De undersökningar som finns visar att det är den svenska naturen, med berg, fjäll, skogar och sjöar, som tänkbara utländska turister främst förknippar med vårt land.  Tanken på att någon skulle välja att resa till Sverige med förhoppningen om att få se en skymt av någon av våra kungligheter är orealistisk, milt sagt. Det är knappast så vi själva tänker när vi ska ut och resa – väljer resmål för att någon kändis hör hemma där?

Visit Sweden nämner heller inte kungahuset med ett ord i sin strategi för internationell marknadsföring av Sverige. Snarare är tanken att Sverige ska trycka på värden där monarkin inte hjälper till ett dugg, som ”nytänkande” och ”öppenhet”.

LÄNK: Kolla Visit Swedens kampanj med fokus på den svenska naturen

Men skulle inte monarkin kunna göra Sverige lite mer exotiskt och spännande? Kanske hos några, men det är i så fall marginellt. De flesta utlänningar är republikaner. Svenska rojalister tycks tvärtom utgå ifrån att så fort någon hör någonting om det svenska kungahuset så är associationerna positiva. Det är naivt: precis som för svenskarna, finns det en stor andel utlänningar som tänker gammaldags, larvigt och ojämlikt när de hör ordet ”monarki”. Och hur stark turistmagnet är det att ha ett larvigt statsskick?

Exotism verkar inte vara den stora hemligheten när man tittar på statistiken heller. Av de fem största ursprungsländerna för turister – som utgör mer än hälften av den totala turismen i Sverige – är fyra monarkier: Danmark, Norge, Storbritannien och Nederländarna. De reser från monarki till monarki.

De destinationer som kan förknippas med kungahuset – d v s slotten – utgör en liten del av turismen i Sverige. Stockholms slott ligger på 17:e plats bland destinationer i Stockholms län – som i sin tur bara står för var tredje övernattning från utländska turister.

Idén om monarkin som turistmagnet är ett Stockholmsargument, ännu obegripligare utanför huvudstaden.

Men det är inte slottets placering på listorna som ska avgöra debatten – eftersom vad man besöker i Sverige inte automatiskt är samma sak som avgjorde att man åkte hit. Att man som turist i Stockholm någon gång hamnar utanför slottet är inte så konstigt.

Det finns heller ingen orsak att tro att de kungliga slotten skulle dra varken fler eller färre besökare om Sverige blev en republik. Versailles i Frankrike tillhör de mest besökta turistmålen i Europa fastän Frankrike är en republik. Inte heller drabbas Notre Dame eller Sacré-Coeur (också på topplistan) av att Frankrike inte har någon statskyrka. Folk gillar slott och kyrkor ändå. Monarkins historia slutar ju inte att vara intressant bara för att den upphör att existera i nutid.

De enda länder som blivit republiker hittills under 2000-talet – Nepal och Samoa – har sett sina turistsiffror öka efter reformerna. Ökningen beror förstås inte på att statsskicket ändrats, snarare hänger båda länderna med i en globalt ökande turism. Men om rojalisternas bild var sann, skulle turismen drabbats. Och det har den inte gjort.

LÄS MER: Avskaffade monarkin – turismen blomstrar

Turistmyten saknar fortfarande varje tillstymmelse till belägg. Skönt, eftersom det tillhör en av rojalisternas dystraste myter: Sverige är inte alls särskilt fantastiskt, utan behöver kungahuset för att locka besökare. En variant av myten om att svenska företag står och faller med draghjälpen från kungen. Möjligen har rojalister världens sämsta självförtroende.

Inlägget #Turistmyten dök först upp på Republikanska föreningen.

Kungen jobbar från sju på morgonen till omkring 12 på natten. Han har inte sjukskrivit sig en enda dag.

Så kan ett typiskt vittnesmål från slottet låta.

Eller så här:

[Kronprinsessan] håller ett arbetstempo som skulle få de flesta att tappa andan.

