– Det är väl alla förnuftiga människor? Av demokratiska skäl naturligtvis. Det är orättfärdigt att poster och maktpositioner av det slaget ärvs, det borde alla tänkande människor förstå. Samtidigt kan jag begripa behovet av och önskan efter glamour och sagor, men det kan man få tillfredsställt på andra håll.

Vad ogillar du mest med monarkin?

– Att den så tydligt representerar klassklyftor, att folk tar sig fram utan några egentliga meriter utan att det enbart har med blod att göra – något som kan associeras med rasism. Sedan är det konstigt att du måste tillhöra en viss kyrka. Kungafamiljen är den enda familj som inte har någon religionsfrihet, är inte det en konstig bild att förmedla till dagens unga och nyanlända? Dessutom kan jag tycka att om du är kung och rik kan du väl vara lite hygglig också. Kungen känns lite gullig och skojig, kan inte han säga ”hej flyktingar, kom in och bo här på slottet!” Han är så extremt passiv, även om han är politiskt bakbunden.

Hur tolkar du svenska folkets bild av kungahuset?

– Jag tror att svenskarnas bild är väldigt kluven, från rabiata som inte ens klarar av att se dem till en extrem dyrkan, folk åker till Solliden den 14 juli och hurrar för Victoria i spöregn. Det är ett löjeväckande spektakel som jag inte tycker att vuxna människor borde hålla på med. Något slags behov eller längtan uppfyller de väl, de visar upp en bild av den perfekta kärnfamiljen. Men vore det inte bra om kungahuset födde en queerunge och kunde göra lite förebildsnytta istället för att låtsas vara så perfekta?

Hur kommer monarkin att avskaffas?

– Det verkar tyvärr omöjligt, de är så sjukt populära. Jag har tidigare trott att hierarkier och vidskeplighet skulle tyna bort, men nu tvivlar jag på det. Klassamhället byggs ju om hela tiden, och nu har vi en ny superunderklass med flyktingar och ickevita nyanlända. Men om dagen kommer då monarkin försvinner behövs ingen statschef utan det räcker med en regering och en vald premiärminister.

Foto: Hansi Löfgren

Inlägget Nina Lekander: Därför är jag republikan dök först upp på Republikanska föreningen.

På lite olika sätt har det varit sommarens mantra för politiker och tyckare från höger till vänster. Det har återkommit i sommartal, i Almedalen och i debatter om allsköns utmaningar i samhället.

Uttrycket har nästan blivit som något en måste säga för att någon ska lyssna på vad helst en nu har för avsikt att förmedla. Inte sällan har det kombinerats med en allt mer framträdande plats för den svenska flaggan. Och då och då med en illa dold rasistisk flirt.

Vad är då svensk kultur? Det går naturligtvis inte att slå fast på några få rader, och än viktigare: det är rörligt. En kultur utvecklas ständigt.

Men några saker går ändå att peka på som typiska för vårt lilla hörn i världen. Vi var ett av de första länder som förbjöd barnaga och ratificerade FN:s barnkonvention. Det finns i Sverige också en grundmurad tro på jämlikhet, något vi ibland hånar som jante-kultur, men som i grunden betyder att vi vet att ingen människa kan bygga sin lycka på bekostnad av andra och att vi alla är lika mycket värda. Också kvinnans ställning är unik i Sverige, trots sexualiserat våld, ojämlikhet i lön och obetalt hemarbete är det självklart att kvinnor ska ha samma juridiska rättigheter som män.

Och inte minst demokrati och medbeslutande, att inte den som föds med privilegier ska ha större rätt. I Sverige kan till och med en svetsare från Örnsköldsvik bli statsminister.

Men som sagt, det är en ständig utveckling. Synen på barn, jämlikhet, kvinnor och demokrati var helt annorlunda på 1950-talet. Sedan dess har Sverige varit ett invandringsland. Invandringen har i sig gjort Sverige till ett av världens mest toleranta länder vilket spillt över på flera områden, som synen på kvinnor och barn, men också det starka stödet för fri abort och nu också HBTQ-rättigheter. Det vi i dag kallar svenskhet är till stor del en effekt av den fördjupade demokrati som invandring och det öppna samhället bidragit till.

Vad är det då som hotar vår svenska kultur?

