– När det kommer till kungahuset, en ur demokratisk synvinkel orimlig institution, släpper svenska medier sina normala krav på integritet och oberoende. Ideal och journalistiska principer ersätts med rojalistiskt fjäsk och underdånighet. Det handlar inte längre om rationell utan om emotionell journalistik, säger Republikanska föreningens ordförande Olle Nykvist.

Kungahuset är duktiga på att framställa sig som de själva vill uppfattas och de försöker vinna sympatier genom att göra sina familjehögtider till offentliga angelägenheter. De har tagit kommandot över nyhetsflödet. Genom sina kanaler i sociala medier lägger de ut privata bilder till allmän beskådan och dessa bilder publiceras sedan okritiskt och oreflekterat av många medier. Kungahuset lyckas på alla sätt styra bilden av sig själva i media och kan därmed hålla sig undan granskning och kritik.

Svenska medier fyller en viktig funktion i vårt demokratiska samhälle och de tar vanligtvis denna roll på stort allvar. Medierna har lärt sig att granska näringslivets och politikens makthavare. De gräver fram uppgifter som avslöjar orättvisor och oegentligheter.

Tyvärr fylls dock tidningar, radio och tv av okritiska hyllningar av monarkin och osmakligt inställsamma reportage. Få redaktörer går mot strömmen när det handlar om att beskriva kungahusets leverne. Anledningen måste vara att det finns en påtaglig ovilja mot att politisera något som i grund och botten är väldigt politiskt, nämligen det svenska statsskicket. Medierna gömmer sig bakom begreppet allmänintresset. Dessvärre är det nog så att när medierna med noggrannhet undviker all form av kritisk granskning kommer hovet även fortsättningsvis att lyckas med att styra bilden av hur kungahuset uppfattas i den allmänna opinionen.

– Kungar och drottningar, prinsar och prinsessor hör till sagans värld. De borde inte vara del av ett i andra avseenden demokratiskt land som Sverige. Jag efterlyser kritisk granskning och opartiskhet gentemot det förlegade och odemokratiska system som monarkin utgör. Det ligger nära till hands att raljera över mediernas krypande, men i grunden handlar detta om en central del av vår demokrati. Vårt statsskick förtjänar verkligen att granskas på ett betydligt mer seriöst sätt av våra medier, avslutar Republikanska föreningens ordförande Olle Nykvist.

Inlägget Republikaner efterlyser kritisk granskning av monarkin dök först upp på Republikanska föreningen.

Programmet ligger kvar här och går fortfarande att lyssna på.

Andra deltagare på den republikanska sidan var bland andra riksdagsledamoten Robert Hannah (L), Jenny Bjerkås och Thomas Sjöberg, författare till Den motvillige monarken, en kritisk granskning av statschefen från 2010.

Från Rojalistiska föreningen, som är så förtjusta i kungar att de inte kan skilja på demokrati och diktatur, deltog Folke Höjmar. Han flankerades av Herman Lindqvist, som inte heller visade något intresse för väsentligheter genom att vräka ur sig att Sverige ”har haft en fungerande monarki i över 1 000 år”. Vad fungerade – enväldet? För en demokrat var naturligtvis monarkin ett extremt illa fungerande styrelseskick ända fram till 1900-talet. Att alls vilja anknyta till tidigare seklers kungamakt visar antingen på bottenlös historielöshet eller på en mycket tvivelaktig demokratisyn – eller möjligen på en så intensivt känd rojalism att man säger vad som helst.

Herman Lindqvist pratade själv om ett tillfälle då kungamakten ingripit i historien: ”Vi har haft några situationer då man har ropat ’republik’ på gatorna i Gamla stan, som 1848” – när han svarade på en fråga från Alexandra Pascalidou om monarkin någon gång varit hotad. Lindqvist lät närmast raljant över att folket bara kommit på fötter mot kungamakten vid detta enda tillfälle. Men han glömde  att säga vad som hände med de som ropade republik då, i mars 1848. De sköts ihjäl, 18 stycken, på direkt order av Oscar I, Karl XIV Johans efterträdare på tronen.

Vilket för övrigt Herman Lindqvist själv har skrivit om. Men den historiekunnige Lindqvist blir en sällsynt dålig historielärare just i sammanhang då han eldar upp sig och ska försvara monarkin.