Det är möjligt att ”de flesta” skulle göra. Om ”de flesta” är väldigt, väldigt lättimponerade.

Okej, Victoria är småbarnsförälder. Men för rättvisans skull då: 2011, innan hon fött sitt första barn, hade hon aktiviteter under 118 av årets dagar. Det blir 24 veckors jobb. Och 28 veckors semester.

Tappade du andan nu?

Det finns en myt om att kungahuset ”jobbar hårt för Sverige”. Man säger, utan att egentligen riktigt veta, att de ”gör ett bra jobb”. Men är det sant? Under 2016 har kungen haft aktiviteter i kalendern under 145 dagar.  Det är helt tomt på 220 av bladen. Den mest typiska dagen är alltså en dag då statschefen gör – ingenting.

Källa på detta? Kungahusets egna offentliga kalender.

Det är visserligen sant att en del av aktiviteterna kräver inläsning och förberedelser. Men det kompenseras å andra sidan av dagar då den enda aktiviteten är närvaro vid en konsert, eller på en fotbollsmatch. Läsa laguppställningen går ju fort.

Och vad är det för slags aktiviteter, då, de 234 som hovets informationsavdelning har noterat?

Bara en femtedel, drygt 50 aktiviteter, hör ihop med statschefssysslan i klassisk bemärkelse: konseljer, utrikesnämnden, statsbesök, diplomatmottaganingar och audienser.

Som ”arbete” räknas sedan också luncher, middagar, konserter, gudstjänster, teaterföreställningar och att bli uppvaktad på födelsedagen. Och en hel radda (18) möten i privata styrelser, stiftelser och kommittéer: interna möten som inte har det minsta med statschefsuppdraget att göra men som ändå blir en stapel i statistiken.

Hovet räknar generöst också, förstås. När Carl Gustaf Bernadotte är på sommar-OS i Rio i sex dagar, räknas det som sex aktiviteter. Och eftersom drottningen är med så blir det tolv pinnar i den totala sammanräkningen.

(”Arbete”, för övrigt? Titta på en fotbollsmatch som arbete?)

Ju fler i kungafamiljen som är med på ett möte, desto fler aktiviteter blir det – och desto mer anses kungahuset ”jobba”. (Ur ett effektivitetsperspektiv är det naturligtvis helt bakvänt. Om det behövs fler på ett möte, är det dålig effektivitet.)

Och när kungen tar emot tre diplomater i rad samma förmiddag, blir det noterat som tre aktiviteter i kalendern. Ett utländskt statsbesök blir fyra aktiviteter, en för varje dag. Men sånt tänjande på begreppet ”aktivitet” syns förstås inte i sammanställningar över ”flitigheten”.

Aktiviteterna i utlandet är intressanta att titta särskilt på. Kungen anses ju ”göra så bra reklam för Sverige”. Men 2016 noterar kungakalendern 17 utrikesaktiviteter, vilket utgör 7 procent av de totala aktiviteterna.

Faktum är att kungen inte bara helst håller sig i Sverige – han åker ogärna utanför Stockholm. 77 procent av alla aktiviteter äger rum i Stockholm (”hela Sveriges kung”?). Vid hälften av aktiviteterna (exakt 50 procent) lämnar kungen inte ens Stockholms slott. (En effekt just av det stora antalet möten och mottagningar som aldrig når allmänhetens ögon.)

Övriga kungafamiljen klockar in på strax över eller under 100 aktiviteter var under 2016 (Drottningen har fler, men en majoritet av hennes aktiviteter överlappar med kungens.)

Ett specialfall, som varit aktuell i frågan om apanaget, är prinsessan Madeleine. Hon har haft aktiviteter vid 20 kalendertillfällen, d v s jobbat i fyra veckor. Lite grovt räknat så ”jobbar” hon alltså ungefär lika mycket som vi andra har semester. Fem av Madeleines 29 aktiviteter har handlat om att äta mat (17 procent), och väldigt många om att bara sitta och titta på dop, medaljutdelningar eller gudstjänster. Bara nio aktiviteter är egna aktiviteter, där prinsessan själv spelar huvudrollen. För dessa nio aktiviteter får hon alltså – ja, hur mycket, kungen?

