Den aspekt som Magnusson drar fram är något som inte ens vi gamla republikaner kanske har beaktat tillräckligt. Detta att unga, friska och, sannolikt, duktiga människor tvingas in i en roll som är så inskränkt och förnedrande att de till sist riskerar att bli verkliga offer. En rörd rojalist säger vid ett tillfälle att ”De offrar sina liv för oss.” Reportern återger orden för kronprinsessan och frågar om det känns så, varvid Victoria uppges utstöta ett litet kvävt ljud och sedan börja prata om något helt annat.

Andra exempel på kungligheters förnedrande tillvaro ges i Netflix-serien The Crown (spoilervarning). En serie som väl i grunden är positiv till rojalismen men så välgjord och välspelad att de negativa aspekterna av systemet ändå blir uppenbara. I den första säsongen utgör drottning Elisabeths våndor inför systern Margarets önskan att gifta sig med en frånskild man det kanske mest påtagliga exemplet. Ett sådant giftermål går ju inte an enligt konvenansen. Den i sitt inre lidande Elisabeth tvingas ge efter för kraven och relationen till systern förstörs, kanske för all tid. I den nya säsongen av serien finns en scen där premiärminister Anthony Eden informerar drottningen om sina planer att med militär makt återta kontrollen av Suezkanalen. Han avslutar med att fråga om han har regentens stöd. Kameran vilar på drottningens ansikte under en lång stund. Det är uppenbart att hon är minst sagt tveksam till denna våldsaktion. En stund syns även Eden frukta att hon ska rikta invändningar. Men till sist säger hon: ”Den sittande regeringen har alltid drottningens stöd”, och en lättad Eden kan återgå till krigsförberedelserna.

Finns det något bättre sätt att visa på meningslösheten med en regent som är tillsatt genom arv men, numera, inte har någon egentlig makt? Och ändå tvingas spela med i ett ovärdigt spel. Visst är det synd om dem. Men de har ju faktiskt ett val.

Anders Unnerstad
Medlem i Republikanska föreningen

Inlägget Monarkins tragedi dök först upp på Republikanska föreningen.

Kungahuset begär 140 miljoner kronor för 2018. Det är en ökning med tre miljoner kronor – samma uppräkning som ligger i regeringens långtidsbudget sedan tidigare.

Budgetunderlaget skickas till regeringen och är en slags lång motivering till att pengarna behövs och kommer till nytta. Hovet berättar gärna om hur arbetsamt det är att tillhöra kungafamiljen: ”en omfattande verksamhet…”, ”en rad besök…”, ”ett stort antal evenemang…”, ”ett antal större projekt…”. Så låter det i varje budgetunderlag.

På sista raden sätter hovet alltid en siffra på hur många ”officiella åtaganden” kungafamiljen har haft under det gångna året.

LÄS MER: Kungen jobbar bara halva året

”Åtaganden” betyder inte att det varit några ansträngande aktiviteter, eller ens några aktiviteter där kungligheterna visat sig för folk. Det kan vara interna styrelsemöten, konsertbesök eller ”lunch med Tyska Damklubben” (drottningen den 5 december 2016). Åtagandena är heller inte separata aktiviteter: om kungen och drottningen gör sällskap på ett föredrag blir det två åtaganden.

Så vad räknar hovet in för att hitta en ökning från föregående år?

De många aktiviteterna blir ett argument för att höja apanaget. I statsbudgeten för 2017 skriver till exempel regeringen:  ”Det [har], liksom tidigare år, funnits ett stort intresse av kungligt deltagande i olika sammanhang. […] Kungen har, med stöd av övriga kungafamiljen, genomfört 800 officiella programpunkter under året.”

Om ett stigande antal aktiviteter är skäl att höja apanaget, borde rimligen ett sjunkande antal vara skäl att sänka det. Dagens syn på monarkin – även bland dess anhängare – är att den bör göra nytta.

Därför blir höstens beslut om 2018 års budget intressant. Om man tittar i kalendariet på kungahusets webbplats, kom nämligen kungafamiljen bara upp i 838 aktiviteter 2016, en minskning jämfört med året innan. Kungen själv minskade sina aktiviteter för andra året i rad: från 259 till 235.

Gör man mindre, kan man klara sig med mindre, eller hur?

