Stort tack för väldigt vackra ord!

Stort tack för utmärkelsen!

Och stort tack för det fina sällskap jag nu får befinna mig i: både ert sällskap här i dag, på Republikanska föreningens kongress och förstås i det fina sällskap jag hamnar i som utsedd till Årets republikan.

Sällskapet är viktigt. För det är inte utan att det är lite ensamt ibland att vara republikan. I vardagen är vi inte i majoritet och inte heller är vår hjärtefråga högst upp på dagordningen.

Jag har varit republikan lika länge som jag har varit politiskt engagerad – och det är länge. Jag har också varit medlem i Republikanska föreningen i många år. Man ska inte säga att det var bättre förr, för det var det inte, i synnerhet inte när vi tittar på monarkins historia. Men det är klart att jag – som socialdemokrat och numer socialdemokratisk riksdagsledamot – ibland fantiserar om hur det skulle ha varit att om jag hade varit jag i en annan tid. Jag tänker ofta på 1966. Det var då 32 socialdemokratiska riksdagsledamöter undertecknade en gemensam motion i riksdagen om att se över det svenska statsskicket.

Den motionen landade väl. Den la grund för ett annat politiskt samtal, för Torekovskompromissen och för 1974 års regeringsreform. Därför är monarkens roll i statsskicket i dag begränsat till ceremoniella uppgifter och han förväntas inte uttala sig i politiskt känsliga frågor och ska passa sig noga från att får det att framstå som att ett motsatsförhållande råder mellan honom själv och regering och riksdag.

Det var en annan tid.

När Torekovskompromissen slöts hade socialdemokraterna egen majoritet i riksdagen.

Det har vi inte haft sedan dess.

I grunden är mitt partis inställning till monarkin densamma i dag som då och jag tror att en lika stor andel av mina partivänner och av alla riksdagsledamöter är för republik nu som då. Men det finns – och det håller också jag själv med om – så många frågor som är viktiga, både i den omvärld som påverkar oss alla och här i Sverige.

Det är var också en annan tid i världen då 1966 och 1971, när diktaturer ifrågasattes och kolonier bröt sig loss och en ny världsordning stundade. 

I dag är demokratin inte längre lika självklar. Vi ser hur auktoritära krafter vinner mark runtom i världen. Partier som ifrågasätter grundläggande rättigheter får allt större utrymme och allt fler röster.

Och denna vinter och vår kan vi i realtid se hur den demokratiskt valde presidenten agerar i det land som vi känner som den största och stabilaste, mest solida republiken i världen. Donald Trump agerar i direkt strid med grundläggande demokratiska principer och USA:s konstitution. Just nu får vi, dag för dag, bevis för att republik inte är någon garanti för jämlikhet, ett gott styrelseskick eller för att rättsstatens principer upprätthålls.

Men det gör inte att argumenten för republik eller mot monarkin svagare. Tvärtom. Det är i tider som dessa som vi måste hålla fast vid de grundläggande principerna som driver oss i vårt arbete för att Sveriges statschef ska utses utifrån grundläggande principer om demokrati, jämlikhet, lämplighet, öppenhet och ansvarsutkrävande. Om inte vi håller fast vid principerna – vem ska då göra det?

Jag tackar för utmärkelsen och för stödet från Republikanska föreningen. Det stärker mig i min övertygelse och det ger mig energi att fortsätta driva frågorna där jag är.

Och jag tänker att en kongress lägger en bra grund för arbetet framåt för alla. Jag tänker att vi alla kan lägga i en högre växel under 2025.

Förr eller senare kommer också Sverige att bli en republik. Tillsammans kan vi se till att det blir förr och inte en dag senare än så.

Tack!

Karin Sundin,
riksdagsledamot (S)

Inlägget Sverige kommer att bli en republik dök först upp på Republikanska föreningen.

Inlägget Avskaffa apanaget – ge kungen en månadslön dök först upp på Republikanska föreningen.

