Inlägget Riksdagsledamöter: Vi sjunger ingen lovsång till kungen dök först upp på Republikanska föreningen.

Samma nationalistiska retorik appellerar till allt fler i allt fler länder. Märkligt nog förekommer den också i Sveriges riksdag.

Har ni sett riksmötets öppnande någon gång? Första gången jag såg det på tv fick jag overklighetskänslor. Öppningsceremonin inleddes med att kungen ställde sig i ensamt majestät framför riksdagsledamöterna som unisont sjöng Kungssången. Varför var kungen huvudpersonen i en ceremoni som skulle högtidlighålla riksdagen och dess arbete? Än mer overkligt blev det när jag hörde vad man faktiskt sjöng.

Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans panna lätt,
och all din tro på honom sätt,
du folk av frejdad stam!

Är inte detta en hyllningssång för kungligt envälde – för diktatur? Hur kan alla folkvalda till synes entusiastiskt stämma in i en hyllningssång för diktatur när man ska fira demokrati? Är det Orwellskt nyspråk som gäller?

I tv såg det ut som om alla riksdagsledamöterna bokstavligen klämde i för kung och fosterland, men till min lättnad har jag förstått att så inte är fallet. En ledamot jag pratade med uppskattade att cirka hälften av de församlade tiger i stum protest.

Men varför hetsa upp sig över Kungssången? Ingen i den folkvalda kören tar den ju på allvar. Tanken är väl att sången ska förmedla en känsla av nationell enighet och stolthet ovanför de vanliga partistriderna. Men om så många som hälften av riksdagsledamöterna känner sig illa berörda av Kungssången, hur väl fungerar den då som förmedlare av nationell enighet och stolthet? Är en hyllningssång till diktatur verkligen den lämpligaste inramningen av riksdagsarbetet i en tid då demokratin blir alltmer ifrågasatt runt om i världen och även i Sverige?

Men är kungssången verkligen en hyllning till diktatur? I de första raderna lovar de folkvalda att förbli kungen och hans ättlingar trogna, generation efter generation. Och man lovar att göra kronan på hans panna lätt, det vill säga se till att kungen inte överanstränger sig. Som om det var kungen som styrde landet.

Nå, här kan man inflika att riksdagen med råge uppfyllt löftet att lindra kungens arbetsbörda. Kungen är ju sen 1975 fråntagen all makt. Kronan kan faktiskt inte bli så mycket lättare. Det blir snudd på ironi att de som bär den verkliga ansvarsbördan är så måna om att kungen inte ska bli överbelastad.

Men vad betyder det att de folkvalda lovar att sätta all sin tro till kungen? Det kan bara innebära att man förlitar sig på att det kungen bestämmer blir till det bästa och att man lovar rätta sig efter det. Ordet tro signalerar att kungens makt och myndighet härrör direkt från Gud; en kung av Guds nåde. Sången är en otvetydig hyllning av kungligt envälde av modell Karl XI – ”en Envålds allom bjudande och suverän konung … att styra och regera sitt rike” som det stadgas i 1693 års Riksdag. Med andra ord – diktatur.

Och vi som hyllar detta envälde är inte vilka som helst utan folket av frejdad stam, det vill säga vi svenskar. Vi litar på vår store ledare. Ett land, ett folk, en kung!

Och det var precis dessa storsvenska strängar poeten Carl Vilhelm Strandberg spelade på när han 1844 skrev Kungssången. Strandberg ville till vilket pris som helst få den nytillträdde kungen Oscar I att börja krig mot Ryssland för att återta Finland. Gör Sverige stort igen! Flera av verserna dryper inte bara av enväldesnostalgi utan av rent fascistisk blods- och offermystik. Vad sägs till exempel om:

Ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god,
och svepa dig i den.

En ledande liberal samhällsdebattör som jag diskuterade med framhöll att han visserligen inte sjöng med i Kungssången men som så många andra fann han den harmlös. Strandbergs retorik är ju så uppenbart passé. Stämmer det? Sången handlar om den starke ledaren som samlar och leder en ärorik nation. Och det är ett mäktigt grundackord som attraherar allt fler.

Den nyligen bortgångne sociologen Zygmundt Baumann talar om en nostalgiepidemi som likt ett virus sprider sig över världen. En längtan efter en förgången utopisk värld då allt var så mycket bättre, en så kallad retrotopi som också är titeln på Baumann sista bok. Gör USA stort igen! Upprätta kalifatet igen!