Var mars 1848 ett exempel på en ”fungerande monarki”?

Duktiga medierådgivaren Jeanette Fors-Andrée sa bra saker om professionaliseringen av kungahusets mediearbete, men sa en riktigt konstig sak om Bruneiskandalen 2004, nämligen att kungen skulle ha ”misstolkats” och bara menat gästvänlighet när han sa öppenhet. Det är en förklaring som ligger nära den som hovet skickade ut efter händelsen, men som avskrevs som en lögn. Vad som faktiskt hände, enligt bland annat den journalist som ställde frågan, var att kungen fick frågan om det varit några svårigheter att umgås med en ”ledare som styr sitt land med järnhand”, varpå han svarade:

”Av olika anledningar så har jag inte haft den känslan. Jag upplever det snarare tvärtom. Han har ju en kolossal närhet till folket.”

Att kungen inte skulle ha uttalat sig om sultanen som politisk ledare är alltså uteslutet. Ingen, förutom svenska hovets informationsavdelning, har uppfattat något missförstånd. Det är olyckligt att hovets försök att slingra sig ur situationen berättas vidare igen, tolv år senare.

Debatten var förstås ett strålande initiativ av public service-radio. Seriös debatt om statsskicket är efterfrågat, särskilt när kungahuset kommit så mycket i fokus som under 2016. Med tanke på det var det svårt att förstå vad Silvia Bernadottes välgörenhetsarbete och kronprinsessan Victorias klädval (”hon väljer alltid svenskt när hon är utomlands!”) hade med saken att göra. Hur ska man kunna debattera det? Vad vill de att Republikanska föreningen ska säga, att allt kungafamiljen gör är dåligt?

Handlar det om att jämföra statsskick så finns det väl ingenting som talar för att en presidentfru inte kan starta välgörenhetsstiftelser, eller att en presidentdotter inte kan bära svenska klädmärken. Det är svårt att se hur republiken är i underläge där. I överläge är republiken däremot när det gäller moderna värderingar: det är inte ett statsskick där kvinnor måste ägna sig åt engagemang för barn, eller mode, för att passa med bilden av kunglighet. På det sättet visade själva debatten på behovet av ett fräschare statsskick. Först pratade rojalistmännen om historia och kungar. Sedan pratade rojalistkvinnorna om drottningar, prinsessor, välgörenhet och kläder.

”Feminister för republik”, någon?

Inlägget Radiodebatt: Vad ska vi ha kungahuset till? dök först upp på Republikanska föreningen.

Nej, inte för att referera – utan för att äta snittar.

Kan public service förhållande till kungahuset illustreras bättre?

Integritet, självständighet, varje dag i veckan – men inte när det handlar om kungahuset. När det gäller kungahuset behöver public service inte hålla något avstånd (tydligen).

När cheferna äter snittar med kungligheterna skickar det massvis med signaler till journalister på SVT och Sveriges radio. Det skickar också signaler till de journalister som modigt och skickligt granskat kungahuset och ställt det till svars (jo, de finns). Gjorde de fel? Förstod de inte att vi här pratar om en nationell angelägenhet, någonting som alla måste sluta upp kring?

Vägen mellan Erkan Zengins krav på journalistisk totalbackning av fotbollslandslaget till public service-cheferna känns kort.

Något liknande skulle förstås aldrig förekomma i något annat sammanhang. Hanna Stjärne som gäst på Stefan Löfvens födelsedagsfest? Hon skulle åka ut ur tevehuset snabbare än någon hinner säga ”fri television”.

Det public service-cheferna säger med sin närvaro är detta: kungafamiljen är inga makthavare, de behöver inte granskas, de utövar inget som helst inflytande över svenska samhällen. Det är beklämmande bekymmerslöst. Kungen och Victoria har varit med på tidskriften Fokus lista över de hundra mäktigaste svenskarna de senaste sju åren. Publicister och forskare kan säga det hur många gånger som helst: kungen har makt. Men det biter inte på public service-cheferna. De vill uppenbarligen inte ens se att det finns en diskussion.

Ja, Eva Hamilton gjorde det också på sin tid. Men Hanna Stjärne och Cilla Benkö hade kunnat välja att göra annorlunda. Nu sitter de i kletet, de också.