Inlägget Republikanska aktiviteter i Stockholm 15–16 september dök först upp på Republikanska föreningen.

Riksdagens talman, Andreas Norlén, framhåller i en debattartikel i Dagens Nyheter (6/6) att han funderat över alla frågor som hopar sig kring val av datum för landets nationaldag. Nå, vissa av de frågor han funderat över resonerar han nyktert kring. Men han missar samtidigt andra väsentliga frågor.

Låt mig börja med det Norlén har rätt i: Sverige är inte 500 år. Egentligen borde det ju inte ens ha behövt sägas, men helt plötsligt har vi i år hört påstående från diverse håll om att Sverige fyller 500 år. Det är historielöst. Det finns många utgångspunkter att ta fasta på för den som av någon anledning vill beräkna landets ålder. Första gemensamma kungen över svear och götar. Första landsomfattande lagstiftningen, i stället för landskapslagar. Upphörandet av den sista personalunionen med annat land. Landets nuvarande geografiska gränser. Det går att argumentera utifrån många olika perspektiv. Inget av dessa landar i att Sverige är 500 år.

Norlén har också möjligtvis rätt att valet av Gustav Eriksson Vasa den 6 juni 1523 innebar ett så grundläggande vägval för Sverige att det hade lika stor betydelse för allt som sedan hände som den 14 juli 1789 hade för Frankrike eller den 17 maj 1814 för Norge. Men det Norlén inte tycks ha reflekterat över är att sett över seklerna finns en uppsjö lika omvälvande händelser som leder in historien i nya banor varje datum. Och om vi ändå står fast vid att det är just den 6 juni vi vill fira, finns otaliga händelser sagda datum som haft stor betydelse för vårt lands fortsatta utveckling att knyta firandet till. Och varför inte då välja historisk händelse med omsorg, knyt an till de värden vi vill förknippa vårt land med?

Norlén skriver förtjänstfullt att de viktiga värden vi ska högtidlighålla är demokrati och rättsstat, fred och frihet. Men att då få in Gustav Vasa i det sammanhanget är en obegriplig tankevurpa, då det var en despot som stod för motsatsen: tyranni, rättsosäkerhet och krig. Norlén gör ett försök att förklara denna brist på logik med att vi alla inser att det var andra tider för 500 år sedan än idag. Och ja, vi kan inte mäta hur 1500-talets människor agerade med dagens måttstock. Men faktum är att Gustav Vasa även utifrån ett 1500-talsperspektiv måste betraktas som en värsting.

Det var inte bara så att Gustav Vasa kom till makten via väpnat uppror, utan hans regeringstid präglades av ett mycket brutalt styre, där meningsmotståndare dödades på löpande band. Ett av de allra blodigaste kapitlen i hans historia som kung – Kalmar blodbad – har effektivt dolts i svensk historia. Men faktum är att i juli 1525 lät Vasa avrätta cirka 60–70 slottsknektar, trots att de hade lovats fri lejd av honom om de la ner sina vapen. Hur dalkarlarna som stött hans uppror behandlades och hur Dackefejden slutade är förvisso något de flesta lär sig i skolan. Men att Vasas härjningar i Småland var så omfattande att det tog ett sekel innan landskapet återhämtat sig ekonomiskt är få som har klart för sig. Det är knappast en sådan tyrann Norlén avser att hylla. Men Gustav Vasa var svensk mästare i propaganda. Han lyckades skapa myten av sig själv, så framgångsrikt att många än idag tror på både hans påstådda äventyr och syften.

Sverige är idag vad det är trots Gustav Vasa, inte tack vare honom. Vasas terrorvälde har lyckligtvis inte satt några spår i dagens svenska samhälle, men det som lever kvar från hans dagar till nutid är att han avskaffade valmonarkin och gjorde landet till en arvsmonarki. Arvsmonarkins inbyggda risk uppenbarade sig omedelbart, med den otillräknelige Erik XIV och det brodersmord som blev följden. En väldigt knapp majoritet i Sverige stöder idag arvsmonarkin – blott 54 procent enligt de senaste opinionsundersökningarna. Att fira något som bara hälften av landets medborgare sluter upp bakom ger en dålig grogrund för folkligt firande, så inte ens arvsmonarkin är ett bra skäl för att lyfta just Gustav Vasa den 6 juni.

