På promenad med sina hundar runt sitt slott råkar drottningen stöta på bokbussen. Hon stiger in i bussbiblioteket för att be om ursäkt för sina hundars högljudda framfart och får då syn på den läsande gossen Norman. Av både artighet och nyfikenhet lånar hon en bok och därmed är hon fast, hon har blivit en passionerad läsare. Det blir många turer till bokbussen och stora boktravar samlas på hennes nattduksbord.

Den tidigare så plikttrogna monarken förlorar sig i läsning och hon kommer ofta för sent till ett och annat långtråkigt och förutsägbart möte. Norman blir hennes mentor och han stiger i graderna till hovstabens förtret. Det är prövande för ministrar och gästande presidenter att utsättas för drottningens försök till diskussion kring författare och deras verk. Drottningen upptäcker att flertalet av dom som hon omger sig med är sorgligt okunniga, ja rent av illitterata. Planer smids för att få tillbaka drottningen på den upptrampade gamla stigen; att inte fördjupa sig, bara bli informerad. Regeln har varit att inte prioritera något område eftersom det finns risk för att drottningen uppfattas som orättvis. Så sorgligt styrt av andra har hennes liv sett ut tills läsningen kom i hennes väg.

Drottningens passion ger henne nya tankar och hon funderar på att skriva. Efter ett långt liv där tio premiärministrar, sex ärkebiskopar och åtta talmän samt femtiotre fyrbenta Welsh Corgis passerat revy, finns det en rik källa att ösa ur. Den närmaste omgivningen bävar men drottningens sätt att vända blad i livet är djupt imponerande och rekommenderas varmt.

Inlägget Drottningen vänder blad dök först upp på Republikanska föreningen.

Den svenska monarkin vilar på en historia av upphöjdhet och oåtkomlighet. Fortfarande bygger mycket av kungahusets göranden och låtanden på denna myt. De för kungahuset pinsamma aktuella avslöjandena sätter dock konflikten mellan det ouppnåeliga och stängda å ena sidan, och det öppna demokratiska samhällets krav på insyn och dialog på sin spets. Drottning Silvia kan naturligtvis inte hållas ansvarig för vad hennes far har gjort. Dock kan Kungahuset inte heller gå förbi uppgifterna med tystnad; det handlar om morfadern till den framtida tronföljaren och tillika statschefen.

Presidenthustru?

Om vi levde i en republik och om Drottningen i stället var president eller presidenthustru, skulle hon förmodligen uppleva det som ett oavvisligt krav att svara på de frågor som nu ställs i media. En demokratiskt vald ledare är skyldig sina väljare öppenhet, så att de har möjlighet att ompröva sitt val. Hade Kungahuset varit en demokratisk institution skulle öppenhet ligga i det egna intresset. Vårt Kungahus är dock ingen demokratisk institution och har en särställning i att så att säga stå över kritik. Kungen och Drottningen är i sin fulla frihet att välja att inte kommentera uppgifterna om Sommerlath och det offentliga Sverige kommer säkert inte att avkräva dem det. Det är väl känt att åtminstone tabloidtidningarna knappast riskerar att de egna journalisterna blir ”persona non grata” i de kungliga sammanhangen, då nyheter om kungligheterna säljer lösnummer som bekant.

Den svenska monarkin är visserligen konstitutionell och Kungen saknar officiell makt, men å andra sidan förnekar Kungen och Drottningen inte att de ibland använder sitt inflytande för att påverka i olika sammanhang. Kungen och Drottningen uttrycker emellanåt åsikter offentligt, vilket de egentligen inte ska. Det är hela tiden frågan om en balansgång på slak lina. Hittills har de åsikter de uttryckt (om t.ex. miljö och barnpornografi) varit harmlösa och sådana att de kunnat omfattas av många, men vad skulle hända om vår Kung började förmedla kontroversiella tyckanden i t.ex. invandrarfrågor? Den principiella frågan är viktig och måste ställas.

Bra reklam

Vilka andra ”yrken” föds man in i, som i Kungahuset? Våra nuvarande Monarker och deras barn ger ett kompetent och duktigt intryck. Frågan är bara hur många andra personer i Sverige som inte skulle lyckas med samma sak med samma tillgång till pengar och expertis. Kungabarnen har säkerligen haft tillgång till såväl barnflickor och guvernanter som speciallärare i olika ämnen; Kronprinsessan Victoria lär till exempel ha fått skådespelarlektioner av självaste Margaretha Krook inför sitt tal på 18-årsdagen. När sedan Kungabarnen vill leva som ”vanliga” ungdomar skickas de utomlands och skyddas av en diskret och effektiv presstjänst. Ibland rämnar dock förlåten, som i fallet med Kronprinsessans ätstörningar. De tragiska bilderna från 1997 av en starkt avmagrad Victoria fick väl en och annan att ifrågasätta hur sunt det är för en tjej att växa upp i en uråldrig institution som den Kronprinsessan tillhör.

Det främsta argumentet för att behålla Kungahuset är att Kungafamiljen gör ”bra reklam” för Sverige och att det skapar uppmärksamhet när de leder handelsdelegationer utomlands. Nu vill jag påstå att presidenterna i t.ex. Frankrike och USA omges av väl så mycken glamour och ståt som våra kungligheter, så skådespel kommer knappast att saknas den dag Sverige blir republik. Detta är en fråga om organisation och finansiella resurser, snarare än om börd och historia.

Det är dags för republikaner ur samtliga partier att stiga fram och våga uttrycka sin åsikt. Själv är jag Kristdemokrat men delar inte mitt partis officiella uppfattning att monarkin skall bevaras. När vi nu befinner oss i 2000-talet är det hög tid att påbörja processen mot en förändring av det grundlagsskyddade, men ack så otidsenliga och odemokratiska statsskick vi har idag.

Inlägget ”Monarki i tiden?” dök först upp på Republikanska föreningen.