statschefen, ärvs i blodsband inom denna sfär.

Så den som är orolig, och känner sig nödgad att försvara vår svenska kultur borde per omgående söka medlemskap i Republikanska föreningen.

HÅLLER DU MED? KOMMENTERA GÄRNA!

Inlägget Vad hotar svensk kultur – egentligen? dök först upp på Republikanska föreningen.

Invånarna i detta idylliska land, tillika kungens undersåtar, dyrkar sin kungliga familj. Dom är så söta och gör så god propaganda för vårt land hör man ofta, när någon oliktänkande tycker att det är odemokratiskt att låta någon födas till att bli statsöverhuvud. De som vädrar sina tvivel är oftast folk från den vänstra kanten i det politiska systemet. Eftersom befolkningsstrukturen i landet har en markant övervikt av människor som nått andra halvlek i sina liv, blir politiker som talar för att landet bör införa republik överröstade av monarkisterna. Republikanerna bland politikerna backar så fort de inser att de riskerar att förlora röster om de framhärdar i sin ståndpunkt. Att tappa röster är det värsta som kan hända en politiker. Leve monarkin hörs alltså även från republikanerna.

Tjabbo som kungen kallas av sina fyra äldre systrar levde ett skönt liv under sin uppväxttid. Precis som sin farbror gillade kungen bilar och motorsport. Sitt intresse för vackra flickor kom gissningsvis från samma håll. Stamstället i huvudstaden hette Alexandras. Alexandras var en nattklubb som kan sägas vara dåtidens föregångare till klubbarna på dagens inneställen på Stureplan. Vilka för övrigt skulle några tiotals år senare bli tillhåll för kungens barn. På Alexandras frotterades kändisar och allsköns lycksökare med den unge kungen. Kungen tillsammans med stripteasdansös, kungen umgås med B-skådis, kungen kär i porrstjärna. Veckomagasinen fotograferade och sålde. Så och kvällstidningarna. Systrarna som hittat äkta män i både i Sverige, Tyskland och Storbritannien började oroa sig för sin lillebror. Tjabbo måste gifta sig med någon skönhet från något Europeiskt kungahus ansåg dom. Två av systrarna hade gift sig med prinsar. De två andra med lite simplare, vanliga adelsmän. Kungen kunde naturligtvis inte beblanda sitt förnäma blå blod med något vanligt rött sådant. Ett stort bekymmer för prinsessorna. Medan dom funderade på hur dom skulle lösa detta problem hände något som skulle ge dom ett ännu mycket större bekymmer.

Lille Tjabbo som nu vuxit upp och blivit en ung stilig man åkte till sommarolympiaden i München 1972. Kanske för att se olympier kämpa, men också för att roa sig. Vid sådana tillfällen vimlar det av, som han själv skulle uttryckt det, söta brudar. Att han skulle falla pladask för en brunögd skönhet från Tyskland kunde ingen ens ana. Den unga damen ifråga kom från Tyskland men hade en Brasiliansk mor. Förmodligen var det därifrån det korpsvarta håret och de sammetsbruna ögonen kom. Hon arbetade som värdinna vid arrangemanget i den tyska staden. Det sa inte bara klick, det sa klick-klick. En liten kille med pilbåge som kallas Amor hade prickat rätt med sina pilar. Följden blev att killen med det blå blodet och tjejen med vanligt rött sådant träffades allt oftare. Kungasystrarna kände att de höll på att misslyckats med sina koppleriförsök. Vad de tyckte om skönheten från Tyskland kan man bara ana. Kärleken trotsade allt sådant motstånd och det blev ett hejdundrande bröllop i huvudstaden. Ingen, inte ens folket längst ut på vänsterkanten vågade protestera. De tystnade nu helt.