Vad har vi då i Sverige som verkligen gör oss unika och som kan vara särskilt viktigt att framhålla? En sådan sak är att Sverige som första land i världen införde tryckfrihet – det vill säga att den kungliga censur som tidigare funnits innan böcker tilläts gå i tryck togs bort och ersattes av Tryckfrihetsförordningen 1766. Även om Gustav III sedan lät avskaffa den blott sex år senare när han återinförde kungligt envälde, var det de demokratiska krafterna som skulle vinna i längden – 1809 avskaffades det kungliga enväldet och Tryckfrihetsförordningen kunde återinföras. Den regeringsform som antogs just 6 den juni 1809 är därför en utmärkt historisk händelse att knyta till nationaldagen.

Det fria ordets betydelse för den fortsatta utvecklingen av demokratin, som till sist också gav oss allmän och lika rösträtt, kan inte nog betonas. Något att verkligen fira är därför att Sverige inte bara har världens äldsta tryckfrihetsförordning men också bland världens starkaste skydd för det fria ordet. Vad du än har för åsikter får du säga dem i det här landet. Och andra har lika stor rätt att uttrycka den motsatta uppfattningen.

Men varför bara blicka bakåt i historien för att skapa legitimitet för 6 juni? Framtidens historia skapar vi här och nu. För att riktigt göra den 6 juni till en särskild dag kan vi framöver också tillse att det arvskungarike som despoten Vasa införde avskaffas just denna dag. Varför inte med ett första riksdagsbeslut 6 juni 2024 och ett andra riksdagsbeslut 6 juni 2027? Och då med pompa och ståt för att fira att den sista resten av det fördemokratiska styrelseskicket med det plockats bort. Genom att på det sättet frikoppla firandet av Sverige från monarkin, avpolitiseras också nationaldagen. Om än i vacker skrud framstår Norléns debattartikel ju mest som ett sätt att inte bara legitimera dagens arvsmonarki, men att skapa lojalitet till monarkin. Sverige förtjänar ett nationaldagsfirande som går bortom lojalitet till en enskild person eller enskild föråldrad institution.

Niclas Malmberg,
ordförande Republikanska föreningen

Inlägget <strong>Det är Sverige som ska hyllas den 6 juni – inte Vasa</strong> dök först upp på Republikanska föreningen.

Hovet har meddelat att vid de olika länsbesöken ska det öppnas fotoutställningar som ska spegla statschefens 50-åriga styre. När Carl Gustaf Bernadotte i dag besöker Nyköping öppnar Sörmlands museum en fotografiutställning om honom – som på beställning. När han nästa vecka ska besöka Jönköping så får han inviga en fotoutställning om sig själv på Jönköpings läns museum.

– När det kommer till kungahuset, en ur demokratisk synvinkel orimlig institution, verkar det som om länsmuseerna släpper sina normala krav på konstnärlig integritet och oberoende. Ideal och principer ersätts med rojalistiskt fjäsk och underdånighet, säger Republikanska föreningens ordförande Olle Nykvist.

Kungahuset är duktiga på att framställa sig som de själva vill uppfattas och de försöker vinna sympatier genom att göra exempelvis sina familjehögtider till offentliga angelägenheter. De verkar nu även ha tagit kommandot över länsmuseerna. Museer fyller en viktig funktion i vårt demokratiska samhälle och de tar vanligtvis sin roll på stort allvar, men kommer nu att bjuda på okritiska och oreflekterade fotoutställningar.