VILL DU SE FLER SÅDANA HÄR GRANSKNINGAR?
Bli medlem eller swisha ett bidrag till 123 319 840 5

Inlägget Kungen jobbar bara halva året dök först upp på Republikanska föreningen.

Förslaget innebär att även den som arbetar inom privat vård, skola eller omsorg som är offentligt finansierad ska ha rätt att prata med media om missförhållanden inom verksamheten.

Blir förslaget verklighet, återstår i stort sett bara en offentligt finansierad verksamhet där de anställda tvingas hålla tyst: hovet.

Hovet är ingen myndighet, trots att verksamheten lever på skattepengar. Det innebär att man kan ge sina anställda precis så mycket – eller så lite – yttrandefrihet man vill. Kungen har valt att minimera den. Enligt uppgifter måste alla anställda skriva under ett dokument om tystnadsplikt.

Den verksamhet som ska representera Sverige, gör det med sämsta möjliga öppenhet och insyn.

Är det bra för bilden av Sverige? Eller är det, med yttrandefrihetsexperten Nils Funckes ord, ”otillständigt och omodernt”?

Om regeringen utökar meddelarfriheten borde det självklart omfatta kungahuset också. ”När verksamheten finansieras med offentliga medel måste skattebetalarna veta att verksamheten sköts med kvalitet”, som förra justitieministern Beatrice Ask sa när frågan började utredas.

Utan att kunna prata med hovets anställda blir det svårt att utöva normalt journalistiskt arbete gentemot kungahuset. Och vilken hermetiskt tillsluten verksamhet, som regelbundet anlitar PR-företag, skulle inte öka sitt förtroende med de goda förutsättningarna?

Uppenbarligen litar inte kungen på att folk skulle gilla det de fick höra, om hans anställda hade samma rättigheter som andra offentliganställda. Men kungens oro är inte skäl att undanta hovet från ett utökat meddelarskydd. Representerar man Sverige, står man för öppenhet – punkt.

Inlägget Låt även kungens anställda tala fritt dök först upp på Republikanska föreningen.

Ja, de säger det, rojalisterna. Påstår att kungens värde för exportföretagen är nästan omätbart.

Men har de på fötterna? Kungen är en gammal man, i en världsekonomi som förnyas med rasande fart. Han åker på statsbesök högst ett par gånger om året, i en värld där beslut fattas allt snabbare. Ärvd makt – som kungen bygger sin auktoritet på – står så långt man kan tänka sig från den företagskultur som odlas i de nya, globala företagen.

Spontant låter det som ett osannolikt dragplåster.

Men för argumentets skull: låt oss anta att kungen verkligen skapar affärer. Låt oss anta att en statschef imponerar en smula.

Ska man i så fall räkna på värdet av att ha en kung, måste man ta hänsyn till att även demokratiskt valda presidenter gör statsbesök tillsammans med företagsdelegationer. Det kan alltså inte vara så att varje värde över noll som kungen skapar med sina statsbesök ses som ett argument för monarki. Den relevanta siffran blir istället hur många fler miljoner Carl XVI Gustaf drar in jämfört med en Sauli Niinistö eller en Toomas Hendrik Ilves. Kungen är en dörröppnare, ”men vilka dörrar som skulle kunna vara stängda för en svensk president vet ingen”, som DN konstaterade 2010.

Och även om vi skulle komma överens om att kungen skapar affärer – mer om det nedan – så handlar det om droppar i havet. Sverige har ungefär 10 000 exportföretag med en någorlunda stor omsättning (över en miljon). På ett vanligt statsbesök följer det med kanske 30 företag. Kungen besöker 1,5 länder per år i snitt. Det innebär att 0,45 procent av Sveriges större exportföretag kan använda kungens draghjälp varje år.