(Ja, kungen börjar bli gammal, men så länge apanaget motiveras med kungahusets prestationer, så låt oss diskutera de prestationerna.)

Även om 140 miljoner är en siffra som lades in tidigare, finns det ingenting som säger att den inte kan ändras om det finns nya omständigheter. Färre aktiviteter skulle kunna vara en sådan omständighet.

Men det är nu budgetunderlaget, som hovet nyligen skickat till finansdepartementet, kommer in i bilden. Där hävdar de plötsligt att kungafamiljen hade 931 åtaganden 2016, vilket skulle innebära en ökning från 862 föregående år.

Hur man än vrider och vänder på det visar kalendern på kungahusets webbplats bara 838 aktiviteter. Frågan är var hovet har hittat de 93 ytterligare aktiviteterna – särskilt som webbkalendern redan räknar upp dels åtskilliga interna möten, ren administration, där kungafamiljens medlemmar sitter i styrelsemöten, får briefing inför statsbesök mm; dels inkluderar aktiviteter av väldigt privat karaktär som ett konsertbesök eller en gudstjänst. Ingendera kategorin innebär något publikt framträdande och kan inte rimligen vara ”åtaganden” som skattebetalarna vill finansiera.

Så vad räknar hovet in för att hitta en ökning från föregående år? Ännu fler interna möten i kungahusets privata stiftelser? Ännu fler gudstjänstbesök?

På kungahusets webbplats står det visserligen att kalendariet visar upp ”ett urval av de officiella programpunkterna”. Men det finns inget större event, och absolut inget publikt event, som ägt rum under de senaste åren utan att föras upp i kalendariet. Det kan vem som helst kontrollera.

LÄS MER: Frågor och svar om apanaget

Så här ser kungafamiljens åtaganden ut de senaste åren, enligt kungahusets webbplats och enligt budgetunderlaget:

2016: 838 åtaganden enligt webbplatsen, 931 enligt budgetunderlaget
2015: 878 åtaganden enligt webbplatsen, 862 enligt budgetunderlaget
2014: 854 åtaganden enligt webbplatsen, 877  enligt budgetunderlaget
2013: 736 åtaganden enligt webbplatsen, 602* enligt budgetunderlaget
2012: 722 åtaganden enligt webbplatsen, 602 enligt budgetunderlaget

[*möjligen förra årets siffra som råkat lämnas oförändrad]

Medan webbplatsen listar ungefär lika många aktiviteter som tidigare, har budgetunderlagens siffror rakat i höjden. Sedan 2012 hävdar hovet i sin kommunikation med finansdepartementet att antalet åtaganden ökat med 55 procent. Men enligt det egna kalendariet har de bara ökat med 16 procent.

Det är fullt möjligt att hovet har en förklaring. Det är också möjligt att man, dold bakom kungligt hemlighetsmakeri, överdriver kungafamiljens åtaganden för att driva upp apanaget. Frågan är om det är ett sätt att fastställa anslaget som riksdagens ledamöterna är nöjda med.

Inlägget Hur räknar hovet egentligen? dök först upp på Republikanska föreningen.

Höjningarna har länge beviljats alldeles för lättvindigt. Nu är det dags att sluta ge kungen allt han pekar på. Skattebetalarna kan inte försörja en hel släkt, och vi kan inte fortsätta hälla pengar över en verksamhet som ingen har någon insyn i eller kan utvärdera.

Vad får vi för pengarna? Slår vi upp tidningarna får vi i alla fall se klänningar och smycken för hundratusentals kronor. Apanaget hjälper kungafamiljen att leva ett lyxliv som är få förunnat. Den del av apanaget som går till PR-arbete, används nästan uteslutande i Sverige, inte ute i världen. Det viktiga tycks vara att svenskarna ska få en glättig bild av de kungliga – så att vi ska vilja fortsätta försörja dem.

Republikanska föreningen anser därför att apanaget ska sänkas med 5 miljoner kronor per år de närmaste 5 år åren, ned till 2009 års nivå.

Under tiden bör riksdagen förbereda ett beslut om att ersätta apanaget med ett begränsat arvode, som bara går till kungen för de uppgifter han har enligt lag. Madeleine och Carl Philip Bernadotte är vuxna och arbetsföra personer som kan ta ansvar för sin egen försörjning.

