Det kungliga fifflandet är möjligt tack vare den obefintliga insyn och externa granskning som hovet åtnjuter. Denna slutenhet är kvarlevor från gamla avtal och överenskommelser som gjordes under en tid då monarkins makt var absolut och det var olagligt att ens kritisera kungen.

Hovet bör granskas som en myndighet

Det är dags att se över dessa avtal och skriva nya, där insyn och extern granskning tillåts. Det är väl knappast någon som tycker att det är fel att statliga myndigheter står under Riksrevisionens granskningar? Det är ett sätt att förhindra korruption och säkerställa att skattepengar används på ett ansvarsfullt och ändamålsenligt vis. Samma sak bör gälla utövandet av landets högsta offentliga ämbete. Därför anser vi att det så snart som möjligt måste tillsättas en parlamentarisk utredning med syftet att demokratisera monarkins användande av offentliga medel. Utredningen måste givetvis få dra egna slutsatser, men några förändringar krävs för att komma till rätta med de problem vi nu ser.

Månadslön i stället för apanage

Kungen bör få ett månatligt arvode istället för den årliga klumpsumma som apanaget utgör. På så vis går det att skilja på kungens privata ekonomi och ämbetets ekonomi, och därmed tillåta granskning av verksamheten utan att rota i någons privata affärer. Ingen myndighetschef får ju myndighetens hela anslag i en klumpsumma som den sen får fördela bäst den vill, inklusive till sig själv och sin familj. Det är en absurd ordning som är otänkbar i alla andra sammanhang än för monarkin.

Inventera allt lösöre

Inventering av lösöret. Allt lösöre, som idag samlar ett värde av tvåsiffriga miljardbelopp, måste inventeras och definieras. Det som kan anses vara kulturskatter ska givetvis ägas av staten, och det ska vara tydligt vem som faktiskt äger vad.

Ta bort straffriheten

Borttagande av kungens totala straffrihet. Det brukar heta att tillfället gör tjuven, och med den totala slutenhet som hovet åtnjuter i kombination med kungens straffrihet är det svårt att finna bättre förutsättningar för korruption och fiffel. Genom att ta bort straffriheten och tillåta Riksrevisionen att granska verksamheten så gör vi det mycket svårare att använda skattemedel för personligt bruk, och vi skyddar ämbetet från korruption.

Transparency International släppte nyligen sitt årliga korruptionsindex. Där hamnar Sverige på tredjeplats bland världens minst korrupta länder. Sveriges höga placering beror på att vi har fungerande system för att motverka korruption där vi bland annat granskar all offentlig verksamhet. Det finns över huvud taget mycket lite tålamod för korruption i Sverige. Detta är någonting vi kan vara stolta över och hela tiden arbeta för att förbättra. Vad som framkommer i Lyreviks bok kastar en lång skugga över denna tredjeplats, och det är uppenbart att någonting måste göras. Vi är bättre än så här. Vi borde i alla fall vara det.

Inlägget Sätt stopp för det kungliga fifflandet dök först upp på Republikanska föreningen.

– Jag upplevde ett behov av en lättläst, aktuell och informativ bok om statsskicket, om monarkins otidsenlighet och det odemokratiska statsskicket. Efter några års aktivitet i Republikanska föreningen hade jag samlat på mig kunskap till exempel från Einarssons-Svenssons ….bara ett penndrag, Mobergs Därför är jag republikan, föreningens tidskrift och annat. Förutom att beskriva den historiska bakgrunden ville jag göra en bredare skrift med diskussion om vad kungligheten innebär, massmedias roll, vad de politiska partierna tycker och naturligtvis vad grundlagarna säger idag och hur framtiden kan se ut.

Vem riktar sig boken till?

– Jag vill att boken ska kunna locka människor som idag inte är övertygade republikaner att sätta sig in i frågan om statsskicket liksom alla de som kanske säger att det inte är en viktig fråga och att det är likgiltigt om vi har monarki eller republik. Dessutom kan boken förhoppningsvis ge stöd, kunskap och argument till övertygade republikaner och som vill påverka andra i samma riktning.

Boken berättar om en del del som kanske inte är så känt för allmänheten.Var det någonting som du själv blev överraskad över när du arbetade med boken?

– Kanske att det är så övertydligt när man tittar på historien att de som symboliserat landet och representerat svenska folket snarast varit motståndare till demokratins landvinningar och sådant som folkflertalet tycker är självklart som jämlikhet och mänskliga rättigheter. Kungafamiljen är lyxlirare som snarast representerar överklass och legitimerar hierarki och ärvda olikheter. Det är också övertydligt att det knappast finns något logiskt argument för monarki. Det finns inte ens något belägg för att kungen skulle vara en nyttig dörröppnare för det svenska näringslivet, som monarkiförespråkarna brukar hävda. Det finns bara gammaldags känslomässiga argument som borde slängts på sophögen för länge sedan.

