Jo, jag kan faktiskt se en väsentlig arbetsuppgift: en svensk president skulle kunna bli en viktig representant från Sverige inom den internationella fredsdiplomatin. En medlarroll, helt enkelt. En svensk president skulle kunna vara den som bidrar till att utforma och upprätthåller goda relationer mellan Sverige och resten av omvärldens länder. Det vore faktiskt en mycket nyttig verksamhet, inte minst med tanke på att Sverige historiskt sett haft åtskilliga regenter som både startat och varit involverad i åtskilliga krig mot andra länder. Gustav II Adolf, Karl X Gustav, Karl XII och Gustav III är bara några av dessa. Carl XVI Gustaf fortsätter den patriarkala traditionen med förhärliga bilden av svensk försvarsmakt genom att hålla tal och posera sig bland soldater. Bildspråket signalerar att män ska med vapen i hand skydda sin nation.

En svensk president skulle kunna göra precis det motsatta. En svensk president skulle kunna etablera en ny utrikespolitisk tradition och påbörja en ny historisk inriktning mot att främja ett långvarigt fredsarbete. Om en statsminister sköter lagstiftning, förvaltningsformer och budgetarbete på nationell nivå, ja, då kan en president fungera som ansiktet utåt i världen. En svensk president som fredsdiplomat är inte alls så händelsefattigt som kanske låter vid första anblick, åtminstone behöver det inte vara så. Det skulle lika gärna kunna vara kreativt och medryckande, framför allt om presidentkandidaten hade bakgrund som fredsaktivist eller dylikt. Överlag skulle jag gärna vilja se en mångfald av röster från olika folkrörelser ställa upp som presidentkandidater och uttrycka storslagna visioner om Sveriges roll i omvärlden. Det råder ingen brist på folkrörelser i Sverige, om man säger så.

Sverige har ett långsiktigt intresse av att länder har fungerande demokratiska institutioner, välmående befolkning och lever med goda relationer till sina grannländer. Av det skälet vill jag se demokratiskt vald president tillvara ta Sveriges förtroendekapital och uppvisa de diplomatiska skickligheterna. Världen behöver fler fredsduvor, inte fler krigshökar.

Filip Hallbäck
Kulturskribent och fristående debattör

Inlägget En svensk president som fredsdiplomat dök först upp på Republikanska föreningen.

Jag medger att en del presidenter har alldeles för mycket makt och att det är absurt att ge makten att starta krig och skicka iväg dödliga raketer åt en enda person. Nu vet jag inte riktigt vilken makt Putin och Trump förfogar över, men jag föreställer mig att ingen kan stoppa dem om de anser sig ha en anledning att trycka på den röda knappen. I Italien säger man att också fransmännen ger sina presidenter alldeles för mycket makt och att de egentligen är monarkister förklädda till republikaner. Nog finns det gott om presidenter som har givits absurt stora maktmedel och som kan bli farliga för sitt eget folk och för världen.

Jag förstår att människor i Sverige i stort sett är nöjda med att ha en ur politiskt, kulturellt och socialt hänseende fullständigt impotent statschef som inte kan göra en fluga förnär, utan som får nöja sig med att spela den roll av ledande underhållare och av levande ornament som den svenska grundlagen har tilldelat honom och hans familj. Själv känner jag mig trygg i vetskapen om att svenska politikers makt är begränsad och kontrollerad av flera demokratiska institutioner. Jag kan inte tänka mig att det finns, på den svenske statsministerns kontor, någon röd knapp som han allena har rätt att trycka på om han tycker att det passar. Ett republikanskt Sverige måste förstås bibehålla denna ordning.

Det har snart gått 50 år sedan den svenske monarken berövades ”rätten att allena styra riket”. Anledningen till att jag vill avskaffa monarkin är inte för att Carl Gustaf Bernadotte har för mycket makt. Det är för att jag anser att ett verkligt öppet och demokratiskt samhälle omöjligen kan acceptera att ens en enda av de egna medborgarna räknas till ett själlöst ornament av staten själv. Jag kan inte tänka mig att Annie Lööf, Ebba Busch Thor, Stefan Löfvén, Ulf Kristersson eller Jimmy Åkesson skulle vilja låta någon köpa deras medborgerliga rättigheter, inte ens för ett rejält försörjningsstöd på hundratals miljoner. Självklart förstår dessa politiker att de demokratiska rättigheterna som gäller i en öppen, liberal demokrati inte kan vara selektiva.