Det låga tempot är en fråga för sig. Hittills under 2010-talet (6 år) har kungen besökt 5 av Sveriges idag 30 största exportmarknader. Det innebär alltså att kungen först om 30 år, när han fyller 100, har täckt in hela listan. Och det i en värld där produktcyklerna blir kortare och kortare.

Hur kan någon tro att sådana enstaka nedslag gör någon skillnad?

Hursomhelst – allt detta är bara rimlighetsresonemang. Men utvärdering på riktigt, då? Vad säger hovet själva? De måste det väl vara angelägna att visa nyttan av kungens insatser?

Nej, ingenting.

I kungahusets verksamhetsberättelse för 2015 skriver man bara ”Kungaparet genomförde utgående statsbesök till Finland och Litauen.” På ett annat ställe – och det är så här långt man kommer i jakt på handfasta bevis – skriver riksmarskalken: ”Det har ofta omvittnats [min kursivering] att den kungliga närvaron bidrar till att öppna dörrar för svenska intressen, inte minst för exportindustrin.”

En orsak till att hovet inte går till botten med effekterna av kungens statsbesök kan vara att det helt saknas stöd från vetenskapsvärlden för att det skulle finnas några positiva effekter.

2013 lade nationalekonomen Anna Almqvist fram sin mastersuppsats ”A Royally Good Idea? A Study of the Relationship Between Swedish State Visits and Aggregate Swedish Merchandise Exports” (här sammanfattad i tidskriften Liberal Debatt, här som pdf). I uppsatsen undersöker hon effekterna på handeln av Carl XVI Gustafs statsbesök under perioden 1973-2006.

Almqvist kontrollerar noggrant för andra faktorer som kan ha påverkat handeln, och sammanfattar sina resultat så här: “I find no evidence, in my analysis, of state visits having any effect on Swedish aggregate exports, suggesting that state visits may not be a particularly useful export promotion activity.”

“[T]here is no support for the theory that state visits, performed by King Carl XVI Gustaf, lead to increased Swedish exports to visited countries.” Almqvist har även sökt efter fördröjda effekter utan att hitta några. Vetenskap – rojalism 1-0.

Om Anna Almqvists resultat går att generalisera, så är alla exportfrämjande aktiviteter på statschefsnivå bortkastade, även om det är en folkvald president som utför dem. Men det finns forskare som har hittat viss effekt av statsbesök. De effekterna har dock uppstått i – republiker: Frankrike, Tyskland, USA och Sydkorea.

Frågan är varför det inte gäller Sverige. Almqvist menar att de olika resultaten kan handla om undersökningsmetod, men också om att det kan vara en effekt av att olika statschefer har olika mycket inflytande och är olika skickliga, eller att de exportfrämjande strategierna i samband med statsbesöken kan skilja sig åt.

Kungen kanske inte är tillräckligt bra, helt enkelt. Som journalisten Staffan Heimersson skriver: ”Vi som på yrkets vägnar sett kungen in action i främmande land är inte imponerade.”

Ändå fortsätter en del att säga att det är kungen som ligger bakom stora delar av Sveriges exportvärde. Vilken dyster syn på svensk företagsamhet. Republikanska föreningen tror faktiskt att svenska företag själva jobbat sig till sina framgångar. Sedan får rojalister muttra om motsatsen bäst de vill.

Inlägget Svaga bevis för att kungen gynnar exporten dök först upp på Republikanska föreningen.

2009. Victoria Bernadotte och Daniel Westling är nyförlovade. De sitter vid ett sirligt bord tillsammans med kungen och drottningen. Ingen hund och inga fotografer. Men alla ler in i kameran.

Tre år senare är det dags att meddela nästa förlovning. Madeleine Bernadotte och fästmannen Christopher O’Neill står tätt intill varandra. Båda tittar in i kameran. Varken media, hund eller föräldrar är närvarande. Madeleine avslutar med ett ”Tihi!”. Det lilla fnitteruttrycket tog fart, men fick inte samma genomslagskraft som kungens klick.