Inom kort fattar riksdagen beslut om att höja apanaget även nästa år. Riksdagspolitikerna släpper igenom ständiga höjningar av apanaget, eftersom de inte tror att någon bryr sig. Du kan visa dem att det är fel.

Skriv under vår namninsamling här.

Skriv en insändare i din lokaltidning. Här finns insändarmallar.

Gilla vår kampanjsida på Facebook.

Och gå för i jösse namn med i Republikanska föreningen, så att vi blir ännu bättre på att lyfta sådana här och andra frågor i debatten! Bli medlem här.

Inlägget Sänk apanaget! dök först upp på Republikanska föreningen.

Och läget är värre än någonsin, eftersom kungahuset knappt får granskas ur någon synvinkel, knappt ens i de delar som är offentliga.

När det kommer till kungahuset får journalister inte ställa relevanta frågor om nazismen, författare får inte skriva böcker om påstådda klubbesök, och konstnärer får inte måla vad det vill, inte ens ett litet halvt bortskrubbat hakkors.

Herman Lindqvist får inte tycka att Estelle är ett konstigt namn för en prinsessa. Inte ens belevade Magdalena Ribbing kommer undan med att försynt påpeka att kronprinsessan bar Serafimerorden på felaktigt sätt på Nobelmiddagen. Vill Victoria vid sitt bröllop ranta upp för kyrkogången med sin pappa, ska hon få göra det, trots att det strider mot all svensk tradition och snarare hör hemma i billiga, romantiska filmer från Hollywood.

Herregud… hur hamnade vi där? Kungafjäsket har nått nya oanade höjder! Inte en enda invändning får riktas mot kungahuset! Inte ens när de bryter mot vad man kan förvänta sig av ett kungahus när det kommer till vett och etikett. Den gren som kungligheterna borde vara bäst i.

Diskussionen landar alltid i att någon medlem av det svenska kungahuset känner sig ”sårad”och ”har tagit illa vid sig” av den allra minsta kritik som någon vågat framföra i medierna. Det hela har blivit en individfråga som handlar om att medierna varit ”dum” mot någon enskild medlem av kungahuset, och att vara dum mot kungen och hans ätt är i det närmaste oförlåtligt.

Att denna offentlighet är helt självvald glöms allt som oftast bort. Jämför med konungens systrar som lever helt privata liv och därför inte heller behöver schavottera runt i pressen. Klokt av dem.

Ja, det har gått så mentalt snett att republikaner ibland anses vara en säkerhetsrisk. Jösses, inte ens Gustav III kunde hindra adelns kritik av hans höga person! Hur skulle det gå till i dagens samhälle? Självcensur och nedsläckt internet?

Kanske är det en naturlig reaktion på en osäker värld. När vi nu har ett heterogen Sverige med många olika kulturer och nationaliteteter, så blir kungahuset en av de få företeelser som håller Sverige samman. I en osäker värld sätter många rojalister sin tillit till en institution utan formell makt. Även om konungen skulle vilja leda sitt svenska folk, kan han inte.

Minsta invändning väcker en våldsam reaktion. Att ifrågasätta monarkin har blivit detsamma som att ifrågasätta svenskheten, eftersom kungen i mångas ögon är den främsta representanten för Sverige.

Låt oss besinna oss en stund. Sverige är mer än kungahuset. Klart man kan ge uttryck för sin svenskhet på fler sätt än att sjunga kungssången på nationaldagen och virka grytlappar till kronprinsessan. Man kan vara svensk på många olika sätt, och när det kommer till kritan så kan många rabiata rojalister varken texten till kungssången eller nationalsången. Så mycket för den rojalismen.

Om man bortser från individerna i kungahuset, så finns det många goda skäl för att Sverige blir en republik. Sverige är i många avseenden en modern stat. Vi har pappamånader, vi accepterar de homosexuellas rättigheter, vi värnar om att barn inte ska behöva bli slagna, vi vill gärna se oss som föregångare på det sociala området, vi torterar inte våra fångar och alla får säga i stort sett vad de vill.

Med en liten reservation: säg inte att kungahuset representerar en förgången och omodern samhällsorganisation. Det är inte politiskt korrekt. Ändå är det precis så det är; ett omodernt fenomen. En enväldig konung av guds nåde passar inte in på definitionen av en modern ledare.

