Lyrevik har under sju år ägnat sig åt att i detalj utforska hur det gått till och beskriver på 671 sidor hur symbiosen mellan kungafamiljen och den översta makteliten i Sverige ser ut och hur de berikat sig. Det har inte varit ett helt lätt arbete. Offentlighetsprincip, tillsyn och redovisningskrav och straffansvar är inget kungafamiljen behöver bry sig om.

Lyrevik är inte vem som helst. En före detta makthavare med god inblick i statsapparaten. Förutom att ha varit statssekreterare på kulturdepartementet och departementsråd på finansdepartementets budgetavdelning har han varit VD på Riksteatern. Det är ett imponerande grävarbete Lyrevik ägnat sig åt. Med detaljerad skärpa och beundransvärd noggrannhet visas hur Carl XVI Gustaf, hans familj och hovet använder den svenska staten som privat kassakista. Bernadotter har i över tvåhundra år systematiskt tillskansat sig pengar, tjänster, egendom, avgifts- och skattefriheter. Kungafamiljens rikedom som under tvåhundra år byggts upp av offentliga medel, skattepengar, donationer och bidrag från företag har investerats i juveler, konstverk och antikviteter. Lyrevik kallar det för ”lösöresstrategin”. I det dolda har en mångmiljardförmögenhet byggts upp som faller ut den dag familjen inte längre är statsbärande. En slags försäkring för den dag republikkravet blir aktuellt.

Boken beskriver också hur kungafamiljen och hovet i skydd av brist på insyn och straffansvar smörjer makteliten och sina förmögna vänner med bostäder, mutor och olika utmärkelser. De där uppe betygar sin trohet till varandra. Överhet och underdånighet manifesteras i monarkin.

”Den kungliga kleptokratin” är en diger lunta som inte är helt lättläst med massor av källhänvisningar och dokumentation. Den borde bli en väckarklocka för alla som viftar bort republikkravet med att det är en oviktig fråga eller som påstår att kungen saknar makt och inflytande. Massmedia och politiker som vill värna demokratin och rättssamhället borde lusläsa boken och agera. Men frågan är om överheten och makthavarna vågar eller vill röra i grytan. Hittills har de varit tysta. Många kommer att vilja vända blad. Och riksmarskalken har rekommenderat kungen att inte läsa boken.

Bengt Hall

Inlägget Den kungliga kleptokratin dök först upp på Republikanska föreningen.

Det kungliga fifflandet är möjligt tack vare den obefintliga insyn och externa granskning som hovet åtnjuter. Denna slutenhet är kvarlevor från gamla avtal och överenskommelser som gjordes under en tid då monarkins makt var absolut och det var olagligt att ens kritisera kungen.

Hovet bör granskas som en myndighet

Det är dags att se över dessa avtal och skriva nya, där insyn och extern granskning tillåts. Det är väl knappast någon som tycker att det är fel att statliga myndigheter står under Riksrevisionens granskningar? Det är ett sätt att förhindra korruption och säkerställa att skattepengar används på ett ansvarsfullt och ändamålsenligt vis. Samma sak bör gälla utövandet av landets högsta offentliga ämbete. Därför anser vi att det så snart som möjligt måste tillsättas en parlamentarisk utredning med syftet att demokratisera monarkins användande av offentliga medel. Utredningen måste givetvis få dra egna slutsatser, men några förändringar krävs för att komma till rätta med de problem vi nu ser.

Månadslön i stället för apanage

Kungen bör få ett månatligt arvode istället för den årliga klumpsumma som apanaget utgör. På så vis går det att skilja på kungens privata ekonomi och ämbetets ekonomi, och därmed tillåta granskning av verksamheten utan att rota i någons privata affärer. Ingen myndighetschef får ju myndighetens hela anslag i en klumpsumma som den sen får fördela bäst den vill, inklusive till sig själv och sin familj. Det är en absurd ordning som är otänkbar i alla andra sammanhang än för monarkin.

Inventera allt lösöre

Inventering av lösöret. Allt lösöre, som idag samlar ett värde av tvåsiffriga miljardbelopp, måste inventeras och definieras. Det som kan anses vara kulturskatter ska givetvis ägas av staten, och det ska vara tydligt vem som faktiskt äger vad.

Ta bort straffriheten

Borttagande av kungens totala straffrihet. Det brukar heta att tillfället gör tjuven, och med den totala slutenhet som hovet åtnjuter i kombination med kungens straffrihet är det svårt att finna bättre förutsättningar för korruption och fiffel. Genom att ta bort straffriheten och tillåta Riksrevisionen att granska verksamheten så gör vi det mycket svårare att använda skattemedel för personligt bruk, och vi skyddar ämbetet från korruption.

Transparency International släppte nyligen sitt årliga korruptionsindex. Där hamnar Sverige på tredjeplats bland världens minst korrupta länder. Sveriges höga placering beror på att vi har fungerande system för att motverka korruption där vi bland annat granskar all offentlig verksamhet. Det finns över huvud taget mycket lite tålamod för korruption i Sverige. Detta är någonting vi kan vara stolta över och hela tiden arbeta för att förbättra. Vad som framkommer i Lyreviks bok kastar en lång skugga över denna tredjeplats, och det är uppenbart att någonting måste göras. Vi är bättre än så här. Vi borde i alla fall vara det.

Inlägget Sätt stopp för det kungliga fifflandet dök först upp på Republikanska föreningen.