Ja, inte är det invandringen i alla fall. Hur jag än letar kan jag bara hitta en sfär i Sverige som står helt utanför det som vi tänker på när vi lite svepande pratar om svenska värderingar – kungahuset. En skyddad fördemokratisk rest där barn föds till att uppfylla förutbestämda plikter, där ojämlikheten är institutionaliserad och där äktenskap måste god kännas av patriarken.

Och vad värre är, dess blotta existens sätter hela det demokratiska Sverige ur spel genom att nationens högsta ämbete, statschefen, ärvs i blodsband inom denna sfär.

Så den som är orolig, och känner sig nödgad att försvara vår svenska kultur borde per omgående söka medlemskap i Republikanska föreningen.

HÅLLER DU MED? KOMMENTERA GÄRNA!

Inlägget Vad hotar svensk kultur – egentligen? dök först upp på Republikanska föreningen.

Kan vem som helst göra det?
– Ja, det kan man i princip göra. Om man har har träffat en doktor eller barnmorska på en mödravårdscentral så kan man önska att den personen ska hjälpa till vid förlossningen. Då kan man komma överens om det.

Vem som helst kan alltså förhandsboka ett vårdteam inför en förlossning?
– Vem som helst? Nja, det måste finnas rimliga skäl till att man ska ha ett visst team.

Vad fanns det för rimliga skäl i det här fallet?
– Den massmediala uppmärksamheten och den personliga säkerheten kring exempelvis ankomsten till sjukhuset. Och att de får vara ifred under förlossningsarbetet.

Så den massmediala uppmärksamheten motiverar en särbehandling?
– Eftersom nyfikenheten kring kungligheter är väldigt stor så måste den personliga integriteten skyddas på ett särskilt sätt. Och då är det bäst för dem att ha en begränsad mängd personer som har möjlighet att gå in på rummet, läsa journalen eller se hur förloppet utvecklar sig.

Gäller inte det för alla? 
– Jo, men det är inte så många patienter som väcker så här stor nyfikenhet.

Tillbaka fyra år. Inför att kronprinsessan Victoria skulle föda Estelle, på Karolinska Universitetssjukhuset i februari 2012, hade man ett liknande upplägg. ”Tidigt i graviditeten”, enligt förlossningsläkaren Lennart Nordström, hade han förhandsbokats till den kungliga förlossningen. Redan två veckor innan hade dessutom ett förlossningsrum reserverats åt Victoria, och spärrats för andra föderskor. Efteråt sa förlossningsläkaren till den samlade pressen:

 – Det var vårt beslut, vi kunde inte låta en officiell person komma och sätta sig ett väntrum.

När kronprinsessan födde prins Oscar i mars i år, hade hon samma förlossningsteam som 2012. Agneta Rudels-Björkman är vårdchef på Karolinska universitetssjukhuset. Hon bekräftar att sjukhuset hade ett rum reserverat till kronprinsessan även den här gången.

– Vi hade ett speciellt rum som vi hade planerat för, där Victorias födsel skulle ske. Vi stängde det rummet under typ tio dagar, och under tiden öppnade vi ett annat rum. Vi behövde alltså inte dra ner på verksamheten. Vi har inte lika många förlossningar just nu som vi haft tidigare och därför har det funnits rum som inte har använts.

Vi stängde rummet under typ tio dagar

Vårdchefen bekräftar även att Victoria hade samma förlossningsläkare och sjukvårdsteam som när hon födde 2012. Det var sjukhuset som valde ut personalen åt kronprinsessan.

Har kungafamiljen särbehandlats i de här fallen?
– Det här är ju en speciell förlossning kan man väl säga, med vår kronprinsessa. Så vi måste ha personer som vi vet är tillgängliga och vi måste veta att vi har en plats för prinsessan när hon kommer in.

På vilket sätt är förlossningen speciell menar du?
– Jag menar att vi har monarki i Sverige och att det här är vår kronprinsessa.

Så det motiverar en särbehandling?
– Nja, det är också många säkerhetsaspekter. Vi har haft en dialog med Säpo förstås. Och när det gäller ministrar, presidenter, kungligheter och så vidare så har man ju en säkerhet som måste hållas.