Självklart förstår de som vuxit upp i ”en av världens främsta demokratier” att Carl Gustaf Bernadotte & co inte kan stå över lagen och inte heller kan berövas sina medborgerliga rättigheter eller ges orimliga privilegier. Jag kan inte heller tänka mig något annat om våra politikers förmåga att förstå än att de själva aldrig skulle acceptera att ett av deras egna barn tvingades in i en bestämd trosuppfattning redan vid födseln. Att de låtsas som det regnar och dödar denna fråga genom en hycklande tystnad har dock sin förklaring.

Att det svenska politiska och kulturella etablissemanget håller fast vid monarkin är ganska förståeligt. Det behöver i sin propaganda en myt om att den svenska nationen har en flertusenårig sammanhängande historia. En myt som man tror tjänar till att hålla nationen enad och som man tror kan göra abstrakta begrepp som ”svenskheten” och ”de svenska värderingarna” förståeliga till och med för alla medborgare. En myt som gör Engelbrekt Engelbrektsson och Gustav Vasa, en notorisk och girig falskspelare, till landsfäder och till hjältar.

Pelagius av Asturien var en lika falsk ”historisk” person som används än idag för att vårda och bevara den spanska rojalismen och nationalismen. I England har man valt ut bland annat mördarna Henric VIII och Elisabeth I som landsfader och landsmoder. I Frankrike valde man en annan megaloman och patologisk krigshetsare som inte nöjde sig med att få vara bara kung: Napoleone Bonaparte. Andra kungahus har också hållit sig framme när det gäller att lura människor att tro att historien är ett kontinuum. Mussolini själv, som inte kallade sig kung men som likväl var det, tog ett rejält steg tillbaka i historien och utnämnde italienarna som direkt härstammande från de ädla trojanska hjältarna Anchises och Aeneas.

Jag undrar om de svenska ”kungligheterna”, som har historien i sitt eget vardagsrum, inser detta. Jag undrar om de ser att de är redskap i händerna på ett cyniskt politiskt, kulturellt och socialt etablissemang. Jag undrar om Carl Gustaf Bernadotte, och inte minst hans skärpta dotter, är tillfreds med att vara ornament uppbundna av atavistiska riter som för en vanlig frihetsälskande svensk borde kännas kvävande. Jag undrar om miljonerna verkligen motväger det utanförskap som människor som ständigt blir tillsagda att inte ha åsikter och som inte ens får tro på det de vill måste känna. För mig är min personliga integritet och värdighet tätt sammankopplad med mitt behov att känna mig så fri och oberoende som mitt samvete kräver. Eller kanske är det bara jag som tänker så. De själva kanske stortrivs med hur de har det. De själva har kanske blivit fullständigt alienerade och funnit sig tillrätta i sin roll som statsmarionetter.

Inlägget Monarkin – en statlig teater dök först upp på Republikanska föreningen.

Nä, nu får väl folk ge sig. Republikanismens principer har varit samma i hundratals år: demokrati och jämlikhet. De principerna har överlevt krig och diktatorer och är så starka att bara ett fåtal monarkier finns kvar. Vad amerikanerna höll på med i väljarbåsen i november 2016 ändrar inte på det.

Här är 48 andra anledningar till att Trump INTE gör republik till en dålig idé:

1. Att säga att vi inte ska ha republik för att folk kan rösta på en galning är inte ett argument mot republik. Det är ett argument mot allmän rösträtt.

2. Rojalister säger att de absolut mest avskydda personerna kan bli president. Men hittills har ingen kunnat visa upp någon levande person som säger att de skulle vilja rösta på en avskydd person.

3. Det är precis lika lätt för populister att komma fram i monarkier som i republiker. Fråga Nederländerna, Norge och Danmark.

4. Den stora skillnaden mellan USA och Sverige är inte statsskicket. Den stora skillnaden är de politiska systemen. Den skillnaden skulle fortsätta vara enorm även om Sverige började välja sin statschef.

5. Vad säger i så fall de populistiska partiernas inflytande i Norge och Danmark om monarkin som statsskick? På vilket sätt har danska drottningen och norska kungen bromsat populismens framväxt?

6. Förutsättningen för att Sverige ska få en Trump när vi blir en republik är att svenskarna sympatiserar med Trump. Det gör nästan ingen. Vem är det som ska rösta fram honom egentligen?