– Kungar och drottningar, prinsar och prinsessor hör till sagans värld. De borde inte vara del av ett i andra avseenden demokratiskt land som Sverige. Jag efterlyser kritisk medial granskning av hur hovet kan få länsmuseerna att visa PR-utställningar om den icke-valda statschefen, avslutar Republikanska föreningens ordförande Olle Nykvist.

Inlägget Går länsmuseerna i hovets ledband? dök först upp på Republikanska föreningen.

– Vi tycker inte att det är något att fira att Sverige har haft samma icke-valda statschef i hela fem decennier. Carl Gustaf Bernadotte blev statschef enbart för att han föddes i en utvald familj och för oss är det en viktig demokratisk grundregel att offentliga ämbeten inte ska gå i arv, säger Republikanska föreningens generalsekreterare Magnus Simonsson.

Republikanska föreningen har sin kampanjdag i Teaterparken i Nyköping från klockan 10:00 torsdagen den 9 februari. Där ska föreningens medlemmar prata med medborgare, dela ut flygblad och kampanja på andra sätt.

– Till vår republikanska kampanj är alla välkomna oavsett börd eller samhällsställning, säger Mikael Eriksson, som är kontaktperson för Republikanska föreningen i Södermanland.

Inlägget Republikaner manifesterar i Nyköping dök först upp på Republikanska föreningen.

Hennes glädje har värmt oss.

Hon är ju rätt så bra ändå. Kronprinsessan Victoria.

Få personer har fått tillgång till den typen av alldeles unik samhällsorientering och lång förberedelseperiod inför att bli statschef. Få personer känner vårt land lika väl som Victoria och kungafamiljen. Genom otaliga resor och möten, studiebesök och samtal med svenskar verksamma i stort sett varje samhällssektor på alla nivåer har kronprinsessan, vår blivande statschef, fått lyssna och lära sig av tusentals svenskar genom åren.

Vårdarbetare, busschaufförer, poliser, lärare, forskare, företagsledare och många andra yrkespersoner har fått möjlighet att berätta om och förklara sin verklighet och betydelsen av sina arbeten för Sveriges utveckling och framtid, för vår blivande statschef.

Att ägna och viga hela sitt liv åt en enda uppgift är få förunnat.

Tillsammans har vi utbildat och förberett vår blivande regent för sin stora uppgift.

Victoria är kanske den mest lämpade personen någonsin att tillträda som svensk regent den dagen det väl blir aktuellt.

Jag har därför en bekännelse att göra: Jag tror att Victoria kommer att bli en alldeles utmärkt statschef.

Och, är ni redo? Jag skulle till och med kunna tänka mig att rösta på Victoria som statschef.

Men det är någonting som skaver.

För trots att de som personifierar vårt förlegade statsskick nästan ständigt är i rampljuset, är det förvånande lite vi känner till om dem. Jag skulle nog vilja hävda att kronprinsessan Victoria och övriga kungafamiljen vet mer om det svenska folket, än vad vi vet om dem.

Vi vet en hel del om deras motgångar, passioner, sorger, brister, prestationer. Misstag som blir till allmängods, klippta band som blir till charader.

Men vi vet förhållandevis lite, ja i stort sett ingenting, om vilka värderingar det är som vägleder kronprinsessan genom livet.

Vad står den blivande statschefen för? Vad tror hon på? Vad är viktigt? Vilka åsikter har hon om vad?

Vilka målkonflikter ser hon i utvecklingen för vårt land?

En stor anledning till att vi vet så lite om vilka åsikter som vägleder medlemmarna i kungafamilj och vår blivande statschef är den osunda relation som finns mellan min egen yrkeskår i journalistiken och kungafamiljen. Vi har all anledning att vara självkritiska. Att särbehandla makthavare utifrån ärvda titlar, att inte skarpt ifrågasätta varför just de anser sig lämpade att representera vårt land, är att svika det journalistiska uppdraget.