Själv är jag omåttlig förtjust i kungahistoria, men inser dock att det förfluten tid. Vi har varken riddare, skarprättare eller gycklare kvar. Att behålla sagotitlar som prinsar, prinsessor och kungar för att folk blir så imponerade på statsbesöken, verkar ju mer än lovligt irrationellt. Deras funktioner har spelat ut sin roll som så många andra företeelser ur historien. Om sedan de nutida prinsarna, prinsessorna och ingifta partners är före detta gymägare, affärsmän och dokusåpakändisar så är ju sagomagin bruten för länge sedan.

Det är inte rimligt att i en modern stat ärva en titel. Vi skulle aldrig acceptera att sonen eller dottern till statsministern fick ärva titeln, varför acceptera att Sveriges viktigaste representativa funktion ärvs ned genom generationerna; statschefens roll? Det ger helt felaktiga signaler eftersom det strider mot principen att alla människor ska behandlas lika inför lagen. I USA kan man faktiskt tro att man en dag kan bli president, oavsett sin bakgrund. Lite naivt kanske, men ändå en dröm som rent teoretiskt kan gå i uppfyllelse.

Nu brukar rojalisterna petigt påpeka att Sveriges riksdag valde marskalk Jean Bernadotte till Sveriges konung. Än sen? Även om riksdagen valde en konung för mer än 200 år sedan så finns det samhället inte kvar längre. Det var en lösning på den tidens fråga om hur Sverige skulle styras, inte ett svar på våra moderna problem.

Det är också så, att medlemmarna av det svenska kungahuset lever under en orimlig press att inte göra bort sig som privatpersoner. Varje snedsteg kan leda till att stödet för monarkin minskar, och i förlängningen till att monarkin avskaffas. Varför inte avbörda konungen den pressen?

Om nu kungahuset saknar makt och endast har en representativ funktion, kan det lika gärna avskaffas. En president kan sköta representationen lika bra om inte bättre. I Finland kan man bli bjuden på middag hos president Sauli Niinistö i hans tjänstebostad Talludden. Det känns säkert lika exklusivt för den som är ute efter pompa och ståt och allmän guldkant på tillvaron.

Inlägget Sverige förtjänar att bli republik dök först upp på Republikanska föreningen.

Det är slöseri med skattemedel, löjligt fjäsk för kungafamiljen och dessutom förmodligen i strid med vad kommunallagen säger om att kommuner bara får engagera sig i sådant som är av ”allmänt intresse” och har ”anknytning till kommunens område eller medlemmar”.

Därför har Republikanska föreningen i Skåne bestämt sig för att överklaga varje kommunalt beslut om att bidra till landshövdingens miljongåva.

Överklagandena kommer att göras av Republikanska föreningens 1 500 medlemmar runt om i Skåne, eller av sympatisörer.

SKL, Sveriges kommuner och landsting, har vid andra tillfällen rekommenderat kommuner att inte skänka pengar till kungafamiljens privata firanden.

Om Republikanska föreningens initiativ skriver idag bland annat Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Lokaltidningen i Kristianstad och TT.

Inlägget Vi överklagar prinsgåvorna dök först upp på Republikanska föreningen.

Som alla religiösa fundamentalister blir också många av mina rojalistiska bekanta irriterade om jag ifrågasätter deras tro med hjälp av förståndsargument. Som brukligt är för folk som varken kan hålla sig till fakta eller till opartiskhet föredrar de att tiga ihjäl varje antydan till debatt. Här står svenska public service-media, GP, Expressen, Aftonbladet och alla andra som tjänar pengar på Estelle & co förstås i främsta ledet, då de vet att de aldrig skulle kunna med förståndsargument försvara ett sådant odemokratiskt system som monarkin.

En god vän till mig, som är mera sansad, ville att jag skulle se ”konungen” och hans familj som ornament, en ståtlig prydnad som det svenska samhället är försedd med och som när allt kommer omkring inte var, i sin egenskap av ornament, så extremt dyrt som republikanerna vill göra gällande.

Det är också så jag ser saken, och det är just denna förvandling av fria medborgare till föremål och prydnader som upprör mig mest, särskilt när staten, som påstår att alla svenskar är jämlika, förvandlar ett fyraårigt barn från människa till ett ojämlikt ornament från födelsen inlåst i en gyllene bur.