7. Det är inte för att vi är en monarki som vi slipper Trump. Det är för att Sverige har en annan politisk historia, en annan debatt, ett annat politiskt landskap.

8. En republik betyder inte att man måste ha en president. Republik är bara ett land utan monarki.

9. En president kan utses av parlamentet. Så går det till i många republiker.

10. Finland har haft republik i 100 år. Inte ett spår av någon Trump.

11. Så monarkin Sverige är en lugn idyll, utan problem med populism, utanförskap och rasism?

12. Om Tyskland vågar ha en president, med sina erfarenheter av att ha makten koncentrerad i en persons händer, så ska väl Sverige våga ha en? Tyskarna förstår att presidentens symboliska roll inte har ett dugg med andra länders maktutövande presidenter att göra.

13. Så ni säger att det som skapat skillnaden mellan Sverige och USA inte är skillnaden mellan att vara en nationalstat och en federation, mellan att ha ett tvåpartisystem och att vara en samarbetsdemokrati, mellan erfarenheter som supermakt i krig och att ha haft fred i 200 år, mellan tankar om individens rättigheter och möjligheter och tankar om kollektiv och folkhem, mellan religiositet och sekularism – utan att skillnaden går tillbaka på att Sverige ännu inte avskaffat monarkin? Lycka till om ni pratar med en historiker.

14. I monarkin Sverige finns det inga hinder för att rösta fram en Trumpperson som regeringschef. Det finns ingenting som gör väljare klokare i parlamentsval jämfört med presidentval.

15. Så i Sverige har vi ett lugnt och fint politiskt samtal där alla strävar efter att förstå varandra?

16. I USA har presidenten makt. Det har oftast inte presidenter i europeiska republiker.

17. När presidenten är regeringschef drar det till sig personer som vill ha makt. I Sverige skulle inte en president vara regeringschef. Det skulle dra till sig personer som vill vara representanter för ett demokratiskt och modernt Sverige.

18. USA hade nyligen sin första svarta president och majoriteten av folket ville i år ha den första kvinnan på posten. Så republiker kan vara ganska progressiva också, eller hur?

19. Om varje röst varit lika mycket värd skulle USA haft sin första kvinnliga president istället. Då är väl problemet republikens röstregler, inte republiken i sig?

20. Svenska presidentval och svenska presidenter skulle präglas av svensk politisk tradition.

21. För hundra år sedan sa konservativa att allmän och lika rösträtt var någonting som passade andra folk, men inte vårt. Nu säger de att republik inte passar oss. Det är inte sant den här gången heller.

22. Sverige blev inte som andra länder när vi tog över andra politiska uppfinningar, som allmän rösträtt eller enkammarparlamentet. Vi blir heller inte som andra länder när vi tar över det republikanska statsskicket.

23. Om Sverige kan bli USA bara för att vi blir en republik, då är väl den logiska följden att vi kan bli Saudiarabien så länge vi är en monarki?

24. Ska vi börja räkna upp alla gånger som väljare i republiker stoppat personer som Trump från att bli presidenter?

25. Orskakssambandet är ett helt annat än rojalister säger: Det är den gradvis framväxande demokratin, och kungahusets accepterande av den, som har gjort att monarkin har fått vara kvar i Sverige. Det är inte monarkin som har stärkt demokratin. Sveriges kungar har tvärtom motarbetat demokratin.

26. Att monarki och en konsensusinriktad politisk tradition existerar samtidigt i samma land, har inte mer samband med varandra än att monarki existerar samtidigt som ärtsoppa med fläsk.

27. Så Sverige kan bli som alla tänkbara republiker men inte som alla tänkbara monarkier?

28. Världen har räddats från många Trumpliknande monarker genom att de blev republiker i tid.

29. Det har funnits hundratals republiker i hundratals år. Och ni pratar om att den viktigaste erfarenheten är en eller två mandatperioder i ett enda land?

30. Tur för amerikanerna att de har förmånen att kunna avsätta sin statschef.

31. En republikan är inte en person som vill ha president. En republikan är en person som inte vill ha någon kung. Många republikaner tycker inte att det behövs någon statschef alls, eftersom grundlagen ändå ger hen så få uppgifter. De som vill ha en president vill oftast ha en person som kan representera landet, utan politisk makt.