Den förrädiska respekt som många journalister har inför vår icke folkvalda kungafamilj måste upphöra. Om inte vi som journalister ifrågasätter, granskar och kräver svar, kommer monarkins särställning att fortleva längre än vad som är nödvändigt.

Om en statschefs största ansvar och roll är att vara sval uttolkare av vår folksjäl, om statschefen på allvar ska kunna trösta och ingjuta mod i oss under vårt rikes mörkaste stunder – då måste vårt förtroende vara baserat på mer än artiga verksamhetsbesök, välskrivna manus och vaga, allmänt hållna floskler om svenska värderingar som kronprinsessan ändå aldrig på riktigt kan stå upp för eller försvara eftersom det inte bottnar i mer än en plikt, och inte i någon övertygelse.

Störst av allt är demokratin. Det är dags att vända blad. För Sverige, i ny tid.

Csaba Bene Perlenberg,
biträdande politisk redaktör på Helsingborgs Dagblad och ledarskribent på Sydsvenskan
Årets republikan 2021

Fotnot. Csaba Bene Perlenberg höll ovanstående tal när han mottog utmärkelsen för Årets republikan.

Inlägget Ge mig en anledning att rösta på dig, Victoria dök först upp på Republikanska föreningen.

Svaret stavas f-i-n-t. Kungahuset är fint. Det är det som lockar. Om det inte vore fint skulle ingen vilja ha det. En nybliven student som jag pratade med sa att hon kände sig personligen stolt över det svenska kungahuset. På min fråga varför kunde hon bara svara ”Det är så fint.” Det förklarade allt.

Ett annat exempel. I ett tv-program för några år sen fick man följa två långtidsarbetslösa kvinnor från Norrland vilka – som en tröst – bjudits in till kungamiddag. Som tittare fick man följa hur de under alltmer stegrad upphetsning förberedde sig för den stora dagen. Av intervjun efteråt gick det att förstå att detta var höjdpunkten i deras liv; det var det finaste de varit med om.

Vad menar vi med att något är fint? I ett sommarprogram talade förre ärkebiskopen K G Hammar om att han, Lundabon, tyckte Uppsala var fint. Nästan lika fint som Lund. Om han sagt att Uppsala är bra, men Lund är fint, hade han markerat en kvalitetsskillnad. Fint är bättre än bra. Om jag har något som är fint kan jag verkligen vara stolt över det. Det som är fint är på något sätt upphöjt, skimrande.

Men när jag hör någon säga detta om kungahuset skorrar det i mitt republikanska hjärta. Hur kan någon tycka att denna odemokratiska institution är fin? Risken är då att ”fin” får en klang av något ytligt och förljuget. Och det är synd av två skäl. För det första riskerar vi att underskatta de djupa känslor många har för kungahuset. För det andra riskerar vi att tappa en viktig dimension i vår vision av en republik. Vi måste både kunna övertyga om det fina med republik och att en republik kan vara fin. Alltför många associerar republik med något tråkigt, traditionslöst och överrationellt. Monarki däremot är fest, högtid och känsla. Republiken är DDR-grå och ful.

Det är i sig inte fult att tycka att något är fint. Vi behöver alla – åtminstone ibland – få känna oss fina. Fint är motsatsen till skamligt, dåligt. Att något är fint behöver inte ha bibetydelsen förljuget. Det behöver inte vara glansig yta utan verkligt innehåll. Fint kan – och bör – stå för något genuint.

Varför tycker så många att kungahuset är fint? Som jag ser det flätas en rad positiva värden samman i beteckningen ”fin” och bildar det – visserligen försvagade, men ännu starka – band som binder majoriteten svenskar till monarkin. Vilka är dessa värden som man tycker kungahuset står för? För att förstå det tror jag man måste titta litet djupare än man vanligen gör på monarkins dragningskraft. Vilka är magneterna under bordet?

Kungahuset och medierna har skapat en offentlig familj som alla får en illusorisk känsla av att tillhöra.