Det är lätt att tro att det inte har hänt så mycket i de kungliga salongerna sedan 1976. Inget kunde vara mer fel.

Hovets presstab har gått från stenåldern till rymdåldern. Kungens förlovning sändes i SVT, Victorias och Madeleines lades ut direkt på Youtube, utan att passera traditionella medier. I samma sekund som hovet tryckte på skicka-knappen, kunde svenska folket ta del av klippet i sina mobiler, surfplattor och datorer. Det sa bara klick. Utöver den officiella hemsidan, har hovet även en Facebook-sida. De använder också Instagram. Information som kommer direkt från källan, i det här fallet hovet, upplevs som mer äkta än det vi läser i en tidning. Kungahuset har lärt sig att använda och utnyttja sociala medier.

– Innehåll läggs ut med en frekvens som gör att hovet sakta men säkert etablerar en insikt hos de som följer sidan att det är just via Facebook som man kommer att hållas uppdaterad bäst. Det är här bilderna läggs ut först, säger medieforskaren Brit Stakston.

Med hjälp av Facebook och Instagram avdramatiseras de kungliga och en falsk intimitet skapas.

Nya tider kräver nya seder. För statsvetaren Cecilia Åse är det här något som varit i säck innan det kom i påse.

– Det är ingen nyhet att kungamakten framställer sig som de vill uppfattas. Så har den gjort i alla tider. Förr var det med porträtt och statyer, nu är det i sociala medier, säger hon.

Kungahuset har lärt sig att använda och utnyttja sociala medier

Men det handlar inte bara om att visa upp en fördelaktig bild av sig själv. Genom sin uppdaterade närvaro på Facebook och Instagram har kungahuset även en chans att ta kommandot över nyhetsflödet.

– Tidigare styrde hovet medierna genom att vara otillgängligt och stängt. Nu styr man precis tvärtom genom att vara väldigt öppen och lägga ut mycket lockande och snyggt material, säger medieforskaren Kristina Widestedt.

Söta barn och höga håruppsättningar – i dag publicerar många medier okritiskt och oreflekterat hovets Instagrambilder rakt av. Det är enklare, snabbare och billigare än att ta egna, alternativt köpa, fotografier.

Veckotidningen Svensk Damtidning har till och med gått så långt att de bett hovet om lite bättre upplösning på bilderna, så att de kan dra upp dem ordentligt. Och skulle Madeleine Bernadotte kunna vara snäll att lägga ut semesterfotona lite tidigare, så Svensk Damtidning slipper att betala dyra paparazzifotografer?

(När hon lyxsemestrade med sin familj på Mauritius i januari, surnade hon till över att fotograferna lurade i palmdungarna och la helt sonika ut egna foton på sitt Instagram. Svensk Damtidning surnade också till lite, eftersom de då redan köpt paparazzibilderna.)

Öppet mål för hovet. Nu är Svensk Damtidning inte en tidning som vållar hovet några större problem. En och annan glidande rubrik kanske, men i övrigt ställer man inte till något direkt besvär.

Karin Lennmor, chefredaktör på Svensk Damtidning, har bevakat hovet i 26 år och sett förvandlingen från sluten till öppen institution. Hon välkomnar att hovet tänker mer pr-mässigt. Det gör även Aftonbladets hovexpert Jenny Alexandersson, som har 13 år på hovnacken. Som exempel tar hon pr-konsulten Christina Saliba. Hon anlitades – för skattepengar – när det stormade runt Carl Philip Bernadotte och hans design. Hon har också medietränat prinsen och slipade på hans bröllopstal.

Ordet medieträning brukar skära i journalistöron. Men Jenny Alexandersson menar att hennes jobb blivit lättare. Carl Philip Bernadotte är inte längre skräckslagen när han möter journalister och det går i dag att få vettiga kommentarer från honom. I så fall skulle man ju kunna vända på steken och rekommendera pr-konsulter åt hela kungahuset.