32. Så ni gillar inte statsskick som koncentrerar makten till en person? Monarki är det mest personcentrerade statsskicket. Carl XIV Gustafs namn står till och med i grundlagen.

33. Varför så dålig fantasi? Varför inte säga att Sverige kan bli som president Assads Syrien när ni ändå är igång?

34. Enligt vilka exakta mekanismer skulle monarkin ha gjort Sverige till en lugn och stabil demokrati?

35. Att Sverige kan bli en republik betyder inte att vi kan bli alla slags republiker.

36. Det finns 37 republiker i Europa. Är det inte sannolikare att en svensk republik skulle likna dem?

37. När Sverige har avskaffat monarkin behöver vi inte ha någon president alls om vi inte vill.

38. Om man vill veta hur en svensk variant av någonting – vad som helst – skulle kunna se ut, är det klokast att leta efter svaret halvvägs till andra sidan jorden eller i närheten av oss själva?

39. Om republik innebär Trump, var är Trump i Tyskland, Finland, Italien, Estland?

40. Ett svenskt presidentämbete skulle präglas av svensk politisk kultur och tradition, inte av amerikansk.

41. I teorin kan Sverige få vilket politiskt system som helst. Men i teorin kan Somalia vinna VM-guld i bandy också. Det teoretiskt möjliga är sällan intressant.

42. Om man oroar sig för att få personer man inte sympatiserar med som statschef, ska man välja ett statsskick där man kan påverka vem som blir statschef. I monarkin är man garanterat utan inflytande.

43. Trump visar problemet med ärvd makt. Han har inte tagit sig fram på egna meriter. Hade det hängt på dem hade han aldrig hamnat i positionen att kunna utmana om presidentposten.

44. Vad var det som var typiskt för republik, att halva folket röstade på en liberal och politiskt progressiv kvinna eller att andra halvan röstade på en populist?

45. Ska monarkin få klara sig undan för att det ibland kommer fram orimliga demokratiskt valda statschefer? Monarkin fortsätter att vara en symbol för envälde och ojämlikhet, skapa underdånighet och vara en samlingspunkt för reaktionärer. Det måste vi bli av med, även om priset är att demokratiska val är osäkra tävlingar som väljarna avgör.

46. Historiskt är inte det inte särskilt vanligt att obehagliga personer hjälpts till makten genom demokratiska val. Desto fler har hjälpts till makten av monarker.

47. Om man ska jämföra Sverige med andra länder är det större risk att vi får en teaterchef eller en historiker som president – som hos vår nordiska granne Island. Den som hatar teater eller historia har mer att frukta än den som är orolig för Trump.

48. Att vara republikan är att vilja avskaffa monarkin, inte att vilja införa en president. När monarkin är avskaffad avgör en bred politisk debatt hur en svensk republik ska vara utformad. Oavsett om det blir en republik med president, med talmannen som statschef eller helt utan statschef, så kan man vara trygg med att det blir en republik som utformas utifrån svensk politisk tradition.

Vad brukar du svara? Har du fler argument? Kommentera gärna nedan!

Inlägget 48 anledningar till att Trump INTE gör republik till en dålig idé dök först upp på Republikanska föreningen.

I sitt nyårstal hade Mattarella varnat för de som vill återgå till en Europa omgärdad av oöverstigliga murar och för de som i den politiska debatten i Italien använder det rasistiska hatet som vapen. Speciellt dessa två punkter hade provocerat rasisten och EU-skeptikern Salvini.

Jag såg också en stund också på Carl Gustaf Bernadottes jultal. Det är uppenbart att kungen lever ett liv vid sidan av det svenska samhället – helt förbjuden att delta i många av dess viktigaste aspekter som till exempel den kulturella och den politiska debatten. Det är också uppenbart att han själv inser till fullo betydelselösheten av den roll han spelar. Och det förvånar mig inte. Det jag hörde av hans tal utgjordes nästan bara av plattityder och blev bara ett mycket svagt eko av det som pågår i samhället och i världen idag. Hans marginalisering blir tydlig när han inte på något sätt får säga sin uppriktiga mening om SD, om IS, om Ryssland, om USA och inte ens om ett byggnadsprojekt som hotar att vanställa Stockholm än mer.