Att till och med en del socialdemokratiska och liberala politiker i Sverige, ett land som kallar sig ”världens mest jämställda land”, inte inser att detta är en avskyvärd kränkning av ett barns mest elementära demokratiska rättigheterna är för mig absolut ofattbart. Jag är övertygad att många nyanlända tydligt ser motsägelsen när staten å ena sidan säger sig mäta alla medborgare med samma måttstock, men å den andra sidan väljer ut en familj som den mäter med en måttstock av silver, guld och ädelstenar.

De flesta svenskar har nog insett att kungar, drottningar, prinsar och prinsessor hör forntiden till, en mörk forntid som monarkerna själva har fått att framstå som höjdpunkter av storsinthet och rättfärdighet genom korrupta historiker som de skulle ha låtit fängsla, stegla och halshugga om de inte gått med på att skriva deras lov. De inser att demokratins genombrott gjorde rent hus med konungar och med en aristokrati som förtryckte folket hårt också i Sverige.

Ändå vill ”folket” inte avskaffa en institution som främst identifieras just med historiens mörka år. Här är ytterligare en sak som jag, efter sextiofyra år i landet, inte förstår. Hur kan ättlingar till Per Albin Hansson, makarna Myrdal, Herbert Tingsten och Olof Palme, frihetens och jämlikheten främsta champions, dyrka monarkin och monarken fortfarande idag? Och framförallt: hur kan de ge sig själva en grundlag som tvingar inte bara ett litet barn att bli en söt liten marionett i händerna på SVT, skandalpressen och ”folket” utan, med eller mot sin vilja, en slav under en påtvingad religiös förkunnelse: ”den rena evangeliska läran”?

Själv tror jag att monarkister inte är och inte kan vara riktiga demokrater. Många av de som jag känner talar än idag nostalgiskt om hjältekungar och stormaktstid. I Lund firas Karl XII den trettionde november och i Göteborg firas Gustav II Adolf. Båda dessa monarker var despoter och krigshetsare. De finns till och med de jag känner som tycker att kungen har för lite makt och att han borde ha större inflytande över politiken. De flesta är helt kallsinniga inför argumentet om Estelles berövade frihet. De vill ha kvar sina leksaker, kosta vad det kosta vill. De accepterar att ett antal människor lever helt konstlade liv mot att de får ha kvar en stor portion av ”Sveriges forntida glans” om än i en Levengood/von Sydow-version. De vill gärna kalla sig själva moderna och demokrater men i verkligheten är de inte annat än gammaldags hycklare.

Inlägget Rojalismen som religion dök först upp på Republikanska föreningen.

2009. Victoria Bernadotte och Daniel Westling är nyförlovade. De sitter vid ett sirligt bord tillsammans med kungen och drottningen. Ingen hund och inga fotografer. Men alla ler in i kameran.

Tre år senare är det dags att meddela nästa förlovning. Madeleine Bernadotte och fästmannen Christopher O’Neill står tätt intill varandra. Båda tittar in i kameran. Varken media, hund eller föräldrar är närvarande. Madeleine avslutar med ett ”Tihi!”. Det lilla fnitteruttrycket tog fart, men fick inte samma genomslagskraft som kungens klick.

Det är lätt att tro att det inte har hänt så mycket i de kungliga salongerna sedan 1976. Inget kunde vara mer fel.

Hovets presstab har gått från stenåldern till rymdåldern. Kungens förlovning sändes i SVT, Victorias och Madeleines lades ut direkt på Youtube, utan att passera traditionella medier. I samma sekund som hovet tryckte på skicka-knappen, kunde svenska folket ta del av klippet i sina mobiler, surfplattor och datorer. Det sa bara klick. Utöver den officiella hemsidan, har hovet även en Facebook-sida. De använder också Instagram. Information som kommer direkt från källan, i det här fallet hovet, upplevs som mer äkta än det vi läser i en tidning. Kungahuset har lärt sig att använda och utnyttja sociala medier.

– Innehåll läggs ut med en frekvens som gör att hovet sakta men säkert etablerar en insikt hos de som följer sidan att det är just via Facebook som man kommer att hållas uppdaterad bäst. Det är här bilderna läggs ut först, säger medieforskaren Brit Stakston.

Med hjälp av Facebook och Instagram avdramatiseras de kungliga och en falsk intimitet skapas.

Nya tider kräver nya seder. För statsvetaren Cecilia Åse är det här något som varit i säck innan det kom i påse.

