Nej, det är inte ett jubileumsår för ”hela svenska folket”.

Medan många människor i samhällets bottenskikt lever ekonomiskt på marginalen, erhåller kungafamiljen förmåner som andra bara kan drömma om.

Republikanska föreningen har på ett föredömligt vis kritiskt granskat kostnader för kungliga hov- och slottsstaten. Carl Gustaf Bernadotte får apanage (det vill säga underhållsbidrag), som han själv avgör hur de ska fördelas. Det finns inga lagar som begränsar honom i det avseendet, eftersom han åtnjuter straffrättslig immunitet som regleras i 5 kap. 8 § regeringsformen.

Men inte bara det.

Kungliga slott ägs och förvaltas av staten. All renovering finansieras av Statens Fastighetsverk. Hovets enda uppgift är att ansvara för verksamheten.

Förklaringen bakom dessa egentligen anmärkningsvärda privilegier ligger i att det hela är ett historiskt arv. Det var Karl XIII som fick ett löfte 1809 om apanage i ”evärdeliga tider”, efter en statskupp. Men, som Republikanska föreningen också påpekar, det löftets rättsliga status har aldrig prövats.

Apanaget till kungafamiljen är 168 miljoner kronor i år (2023). Det motsvarar ungefär 15 kronor per invånare i Sverige.

Personligen ser jag inga principiella, juridiska, ekonomiska eller ideologiska skäl som rättfärdigar detta enorma slöseri med offentliga medel, särskilt inte i dessa ekonomiska kristider som drabbar vanligt folk över hela Sverige.

Filip Hallbäck

Inlägget ”Landets största bidragstagare” dök först upp på Republikanska föreningen.

Jag upphör inte att förvånas när jag ser att Sverige, en av världens mest utvecklade demokratier, har valt två tyranner som just Gustav Vasa och Gustav III till sitt ansikte utåt. Till och med den mycket partiska artikeln om Gustav III i Wikipedia beskriver honom som en envåldshärskare och slavhandlare. Att Svenska akademiens ”beskyddare” kan likställas med nutida tyranner som Mussolini och Franco tror jag ingen historiker skulle motsäga.

Är det någon mening med att kasta statyer av tyranner i sjön eller att måla över tavlor som föreställer deras kriminella stordåd med röd färg? Är det meningsfullt att skända påvar, kejsare, kungar och andra förtryckare, mördare och rasister? Om jag bara lät mina enklaste impulser styra så är jag helt med i den känslostorm som motiverar den afroamerikanska vreden i USA. Jag kan tänka mig att det var samma sort gränslösa indignation mot hyckleriet som styrde de romare som 1559, när påven Paul IV just dött, halshögg hans staty.

Till skillnad från många andra människor har jag aldrig drabbats personligen av tyranners våld. Visserligen har jag bott i Mussolinis Italien mellan dagen då jag föddes 1937 tills fascismens undergång 1945 men annars har jag levt i länder som varit och är demokratiska. Min aversion för Gustav Vasa, Karl IX, Gustav II Adolf, Gustav III och världens alla andra kungar har inte alls att göra med någon skada som de har åsamkat mig, utan med min absoluta vägran att acceptera den dubbelmoral som gör att de monarker jag vänder mig emot inte var annat än då tidens Mussolini, Franco, Amin, Kim Jong-un, Bashar al Assad, Saddam Hussein och till och med Stalin och Hitler.

För att motivera kungarnas göranden använder dagens historiker samma relativiserande argument som dagens extremister till höger och till vänster. Kungarna var bara ”barn av sin tid”… Det går inte att ställa till svars människor som levde för hundra och till och med tusentals år sedan… Med ett sådant sätt att tänka är jag inte överens.

Moralen som förbjuder mord och övergrepp har funnits på plats i tusentals år. Vi har inga svårigheter idag med att fördöma Nero, Caligula och inkvisitionen. Till och med rasismen, kolonialismen och slaveriet. Vi inser att häxprocesserna var vidriga brott och vi fördömer alla de som i sin mordiska, fanatiska iver uttalade domarna och genomförde avrättningarna.