Jag frågar mig hur det vore om Löfvén skulle kommunicera med nationen om han själv riskerade att bli ombedd att hålla truten vid minsta avvikelse från de spelregler som för monarkens del går tillbaka till Torekovskompromissen 1971. Kompromissen slöts för att förhindra monarken, som intill dess ”ägt rätten att allena styra riket”, att utöva någon som helst makt över den svenska politiken.

Just det att kungen måste hålla truten visar det absurda i ett statsskick som grundar sig på en odemokratisk tillsättning av statschefen. För att få det att ”fungera” blev Sverige tvungen att beröva några av sina egna medborgare grundläggande demokratiska rättigheter.

Detta är särskilt absurt i ett land som vill framstå som en av världens mest framstående demokratier. Att en vuxen svensk kan ha svårt att hålla truten fast hen är tvungen till det bör inte förvåna någon. Hålla truten tvingas folk göra bara i Turkiet, Nordkorea och andra diktaturstater.

Har Carl Gustaf Bernadotte någon makt över den svenska politiken idag? Självklart ingen alls. Han finns till bara för att pryda Nobelfestligheterna och för att ge mina svägerskor och många av mina vänner ”trevliga stunder” framför tv:n. Kungen är bara ett ornament med mycket litet substans för den som inte tror på alla amsagor som många svenska historiker har levererat under århundraden. Han sitter inlåst i tv:n och låtsas vara en ”vanlig” svensk trots att han vet att han själv, till skillnad från den verklige ”svensken”, står utanför den svenska lagen samtidigt som han tvingas leva under villkor, bestämda av grundlagen, som till och med berövat honom rätten att tro på det han vill. Idag är monarken inte längre den som äger rätten att allena styra riket. Idag är Carl Gustaf Bernadotte och hans dotter ornament som sitter där de sitter i vetskap om att inte ha förtjänat det genom egna meriter.

Efter de två statsmännens uppträdanden under julhelgen gör jag följande reflektion: Den italienske presidenten är det italienska folkets president i kraft av de demokratiska beslut som fört honom till ämbetet. Carl Gustaf Bernadotte är däremot inte min kung därför att jag, som räknar mig till skaran av de övertygade demokraterna, inte kan acceptera att någon som inte nått sin politiska ställning genom en meritokratisk process skall representera mig. Jag bidrar till Bernadotternas försörjning bara därför att odemokratiska och orättfärdiga lagar tvingar mig till det.

Själv tycker jag att när man väljer ut en människa av kött och blod till ornament är det som att klassa ner den människan till rollen av marionett och av en cirkusapa. Och det är just vad krämare och andra hycklare i Sverige har åstadkommit med Carl Gustaf, Victoria, Estelle och alla de andra Bernadotterna.

Inlägget Carl Gustaf Bernadotte är inte min kung dök först upp på Republikanska föreningen.

Det vanligaste är att man tillsätter statschefen genom att man röstar om vem det ska vara. Det sker ofta genom att folket lägger sina röster i ett val, men det kan också vara folkvalda politiker som utser statschefen. Ofta kallas statschefen president. Alla får ställa upp i ett presidentval.

I en republik kan presidenten vara alltifrån den mäktigaste personen i landet till en helt maktlös person. I en svensk republik kommer presidenten troligen att ha mycket liten makt. I teorin kan en republik också sakna statschef.

Länder kan bara vara monarkier eller republiker. Det finns inga alternativ. Det betyder att en del republiker är demokratier, medan andra är diktaturer. Definitionen igen: ett land där statschefen får sin position på något annat sätt än genom arv. En republik behöver alltså inte vara demokratisk. Kina är ett exempel. En monarki kan också vara antingen demokrati eller diktatur. Saudiarabien och Thailand är monarkier som är diktaturer.

I en monarki innehas ämbetet istället av en kung eller drottning (eller kejsare, tsar eller andra benämningar) som fått det i arv av sin mamma eller pappa. Monarken är statschef tills han eller hon dör eller väljer att abdikera (avgå). Alla monarkier är förknippade med myter och föreställningar om vad som är ”kungligt” och om monarken som stående över andra medborgare.

”Republik” kommer av latinets ”res publica”, det offentliga (till skillnad från det privata). Den som är anhängare till ett republikanskt statsskick kallas republikan.

Inlägget Vad är republik? dök först upp på Republikanska föreningen.