I samband med Estelles dop gav socialdemokratiska Aftonbladet ut en 24-sidig dopbilaga. Tidningens politiska kommentator Lena Mellin uttrycker i bilagan beundran för Victoria och Daniel som pr-genier och håller en femhundring på att monarkin kommer att bli poppis igen. Hon uttrycker ingen kritik av att nationen fastställer Estelles arbetsuppgift för resten av hennes liv. Den som inte vet att Lena Mellin i andra sammanhang påpekat att detta strider mot FN:s barnkonvention kan lätt få intrycket att hon hyllar monarkin.

I boken ”För Sverige – Nuförtiden” (utgiven till kungens 60-årsdag) pläderar den förre ledaren för socialdemokratiska kvinnoförbundet Nalin Pekul varmt för kungahuset – där känner sig invandrarna inbjudna att bli svenskar. ”Att man föds till sin post är en liten sak jämfört med vad monarkin betyder som samlande symbol.” Alltså de värderingar som förs fram i FN:s barnkonvention om barnets rätt att själv välja yrke, tro med mera, väger lätt i förhållande till den roll som landet (klanen? släkten?) kräver att man ska spela. En konsekvent tillämpning av hennes resonemang borde till exempel innebära att barn i religiösa familjer gör fel då de hotar släktens sammanhållning genom att välja mer sekulära levnadssätt.

Vad säger dessa exempel?

Jo, att även för dessa medvetna och engagerade vänstermänniskor väger hänsynen till tillhörighetsfaktorn tyngre än autonomifaktorn. Kungahuset och medierna har skapat en offentlig familj som alla – infödda såväl som utrikesfödda – får en illusorisk känsla av att tillhöra.

Det är lätt att raljera över detta, men jag tror det är klokt att inte göra det. Alla behöver en familj, ett hem, en flock att tillhöra. Det ligger i generna. I ”Gryning över Kalahari” berättar Lasse Berg om kvinnan i folkmordets Rwanda som hellre offrar sitt barn som hon har med en man från ”fel” stam än att bli utstött av den egna.

Monarkin spelar på mycket starka behov av tillhörighet som vi behöver vara medvetna om. Vanligen tillmäter vi autonomifaktorn, individens egna fria val, ett mycket stort värde i samhället. De flesta hyllar principen att barn själva ska få välja yrke, partner och tro – och vi ondgör oss över grupper som inte respekterar barnens rätt. Men när det kommer till kritan är stora grupper beredda att rucka på den principen när utsikterna för en förstärkt känsla av gemenskap och tillhörighet i form av kungliga bröllop, dop och begravningar lockar.

Men för att vi ska vilja tillhöra den fina familjen måste den vara – fin. I viss mening blir den det därför att så många vill tillhöra den. Kungafamiljen är så populär för att den är fin och den är så fin för att den är populär. Men hur uppstår den kungliga finheten till att börja med? Många säger att föreställningen om en kung av Guds nåde knappast lever längre. Men jag är inte så säker på att det stämmer. Kanske inte bokstavligen, men i någon svårgripbar mening uppfattas ändå de kungliga som upphöjda, som att de tillhör en sfär ovanför oss vanliga dödliga.

Ta det moment under vigselakten när ärkebiskop Wejryd får äran att vara den som först tilltalar Daniel Westling med ”Prins Daniel”. Ärkebiskopen missar inte tillfället att markera att Daniel nu inte längre är vilken medborgare som helst – han är vorden prins. Som när Saulus blev Paulus.

Och ändå är han inte riktigt lika fin som prinsar eller prinsessor av blodet. När jag frågar monarkister hur det skulle vara om Victoria valde att abdikera till förmån för Daniel – att Daniel alltså skulle bli kung – så skruvar man på sig och skyller på att han ju inte är tränad för uppgiften. Men det kan knappast vara det verkliga skälet – alla hovkommentatorer lyfter istället fram vilket pr-geni Daniel verkar vara.

