I dag fyller Victoria Bernadotte 42 år. Hela sitt liv har hon stått i strålkastarljuset. Media har bevakat hennes barndom, hennes bröllop och hennes graviditeter.

Att Victoria Bernadotte är född till ett privilegierat liv är lätt att förstå av all den uppmärksamhet och de särskilda traditioner som har omgärdat henne. Allt beror på att hennes far Carl Gustaf Bernadotte innehar Sveriges högsta offentliga ämbete, som hon en dag förväntas ta över.

Rätten att ärva posten som statschef är dock oförenlig med demokratin. En statschef ska tillsättas på meriter och genom val, inte blodsband. I en demokrati ska aldrig börd kvalificera till någon som helst ställning eller anställning.

Sverige är sedan 100 år tillbaka en relativt väl fungerande demokrati. Vår grundlag är dock inte fullt ut förankrad i en demokratisk tradition. Portalparagrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stadgar att ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”, men det gäller alltså inte i Sverige där en person föds med arvsrätten till posten som statschef.

Grundlagen bryter för övrigt mot religionsfriheten eftersom den påtvingar statschefen en viss religion, nämligen den ”rena evangeliska läran”. Där slås fast även att barnen i den kungliga familjen ska uppfostras inom riket i denna troslära. Om inte Victoria Bernadotte bekänner sig till just denna tro blir hon enligt grundlagen ”från all successionsrätt utesluten”.

Innehavaren av statschefsämbetet står dessutom över lagen. I regeringsformen står att ”Konungen eller drottning som är statschefen kan inte åtalas för sina gärningar.” Statschef kan alltså begå grova brott utan att åtalas, men inte vara ateist utan att få sparken.

Carl Gustaf Bernadottes stigande ålder ökar behovet av att diskutera statsskicket. Målet för alla demokratiskt sinnade medborgare måste vara att Victoria Bernadotte aldrig ska få bestiga tronen. Redan nu behöver det demokratiska inflytandet över kungahuset skärpas och kungens roll begränsas.

Kungahuset är den enda del i statsförvaltningen som inte står under riksdagens konstitutionella granskning. Detta faktum kan enkelt åtgärdas om konstitutionsutskottet tillåts granska hur statschefen sköter sina uppgifter. I regeringsformen sägs det förbluffande lite om statschefens uppgifter, men han har makt och inflytande även i formell mening. Kungen öppnar riksdagen, han är ordförande i utrikesnämnden och han leder ibland regeringssammanträden. Denna ordning måste ändras redan nu i väntan på republiken.

Vi ska ta demokratin på allvar. Kungen kan gå i pension och bli känd i historieböckerna som Carl den siste Gustaf. Victoria Bernadotte kan söka jobb på den vanliga arbetsmarknaden. Republiken Sverige blir ett land där vi har och respekterar mänskliga rättigheter, jämlikhet och alla medborgares lika värde.

Det borde vara självklart att alla svenska barn ska ha samma rättigheter, oavsett namn, läggning, religion eller bakgrund. Vi kan inte blunda längre och låtsas att Sverige är en demokrati för 2000-talet, när vi har ett statsskick där en enda, vit, kristen, heterosexuell familj ska anses mer värda än alla andra.

Politik på riktigt innebär att leva efter som de värderingar om jämlikhet som alla partier ställer sig bakom. Jag är övertygad om att en öppen och saklig debatt kommer att leda till att Sverige överger monarkin och blir en republik, precis som det stora flertalet nationer i vår omvärld.

Inlägget Låt vår kung bli Carl den siste Gustaf dök först upp på Republikanska föreningen.

Vi måste göra upp med vår självbild – Sverigebilden. Vi tror och påstår, världen över, att Sverige är ett land där vi har och respekterar mänskliga rättigheter, jämlikhet och alla medborgares lika värde. Det är en illusion. Vi har monarki, där en enda familj ärver arbetet som Sveriges statschef.

Denna kungafamiljs blodslinje anses viktigare än alla andra medborgares i detta jämlika land. Deras arbetsuppgift är att i evig tid producera en svensk statschef – i sängkammaren! Vi lever i en spermiedemokrati, ett sängkammarstyre, med en statschef som ingen röstat på.