Inlägget Granskarna äter snittar med makten dök först upp på Republikanska föreningen.

Och läget är värre än någonsin, eftersom kungahuset knappt får granskas ur någon synvinkel, knappt ens i de delar som är offentliga.

När det kommer till kungahuset får journalister inte ställa relevanta frågor om nazismen, författare får inte skriva böcker om påstådda klubbesök, och konstnärer får inte måla vad det vill, inte ens ett litet halvt bortskrubbat hakkors.

Herman Lindqvist får inte tycka att Estelle är ett konstigt namn för en prinsessa. Inte ens belevade Magdalena Ribbing kommer undan med att försynt påpeka att kronprinsessan bar Serafimerorden på felaktigt sätt på Nobelmiddagen. Vill Victoria vid sitt bröllop ranta upp för kyrkogången med sin pappa, ska hon få göra det, trots att det strider mot all svensk tradition och snarare hör hemma i billiga, romantiska filmer från Hollywood.

Herregud… hur hamnade vi där? Kungafjäsket har nått nya oanade höjder! Inte en enda invändning får riktas mot kungahuset! Inte ens när de bryter mot vad man kan förvänta sig av ett kungahus när det kommer till vett och etikett. Den gren som kungligheterna borde vara bäst i.

Diskussionen landar alltid i att någon medlem av det svenska kungahuset känner sig ”sårad”och ”har tagit illa vid sig” av den allra minsta kritik som någon vågat framföra i medierna. Det hela har blivit en individfråga som handlar om att medierna varit ”dum” mot någon enskild medlem av kungahuset, och att vara dum mot kungen och hans ätt är i det närmaste oförlåtligt.

Att denna offentlighet är helt självvald glöms allt som oftast bort. Jämför med konungens systrar som lever helt privata liv och därför inte heller behöver schavottera runt i pressen. Klokt av dem.

Ja, det har gått så mentalt snett att republikaner ibland anses vara en säkerhetsrisk. Jösses, inte ens Gustav III kunde hindra adelns kritik av hans höga person! Hur skulle det gå till i dagens samhälle? Självcensur och nedsläckt internet?

Kanske är det en naturlig reaktion på en osäker värld. När vi nu har ett heterogen Sverige med många olika kulturer och nationaliteteter, så blir kungahuset en av de få företeelser som håller Sverige samman. I en osäker värld sätter många rojalister sin tillit till en institution utan formell makt. Även om konungen skulle vilja leda sitt svenska folk, kan han inte.

Minsta invändning väcker en våldsam reaktion. Att ifrågasätta monarkin har blivit detsamma som att ifrågasätta svenskheten, eftersom kungen i mångas ögon är den främsta representanten för Sverige.

Låt oss besinna oss en stund. Sverige är mer än kungahuset. Klart man kan ge uttryck för sin svenskhet på fler sätt än att sjunga kungssången på nationaldagen och virka grytlappar till kronprinsessan. Man kan vara svensk på många olika sätt, och när det kommer till kritan så kan många rabiata rojalister varken texten till kungssången eller nationalsången. Så mycket för den rojalismen.

Om man bortser från individerna i kungahuset, så finns det många goda skäl för att Sverige blir en republik. Sverige är i många avseenden en modern stat. Vi har pappamånader, vi accepterar de homosexuellas rättigheter, vi värnar om att barn inte ska behöva bli slagna, vi vill gärna se oss som föregångare på det sociala området, vi torterar inte våra fångar och alla får säga i stort sett vad de vill.

Med en liten reservation: säg inte att kungahuset representerar en förgången och omodern samhällsorganisation. Det är inte politiskt korrekt. Ändå är det precis så det är; ett omodernt fenomen. En enväldig konung av guds nåde passar inte in på definitionen av en modern ledare.

Själv är jag omåttlig förtjust i kungahistoria, men inser dock att det förfluten tid. Vi har varken riddare, skarprättare eller gycklare kvar. Att behålla sagotitlar som prinsar, prinsessor och kungar för att folk blir så imponerade på statsbesöken, verkar ju mer än lovligt irrationellt. Deras funktioner har spelat ut sin roll som så många andra företeelser ur historien. Om sedan de nutida prinsarna, prinsessorna och ingifta partners är före detta gymägare, affärsmän och dokusåpakändisar så är ju sagomagin bruten för länge sedan.