De åldrande undersåtarna och veckotidningsreportrarna såg den lycklige kungens blåa blod blandas med en vanlig vacker kvinnas röda. Deras barn blev söta näpna och de fullkomligt avgudades av folket. Några tiotal år senare kom det sig att kungaparets äldsta dotter blev förälskad i en vanlig kille från en lite ort norr om kungliga huvudstaden. En by som tidigare bara levererat plastbåtar skulle nu också stå för en prinsessgemål om nu prinsessan själv skulle få bestämma. Men kungen och hans drottning insåg att detta kunde sluta med katastrof för deras egen existens. Nu var god råd dyra. Grabben från landsorten måste bort från deras dotter. Kungen ringde en av sina systrar som bodde på ett slott ute i landet och bad henne hjälpa till med att se till att de unga tu inte skulle träffas mer. Hon lovade att göra vad hon kunde. Samtidigt kontaktade drottningen sina väninnor som fanns inom sin egenstartade välgörenhetsorganisation. Alla skulle ställa upp för att förhindra det fasanfulla, att landets blivande drottning skulle äkta en ynklig moderniserad gympalärare. Som en av väninnorna uttryckte det, han kan knappt prata än mindre klä sig som det anstår en nobel person. Ja, jag såg bilder på honom i camouflagebyxor och keps sa hon djupt indignerat. Medlemmarna i drottningens Child-Hoods-organisation var helt eniga om det. Lillasyster ställde också välvilligt upp för att rensa bort katten bland hermelinerna. Hon hade kontakter med det fina folket och fick dom med på noterna. Den förälskade lantisen mobbades med alla medel de kunde finna ut. Elaka smeknamn, fnysningar åt hans kläder och allehanda elakheter. En sådan elakhet var att man låtsades som om han inte fanns. När den förälskade prinsessan försökte ta upp ämnet om sin kärlek med sina föräldrar slutade det ofta i gräl. Vid ett tillfälle avslutade kungen ett sådant gräl med orden, nämn aldrig den mannen mer. En dag hände något fruktansvärt, pojkvännen från båttillverkarsamhället blev svårt sjuk. Han blev tvungen att genomgå en svår operation. Hela tiden fanns prinsessan vid hans sida. Han blev återställd och ungdomarnas kärlek bara växte. De började t o m att prata om alternativet att prinsessan skulle bryta med sin familj och abdikera från sitt ämbete.

En natt i det kungliga sovgemaket hände något mycket märkligt. Plötsligt väcks kungen och drottningen av att det står en liten figur på deras sänggavel. En liten liten guldglänsande flicka med en lysande stav i sin hand. När kungaparet förvånat satt sig upp börjar den lilla flickan prata. Hon säger, ni behandlar er dotter och den hon ger sin kärlek mycket illa. Drottningen försöker protester men avbryts av fen vid sängkanten, du har inte heller någon blåblodig bakgrund men gifte dig och bildade familj med kungen. Har du glömt det? Kungaparet säger inget ser bara förskräckta och lite skamsna ut. Den lilla skimrande flickan fortsätter, tre saker kommer att hända er om ni inte slutar med ert elaka beteende och försök att hindra de unga från att få varandra. Ett, du kommer att bli rynkig och gammal mycket fort säger hon vänd mot drottningen. Drottningen som redan gjort några operationer för av ta bort spåren efter ålderstecknen i sitt ansikte ser dödligt rädd ut. Nummer två, du min käre kung kommer att bli flintskallig mycket fort. Nummer tre, monarkin kommer att avskaffas om ni inte accepterar de ungas kärlek och uppför er vänligt. Ni ska också se till att det blir ett stort bröllop snarast mellan er dotter och den hon valt.

Naturligtvis kunde inte kungen och drottningen gå emot den lilla fens önskemål. Följderna de ställts inför var alltför hemska. Kärleken segrade. Invånarna i den lilla bananmonarkin ser fram emot ett hejdundrande bröllop i den kungliga huvudstaden. Några som dock inte glädjer sig är ägarna till Stureplansgruppen, Sveriges största krogbolag. PR-värdet av småkronorna har varit ovärderligt och detta till en kostnad av bara fri sprit till de gyllene unga. Detta krogimperium har börjat visa röda siffror sedan marknadsföringen av småkronorna minskat. Undersåtarna bryr sig inte om att nästa generation arvingar helt kommer att sakna det blåa blodet. Och de betalar gärna för kalaset för de är sååååå lyckliga.

Denna sannsaga tillägnar jag kungen som genom sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland. (Sagt av Tage Danielsson.)