Varför är du själv republikan?

– Hela idén med monarki, att ämbetet ärvs, är odemokratisk. Det står i strid med alla människors lika värde och det är en ren slump vem som råkar bli statschef. Varför ska landets högsta ämbete inte tillsättas efter kompetens och duglighet? Det är ålderdomligt. En feodal inrättning med sjuka inslag av blodsmystik och acceptans av överklass och orättvisor. Jag håller med Vilhelm Moberg. Monarki står för dumhet, fjäsk, underdånighet och servilitet och hör hemma i sagovärlden och knappast i ett modernt samhälle som vårt. Väljer vi statschef så väljer vi den som är mest lämplig. Gör vi inte det så säger vi att det spelar ingen roll vem som är statschef och att vem som helst kan inneha landets högsta ämbete. En egentligen märklig inställning. Varje sunt tänkande människa borde vara för republik!

Här kan du beställa boken till bästa priset!

Tips på hur du kan hjälpa till att marknadsföra boken

-Tipsa en bekant
-Ge bort boken i present
-Fråga efter boken i din bokhandel
-Föreslå att ditt bibliotek beställer hem boken
-Skriv en recension till en tidning eller tidskrift som du är bekant med
-Lägg upp en bild på din lässtund i sociala medier
-Tagga med #boktips
-Betygsätt boken på t ex Bokus webbplats om du köpt den därifrån

Inlägget ”En lättläst, aktuell och informativ bok om statsskicket” dök först upp på Republikanska föreningen.

Före demokratins genombrott hade den offentliga makten i Sverige delats mellan kungen och dennes regering å ena sidan, och riksdagen å den andra. Samtidigt var riksdagen i sig odemokratiskt sammansatt. Rösträttsreglerna innebar i praktiken att endast män med stora inkomster eller fast egendom kunde bestämma riksdagens sammansättning.

Demokratins genombrott handlade alltså egentligen om två reformer: dels att förändra rösträttsreglerna så att riksdagens sammansättning speglade folkviljan, dels att bryta med maktdelningstanken i 1809 års regeringsform och ersätta det med ett parlamentariskt styresskick. Parlamentarism innebar att regeringen inte längre skulle vara kungens verktyg för att styra Sverige, utan riksdagens.

Ingetdera skedde utan konvulsioner. Mot alla förändringar av rösträttsreglerna protesterade den politiska högern och de storbondeintressen som just på grund av rösträttsreglerna kommit att dominera riksdagen under 1800-talet. Och mot alla tankar på parlamentarism stegrade sig kungahuset. Den saken ställdes också på sin spets med kung Gustav V:s borggårdstal 1914, då kungen angrep den liberala regeringen och dess statsminister Karl Staaff. Efter detta tvingades Staaff att avgå.

I sak gällde det då försvarsfrågan, men i botten fanns striden om parlamentarismen. Var regeringen kungens rådgivare, eller skulle den vara utsedd av riksdagen? Hade kungen rätt att avsätta en regering som hade stöd i riksdagen? Hade han ens rätt att driva opinion mot en regering han ogillade?

Med reformerna i början av 1920-talet avgjordes saken åtminstone utåt till parlamentarismens fördel – Sverige skulle hädanefter styras av en regering som hämtade sitt stöd från en demokratiskt vald riksdag, inte från kungen.

Ändå gällde ända fram till 1974 en regeringsform där kungen utpekades som den som styrde riket. Alla propositioner som utarbetades av rader av socialdemokratiska statsråd, lades formellt fram i kungens namn. På 1960-talet bestämde man sig emellertid för att grundlagsmässigt formalisera demokratin och parlamentarismen. Utredningar tillsattes, och i början på 1970-talet tog man upp partiledaröverläggningar.

Kungahusets ställning blev förstås en av huvudfrågorna. De republikanska partierna socialdemokraterna, folkpartiet och kommunisterna drev sin linje, medan moderaterna drev sin. Som alltid i grundlagssammanhang sökte man en kompromiss, och det blev till slut en sådan, den så kallade Torekovsöverenskommelsen 1971.

Man kom överens om att behålla monarkin formellt, men att inskränka kungafamiljens åligganden till strikt ceremoniella och representativa uppgifter. Kungen skulle inte ha någon politisk makt.