Det är inte rimligt att i en modern stat ärva en titel. Vi skulle aldrig acceptera att sonen eller dottern till statsministern fick ärva titeln, varför acceptera att Sveriges viktigaste representativa funktion ärvs ned genom generationerna; statschefens roll? Det ger helt felaktiga signaler eftersom det strider mot principen att alla människor ska behandlas lika inför lagen. I USA kan man faktiskt tro att man en dag kan bli president, oavsett sin bakgrund. Lite naivt kanske, men ändå en dröm som rent teoretiskt kan gå i uppfyllelse.

Nu brukar rojalisterna petigt påpeka att Sveriges riksdag valde marskalk Jean Bernadotte till Sveriges konung. Än sen? Även om riksdagen valde en konung för mer än 200 år sedan så finns det samhället inte kvar längre. Det var en lösning på den tidens fråga om hur Sverige skulle styras, inte ett svar på våra moderna problem.

Det är också så, att medlemmarna av det svenska kungahuset lever under en orimlig press att inte göra bort sig som privatpersoner. Varje snedsteg kan leda till att stödet för monarkin minskar, och i förlängningen till att monarkin avskaffas. Varför inte avbörda konungen den pressen?

Om nu kungahuset saknar makt och endast har en representativ funktion, kan det lika gärna avskaffas. En president kan sköta representationen lika bra om inte bättre. I Finland kan man bli bjuden på middag hos president Sauli Niinistö i hans tjänstebostad Talludden. Det känns säkert lika exklusivt för den som är ute efter pompa och ståt och allmän guldkant på tillvaron.

Inlägget Sverige förtjänar att bli republik dök först upp på Republikanska föreningen.

Konsultköpen gjordes för att skapa en mer positiv bild av prins Carl Philip efter designbluffen 2013, då det blev känt att prinsens gnistskydd egentligen formgetts av Eric Ericson. Pr-hjälpen ledde bland annat till tala ut-intervjuer i Expressen och TV4. Mindmakers var också med och skrev prinsens bröllopstal 2015.

Tidigare har det förekommit uppgifter om att JKL medietränat Daniel Westling Bernadotte, samt lagt upp mediestrategin inför Daniels och Victorias förlovning. Men hovet har aldrig tidigare bekräftat något köp av pr-tjänster.

-Det är en dåligt bevarad hemlighet att hovet behöver pr-hjälp. Men att de inte berättat tidigare beror väl på att de tycker det är lite pinsamt att kungahuset måste medietränas innan de kan möta svenska folket, säger Republikanska föreningens ordförande Yasmine Larsson.

-Det är nästan skrattretande. Skattebetalarna finansierar kungahuset. Sedan används pengarna till att hålla uppe en snygg fasad gentemot samma skattebetalare. Men det är en bra påminnelse om att det allmänheten får se inte är det kungahus vi har, utan det kungahus som de själva vill visa upp.

Hur mycket pengar som lagts på inköp av pr-tjänster vill inte hovet berätta, enligt Resumé. Samarbetet med Mindmakers är nu avslutat.

Inlägget Hovet erkänner att de anlitar pr-byråer dök först upp på Republikanska föreningen.

Medan de riktiga rojalisterna är ärligt förbaskade på Madeleine och tycker att hon måste skärpa sig, har gräsrotsrojalisterna på Twitter snarare inställningen att ingen dödlig bör närma sig de kungliga överhuvudtaget. ”Varför ska hon kritiseras? Låt henne vara!”

I deras ögon ska Sverige vara en monarki, men utan monark – utan makthavare. Det ska finnas en kungafamilj, men de ska vara skilda från statsskicket, bara finnas där, vid sidan av. De ska visserligen avlönas som om de hade ett uppdrag från folket – men nåde den journalist som antyder att de har något sådant uppdrag.

Madeleine vårdas som en fågelunge av dessa gräsrotsrojalister. I det ligger ett inte obetydligt underskattande av prinsessan. Vad får er att tro att hon inte klarar av att svara på en riktig fråga från en journalist?