Så säkerhetsaspekten motiverar särbehandlingen?
– Inte bara. Det är mycket press runt en sådan här händelse också. Och kungligheter har som alla andra rätt till sekretess. Så det är sekretess, säkerhet och många sådana aspekter som man väver ihop.

Anser du att kronprinsessans förlossningar genomförts i enlighet med hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om jämlik vård?
– Jag anser att det här är en speciell förlossning.

Charlotte Elvander är barnmorska på BB Stockholm och postdoc på Karolinska Institutet. Hon tycker inte att det är motiverat att vissa ska behandlas annorlunda än andra.

– I Sverige arbetar vi för att alla kvinnor ska få en jämlik vård, oavsett bakgrund. Det som hänt i de här fallen är att de här kvinnorna på grund av sin bakgrund har fått specialvård. Uppenbarligen tycker man att dessa födslar är viktigare än andra.

När rum bokas upp i förväg i Stockholms landsting finns risken att andra föderskor måste hänvisas någon annanstans, menar Charlotte Elvander, och säger att det vore  minst sagt upprörande om det hände. Hon reagerar också på att läkare medverkat vid födslarna.

– Om en födsel löper på normalt är det vanligtvis bara barnmorskor som medverkar.

Jag anser att det här är en speciell förlossning

Solveig är en av många mammor som Reform varit i kontakt med och som upprörts av särbehandlingen.

– Det mig arg ändå in i benmärgen när jag förstår att den skattefinansierade förlossningsvården särbehandlar medlemmar ur kungafamiljen. Är det verkligen sjukvårdens uppgift?

Solveig vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara.

– Jag fick själv barn nyligen och vet hur svårt det kan vara att överhuvudtaget få en barnmorska till förlossningsrummet. Vid nästa förlossning är jag i värsta fall förberedd på att avvisas från sjukhuset i brist på plats.

Solveig bild bekräftas av den rådande krisen i förlossningsvården. Från 1 maj kommer födande mammor inte kunna bli inskrivna på sitt förstahandsval om det redan är fullt, rapporterar DN.

Ella Bohlin (KD) är Barn- och äldrelandstingsråd med ansvar för förlossningsvården. När Reform vill fråga Bohlin vad hon har att säga till de mammor som riktar kritik mot att förlossningsvården särbehandlar en viss grupp, så hälsar hon via sin presskontakt att inte kommenterar enskilda patienter. Men det verkar inte gälla hela tiden. Efter Victorias senaste födsel skrev Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting  på sitt Twitter-konto:

”Grattis Victoria och Daniel! Ännu ett exempel på hur bra förlossningsvård vi har i Sthlm.”

Det här är en artikel från Republikanska föreningens tidskrift Reform. Gillade du den? Stöd fler granskningar av kungahuset och monarkin genom ett stöd, litet eller stort, till Swishnummer 123 319 84 05.

Inlägget Prinsessorna fick gräddfil på BB dök först upp på Republikanska föreningen.

Inte nog med att de lever i en monarki och att deras statschef tillsätts genom arv, statens överhuvud kommer inte ens från samma land som invånarna, utan bor i ett slott i London 1500 mil bort.

Det är därför inte överraskande att det i landet sedan många år tillbaka finns en stor och väletablerad republikansk rörelse som kämpar för att frigöra sig från sitt engelska statsöverhuvud. Australian Republican Movement, som dess organiserade del heter, drev i slutet av 1990-talet frågan så långt som till en folkomröstning.

Dessvärre förlorades omröstningen, med siffrorna 45 procent mot 55. Enligt många på grund av att de gick till val på att låta parlamentet utse statschefen, ett förslag som inte var ordentligt förankrat i opinionen.

Nu är det nya tag. I januari undertecknade sju av de åtta ledarna för landets delstater ett krav på att avsätta sin brittiska monark och bli republik (den åttonde bedyrade att även han är republikan, men att tiden just nu inte är den rätta).
– Australien kan bättre än att hämta sitt statsöverhuvud från en icke-vald engelsk familj som bor i ett palats i England, sa Peter FitzSimons, ordförande i Australian Republican Movement, när initiativet tillkännagavs.

För första gången är dessutom både landets premiärminister och oppositionsledaren engagerade republikaner. Malcolm Turnbull, som är premiärminister, var till och med den som ledde ja-sidan i folkomröstningen 1999 i egenskap av Australian Republican Movements dåvarande ordförande.