Det verkliga skälet är förstås att han inte är lika fin, lika upphöjd som en äkta kunglighet.

Även om kungen inte längre är av Guds nåde har hans röst ändå en särskild tyngd för många.

Upphöjdhetsfaktorn tror jag är central för uppfattningen av kungahuset som fint. Liksom med tillhörighetsfaktorn bottnar den i djupa mänskliga behov. Den som är upphöjd har en annan auktoritet än vanliga människor. Även om kungen inte längre är av Guds nåde har hans röst ändå en särskild tyngd för många. Särkilt i vårt sekulariserade samhälle har nog längtan efter någon som har en auktoritet utöver oss vanliga människor och som kan hålla en skyddande hand över oss stärkts.

När världskonferensen i psykologi samlades i Stockholm 2001 pryddes konferensprogrammets framsida av en bild på kungen i egenskap av konferensens högste ”beskyddare”. När man året därpå skulle väcka intresse för en ”psykoterapimässa” framhölls särskilt att Viktoria ”eventuellt skulle närvara vid mässans öppnande”. Då jag i psykoterapeuternas medlemstidning ”Insikten” framhöll det absurda i att locka med en representant för ett system som bryter både mot Barnkonventionen och mot våra egna etiska regler utbröt den största stormen i tidningens historia.

Kungahuset lockar alltså med tillhörighet och upphöjdhet plus något jag ännu inte berört och som ständigt poängteras av rojalister – kontinuitet och tradition. Utrymmet medger inte någon analys av detta men jag ser behovet av kontinuitet som lika grundläggande som behovet av tillhörighet och upphöjdhet.

Säkert finns fler faktorer än tillhörighet, upphöjdhet och kontinuitet som har betydelse för att förklara kungahusets dragningskraft, men det jag är ute efter är inte att ge en heltäckande förklaring. Min poäng är att det finns ett antal djupa mänskliga behov som många riktar mot monarkin och tycker att monarkin uppfyller. Det är säkert sant som Nalin Pekul säger att kungahuset är en källa (om än illusorisk) till stolthet och samhörighet för många medborgare – invandrare såväl som infödda. Kungahuset uppfattas som fint och tycks skänka en glans även åt mitt blygsamma liv.

Vad blir då slutsatsen av det? Om nu kungahuset verkar ha en sådan djup betydelse är det kanske lika bra att bevara det?

Naturligtvis inte. Vi behöver ersätta det med något annat som på ett genuint sätt svarar mot medborgarnas behov av tillhörighet, upphöjdhet och kontinuitet.

Jag skriver detta den 18 september 2012, dagen för riksmötets högtidliga öppnande vilket borde vara den viktigaste dagen för svensk demokrati. Men i stället för en högtidlig hyllning av vår demokrati fick vi se något helt annat. I blänkande uniformer ledsagar en beriden eskort kungaparet som färdas i en hästdragen vagn. Talmannen ber kungen att öppna riksmötet vilket han nådigt gör efter ett kortare tal. Det är alltså kungen som hyllas, inte riksdagen! Det märkligaste inslaget är hyllningssången till kungen. Trots århundraden av motstånd från kungamakten har folkstyret blivit en självklar del av vår samhällsordning. I stället för att hylla detta historiska framsteg sjunger riksdagsmännen kungssången som hyllar kungligt envälde: ”All din tro till honom, sätt, du folk av frejdad stam.” Svenska folket uppmanas alltså inte att förlita sig på sina folkvalda representanter utan enbart förlita sig på kungen.

Hur kommer det sig att så få reagerar på detta? Enligt uppgift är majoriteten av riksdagsmännen republikaner. Antagligen försvaras kungens medverkan med att det bara är en gammal oförarglig tradition som väljarna gillar. Man ställer upp på kungen – ungefär som man inför barnen låtsas tro på jultomten.