Hon är en vuxen, modern människa, med en examen från Stockholms universitet och med tillgång till all världens information. Hon har dessutom gjort ett medvetet val att vara prinsessa. Det är snart hundra år sedan kungligheter allt oftare började välja bort titlar för att de ville annat med sitt liv. Det har inte Madeleine Bernadotte varit intresserad av. Vi kan tycka synd om barn som växer upp i strålkastarljuset, men vuxna väljer faktiskt själva.

Detta har tyvärr inte nått fram till Fredrik Skavlan, kunglig hovleverantör av tramsfrågor. Den första som under fredagens intervju påpekade att prinsessan är en offentlig person var – prinsessan själv. Man undrar ju hur Skavlan mår, innerst inne, av att sitta och fråga om vaggvisor, gosedjur och romantik? Ingen hade förväntat sig politisk skjutjärnsjournalistik, men det finns väl ett mellanting mellan gårdagens trams och riktiga, allvarliga, uppriktiga frågor?

Någonstans måste man också kunna kräva följdfrågor. När prinsessan säger att paret lever ett ”vanligt liv”, och man vet att de bor i ett område i London som på Wikipedia beskrivs som ”one of the wealthiest districts in the world”, kan inte det vara värt ett ifrågasättande?

När prinsessan meddelar att det inte är av illvilja hon inte svarar på frågor – kunde det inte vara på plats att då fråga vad som är anledningen?

När hon antyder att hon bor i London för att det är en stor svensk exportmarknad, kanske kunde man då fråga hur hon har tänkt sig att bidra där?

Nej, istället blir det ett tådansande runt varje ämne, allting invirat i tjocka lager bomull, varsågod, lägg ut texten – intervjuaren är bara här för att hjälpa till! Resultatet blev helt säkert bra för hovet. Men ett sorgligt nederlag för public service.

Inlägget Statsskick utan makthavare dök först upp på Republikanska föreningen.

Som en kollega på pressklubben nyligen  sa: man kan ju inte skära av den hand som föder en. Följden av det resonmemanget är då att vi har en korrupt press. Stefan Thelander skrev i en insändare i  DN förra veckan och föreslog  att familjen Bernadotte kunde flytta till Skansen där andra icke användbara och uttjänta saker visas upp. Där kan de arbeta som värdfamilj och visas upp för fotografering.

Inte så dumt. Den halva miljard som svenska folket skulle spara kan användas vård, skola och omsorg eller något annat bra. Enda frågan är om Skansen tar emot familjen med tanke på vad kungen ordagrant sa i TV2  den 9 juni  i nyhetssändningen kl 21. ”Jag värnar om bra djurskydd – bra djurskydd ger bra kött”…”Jag ska börja föda upp biffkor nu”.

Christina Nilsson

Egen företagare, journalist och moderat

Östermalm i Stockholm

Inlägget Att passera en kunglig livmoder räcker inte dök först upp på Republikanska föreningen.

Det principiella skälet är förstås att offentliga ämbeten måste tillsättas på meriter och inte på börd.

Det pragmatiska argumentet är att monarkins ställning blir ohållbar i en medial demokrati, eftersom de kungliga blir beroende av den allmänna opinion som de per definition väntas stå över.

Det empatiska skälet är att ingen människa ska tvingas in i en förutbestämd yrkesroll med en hel nations förväntningar på sig; det är ett övergrepp på människan Victoria.

Även i sin symboliska form påverkar monarkin demokratin negativt, eftersom den strider mot ett republikanskt medborgarideal. Den uppmuntrar till fjäsk och nationell mystik som försvårar anpassningen till en kosmopolitisk, meritokratisk värld med nya politiska strukturer, som ett federalt EU.

När kan vi då införa republik?

Det hänger på hur den nuvarande kungafamiljen och dess presschef sköter sina jobb. Om de klarar den svåra balansgången och förblir populära ligger republiken många decennier fram i tiden, men om de begår allvarliga misstag kan det handla om år.

Enbart detta faktum – att monarkin hänger på en så skör medietråd – är ett starkt principiellt skäl för republik, eller åtminstone ett system där man utser kung eller drottning i allmänna val.

Inlägget ”Monarkins ställning blir ohållbar” dök först upp på Republikanska föreningen.