Så svårt att förutse framtiden, så svårt att se vad som verkar i tiden. Även om Moberg är skarp i såväl tanke som text, tror han på förnuftets seger och att ungdomen skulle skulle vara specielt skickad att lösa våra problem. Vi är alla förförda av ungdom, även ungdomarna; skönhet, intelligens, framtid.

Visst bullrar ungdomen, knoppar knakar, men medvetande och konstruktivitet är mer utmärkande för vuxenheten. Protestera är enkelt, det kan vem som helst göra, men att skapa är något mera specifikt.

Moberg tycks även tro att “fjäsket” som han så väl formulerar skulle utgå från monarkin och inte tvärs om, dvs att monarkin är resultatet av ett fjäskande folk. Nu är dock Moberg en person som kan förena antimonarkism och republikanism i samma avsikt, att demokratisera Sverige.

För republiken ser han förebilder i Schweiz och USA, i vars konstitutioner maktfördelning är bärande idé för demokratin. Lag och politisk vilja. Han hävdar att monarki alltid är korrumperande, utan att ge besked om hur. Svaret på den frågan ligger öppen i dagspressen. Ser vi till de regelbundet timande skandaler och affärer som rapporteras, Säter/Quick/Kwast, Karolinska, Skatteverket, Riksrevisionen m fl, finner vi i korruptionen ett bärande fenomen: suveränitet. Egenmäktighet och ovilja till maktfördelning och transparans.

Monarki är idén om suveränitet som legitimerar envälde. Att individer, grupper eller folk, skulle ha en ursprungsrätt att hävda, som ställer dem över gemensamt antagna lagar. Suveränitet är inte kompatibel med en demokratisk avsikt. Monarki är demokratins motsats, uppburen av alldeles för många fjäskande medborgare, men även av en allt för stor politisk och ekonomisk elit, som i suveräniteten ser ledstjärnan för makt.

Makt korrumperar inte, men först i korruptionen kan den mäktige sätta sig över lagen. Kröner så sin makt med dess yttersta privilegie – suveränitet.

Inlägget Monarki är idén om suveränitet dök först upp på Republikanska föreningen.

Med parlamentarismen som ledstjärna utses och avskedas statsministern av riksdagen. Men istället för att statsministern blir beroende av riksdagen har det blivit tvärtom. Riksdagen, eller mera precist dess ledamöter, är helt beroende av statsministern. För det säger sig självt att de som röstat för statsministern i riksdagen inte senare röstar emot honom.

Statsministern utser ensam sina statsråd och har som partiledare ett långtgående inflytande över partimedlemmarnas karriärmöjligheter. Föga förvånande blir den naturliga strategin hos varje ledamot i riksdagen att vara följsam mot sin partiledare, snarare än lojal mot sina väljare.

Denna följsamhet förstärks av att det i Sverige saknas instrument för horisontell maktdelning. Det finns ingen författningsdomstol och inget folkomröstningsinstitut som kan korrigera riksdagens lagstiftning. Det finns bara en kammare – den tröghet som ett tvåkammarsystem medför försvann 1970. Valsystemet med val på parti gör att personliga egenskaper väger fjäderlätt i förhållande till partiledarens uppfattning.

Makt korrumperar och bara makt kan makt bekämpa. Det är utifrån denna insikt, främst förknippad med 1700-talsfilosofen Montesquieu, som betydelsen av maktdelning ska förstås. Det effektivaste instrumentet för detta är presidentstyre som i sin mest utpräglade form innebär att statschefen väljs i demokratiska val och ensam utser sin regering. Då bryts banden mellan den lagstiftande och den verkställande församlingen. Men i vägen för detta står monarkin!

En annan fördel med en demokratiskt vald statschef är att det öppnar upp för rotation av personerna på de inflytelserika positionerna. De må vara aldrig så kompetenta, men byten är det effektivaste sättet att öppna upp för nya idéer och nya relationer. Den som uppnått en hög position ska veta att det gäller att uppföra sig anständigt även mot sina fiender. Ty nästa år kan det vara någon av dem som innehar posten.