I radioprogrammet Demokratins självmord? (Konflikt, P1 21/1) anger statsvetarprofessorn Staffan Lindberg att 30% av svenska ungdomar år 2011 (World Value Survey, senaste mätningen) tyckte det var en bra idé med en stark ledare som inte behöver bry sig om vare sig val eller riksdag. Lindberg var starkt oroad, speciellt som siffran var en fördubbling jämfört med en mätning sex år tidigare. Samma trend kunde utläsas i Polen flera år innan dagens auktoritära regim kom till makten. Frankrike tycks vara på väg åt samma håll. Så ur det perspektivet är Kungssången dessvärre en sång i tiden.

Och just därför borde den inte vara signaturmelodi för Sveriges riksdag. Speciellt inte i ett år som detta då svensk demokrati fyller 100 år. Historikerna är eniga om att 1917 var det år parlamentarismen som vi nu känner den fick sitt slutliga genombrott i Sverige.

Genombrottet skedde trots kungahusets förbittrade motstånd. I valet till riksdagens andra kammare 1917 hade liberaler och socialdemokrater för första gången fått majoritet och krävde att få bilda regering. Kung Gustaf V (Carl Gustafs farfarsfar) och hans tyskfödda drottning Victoria vägrade blankt.

Kungen vädjade i stället till sin gode vän biskopen Gottfried Billing att bli statsminister men han avböjde med de bevingade orden ”Bara jag tänker på det får jag diarré”. Då kungen inte längre stöddes av högern blev han så småningom tvungen att retirera. Skakande av gråt anklagade han talmannen Hugo Hamilton för att ha övergett honom. Inför det oundvikliga mötet med den nya regeringen lär Victoria, som inte hade mycket till övers för demokrati, ha morrat: Jag får väl ta emot packet då!

Att man sjungit Kungssången i mer än hundra år vid riksdagens öppnande innebär inte att man måste sjunga den 100 år till. Historiska förändringar kräver förr eller senare att nationella symboler ändras. Efter slaveriets upphörande uteslöts den vers i USAs nationalsång som hyllade förrädiska slavars död. Efter andra världskriget sjunger tyskarna av lättförklarliga skäl inte längre Deutschland, Deutschland über alles. I ljuset av Sveriges historia framstår det då som extra märkligt att man hållit fast vid den enväldesnostalgiska Kungssången så länge. Själva utgångspunkten för vår demokrati var ju att man 1809 störtade en enväldig kung, Gustaf IV, och införde ett mycket mer demokratiskt styrelseskick.

Att sjunga Kungssången i riksdagen är således lika mycket ett hån mot vår historia som om franska nationalförsamlingen skulle sjunga en hyllningssång till Ludvig XVI som man en gång högg huvet av, eller om amerikanska kongressen skulle sjunga God save the Queen för att fira tiden som engelsk koloni. Med tanke på vår historia går det egentligen inte att hitta ett mindre lämpligt tillfälle att sjunga Kungssången än vid riksmötets öppnande.

Poängen med samlande nationella symboler är förstås att de – samlar. Om tillräckligt många inte upplever det, har symbolen förlorat sitt värde och bör ersättas med något annat. En sådan anpassning har ju också skett vid riksmötets öppnande de senaste åren. De okristna riksdagsmännen har sluppit genomlida en för dem plågsam gudstjänst utan har i stället kunnat delta i en sekulär sammankomst ordnad av Humanisterna. Från och med 2016 är båda arrangemangen helt jämställda enligt riksdagsförvaltningen.

Följaktligen, om faktisk så många som hälften av riksdagsledamöterna inte känner någon högaktning för Kungssången, eller till och med skäms över dess antidemokratiska budskap, ska man då verkligen fortsätta att sjunga den?

Det borde inte vara svårt för Riksdagens Jubileumskommitté att enas om att slopa Kungssången vid riksmötets öppnande i höst. På det sättet skulle man också slippa den schizofrena situationen att vid ett och samma tillfälle både sjunga kungamaktens lov och i högstämda tal hylla vår demokrati.

I dagsläget borde inte heller slopandet av Kungssången väcka särskilt mycket protester. När riksdagens öppningsceremoni 1975 flyttade från rikssalen på slottet till riksdagshuset utbröt ingen proteststorm trots den drastiskt förenklade ceremonin. Förenklingen var en tydlig markering av att kungen mist sin makt i och med den nya grundlagen.