– Nej, det skulle nog inte fungera. Jag tror inte kungen är så bra på att lyssna på råd, säger Jenny Alexandersson.

Svenska journalister borde snegla mera på sina kollegor i Storbritannien. Där finns ett kritiskt förhållningssätt

Att hovet har en, eller till och med flera, direktkanaler ut till folket är naturligtvis ett problem för alla som är kritiska till monarkin. Med bilder på sina barn och tjusiga aftontoaletter mobiliserar de sina fans. Och media hjälper frivilligt eller ofrivilligt till när de pumpar ut samma bilder. Enligt Brit Stakston är kungahuset bara att gratulera till sin sociala mediestrategi.

– Med officiell information, som kommunikéer och liknande, och mer privata detaljer, grupperar hovet sina fans och tillfredsställer dem på ett oerhört strategiskt sätt. De historieintresserade och rojalisterna älskar det här och känner sig både informerade och delaktiga, säger hon.

– Dessutom mobiliserar de ett vaccin mot närgångna journalister. ”Kan de inte lämna kungligheterna ifred?”

Brit Stakston lyfter också fram hur hovet genom sin närvaro i sociala medier även får draghjälp av sina motståndare. Rojalister delar bilderna för att de uppskattar dem, republikaner för att de förfasar sig. Såväl anhängare av som motståndare till monarkin sprider bilderna och exponeringen ökar. Men det finns en nackdel med att mata allmänheten (och medierna) via sociala medier.

– Kungahuset riskerar att trivialisera sig själv. Den polerade bilden blir både meningslös och betydelselös. Man kan ju fråga sig om det i längden går att argumentera för att den här typen av trivial information ska komma från en institution som är så viktig, säger Kristina Widestedt.

Man kan också fråga sig vad som händer när nästa skandal blossar upp. Hovet hade inte bjudit upp till sin sociala mediedans när boken Den motvillige monarken kom ut – deras pr-strategi har ännu inte prövats i motvind. Hur ska man hantera sina fans då? Kan de bara lägga locket på efter att ha vant följarna vid täta uppdateringar?

– Visst kan de det! Möjligen grumsar fansen lite, men de är också väldigt förlåtande. Den stora förlusten för hovets del är att de missar chansen att skapa förståelse om de tiger i en kris, säger Brit Stakston.

Hovet närvaro i sociala medier verkar ha kommit för att stanna, vilket i sin tur ställer ännu högre krav på journalistiken.

– Ju fler informationskällor, desto större är behovet att granska dem. Media måste vara vaksamma på innehållet. Precis som redaktioner diskuterar om – och i så fall vilka – bilder på terrordåd de ska publicera, måste man resonera om bilderna från kungahuset. Varför ska vi ta in de här? Vad får det för konsekvenser? säger Brit Stakston.

Hon får medhåll av Kristina Widestedt:

– Nyhetsredaktionerna borde fundera på hur de ska balansera utbudet som nu kommer direkt från hovet. I dagsläget är deras pr-strategi inte det främsta problemet utan att media inte producerar något som visar en annan sida. Rent kvantitativt blir det en övervikt av lekande barn och det ger ju en skev bild. Svenska journalister borde snegla mera på sina kollegor i Storbritannien. Där finns ett kritiskt förhållningssätt som är ständigt närvarande i såväl de stora dagstidningarna, inklusive deras kolumnister, som i veckotidningarna.

Inlägget Nu vill kungahuset bli lajkat dök först upp på Republikanska föreningen.

Konsultköpen gjordes för att skapa en mer positiv bild av prins Carl Philip efter designbluffen 2013, då det blev känt att prinsens gnistskydd egentligen formgetts av Eric Ericson. Pr-hjälpen ledde bland annat till tala ut-intervjuer i Expressen och TV4. Mindmakers var också med och skrev prinsens bröllopstal 2015.

Tidigare har det förekommit uppgifter om att JKL medietränat Daniel Westling Bernadotte, samt lagt upp mediestrategin inför Daniels och Victorias förlovning. Men hovet har aldrig tidigare bekräftat något köp av pr-tjänster.