Ingen skulle idag acceptera att Mussolini, Hitler eller Stalin fick gator och torg uppkallade efter sig. Ingen skulle acceptera att deras missgärningar skulle återges som hjältedåd i skolböckerna. Vi skulle protestera om någon beryktad rasist från tjugo-, trettio- och fyrtiotalet skulle visas fram som föredöme för de unga. De allra flesta av oss blir tvärtom upprörda när Vit makt-rörelsen visar fram sina skambesudlade symboler. Men när det gäller kungarna går det bra att hylla mord och förtryck. Det är detta fullständiga hyckleri som jag inte kan acceptera.

Det finns personligheter från en tid som just svunnit som många i väst ses som hjältar men som i vissa andra länder istället ses som rabiata rashatare. Winston Churchill är en sådan. I boken Churchill’s Secret War kan man läsa hur han föraktade indierna. Man kan läsa att han såg dem som något lika värdelöst som svin eller apor. Madhusree Mukerjee som skrivit boken sparar inte en gnutta av sitt hat mot honom när hon lägger ut texten och anklagar honom för att ha orsakat tre miljoners bengaliers svältdöd år 1943. Jag kan tänka mig att det finns många människor i de före detta kolonierna som upplever samma känslor mot de forna förtryckare och mot deras barn som än idag utsuger dem och frossar i de fördelar som deras föräldrars brott fört med sig.

Men är Stockholms ström den plats där vi skall gömma vår skam? Knappast. Skammen kan bara suddas ut med botgöring. Med erkännande om alla människors lika värde och lika rätt. Med en rotlös intolerans mot rasism och förtryck av andra människor. Med konkret deltagande i förre detta koloniers, inklusive Lappland, utvecklig och frigörelse. Statyerna, som sällan är av konstnärligt värde utan främst representationer av banal och tillgjord fåfänga, skall förses med information som bryter mot den tradition av historieförfalskningar som gällt hittills. De unga skall förstå sambandet mellan ord och handling. De skall förstå att våra moraliska värderingar också gäller för dåtidens tyranner.

Förtryckarnas historia har gällt hittills också i Afrika, Asien, Oceanien, USA och i världen i övrigt. Nu har tidernas ändrats i och med att de förtryckta börja skriva sin egen. Vi börjar se dess konsekvenser.

Inlägget Ikonoklaster dök först upp på Republikanska föreningen.

Dem som han inte gillade eller som stod emot honom röjde han ur vägen hänsynslöst, på det sätt som machiavelliska prinsar, på den tiden, gjorde runt om i hela Europa. Ett sådant påstående provocerar många svenskar, också bland mina närmaste vänner och bekanta. En hel del tycker att ”visserligen är argumenten för att bibehålla monarkin idag fjäderlätta” men att Gustav Vasa och andra kungar i alla fall förtjänar ett erkännande då de har skapat Sverige och dess historia, och att de har därigenom också skapat de enskilda svenskarnas personliga historia och gjort dem till de ”svenskar” som de är idag. De anser att de själva därför står i evig tacksamhetsskuld till Gustav Vasa och till de kungar som suttit på den svenska tronen efter honom.

Hur denna tacksamhet skall tolkas idag, när vi alla kan se hur Gustav Vasas efterföljare visar sin vilja att bygga ett nytt land och att dana en ny nation genom summariska avrättningar, halshuggning och pålning av fiendernas huvuden i den stat som de håller på att bygga, har jag svårt att förstå. Ja, vem vet: redan nu finns det en och annan italiensk historiker som säger att Mussolini gjorde mycket gott för Italien (han lät avliva ”bara” 31 000 motståndsmän) och att han är en del av deras historia som de också är stolta över.