Men, om allt förblir vid det gamla vid riksmötets öppnande 2017 – ja, då kan vi förvänta oss högstämda tal där man minner om demokratins slutgiltiga genombrott för 100 år sen. Lite försiktigt kommer man kanske att beröra – ska vi säga – kungahusets tveksamhet inför reformen? Och kanske kommer man att hylla de pionjärer som till slut genomdrev kvinnlig rösträtt trots att monarkin inte riktigt var med på noterna. Och man kommer unisont att sjunga en sång som hyllar kungligt envälde…

Är det inte dags att sopa rent framför den stora dörren på Helgeandsholmen?

PS. Den som vill höra en särdeles kongenial tolkning av kungssången rekommenderas rockbandet Ultima Thules brutalpatriotiska framförande.

Inlägget Sjung inte enväldets lov! dök först upp på Republikanska föreningen.

Det tydligaste ställningstagandet gällde EU. Kungen sa ”Också den europeiska unionen utsätts för påfrestningar. Vi måste fortsätta tro på samarbete länder emellan och på ett förbund som garanterar fredlig samverkan.” 49 procent av svenskarna är för ett medlemskap i EU, 24 procent är emot (SCB maj 2016). Kungens stöd för ”ett förbund som garanterar fredlig samverkan” delas alltså inte ens av en majoritet av svenskarna.

– Jag är själv för EU, men det här är en principfråga. Jag ser ju att var fjärde svensk är emot EU, och då blir det här ett politiskt kontroversiellt uttalande, säger Yasmine Larsson, ordförande i Republikanska föreningen.

– Kungen har själv sagt en gång att ”det är svårt att uttrycka sig utan att bli politisk”. Idag visade han igen att han inte klarar av att hantera sin maktposition. Han respekterar inte att han enligt grundlagen inte ska ha något politiskt inflytande.

– Kungens uttalanden i politiska frågor gör honom till en makthavare. En makthavare som inte är vald och inte kan avsättas. Det är ett av de demokratiska problemen med monarkin, avslutar Yasmine Larsson.

Inlägget Kungens tal i riksdagen var politiskt dök först upp på Republikanska föreningen.

– Republik handlar för mig om demokrati och jämlikhet. Så länge monarkin finns kvar måste vi dock snarast göra upp med de mest unkna delarna av detta föråldrade statsskick. Dit hör kungssången. Själv sjunger jag den aldrig och jag uppmanar mina riksdagskollegor att inte heller göra det, säger Mia Sydow Mölleby, ordförande för Republikanska föreningen och själv riksdagsledamot.

– Den lojalitet som riksdagsledamöterna känner i sina ”hjärtans djup” ska rikta sig till medborgarna, inte till Carl Gustaf Bernadotte. Sången uppmanar dem med strofen ”var honom trofast och hans ätt”, men offentliga ämbeten ska inte gå i arv och hängivenheten borde därför gälla demokratin. Förtroendet ledamöterna har fått kommer från väljarna och inte av ”all din tro till honom sätt”, avslutar Republikanska föreningens ordförande Mia Sydow Mölleby.

Republikanska föreningen är även starkt kritisk till att äran att formellt öppna det nya riksdagsåret ges till Carl Gustaf Bernadotte. Det är absurt att den ende som har ärvt sitt ämbete hälsar de i demokratiska val utsedda företrädarna välkomna tillbaka till sitt viktiga värv. Exempelvis den riksdagsledamot med flest år i församlingen borde få detta uppdrag istället.

Inlägget Sjung inte kungssången, riksdagsledamöter! dök först upp på Republikanska föreningen.

– Få känner till ceremonin som sker vid öppnandet. Det är orimligt att vår demokratiskt valda församling ska stå upp när kungen kommer in, förväntas sjunga kungasången och får sätta sig ner först när kungen ger tecken för det, säger Republikanska föreningens ordförande Peter Althin.

– I väntan på republikens införande bör talmannen öppna riksmötet. Riksdagsordningens 1 kapitel, 4 paragraf ger nämligen denna möjlighet om kungen har förhinder. Om talmannen ber kungen att stanna hemma tror jag också att så blir fallet, säger Mia Sydow Mölleby, vice ordförande i Republikanska föreningen.

Läs debattartikeln:
”Kungens roll vid riksmötet är negativ för demokratin”

Inlägget Talmannen bör öppna riksmötet dök först upp på Republikanska föreningen.