Målet för de australiska republikanerna är nu att mobilisera ett brett folkligt stöd vilket skulle göra det möjligt att låta frågan ännu en gång gå till folkomröstning. De senaste opinionsundersökningarna visar att de har vind i seglen – och den här gången tänker rörelsen inte misslyckas.

Den nya strategin går ut på att först låta folket rösta om huruvida monarkin ska avskaffas. Därefter, om resultatet faller väl ut, initieras en bred och folklig debatt kring olika tillvägagångssätt för att utse statschefen. Sedan kräver konstitutionen ytterligare en folkomröstning och i den skulle medborgarna slutgiltigt få välja mellan ett folkligt förankrat republikanskt alternativ och att fortsätta som monarki.

– Låt drottningen komma hit medan hon kan och istället för att buga oss, ska vi resa oss tillsammans i en stående ovation och säga, tack ers majestät, nu tar vi över, sa Peter FitzSimons.

Republikanerna i Australien

The Australian Republican Movement grundades 1991. Antalet medlemmar redovisas inte öppet. På webben finns de på www.republic.org.au, Facebooksidan är www.facebook.com/AusRepublic. Ordföranden Peter FitzSimons finns på Twitter, @Peter_Fitz.

Den här artikeln kommer från Reform nr 1 2016.

Inlägget Revanschsugna dök först upp på Republikanska föreningen.

2009. Victoria Bernadotte och Daniel Westling är nyförlovade. De sitter vid ett sirligt bord tillsammans med kungen och drottningen. Ingen hund och inga fotografer. Men alla ler in i kameran.

Tre år senare är det dags att meddela nästa förlovning. Madeleine Bernadotte och fästmannen Christopher O’Neill står tätt intill varandra. Båda tittar in i kameran. Varken media, hund eller föräldrar är närvarande. Madeleine avslutar med ett ”Tihi!”. Det lilla fnitteruttrycket tog fart, men fick inte samma genomslagskraft som kungens klick.

Det är lätt att tro att det inte har hänt så mycket i de kungliga salongerna sedan 1976. Inget kunde vara mer fel.

Hovets presstab har gått från stenåldern till rymdåldern. Kungens förlovning sändes i SVT, Victorias och Madeleines lades ut direkt på Youtube, utan att passera traditionella medier. I samma sekund som hovet tryckte på skicka-knappen, kunde svenska folket ta del av klippet i sina mobiler, surfplattor och datorer. Det sa bara klick. Utöver den officiella hemsidan, har hovet även en Facebook-sida. De använder också Instagram. Information som kommer direkt från källan, i det här fallet hovet, upplevs som mer äkta än det vi läser i en tidning. Kungahuset har lärt sig att använda och utnyttja sociala medier.

– Innehåll läggs ut med en frekvens som gör att hovet sakta men säkert etablerar en insikt hos de som följer sidan att det är just via Facebook som man kommer att hållas uppdaterad bäst. Det är här bilderna läggs ut först, säger medieforskaren Brit Stakston.

Med hjälp av Facebook och Instagram avdramatiseras de kungliga och en falsk intimitet skapas.

Nya tider kräver nya seder. För statsvetaren Cecilia Åse är det här något som varit i säck innan det kom i påse.

– Det är ingen nyhet att kungamakten framställer sig som de vill uppfattas. Så har den gjort i alla tider. Förr var det med porträtt och statyer, nu är det i sociala medier, säger hon.

Kungahuset har lärt sig att använda och utnyttja sociala medier

Men det handlar inte bara om att visa upp en fördelaktig bild av sig själv. Genom sin uppdaterade närvaro på Facebook och Instagram har kungahuset även en chans att ta kommandot över nyhetsflödet.

– Tidigare styrde hovet medierna genom att vara otillgängligt och stängt. Nu styr man precis tvärtom genom att vara väldigt öppen och lägga ut mycket lockande och snyggt material, säger medieforskaren Kristina Widestedt.

Söta barn och höga håruppsättningar – i dag publicerar många medier okritiskt och oreflekterat hovets Instagrambilder rakt av. Det är enklare, snabbare och billigare än att ta egna, alternativt köpa, fotografier.