Och jag tror inte heller att det helt saknas historiker som hävdar att Hitler och Stalin gjorde, trots allt det man anklagar dem för, mycket för sina länder och att de är en del av deras historia, som alla medborgare i Tyskland och Ryssland bör vara stolta över.

Det är tydligt att en och annan historiker vill koppla bort etiken från den historiska ”processen”, men kan man det? Är Mussolini, Hitler Stalin och Gustav Vasa bara barn av sin tid? Är det verkligen så att Gustav Vasa på grund av ”tidsandan” inte kunde inse att det var orätt att förtrycka, svika, bedra, tortera och lönnmörda?

Vasa-anhängarna ser historien som ett kontinuum där länder byggts upp och folksjälar formats av en ständigt pågående historisk process som i första hand prinsar, kungar och kejsare har planlagt och genomfört genom århundraden nästan ända fram till våra dagar. Det ser den historiska processen som något organiskt och förutbestämt. Något som bestäms av någon människas vilja och förmåga att göra upp en plan, ja rentav något som mera har med biologi och med särart att göra än med slump och tillfälligheter och politisk kamp. För mig finns samstämmigheten mellan de monarkiska och de fascistiska idéerna just i tron att en ”upplyst” man skall kunna tänka ut, genomföra och avgöra en hel nations framtida öde.

Mitt sätt att se den historiska ”processen” är radikalt annorlunda. För mig är historien uppdela i en tid då despoterna och rövarhövdingarna härskade och en tid då ”folket”, närt av demokratins förkämpars idéer, tvingade dem att dra sig tillbaka och att släppa fram de demokratiska friheterna och rättigheterna som vi åtnjuter idag i landet Sverige och i hela Västeuropa.

I övrigt anser jag att om rojalismen är förkastlig så är en förstockad nationalism är mera det. De som anser sig vara lycklig lottade för att Gustav Vasa & c:o ordnat så att de inte fötts till ”danskar” eller ”ryssar” utan till ”svenskar” är väldigt många. Jag själv håller dock med Zlatan Ibrahimovic som inför en landskamp mellan Danmark och Sverige sa utan att tveka att om hans mamma fött honom i Danmark och inte i Sverige så skulle han själv, just dagen för landskampen, haft en röd och inte en gul landslagströja på sig. Jag är säker att om de stolta ”svenskar”, som visar en så stark patriotiskt glöd, själva fötts i Danmark eller i Ryssland så skulle de idag vara lika stolta över sin ”danskhet” eller sin ”ryskhet”. Och tänk på alla ”danskar” som fötts i Skåne efter slaget vid Lund och freden i Roskilde…

Är jag stolt över Italiens historia? Kanske när jag tänker på alla de som efter den 8 augusti 1943 offrade sina liv i kampen mot nazifascisterna, och på alla de tiotusentals italienska soldater som hellre valde att bli avrättade och deporterade än att fortsätta kriga på nazifascisternas sida. Demokratikämpar är mina förebilder, mina systrar och bröder, var de än lever i världen.

Men prinsar, kungar och påvar (möjligen med något undantag för någon ovanligt klarsynt påve som Urban VIII som stod på indianernas sida i Sydamerika) har inte skapat min historia. Den har skapats av filosofer, konstnärer, vetenskapsmän, författare, vänner, demokratiskt tillsatta tänkare och lagstiftare, släktingar och till och med av människor som jag bara mött tillfälligt och framförallt av alla de människor som för mig uppenbarat betydelsen av de demokratiska värdena. Människor som fått mig att söka revidera och korrigera mina fördomar och att söka förändra och komplettera mina uppfattningar och mitt uppförande.

Idag har kungar och prinsar, drottningar och prinsessor i Sverige tvingats accepterat att bli förvandlade till barnalstrande marionetter ”pour l’amusemant du peuple” helt i händerna på SVT och skandalpressen, mot att de får ha kvar en del av det forna överflödet genom det frikostiga försörjningsstöd som staten ger dem.