-Det är en dåligt bevarad hemlighet att hovet behöver pr-hjälp. Men att de inte berättat tidigare beror väl på att de tycker det är lite pinsamt att kungahuset måste medietränas innan de kan möta svenska folket, säger Republikanska föreningens ordförande Yasmine Larsson.

-Det är nästan skrattretande. Skattebetalarna finansierar kungahuset. Sedan används pengarna till att hålla uppe en snygg fasad gentemot samma skattebetalare. Men det är en bra påminnelse om att det allmänheten får se inte är det kungahus vi har, utan det kungahus som de själva vill visa upp.

Hur mycket pengar som lagts på inköp av pr-tjänster vill inte hovet berätta, enligt Resumé. Samarbetet med Mindmakers är nu avslutat.

Inlägget Hovet erkänner att de anlitar pr-byråer dök först upp på Republikanska föreningen.

Skrev jag medaljutdelning? Medaljregn är ett bättre ord. Sedan den nuvarande kungen tillträdde 1973 har han delat ut fler än 2 700 medaljer.

Och det blir fler och fler. 1973 delades sex medaljer ut. Förra året var det 81. Vad ligger bakom en sådan belöningsinflation? Blir svenska folket duktigare och duktigare?

Vi vill gärna tro det. Men det säger sig självt att Carl Gustaf Bernadotte inte är insatt i 2 700 personers livsverk. Medaljregnet speglar snarare kungens behov av att bygga stöd för monarkin bland inflytelserika svenskar.

Under den största delen av Sveriges historia lurade monarken folket att han (eller hon) var utsedd av Gud. Det slutade fungera på 1900-talet. Så nu för tiden måste kungahuset säkra sitt stöd på andra sätt. Att prata om PR-värdet är ett, men också att bygga ut ett stort personligt nätverk. Många föreställer sig att kungahuset använder sina resurser till att jobba för Sverige, men mycket tid går också åt till säkra den egna ställningen med hjälp av middagar, möten och medaljer.

Betyder medaljregnet att turen snart har kommit till dig och mig? Glöm det. För att ha störst chans att bli dekorerad på 2010-talet ska du vara direktör, professor eller yrkesmilitär. Och man, förstås. 2007 gjorde Svenska Dagbladet en granskning som visade att bara var femte belönad person var kvinna. Det är synd att säga att den granskningen satte fart på hovet. Fortfarande är bara en tredjedel av mottagarna kvinnor. Medaljutdelningarna speglar alltså knappast samhällets som det ser ut idag. Men att fördelningen ser ut som den gör understryker att medaljutdelningarna ingår i en strategi för att säkra stödet för monarkin. Direktörerna får medalj – och sedan kan de berätta om hur viktig kungen är för näringslivet.

Det är trevligt med medaljer, och det är inte svårt att förstå dem som tar emot dem. Men de bidrar till att bevara ett föråldrat och odemokratiskt statsskick. För mig är det självklart att ingen svensk ska buga för någon annan och att vi ska rösta om vem som ska företräda oss. Det gör vi i en republik – när vi har genomskådat kungahusets billiga röstköp.

Inlägget Kungens medaljregn är bara strategi dök först upp på Republikanska föreningen.

Republikanska föreningen anser för det första att statschefen, som är en symbol för Sverige, ska tillsättas genom demokratiska val vare sig denne har politisk makt eller inte. För det andra så är varken kungen eller drottningen maktlösa utan kan med skenbart harmlösa påståenden ha stor inverkan på den allmänna opinionen.

2. Vad har ni emot kungen? Han är väl trevlig?

Kungen hade fötts till vår statschef även om han hade varit otrevlig. Vi vänder oss mot att Sveriges statschef föds till sitt ämbete.