Veckotidningen Svensk Damtidning har till och med gått så långt att de bett hovet om lite bättre upplösning på bilderna, så att de kan dra upp dem ordentligt. Och skulle Madeleine Bernadotte kunna vara snäll att lägga ut semesterfotona lite tidigare, så Svensk Damtidning slipper att betala dyra paparazzifotografer?

(När hon lyxsemestrade med sin familj på Mauritius i januari, surnade hon till över att fotograferna lurade i palmdungarna och la helt sonika ut egna foton på sitt Instagram. Svensk Damtidning surnade också till lite, eftersom de då redan köpt paparazzibilderna.)

Öppet mål för hovet. Nu är Svensk Damtidning inte en tidning som vållar hovet några större problem. En och annan glidande rubrik kanske, men i övrigt ställer man inte till något direkt besvär.

Karin Lennmor, chefredaktör på Svensk Damtidning, har bevakat hovet i 26 år och sett förvandlingen från sluten till öppen institution. Hon välkomnar att hovet tänker mer pr-mässigt. Det gör även Aftonbladets hovexpert Jenny Alexandersson, som har 13 år på hovnacken. Som exempel tar hon pr-konsulten Christina Saliba. Hon anlitades – för skattepengar – när det stormade runt Carl Philip Bernadotte och hans design. Hon har också medietränat prinsen och slipade på hans bröllopstal.

Ordet medieträning brukar skära i journalistöron. Men Jenny Alexandersson menar att hennes jobb blivit lättare. Carl Philip Bernadotte är inte längre skräckslagen när han möter journalister och det går i dag att få vettiga kommentarer från honom. I så fall skulle man ju kunna vända på steken och rekommendera pr-konsulter åt hela kungahuset.

– Nej, det skulle nog inte fungera. Jag tror inte kungen är så bra på att lyssna på råd, säger Jenny Alexandersson.

Svenska journalister borde snegla mera på sina kollegor i Storbritannien. Där finns ett kritiskt förhållningssätt

Att hovet har en, eller till och med flera, direktkanaler ut till folket är naturligtvis ett problem för alla som är kritiska till monarkin. Med bilder på sina barn och tjusiga aftontoaletter mobiliserar de sina fans. Och media hjälper frivilligt eller ofrivilligt till när de pumpar ut samma bilder. Enligt Brit Stakston är kungahuset bara att gratulera till sin sociala mediestrategi.

– Med officiell information, som kommunikéer och liknande, och mer privata detaljer, grupperar hovet sina fans och tillfredsställer dem på ett oerhört strategiskt sätt. De historieintresserade och rojalisterna älskar det här och känner sig både informerade och delaktiga, säger hon.

– Dessutom mobiliserar de ett vaccin mot närgångna journalister. ”Kan de inte lämna kungligheterna ifred?”

Brit Stakston lyfter också fram hur hovet genom sin närvaro i sociala medier även får draghjälp av sina motståndare. Rojalister delar bilderna för att de uppskattar dem, republikaner för att de förfasar sig. Såväl anhängare av som motståndare till monarkin sprider bilderna och exponeringen ökar. Men det finns en nackdel med att mata allmänheten (och medierna) via sociala medier.

– Kungahuset riskerar att trivialisera sig själv. Den polerade bilden blir både meningslös och betydelselös. Man kan ju fråga sig om det i längden går att argumentera för att den här typen av trivial information ska komma från en institution som är så viktig, säger Kristina Widestedt.

Man kan också fråga sig vad som händer när nästa skandal blossar upp. Hovet hade inte bjudit upp till sin sociala mediedans när boken Den motvillige monarken kom ut – deras pr-strategi har ännu inte prövats i motvind. Hur ska man hantera sina fans då? Kan de bara lägga locket på efter att ha vant följarna vid täta uppdateringar?

– Visst kan de det! Möjligen grumsar fansen lite, men de är också väldigt förlåtande. Den stora förlusten för hovets del är att de missar chansen att skapa förståelse om de tiger i en kris, säger Brit Stakston.

Hovet närvaro i sociala medier verkar ha kommit för att stanna, vilket i sin tur ställer ännu högre krav på journalistiken.