Den som vill läsa om Gustav Vasas lumpenhet kan läsa Lars-Olof Larssons bok. Att en sådan svekfull man ska kallas landsfader och firas på nationaldagen är skandalöst i ett land som gärna vill kallas ”jämställdhetens förlovade land” och som ser sig som en fullbordad demokrati.

Inlägget Vem ”byggde” Sverige? dök först upp på Republikanska föreningen.

När jag blev äldre och flyttade till Sverige fick jag lära mig om en annan kung som också var godhjärtat och storsint och som helt hängav sig åt att bygga sitt folks välfärd: nämligen Gustav Vasa. Alla svenskar som jag träffade berättade om hans vishet, om hans storsinthet och om hans hjältemod. Hur han åkte skidor långt för att samla sina dalmasar att slåss mot Kristian och, inte minst, mot de onda katolikerna. Själv spelade jag rollen som Katarina av Sachsen-Lauenburg i ett Chalmersspex: Gustav Vasa, 1964 på Byggforskningsinstitutet i Addis Abeba i Etiopien. Spexen framhävde Gustav Vasas folklighet, storsinthet och hans fosterlandskärlek men också Kristians lumpenhet och grymhet. Den till största delen etiopiska publiken jublade. Gustav Vasa gifte sig till slut inte med Katarina utan med sin käraste dalkulla Anna. Katarina gifte sig med Kristian.

Så småningom har jag lärt mig annat om de två monarkerna. Den förste som egentligen var fransman, bodde nästan jämt i Frankrike och talade bara franska, var mycket tapper men i motsvarande grad blodtörstig och våldsam. Han kallades, enligt den italienske historikern Alessandro Barbero, ”slaktaren” då han brukade låta avrätta alla fångar som hans trupper tog. Han blev också ett flertal gånger anklagad för våldtäkt. Han tvingade sina undersåtar att betala mycket höga skatter för att bekosta sina korståg mot Saladin i Palestina där han själv spred stor skräck bland de muslimska kvinnorna och barnen.

Att den andre också var en despot, väl insatt i Nicoló Machiavellis idéer, framgår av ”Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann” den utmärkta boken som Lars Olof Larsson skrivit. Han var maktlysten, hämndlysten, intrigerande, omåttligt girig, blodtörstig med mera. Och dalmasarna och smålänningarna, som inte alls ville bli lutheraner, kämpade han ner hänsynslöst.

Är det inte så att makt alltid har missbrukats av personer som enskilt har haft ett monopol över makten? Är det inte så att Augustus och Livia, Caligula, Nero, Attila, Theodorik, Karl den Store, Innocentius III som utplånade katarerna, Richard II, Djingis Khan, Isabella I den katolska och hennes make Ferdinand II, Torquemada, Gustav Vasa, den blodtörstige Henrik VIII och hans två lika blodtörstiga döttrar Mary och Elisabeth I, Paul IV och diverse andra påvar som förtryckte judarna, Martin Luther som var förintelsens främste idégivare redan 1543, Karl IX, Calvin och Katerina de Medici, Cromwell som slaktade irländarna, Karl IX, Gustav II Adolf, Karl XII, Gustav III, Robespierre, Napoleon, diverse tyska och österrikiska kejsare, Hitler, Stalin, Mao, Mussolini och kejsaren Haile Selassie, Schaen av Persien och hans shiitiska efterföljare i Iran Khomeini, Idi Amin, Assad, Gaddafi, kungarna av Saudiarabien, med många, många fler (här kan man verkligen dra alla över en kam), har gett sig själva rätten att tortera, stegla, flå, påla, stycka, bränna på bål, hänga, halshugga, skjuta, förvisa, prygla, fängsla, tvinga ut i krig, och plundra de som de har velat med ”lagliga” eller olagliga medel.