Den andra juni 1946 röstade 54,3 procent av italienarna bort monarkin som bland annat anklagades för att ha underlättat Mussolinis maktövertagande 1921 och den fascistiska Italiens inträde i andra världskriget. Italiens förste president var Luigi Einaudi 1847-1961. Einaudi tog 21 år gammal juridikexamen vid Universitetet i Turin där han så småningom blev professor. Han blev även professor vid universiteten i Turin och Milano. Han verkade också som debattör i Italiens ledande tidningar. 1943 flydde han undan fascisterna till Schweiz. Tillbaka i Italien efter krigets slut blev han vald till president 1948.

Den italienske presidenten väljs vart sjunde år och får sitta i högst två perioder. I presidentvalet deltar alla medlemmarna av parlamentet: deputerade kammare och senaten. Valet sker antigen vid de tre första omröstningarna med 2/3 majoritet eller, om ingen kandidat får majoritet då, vid ett fjärde val med enkel majoritet. Sergio Mattarella, Italiens senaste president, född 1942, valdes till sitt ämbete den 3 februari 2015 med nära på 2/3 av rösterna: 665 av 945.

Matarella utbildade sig till jurist i Rom och avslutade studierna med högsta betyg. Han har arbetat som adjungerad professor vid universitetet i Palermo med speciell inriktning på parlamentarisk rätt. Han blev medlem i DC (Italiens kristdemokrater) på Sicilien och blev så småningom parlamentledamot och minister i flera ministärer. Dock lämnade Mattarella det italienska KD i protest mot dess närmande till Berlusconis Forza Italia. Han anslöt sig slutligen till Partito Democratico under ledning av Romano Prodi. Mattarella blev föreslagen av de italienska socialdemokraterna till posten som president. När han nominerades var han domare i konstitutionsdomstolen.

Mattarella uppfattas som en vänsterkatolik och som en försvarare av den sekulära staten. Han har vid flera tillfällen stått i opposition mot högern till exempel när parlamentet, som var styrt av en centervänsterkoalition där hans eget parti ingick, tillät att Silvio Berlusconis tv-bolag gavs en dominerande ställning i etern. Han motsatte sig också valet av Berlusconis parti i PPE (europeiska folkpartiet). Mattarellas bror Piersanti Mattarella var en erkänd maffiabekämpare och president i den sicilianska regionsregeringen. Han blev mördad på gatan i Palermo av mafian 1980 och dog i sin brors Sergios armar. Mattarella fortsatte kampen mot mafian efter broderns död.

Mattarella tjänar cirka 230 000 euro/år. Han har självmant avstått från alla tidigare intjänade pensioner. Han åker ofta kollektivtrafik. Givetvis betalar han ur egen ficka när hans barn växer upp och när de gifter sig eller döps. Hans huvuduppgift, förutom att representera landet och att tillsätta eller att lösa parlamentet, är att vaka över konstitutionen. Han kan skicka tillbaka lagarna till parlamentet om han inte bedömer att de överensstämmer med den. Då lagarna inte anses överensstämma med konstitutionen skickas de till konstitutionsdomstolen som dömer efter en egen utredning. Presidenten kan bli avsatt och lagförd för högförrederi och brott mot konstitutionen men inte för handlingar som ingår i hans ordinarie arbete. Mattarella följer efter en mycket uppskattad president Giorgio Napolitano som avgick i början på 2015. Napolitano var en stark president som vid flera tillfällen tog ställning för migranterna, för de homosexuella och mot trängseln i de italienska fängelsen.

Presidentvalet i Italien skapar undantagslöst en vis polemik men kandidaterna föreslås alltid genom förhandlingar mellan partierna i parlamentet och i senaten. Vid val av Mattarella var det få som tvivlade att han skulle kunna sköta sin uppgift på ett kompetent och opartiskt sätt. Forza Italia röstade mot honom men detta berodde enligt partiets ledning inte på tvivel kring hans lämplighet utan på att regeringen och dess allierade inte velat diskutera tillräckligt kandidaturen av oppositionens kandidater. Överhuvud har de italienska presidenterna, med ett enda undantag, haft en hög kompetens och en grundlagd demokratisk och republikansk övertygelse. I ett land där politikerföraktet härskar har presidenten varit en respekterad gestalt.

Inlägget Sergio Mattarella – Italiens tolfte president dök först upp på Republikanska föreningen.