– Ju fler informationskällor, desto större är behovet att granska dem. Media måste vara vaksamma på innehållet. Precis som redaktioner diskuterar om – och i så fall vilka – bilder på terrordåd de ska publicera, måste man resonera om bilderna från kungahuset. Varför ska vi ta in de här? Vad får det för konsekvenser? säger Brit Stakston.

Hon får medhåll av Kristina Widestedt:

– Nyhetsredaktionerna borde fundera på hur de ska balansera utbudet som nu kommer direkt från hovet. I dagsläget är deras pr-strategi inte det främsta problemet utan att media inte producerar något som visar en annan sida. Rent kvantitativt blir det en övervikt av lekande barn och det ger ju en skev bild. Svenska journalister borde snegla mera på sina kollegor i Storbritannien. Där finns ett kritiskt förhållningssätt som är ständigt närvarande i såväl de stora dagstidningarna, inklusive deras kolumnister, som i veckotidningarna.

Inlägget Nu vill kungahuset bli lajkat dök först upp på Republikanska föreningen.

Folklig humor har i alla tider hånat överheten. I medeltidens karnevaler ställdes hierarkierna på huvudet, för en stund bytte hög och låg plats. Den franske kungen Ludvig Filip I, som installerades som kung efter oroligheter 1830, blev ett tacksamt motiv för karikatyrtecknare. Han avbildades som ett päron, en symbol för dum självgodhet. Det var ett sätt att underminera makten, varje päron blev en påminnelse om kungens tillkortakommanden.

Tillsammans med mer eller mindre verklighetsbaserade anekdoter ingår ”Kära örebroare” i genren kungaskämtande. Här återfinns allt från vitsar om Gustav V:s jakteskapader till bloggen Rymdslottet där den nuvarande kungafamiljens medlemmar försätts i skrattretande situationer när de i pratbubblor diskuterar allt från rymdens oändlighet till pruttandets betydelse för växthuseffekten. Överallt i humorprogram i radio och tv, på nätet och i samtal och debatter görs republikanska poänger genom att skämta om kungafamiljen. Det är ju så kul att få skratta åt de kungliga!

Jag tycker att det här ständiga skämtandet om monarkin och kungafamiljen är ett oskick som borde upphöra med en gång! Var inte oroliga, det är inte en rojalist eller monarkist som skriver i Reform. I fråga om statsskick är min uppfattning klar: republik är att föredra framför monarki! Efter att ha ägnat fem år åt att studera vad kunglighet gör med människor och vad människor gör med kunglighet instämmer jag i stort sett i Vilhelm Mobergs slagkraftiga analys: monarki främjar först och främst lakejsjälen. Ändå vill jag ge rådet att ni som för den republikanska kampen skippar humorn.

En gång i tiden var narr och satir ett vapen mot makten. Men nu är det Sverige 2015 och inte franskt 1830-tal. Makten bygger inte längre på förmågan att ge ett värdigt och imposant intryck. I dag är makten mer töjbar och så även dess representanter. Hög som låg bör kunna skratta åt sig själv. Då är det svårt att använda skrattet som subversiv kraft.

Den paradoxala följden av dagens positiva hållning till skrattande är att det är närmast omöjligt att genom skämt underminera en maktinstitution. Raljerande formuleringar varken förminskar eller ifrågasätter den kungliga värdigheten. I stället blir effekten den motsatta och humorn blir upphöjande – detta även om intentionen är subversiv. Hur går det till? Jo, om inte den upphöjda positionen erkänns, varför då skoja om den? Genom att skratta åt de som innehar det kungliga ämbetet erkänns dess relevans. Kanske är själva skämtandet om de kungliga i dag den slutgiltiga konfirmationen på deras inflytande och betydelse? Ska monarkin ifrågasättas är det allvar som gäller. Så sluta att skratta åt kungen. För vad är det som är så roligt med monarki?

Inlägget Sluta skratta åt kungen dök först upp på Republikanska föreningen.