Inkvisitionens fanatiker hade en skugga av ”rättssäkerhet” i sina rättegångar. De följde strikt den romerska rätten. Men kejsarna, kungarna, och alla de andra enväldiga despoterna behövde ingen lagbok. De påstod, på en tid då den som ens tänkte på frihet, jämlikhet och broderskap mellan människorna begick ett brott som kunde sonas med livet, att de själva hade fått rätten att avgöra människors liv eller död efter eget huvud direkt av gud, av ”folket” eller av historien. Är det inte så att den gode och rättfärdige monarken är en myt utan förankring i verkligheten?

Problemet idag är att många fredliga människor i Europa, inklusive flertalet människor i Sverige missledda av en del, av nationalistisk patos vilseförda historiker, fördömer terroristerna och de religiösa fanatikerna men beundrar och hyllar samtidigt deras europeiska förebilder så som till exempel kung Rikard II och kung Eriksson Vasa. I Palestina var Rikard känd och fruktad för sin grymhet och så var det också med Gustav Vasa i Sverige. De nöjde sig inte med att bekämpa sina motståndare utan förrådde till och med de som gav upp mot löfte om fri lejd och skändade deras kvarlevor.

Nationaldagen i Sverige firas inte till minne av den dagen då den allmänna rösträtten infördes i landet utan till åminnelse av kröningsdagen av en vettvilling som hade för vana att påla upp sina motståndares avhuggna huvuden. Det är först i dessa dagar som människor i Mellanöstern och på internet åter kan skåda hur Dackarnas pålade huvuden kan ha sett ut i verkligheten.

Så länge som den europeiska historiens tyranner: plundrare, folkplågare och massmördare på egen mark och i andra länder, hyllas och kallas landsfäder i de europeiska länderna ska européerna vara försiktiga med att fördöma de nya kaliferna.

PS. Lika försiktiga skall de vara som hyllar demokratin men som samtidigt inte fördömer slaveriet, kolonialismen och rasismen som de egna länderna stått för och byggt sin välfärd på.

Inlägget Rikard Lejonhjärta med flera ”hjältekungar” dök först upp på Republikanska föreningen.

Att denna skara tyranner påstås stå för länders utveckling och välstånd är falskt. De som står för det är tänkarna och frihetskämparna som har framhävt värdet av jämställdhet och broderskap mellan människorna. Tyrannerna har istället gjort sig skyldiga till övergrepp och missgärningar som vida överträffar inkvisitionens värsta brott. Den har avlivat på godtyckliga grunder tusentals meningsmotståndare och sanna frihetssökare. Beskrivningen om den grymhet som visades när till exempel Johan III, Karl IX, Gustav III skulle ”straffa” sina fiender, låter förstå om vilken hänsynslöshet dessa mördare var kapabla till.

När det gäller Gustav III vill många svenskar prisa honom för hans ”kulturella” verk samtidigt som man inte pratar om hans utsugning av landet i syfte att kunna föra vettlösa krig. Det verkar helt begripligt att denne psykopat röjdes undan av människor som ville rädda landet.

Numera hänvisar rojalister av alla de slag till den nuvarande monark som bäraren av en ädel tradition som, trotts den djupt inneboende motsägelse, gynnar den svenska demokratin. Den nuvarande monark är istället en betydelselös marionett i ”folkets” våld ingen riktig människa (lika litet som sin dotter) utan en symbol, i mina ögon, för något djupt odemokratiskt och omoraliskt. Dessutom en man utan heder som gärna spelar sitt meningslösa spel för att få lyfta ett generöst apanage. En tagare av ett socialbidrag i hundramiljonersklassen.

Sverige precis som många andra länder som det liknar lever bland annat av sina minnen av krigisk stormakt. Allt tal om fredsälskande nation står i bjärt kontrast till nostalgin till de krigiska ”stordåden” och den forna ställningen som ”stormakt”. Om detta vittnar allt nostalgi som dyker upp när en del svenskar pratar om Finland och om de baltiska länderna och om de kungar som ”skapat” landet.