– Det är ingen nyhet att kungamakten framställer sig som de vill uppfattas. Så har den gjort i alla tider. Förr var det med porträtt och statyer, nu är det i sociala medier, säger hon.

Kungahuset har lärt sig att använda och utnyttja sociala medier

Men det handlar inte bara om att visa upp en fördelaktig bild av sig själv. Genom sin uppdaterade närvaro på Facebook och Instagram har kungahuset även en chans att ta kommandot över nyhetsflödet.

– Tidigare styrde hovet medierna genom att vara otillgängligt och stängt. Nu styr man precis tvärtom genom att vara väldigt öppen och lägga ut mycket lockande och snyggt material, säger medieforskaren Kristina Widestedt.

Söta barn och höga håruppsättningar – i dag publicerar många medier okritiskt och oreflekterat hovets Instagrambilder rakt av. Det är enklare, snabbare och billigare än att ta egna, alternativt köpa, fotografier.

Veckotidningen Svensk Damtidning har till och med gått så långt att de bett hovet om lite bättre upplösning på bilderna, så att de kan dra upp dem ordentligt. Och skulle Madeleine Bernadotte kunna vara snäll att lägga ut semesterfotona lite tidigare, så Svensk Damtidning slipper att betala dyra paparazzifotografer?

(När hon lyxsemestrade med sin familj på Mauritius i januari, surnade hon till över att fotograferna lurade i palmdungarna och la helt sonika ut egna foton på sitt Instagram. Svensk Damtidning surnade också till lite, eftersom de då redan köpt paparazzibilderna.)

Öppet mål för hovet. Nu är Svensk Damtidning inte en tidning som vållar hovet några större problem. En och annan glidande rubrik kanske, men i övrigt ställer man inte till något direkt besvär.

Karin Lennmor, chefredaktör på Svensk Damtidning, har bevakat hovet i 26 år och sett förvandlingen från sluten till öppen institution. Hon välkomnar att hovet tänker mer pr-mässigt. Det gör även Aftonbladets hovexpert Jenny Alexandersson, som har 13 år på hovnacken. Som exempel tar hon pr-konsulten Christina Saliba. Hon anlitades – för skattepengar – när det stormade runt Carl Philip Bernadotte och hans design. Hon har också medietränat prinsen och slipade på hans bröllopstal.

Ordet medieträning brukar skära i journalistöron. Men Jenny Alexandersson menar att hennes jobb blivit lättare. Carl Philip Bernadotte är inte längre skräckslagen när han möter journalister och det går i dag att få vettiga kommentarer från honom. I så fall skulle man ju kunna vända på steken och rekommendera pr-konsulter åt hela kungahuset.

– Nej, det skulle nog inte fungera. Jag tror inte kungen är så bra på att lyssna på råd, säger Jenny Alexandersson.

Svenska journalister borde snegla mera på sina kollegor i Storbritannien. Där finns ett kritiskt förhållningssätt

Att hovet har en, eller till och med flera, direktkanaler ut till folket är naturligtvis ett problem för alla som är kritiska till monarkin. Med bilder på sina barn och tjusiga aftontoaletter mobiliserar de sina fans. Och media hjälper frivilligt eller ofrivilligt till när de pumpar ut samma bilder. Enligt Brit Stakston är kungahuset bara att gratulera till sin sociala mediestrategi.

– Med officiell information, som kommunikéer och liknande, och mer privata detaljer, grupperar hovet sina fans och tillfredsställer dem på ett oerhört strategiskt sätt. De historieintresserade och rojalisterna älskar det här och känner sig både informerade och delaktiga, säger hon.

– Dessutom mobiliserar de ett vaccin mot närgångna journalister. ”Kan de inte lämna kungligheterna ifred?”

Brit Stakston lyfter också fram hur hovet genom sin närvaro i sociala medier även får draghjälp av sina motståndare. Rojalister delar bilderna för att de uppskattar dem, republikaner för att de förfasar sig. Såväl anhängare av som motståndare till monarkin sprider bilderna och exponeringen ökar. Men det finns en nackdel med att mata allmänheten (och medierna) via sociala medier.

– Kungahuset riskerar att trivialisera sig själv. Den polerade bilden blir både meningslös och betydelselös. Man kan ju fråga sig om det i längden går att argumentera för att den här typen av trivial information ska komma från en institution som är så viktig, säger Kristina Widestedt.