Inlägget Sagan om det lilla landet med den stora blodsfejden dök först upp på Republikanska föreningen.

Är det vettigt att utveckla en nationell identitet på detta sätt? Att cementera familjemönstret med en kunglig traditionell kärnfamilj, när vi i våra lagar samtidigt gör det möjligt för homosexuella att ingå äktenskap och skaffa sig barn genom adoption eller provrörsbefruktning? Den ärftliga monarkin kan ju ge upphov till en homosexuell arvinge som vill gifta sig med någon av samma kön och adoptera eller skaffa egna barn på annat sätt som lagstiftningen tillåter. Måste man inte då ändra lagen om kungafamiljen i linje med övriga lagar som gäller för vanliga människor? Samma fråga kan man för övrigt ställa i det fall en arvinge skulle beteckna sig som icke-kristen. Måste inte den lag som säger att monarken ska vara kristen också då ändras?

Poängen med vår monarki är enligt Cecilia Åse, att den som symbol avpolitiserat vår nationella sammanhållning. Något liknande gäller för religionen: med sekulariseringen har också den skilts från politiken. Men innebär inte vår monarki att man bakvägen för in ett annorlunda politiskt synsätt på både familj och religion, än det som gäller enligt andra lagar? Vår nationella symbol – kungafamiljen – ska ju vara traditionell kärnfamilj och monarken ska vara kristen. Hur går detta ihop? Varför har vi en nationell förebild som på viktiga punkter strider mot principer som fått styra vår lagstiftning om äktenskapsförhållanden och religion? Ska vårt statsskick få ha sådana konsekvenser?

Jonas Nordin tyckte under seminariet att man kunde se den offentliga institutionen monarki som ett konstverk. Visserligen lika irrationell som fotboll, och en praktisk lösning för att sprida nöje och glans, men knappast som ett demokratiskt problem. Frågan är bara: vilket budskap ger detta konstverk? Vilka biverkningar har det?

Om man bygger den nationella identiteten på en kungafamilj, får man med aristokratiska kvarlevor i symbolen. Familj, blodsband, arv och heder är begrepp som är förknippade med den typ av ära som i extrem form kräver hedersrelaterade mord. Att göra en kungafamilj symbolbärande för nationen, är att utforma vår samhällsrelation fysiskt och bemänga symbolen med den vertikala innebörd som aristokratisk familjeära utgör. En fader eller moder som överhuvud med familjens heder som främsta värde, är budskapet som symbolen förmedlar. Ett modernt samhälle måste i stället bygga på horisontella relationer människor emellan och ha symboler därefter, och göra sig oberoende av anor som historiskt hänger samman med familjebegreppet. Medborgare i moderna samhällen har ett avtal – ett fördrag – som innebär att vi ska möta varandra jämlikt. Vi ska i vårt offentliga liv inte vara lojala mot familjen utan mot varandra – fördragsparterna, dvs. de andra medborgarna. Ska vi ha en symbol för detta, får den inte kopplas ihop med en institution som familjen, där hedern står i fokus. I stället måste vi finna en symbol där ömsesidig hederlighet står i centrum.

Vi hör inte längre samman på ett etniskt sätt i det här landet. Vår samhörighet skapar vi etiskt som individer, utan att känna oss underdåniga en symbol som ter sig främmande för oss. Vi förverkligar vårt eget öde, behöver ingen frälsning eller den friköpning som maktlösa slavar en gång kunde ernå genom kristendomen i det romerska riket. Någon herre, eller fader eller moder med familj, som symbol för nationen behövs inte för att vi ska känna oss fria att fajtas sinsemellan i politiken. Den typ av slavmoral som finns under herrar av olika slag, har vi för länge sedan lämnat bakom oss.

Olof Palme kallade monarkin en plym, dvs. en dekoration med aristokratisk innebörd. Denna symbol är inte så politiskt oskyldig som man kan tycka och bör därför bytas ut. Den viktiga frågan blir då: hur ska en ny symbol se ut, värdig ett modernt, demokratiskt samhälle som Sverige?

Att utforma en sådan ny symbol blir nu vår viktigaste uppgift som republikaner.

Inlägget Kungafamilj som symbol för nationen? dök först upp på Republikanska föreningen.