Det var en bra överenskommelse, och speglar den svenska samförståndsmodellen i grundlagsfrågor. Den speglar nog också den folkliga uppfattningen, både nu och då. Det må vara att det kanske finns en folklig förankring för ett bevarat kungahus, men det finns ingen förankring för att detta kungahus ska ha en politisk roll. Eller annorlunda uttryckt: folk vill kanske ha kungen, men nästan ingen vill att han ska vara med och styra Sverige.

Kungafamiljen ska alltså hålla sig till ceremoniella och representativa uppgifter. Enligt regeringsformen får kungen därför inte sitta i riksdagen eller i regeringen. Men det finns förstås andra sätt att utöva makt, nämligen att göra som Gustav V på borggården – via uttalanden. Kungahuset är en formidabel plattform för den som vill vrida debatten i en eller annan riktning, och i det moderna mediesamhället är möjligheterna större än någonsin.

Länge var medlemmar av kungafamiljen därför ytterst försiktiga i sina uttalanden om dagsaktuella och politiska frågor. På senare tid tycks det emellertid som om den försiktigheten börjat avta. Medlemmar av kungahuset gör allt oftare uttalanden i politiska frågor. En uppenbar sak är förstås att kungen vid öppnandet av riksdagen håller allt längre anföranden. Visserligen än så länge bara i allmängiltiga ordalag, men självklart är det viktiga inte alltid vad som sägs, utan vilka frågor som tas upp. Så kan man påverka dagordningen i politiska debatten.

Men ibland väljer medlemmar av kungafamiljen också sida. När kungen härförleden avfärdade debatten om galna ko-sjukan med att den var överdriven, så kan säkert många hålla med honom. Men det finns också många som anser att det är en viktig fråga, och är det då verkligen korrekt av kungen att använda sin tribun för att marginalisera dem?

Frågan måste ställas: kan en monark vara en trovärdig symbol för landet och en sammanhållande kraft, om han väljer sida i kontroversiella spörsmål?

Det mest flagranta övertrampet står emellertid inte kung Carl XVI Gustaf för. Det gör drottningen.

När man läser igenom UD:s genomgång av bilden av Sverige under förra året, slås man av att det i utländsk press förmodligen aldrig skrivits så positivt om Sverige något enstaka år, så som skedde år 2000. Händelser som Förintelsekonferensen och öppnandet av Öresundsbron slogs upp stort, och många skrev om det svenska IT-undret och den förbättrade ekonomin.

Antalet negativa nyheter om Sverige var få. Men en av dem stod drottning Silvia för, när hon i en intervju i oktober förra året ska ha förundrat sig över att palestinierna skickar ut sina barn för att kasta sten på den israeliska polisen. Förutom att detta är en fullständigt snedvriden bild av konflikten i Mellanöstern, så blev det tydligt att drottningen valt sida.

Detta väckte naturligtvis stort uppseende i arabisk press, och det skadade bilden av Sverige i arabvärlden. Samtidigt pågick känsliga samtal mellan israeler och palestinier under svensk ledning, för att försöka nå fram till ett fredsavtal. Det är väl uppenbart för de flesta att Sveriges möjligheter att agera som en konstruktiv samtalspartner inte underlättas av en debatt i arabvärlden där Sverige utmålas som partisk.

Att regeringen styr riket och är ansvarig inför riksdagen framgår av regeringsformens paragraf 6. Regeringens arbete och riksdagens kontrollmakt av regeringen är också hårt styrda av grundlagen. Däremot sägs förbluffande lite om statschefens uppgifter, hans förhållande till riksdagen och riksdagens möjligheter att kontrollera hur han sköter sina åligganden.

Här finns alltså en blind fläck i vårt statsskick. Riksdagens konstitutionsutskott granskar regeringen, och finansutskottet har en övervakande roll när det gäller Riksbanken. På så sätt finns det former där både regeringen och Riksbanken kan granskas när det gäller huruvida man sköter sitt arbete i enlighet med de lagar och bestämmelser som riksdagen satt upp.

Sådan kontrollmakt saknas emellertid när det gäller medlemmarna av kungahuset. Konstitutionsutskottet, som väl vore det naturligaste organet för en sådan granskning, har inte den uppgiften.

Kungahusets konstitutionella ställning i Sverige är därför väldigt vag. Det är den enda del i statsförvaltningen som inte står under riksdagens konstitutionella granskning. Det finns ingen löpande uppföljning av hur statschefen sköter sitt arbete, och om han och andra medlemmar av kungafamiljen håller sig inom de ramar som man kom överens om i Torekov 1971. Det är en uppenbar brist. Den sittande författningsutredningen bör därför fundera över om man behöver förse riksdagen med ett sådant granskningsintrument.

Text: Morgan Johansson Riksdagsman, Socialdemokraterna

Inlägget ”Låt KU granska kungahuset” dök först upp på Republikanska föreningen.