Man kan också fråga sig vad som händer när nästa skandal blossar upp. Hovet hade inte bjudit upp till sin sociala mediedans när boken Den motvillige monarken kom ut – deras pr-strategi har ännu inte prövats i motvind. Hur ska man hantera sina fans då? Kan de bara lägga locket på efter att ha vant följarna vid täta uppdateringar?

– Visst kan de det! Möjligen grumsar fansen lite, men de är också väldigt förlåtande. Den stora förlusten för hovets del är att de missar chansen att skapa förståelse om de tiger i en kris, säger Brit Stakston.

Hovet närvaro i sociala medier verkar ha kommit för att stanna, vilket i sin tur ställer ännu högre krav på journalistiken.

– Ju fler informationskällor, desto större är behovet att granska dem. Media måste vara vaksamma på innehållet. Precis som redaktioner diskuterar om – och i så fall vilka – bilder på terrordåd de ska publicera, måste man resonera om bilderna från kungahuset. Varför ska vi ta in de här? Vad får det för konsekvenser? säger Brit Stakston.

Hon får medhåll av Kristina Widestedt:

– Nyhetsredaktionerna borde fundera på hur de ska balansera utbudet som nu kommer direkt från hovet. I dagsläget är deras pr-strategi inte det främsta problemet utan att media inte producerar något som visar en annan sida. Rent kvantitativt blir det en övervikt av lekande barn och det ger ju en skev bild. Svenska journalister borde snegla mera på sina kollegor i Storbritannien. Där finns ett kritiskt förhållningssätt som är ständigt närvarande i såväl de stora dagstidningarna, inklusive deras kolumnister, som i veckotidningarna.

Inlägget Nu vill kungahuset bli lajkat dök först upp på Republikanska föreningen.

Du hittar Republikanska föreningen på Facebook, Twitter, Instagram och Google+. Vi kommer att uppdatera flitigt under barnafödandet. Gå in då och då och gilla och dela det vi har skrivit.

2. Sponsra vår helsidesannons

Vi ska synas med en annons i någon av de stora dagstidningarna. Läs mer här. Insamlingen är avslutad!

3. Skriv i din lokaltidning eller i sociala medier

Skriv personligt eller principiellt om arvsmonarki och fjäsk. Det behövs både korta och långa texter – folk läser tidningen på olika sätt. Använd gärna våra argumentationsstolpar som inspiration. Ge dig gärna in i debatter i sociala media. Vägled gärna de som håller med dig till vår medlemsanmälan.

4. Beröm en journalist

Skicka ett vänlig ord till de journalister och skribenter som törs sticka ut och vara kritiska. Får de bara rojalistiskt gnäll i inkorgen, kommer de kanske inte orka vara kritiska nästa gång.

Och tvärtom, förstås: om någon skriver översvallande och okritiskt om kungahuset, kontakta personen i fråga och be om en mer kritiskt granskande artikel nästa gång. Det är ingen självklarhet att en födsel av en tronarvinge ska behandlas som en klang- och jubelföreställning. Det är ett kontroversiellt statsskicket det handlar om, inte om bebisar.

5. Bär din knapp och berätta att du är medlem i Republikanska föreningen

Sätt din medlemsknapp på jackan! De du möter kommer garanterat att se den tydligare än annars – just för att monarkin är på tapeten.

Inlägget Kampanja själv mot bebishysterin dök först upp på Republikanska föreningen.

Monarki går inte ihop med demokrati eftersom rollen som statschef går i arv inom en och samma släkt. Statschefen ska tillsättas på ett demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet.

Avskaffa fjäsket!

Vi vill ha mindre fjäsk. I en monarki är monarken satt över alla andra människor. I ett sånt samhälle frodas fjäsk och personkult. Vi vill att Sverige ska vara ett modernt och rakryggat samhälle.

Befria kungafamiljen!

Vi vill befria kungafamiljen. Medlemmarna i kungafamiljen saknar den grundläggande mänskliga rättigheten att styra över sina egna liv. Att avskaffa monarkin är en medmänsklig fråga. Ge Carl Gustaf Bernadotte och hans familj den frihet de har rätt till!

Inlägget Varför republik? dök först upp på Republikanska föreningen.