LÄS MER: Öppna riksdagen demokratiskt

Det är en begriplig valtaktisk hållning, men problemet är då att varken vid riksmötets öppnande eller vid något annat tillfälle högtidlighålls på ett genuint sätt de demokratiska värderingarna som är grunden för vårt samhälle. Vem står i centrum på nationaldagen? Kungen. Vem talar till nationen inför det nya året? Kungen. Vem öppnar riksmötet? Kungen.

Riksmötets öppnande skulle, som Republikanska föreningens Peter Althin och Mia Sydow Mölleby påpekade i DN-debatt samma dag, i stället för att vara en hycklande hyllning för kungen kunna vara en helhjärtad hyllning av de bärande värderingar som vårt samhälle bygger på – alla människors lika värde, alla människors rätt till utveckling och rätt att själva få välja tro, yrke och partner. Ett firande av värden som generationer av människor offrat – och offrar – livet för och som vi behöver förverkliga fullt ut i Sverige.

Jag kan inte tänka mig ett högtidligare ögonblick än att en gång få bevittna riksmötets öppnande i Republiken Sverige. Den stunden skulle präglas av stolthet, tillhörighet, upphöjdhet och kontinuitet med alla de som banat väg för verklig demokrati.

Artikeln publicerades först i Reform nr 2 2012.

Inlägget Monarkins frestelse dök först upp på Republikanska föreningen.

Sammanfattning

Vi tar inte ställning vare sig i frågan om inkorporering av barnkonventionen eller till Barnrättighetsutredningens slutsatser i övrigt, men anser att utredningen bör kompletteras med en utredning av motsättningar mellan barnkonventionen och statsskicket, samt hur dessa kan lösas genom grundlagsändringar. Vi menar att arvsmonarkin är oförenlig med barnkonventionens krav att barnets bästa ska sättas i främsta rummet. Monarkin innebär nämligen en begränsning av unga tronarvingars frihet, skydd och rätt att självständigt utveckla sin identitet.

Våra synpunkter

Sveriges statsskick – monarkin – innebär att barn i en viss, utvald familj explicit eller implicit fråntas många individuella friheter ifråga om t. ex. fritt tänkande, sexualitet, religion etc. Detta bör ställas mot det barnrättsbaserade synsätt som lyfts fram i Barnrättighetsutredningens betänkande, och som ”kräver att varje barn erkänns, respekteras och skyddas som rättighetsbärare med en individuell personlighet, egna behov och intressen samt personlig integritet” (s. 286).

Monarkin är dock inskriven i våra grundlagar, och i Barnrättighetsutredningens uppdrag ingår inte att ”överväga eller föreslå ändringar i grundlag” (s. 527). Vi vill därför se en kompletterande utredning av motsättningarna mellan barnkonventionen och Sveriges grundlagar, specifikt vad gäller statsskicket. Den nya utredningen bör även ge förslag till grundlagsändringar som kan lösa eller minska dessa motsättningar.

Barnets rätt till religionsfrihet
Successionsordningens ställer idag krav på kristen protestantisk bekännelse av monarken, och att dennes barn växer upp och fostras i samma tro. Barnkonventionen, å andra sidan, stadgar barnets rätt till religionsfrihet.

Barnets rätt till skydd mot våld och misshandel från närstående
Regeringsformen fastslår att monarken inte kan åtalas för brott. Detta innebär ett svagare skydd för barnen i kungafamiljen än för andra barn.

Barnets rätt att självständigt utveckla sin identitet
Att som barn växa upp som tronföljare, med tillhörande kontroll från såväl familj, riksdag/regering och ett ständigt massivt mediapådrag – liksom de säkerhetsrisker som familjen lever med – innebär en av grundlagarna påbjuden inskränkning av dessa barns frihet att utveckla, hitta och uttrycka sin identitet ur olika aspekter, inte minst vad gäller val av yrkesbana. Det måste markeras att också monarkens barn är individer, och som sådana egna rättighetsbärare.

Inlägget Monarki ser inte till barnets bästa dök först upp på Republikanska föreningen.