– Jag blev republikan när jag, under min första SSU-kurs, insåg hur odemokratisk monarkin är och jag har bara stärkts i min övertygelse sedan dess. Monarkin är en kvarleva från en tid då Sverige inte var en demokrati. För mig är det helt oförståeligt att många av Sveriges medborgare accepterar ett system där vår främsta företrädare tillsätts genom slump och födsel. Jag tycker att det är ytterst odemokratiskt att kungafamiljen tvingas in i ett visst sätt att leva, på det viset bryter monarkin mot de mänskliga rättigheterna. Jag tycker också att monarkin och det faktum att familjemedlemmarna måste bekänna sig till en viss tro bryter mot religionsfriheten. Dessutom är det helt absurt att vi i Sverige 2015 tycker att det är rätt att en person kan bryta mot lagen utan att riskera bli lagförd för sitt brott.

Vad hoppas du kunna uträtta som ordförande?

– Jag hoppas att jag, med mitt samhällsengagemang och min erfarenhet av politik och påverkan, ska kunna intensifiera debatten om republik och skapa ett ännu starkare folkligt stöd. Självklart kommer jag även att försöka lyfta frågan på riksdagsnivå. Jag tror dock att vi måste arbeta med att få ett bredare folkligt stöd innan politiker och partier i Sveriges riksdag vågar ta ett beslut i frågan.

Hur skapar vi ett starkt folkligt stöd för republik?

– Utan tvekan genom kunskap och samtal. När människor får möjlighet att stanna upp och samtala om monarkin och dess odemokratiska och otidsenliga innebörd skapas också funderingar kring om det verkligen är vettigt att ha det på det viset i en demokrati, i Sverige 2015. Föreningen har nu över 10 000 medlemmar.

Vad kan man som enskild medlem göra för att påverka? – Det är fantastiskt att vi nu har över 10 000 medlemmar som vill vara med och stödja och arbeta för republiken Sverige! Det viktigaste i vår förening är våra engagerade medlemmar. Ju fler vi blir, desto mer kan vi göra, och desto starkare blir trycket på våra folkvalda att ta frågan på allvar. Som enskild medlem kan du göra mycket för att påverka opinionen. Debattartiklar och insändare är exempelvis bra verktyg som varje medlem kan använda sig av. Dessutom kan du vara med och se till att vi växer i medlemsantal genom att värva nya medlemmar. Vidare tar vi i styrelsen tacksamt emot förslag och tankar från alla medlemmar.

Vad tycker du är föreningens styrka?

– Styrkan ligger i att vi tillsammans är helt övertygade i frågan om att Sverige inte längre ska vara en monarki och att vi är partipolitiskt obundna.

Varför får frågan kring vårt statsskick inte större uppmärksamhet?

– Jag hade såklart önskat att frågan fått mycket större uppmärksamhet och lyfts på dagordningen, inte minst den politiska. Medias intresse för kungafamiljen är ofta väldigt stort, men då handlar det framförallt om dem som personer, om glitter och glamour och om deras privatliv. När det kommer till frågan om republik backar många. ”Det finns viktigare frågor”, är en vanlig invändning. Och visst håller jag med om att det i Sverige i dag finns många viktiga frågor att arbeta med, men frågan om republik är en oerhört viktig fråga om vi menar allvar med att Sverige på riktigt ska vara ett demokratiskt land.

Mer om Yasmine Larsson

Yasmine Larsson valdes till ny ordförande i Republikanska föreningen på kongressen i april. Hon har varit politiskt aktiv sedan 2002 då hon gick med i SSU Helsingborg. Sedan 2014 sitter hon i riksdagen för Socialdemokraterna. Yasmine Larsson är 27 år och bor
tillsammans med sin man och två barn i utkanten av Helsingborg.

Inlägget Yasmine backar inte dök först upp på Republikanska föreningen.

– I vår strävan att fördjupa demokratin och införa republik tar vi nu nya tag. Tidningen Reform innebär ökad spridning av vårt budskap. Jag känner stor stolthet och glädje inför detta, säger Republikanska föreningens ordförande Peter Althin.

– På några få år har Republikanska föreningens medlemsantal ökat från 2 500 till omkring 8 000. Ökningen fortsätter när monarkin uppmärksammas, oavsett om det är bröllop eller skandaler. Kungligt ståhej väcker republikanen i många människor. När stödet för monarkin minskar och medierna inte längre behandlar hovet med silkesvantar kan en reform ligga närmare i tiden än vad vi anar, säger Reforms redaktör Lars Jonsson.

Läs första numret av Reform här.

Inlägget Reform bidrar till republik dök först upp på Republikanska föreningen.