3. Hur ska Sverige kunna marknadsföra sig utan kungen?

Vi anser att en demokratiskt vald statschef skulle ge en mer rättvis bild av Sverige ute i världen. Dessutom borde en statschef som är vald med sin kompetens och sina meriter som grund kunna marknadsföra vårt land bättre. Vem marknadsför exempelvis tyska eller finska företag? Ingen kung eller drottning i alla fall, och ländernas företag klarar sig lika bra som svenska företag.

4. Står inte kungahuset för en viss trygghet och stabilitet, en symbol som hela folket kan samlas kring?

Nja – en symbol alla monarkianhängare kan samlas kring, möjligen. Och hur värdigt är det att frånta ett barn rätten att forma sitt eget liv, för att göra det till nationens maskot? Är det inte ganska sjukt att tillfredsställa ett folks behov av ”trygghet” på det sättet?

Men visst har symboler och symbolhandlingar betydelse. Tänk till exempel på symbolvärdet i att införa republik! Snacka om pr för Sverige!

5. Monarkin har väl en lång historia i Sverige? Är inte det synd att avskaffa en sådan tradition?

Dåliga seder ska förändras, även om de har en lång historia. Historien ska inte glömmas bort, men bör heller inte styra vår nutid.

6. Om en majoritet av svenska folket vill behålla monarkin är den väl inte odemokratisk?

Det är skillnad på opinionsmätningar och riktiga val – om frågan faktiskt kom upp till omröstning tror vi att många skulle rösta för det som är principiellt rätt: ett demokratiskt statsskick.

Men alldeles oavsett vad majoriteten beslutar, är och förblir monarkin till sin natur antidemokratisk: den bygger på och förstärker uppfattningen att en människas släktband kan tillåtas bestämma hennes roll och inflytande som medborgare – och till och med få avgöra statsangelägenheter.

7. Hur går det till att byta statsskick, rent praktiskt?

För att avskaffa monarkin krävs en grundlagsändring. Den kräver i sin tur två beslut i riksdagen och ett riksdagsval däremellan.

8. Miljonärsbarn föds ju också till en privilegierad position… Man får helt enkelt acceptera att förutsättningarna är olika här i världen?

En miljonär bestämmer själv över sin egendom. Sverige ägs dock inte av Carl Gustaf Bernadotte och hans familj. Landet tillhör tvärtom alla svenska medborgare, som självklart bland sig själva utser sina representanter i direkta eller indirekta val. Eftersom vi gör det i alla andra fall, varför skulle vi inte göra det just när det gäller statschefsposten?

Inlägget 8 frågor och svar om republik dök först upp på Republikanska föreningen.

De undersökningar som finns visar inte oväntat att det är den svenska naturen, med berg, fjäll, skogar och sjöar, som den presumtive utländske turisten främst förknippar med vårt land. Vacker natur inpå knuten, kallt, Stockholm, skogar, fjäll, lugn och ro, blondiner, höga priser och vänliga människor är det som potentiella utländska turister associerar med Sverige.

Skansen, Gröna Lund och Vasamuseet är alla mer framgångsrika turistattraktioner än Stockholms slott, som är det enda turistmål som kan förknippas med monarkin som lockar besökare i något större antal. I sammanställningen över besöksmål och sevärdheter i Sverige kommer slottet på plats 22, efter bland annat Naturhistoriska riksmuseet.

Forskning visar att turister främst kommer hit för våra vackra landskap med orörd och tillgänglig natur. Vi är också kända för öppenhet och frihet, hållbarhet, och för att vara ett modernt och hälsosamt land. Sverige lockar inte besökare för att de skulle kunna få en skymt av Carl Gustaf Bernadotte. I republiken kommer tidigare kungliga byggnader, som Stockholms slott, att kunna vara öppna fullt ut och året runt, så att besökarna som vill utforska vårt historiska arv får ännu större möjligheter att göra det.

Även om påståendet att monarkin lockar turister skulle var sant, vill vi verkligen att besökande turister ska avgöra vilken typ av statsskick som vi har?

Inlägget Är monarkin bra för turismen? dök först upp på Republikanska föreningen.