Bara i samhällen utan maktrotation löper den som kritiserat makten risk för evig bestraffning. Då tystnar kritiken och då stelnar samhället. En verklig demokrati förutsätter alltså inte bara fria val, utan också frekventa maktskiften och kontrollerande och balanserande makter. Men ett sådant system kan inte kombineras med monarki. Därför är jag republikan.

Inlägget Det handlar om makt dök först upp på Republikanska föreningen.

Det låter ungefär som ett klassiskt sagoslut, men det kan lika gärna vara Sveriges blivande statchef vi talar om. Vi lever idag på 2000-talet och har fortfarande en statchef som ärver sitt ämbete, frågan är hur många som tänker på det när de läser svensk Damtidning. Faktum är att kungen blivit så populär att det nästan ses som högförräderi att ifrågasätta denna utomordentligt föråldrade och odemokratiska institution. Kungen sägs stå för tradition och historia värd att bevara. Man kan undra varför?

Monarkin är idag en av de få rester från tiden då Sverige var en diktatur.

Kungamakten, eller monarkin, är den specifika form av diktatur som var Sveriges statsskick fram till bara några få generationer tillbaka. Historien är inte alls speciellt ädel utan en blodbefläckad tillbakablick i stöld, förtryck, krig och våld. En tid då människor föddes in i en samhällsklass och förblev där resten av livet, utan någon som helst möjlighet att påverka sin situation. Även vår nuvarande kungs släktingar var Sveriges diktatorer. Är det verkligen en tradition värd att hylla och bevara?

Självklart innebär inte dagens svenska monarki någon diktatur, men den bevarar en ojämlik syn på samhället. Att alla inte är lika mycket värda. Dessutom kostar kungahuset oss skattebetalare miljontals kronor varje år. Att en statschef kostar är inget konstigt om den skulle vara demokratiskt vald. Demokrati måste få kosta. Men att låta oss betala och dessutom förväntas visa vördnad och underdånighet inför en person vars enda merit är släktskapet med forna tiders diktatorer är oförskämt.

Är det rättvist att statens högsta ämbete bara kan tillsättas genom avel inom familjen Bernadotte? Vare sig gentemot Sveriges medborgare eller kungafamiljen går detta att försvara. I en demokratisk stat där alla ska vara lika inför lagen är det omöjligt att ämbeten går i arv. Detta underminerar demokratins grundläggande principer. Dessutom är det högst inhumant att staten förutbestämmer en hel familjs öde. Kungafamiljen är de enda i Sverige som saknar religionsfrihet och rätten att engagera sig politiskt. Inte heller får de gifta sig med vem de behagar eller resa utrikes utan att först fått regeringens godkännande.

Som om detta inte var nog, blottas deras mest privata angelägenheter ut i skvallerpressen som vilken dokusåpa som helst.

Monarkin har dessutom en indirekt politisk makt genom att dess blotta existens omöjliggör en maktdelning mellan statschefen och riksdagen. En sådan sund maktdelning mellan riksdagen och en folkvald president skulle ge medborgarna en kontrollinstitution med mandat att ta politikerna i örat när de lägger sig i våra liv för mycket. Det är knappast någon slump att socialdemokraterna varit så pass tysta i en fråga som för dem borde vara en viktig symbolfråga. Klart att deras makt skulle bli beskuren om de fick konkurrens av en president.

Framtiden för monarkin ligger i moderaternas hand. Republik borde vara ett moderat grundkrav. Möjligheten att kunna påverka sitt liv och friheten att kunna leva det på sitt eget sätt är moderaternas viktigaste utgångspunkt. Att påtvinga på en hel familj en viss roll och utestänga ett helt folk från deras högsta ämbete rimmar illa med detta.

Det är nu dags för Moderaterna att sätta ner foten som frihetens försvarare även i denna kontroversiella och för partiet infekterade fråga. Ett nytt årtusende kräver en konstitution och demokrati värd namnet.

Inlägget ”En svensk republik ligger i Moderaternas hand” dök först upp på Republikanska föreningen.