Folkstyret har sin början i tider då frihetsivrare började bekämpa och störta dessa tyranner eller då de började göra dem harmlösa. Att göra Gustav Vasas kröningsdag till nationaldagen visar en fullständig brist på aktning för alla frihetskämpar som skapat Europas demokratiska republiker.

Att undervisa unga människor om något annat än det som utgår från ett fördömande av monarkin odemokratiska väsen och av forna dagars monarkers patologiska agerande (till exempel genom att berätta om Jöran Perssons eller Anckarstöms avrättning) och att undervisa t.o.m. om mördare som Gustav Vasa så som ”landfäder”(samtidigt som man fördömer Hitler, Stalin, Mussolini, Mao, Franco och dagens tyranner som Castro, Pinochet, Gaddafi, Bashar al Assad med flera) är ett hyckleri som gör ”européernas” uttalande om kärlek till demokratin omöjlig att tro på för många diktatorer av idag.

Inlägget Kriminella ”landsfäder” dök först upp på Republikanska föreningen.

– I morgon, den 17 mars, har riksbanksfullmäktige sammanträde och ska då ta upp frågan om nya valörer och mynt. De måste även ta beslut om att vår valuta ska befrias från monarkins symboler, säger Peter Althin, ordförande för Republikanska föreningen.

Republikanska föreningen tar inte ställning för vem eller vad som ska ersätta de kungaporträtt som fortfarande finns på vissa sedlar och mynt.

– Personligen ser jag gärna exempelvis Astrid Lindgren eller Alfred Nobel på våra sedlar och mynt. Även skogens konung skulle göra sig bättre på pengarna än Gustav Vasa eller Carl Gustaf Bernadotte, avslutar Peter Althin.

Inlägget Hellre skogens konung på pengarna dök först upp på Republikanska föreningen.

– Kan inte Sune som kom med idén börja som kung? sa någon.

– Jaaaaaa! svarade församlingen.

Men idén som resulterade i valet av kung Sune den förste av Mosebacke är inte så konstig som den i förstone verkar.

Sverige var ett valkungadöme ända fram till Gustav Vasa och 1500-talet. ”Svear äger att kungar taga och vräka”, lyder en känd lagtext från medeltiden.

Nu var inte kungavalen några demokratiska institutioner i modern mening. Det var stormännen som valde kung – vanligt folk hade inte överdrivet mycket att säga till om. Men ändå! Visst är idén med en demokratisk monarki intressant.

Mosebacke och Kung Sune visar vägen för ett framtida svenskt statsskick.

Svenska folket ska avgöra vem som ska vara svensk statschef i demokratiska val. Det är själva grunden för kampen mot monarkin som den ser ut i Sverige idag. Men spelar det någon roll om vi kallar statschefen ”president” eller ”monark”?

Naturligtvis inte. Ett vanligt argument bland de som försvarar monarkin är att det är en institution med djupa rötter i vår historia. Det är ett ganska svagt argument, men genom att lansera idén om den demokratiska monarkin kan vi kontra med ännu äldre rötter. Ända från vikingatiden.

Kungavalen skedde vid Mora stenar i Uppland. Det vore ett skojigt jippo att återupprätta. Och tänk så mycket positiv PR Sverige skulle få internationellt genom sin demokratiska monarki. Kröningarna skulle garanterat direktsändas i CNN. En marknadsförares dröm.

Dessutom skulle den folkvalde kungen eller drottningen vara en inspiration för republikaner världen över, till exempel i Storbritannien.

Jag tänker mig att kungavalen skulle ske ganska sällan – kanske vart tionde år. Tronpretendenterna skulle inte begränsas genom de existerande politiska partierna – vem som helst skulle kunna lanseras som monark. Även Victoria, om hon nu har lust att ta jobbet.

Den demokratiska monarkin – För Sverige i tiden!

Inlägget ”Mosebacke monarki visar vägen” dök först upp på Republikanska föreningen.