Turbulensen har inte lagt sig men Giorgio Napolitano, nu nästan nittio år gammal, orkar inte längre. Han har avgått, tagit sina utmärkelser och åkt hem till Vicolo dei Serpenti (”ormarnas gränd”) inte långt från sitt forna residens i Rom. Kvarterets barberare, slaktare med flera som haft honom och hans fru som kunder i alla år, är glada nu när paret är tillbaka hemma. På lördag eller söndag skall man hålla en kvartersfest för att fira det forna presidentparets återkomst.

Jag har följt Napolitano under hans nio år i ämbetet och tyckt att han varit en mycket klok man som utfört sitt arbete, att vaka över den italienska konstitutionen, med stor kompetens och stor opartiskhet. Nu blir jag förvånad över mig själv som inte har en aning om Napolitanos familjeförhållanden trots mitt intresse. Har han några barn? De har han säkert men jag själv kan inte minnas att ha hört eller läst något om dem. Har de gift sig? Möjligen men jag är säker på att den italienska staten inte har lagt en enda tusenlapp på att finansiera deras bröllop eller deras barns dop.

I Italien väljs presidenten för en sjuårsperiod av parlamentet. Den får sitta i högst två perioder vilket få väljer att göra. Den godkänner de lagar som parlamentet och senaten stiftar om den anser att de inte strider mot den italienska grundlagen. Om den inte anser det skickar de lagarna till konstitutionsdomstolen och tar ställning först efter domstolens utlåtande. Presidentvalet måste ske med 2/3 majoritet vid de första tre omröstningarna. Vid fjärde omröstningen med enkel majoritet.

De senaste tre presidenterna var före detta center-vänsterpolitiker. Nu vill flera partier i oppositionen att presidenten skall vara en person som inte har varit medlem i något politiskt parti. Helst en person med internationella meriter, till exempel en framstående teknokrat, någon med förflutet i en humanitär organisation eller en personlighet från kulturens värld. Man har till exempel föreslagit Mario Dragit, ECB-chefen, men han har omedelbart avböjt.

I Sverige har vi en monark som statschef. Spelar det någon roll? Kanske inte. Inför honom tvingas inte statsministern lämna tronsalen baklänges som Tony Blair tvingades göra fram tills för några år sedan i England.

Den svenske monarken är en leksak i händerna på ”svenska folket” som inte kan ha en särskilt stor självkänsla. Innerst inne måste han själv inse att han är, som människa, produkten av en konsekvent hjärntvätt från det han låg i vaggan. Det är just det faktum att monarken har tvingats avstå varje form av individualitet och personligt ansvar som den monarkistiske ”svensken” verkar sätta högt. Han är inte garant för någonting, bara en viljelös tjänare till den delen av folket i Sverige som inte inser det absurda i att tala om jämlikhet och fred och samtidigt hylla mordiska despoter, som till och med kallas landsfäder, och som i verkligheten är förebilder till dagens tyranner och terrorister.

Jag är född i ett land som gjort sig kvitt monarkin och valt en republikansk statsordning 1946 men har bott i Sverige i sextioett år. Jag håller högt idéerna från upplysningen och från den franska revolutionen (fast jag anser att Marseljäsen är en hymn som passar bättre för blodtörstiga krigshetsare än för sanna demokrater) och tycker också att Sverige lever upp till dessa idéer (jag tycker dock att ”svensken” skryter om sin förträfflighet när den påstår sig vara bäst på att leva efter dessa idéer). Därför tycker jag att det är absurt att man just i Sverige skall bevara en medeltida institution som syftar till att alienera ett halvt dussin svenska medborgare från födelsen.

Inlägget Hej då, herr president dök först upp på Republikanska föreningen.

Läs rapporten här!

Inlägget Rapport från studieresa till presidentvalet i Slovenien dök först upp på Republikanska föreningen.

– Carl Gustaf Bernadotte fyller 66 år i dag och borde inse att en demokratisk förändring kommer allt närmare. Det är hög tid att pensionera monarkin och införa ett statsskick för Sverige i tiden. Nu kommer det äntligen att finnas konkreta alternativ för republikens utformning att diskutera, säger Republikanska föreningens ordförande Peter Althin.

– Vi presenterar ett komplett författningsförslag med ändringar i regeringsformen, riksdagsordningen och vallagen som innebär att kungen ersätts av en demokratiskt vald president, säger Mats Einarsson, som är huvudutredare.

Inlägget Förslag: Ersätt kungen med en president dök först upp på Republikanska föreningen.