Vi firar att den svenska demokratin fyller 100 år. När kungen höll ett tal i tv i julas placerade han boken ”Rösträttens århundrade” på bordet bakom sig. Ser han inte det skenheliga, eller ska demokrati gälla alla utom vem som ska vara svensk statschef? Vår kung struntar i demokrati.

Det kan låta hårt, men vår egen statschef är uppenbart ointresserad av mänskliga rättigheter. Han har bevisat detta upprepade gånger och vi kan inte fortsätta blunda för det. Vi vet att kungen är nära vän med diktatorn av Brunei, han bad särskilt om att få åka dit 2004. Besöket bekostades av UD, men var av privat karaktär. Också året innan besökte kungen diktatorn privat. Samma diktator som nu infört en lag om att stena homosexuella till döds. Sveriges statschefs yttrande om Brunei-diktatorns ”kolossala närhet till folket” bevisar en ofattbar ignorans om demokratiska värderingar.

Samma katastrofala inställning gäller Saudiarabiens diktator Abdullah. För åtta år sedan delade kungen ut en scoutmedalj ”för enastående tjänster” till Saudis härskare. Det var kungens nära relation med diktatorn som slätade över en diplomatisk kris när utrikesminister Margot Wallström kritiserade diktaturens brist på mänskliga rättigheter och demokrati. Men Wallström hade rätt. Hon kritiserade en regim som förtrycker kvinnor, utdömer piskstraff mot sina kritiker och mördat journalister. Både Brunei och Saudi är medeltida regimer. Problemet är att vi också, 2019, har ett medeltida statsskick – dock inte dödsstraff.

Ingen myndighet får granska hur Sveriges statschef utövar sitt ämbete. Alla framträdanden och intervjuer är välregisserade och utformade för att framställa kungafamiljen i bästa ljus. Ett ljus där kritiska frågor inte existerar. Alla människor är inte lika värda i Sverige.

Margot Wallström, Sveriges anseende smutsas ned av vårt skamliga, medeltida statsskick. Vi har ingen internationell trovärdighet att kritisera Saudi eller Brunei för brott mot mänskliga rättigheter, när vi själva har monarki. Jag kräver att du i regeringen och bland alla partier verkar för att Sverige blir en rättsstat, en republik.

Alla partier står ju upp för mänskliga rättigheter och jämlikhet. Ska vi ha monarki eller mänskliga rättigheter? Ska vi ha dubbelmoral, eller förverkliga de demokratiska värderingar vi påstår att vi har? Eller ska vi fortsätta att blunda? Värderingar kan inte bara vara ord. Värderingar måste omsättas i demokratisk, politisk handling, för att förtroendet för demokratin ska kunna försvaras. Svaret är enkelt. Om vi vill rädda demokratin kan vi inte bygga vidare på ett statsskick med en inmurad dubbelmoral.

Ulf Bergström, författare, ordförande för Republikanska föreningen

Läs repliken från Martin Hallander, förbundsordförande för KDU

Här kan du läsa slutrepliken

Inlägget Debatt: Monarkin är en ojämlik spermiedemokrati dök först upp på Republikanska föreningen.

Så svårt att förutse framtiden, så svårt att se vad som verkar i tiden. Även om Moberg är skarp i såväl tanke som text, tror han på förnuftets seger och att ungdomen skulle skulle vara specielt skickad att lösa våra problem. Vi är alla förförda av ungdom, även ungdomarna; skönhet, intelligens, framtid.

Visst bullrar ungdomen, knoppar knakar, men medvetande och konstruktivitet är mer utmärkande för vuxenheten. Protestera är enkelt, det kan vem som helst göra, men att skapa är något mera specifikt.

Moberg tycks även tro att “fjäsket” som han så väl formulerar skulle utgå från monarkin och inte tvärs om, dvs att monarkin är resultatet av ett fjäskande folk. Nu är dock Moberg en person som kan förena antimonarkism och republikanism i samma avsikt, att demokratisera Sverige.

För republiken ser han förebilder i Schweiz och USA, i vars konstitutioner maktfördelning är bärande idé för demokratin. Lag och politisk vilja. Han hävdar att monarki alltid är korrumperande, utan att ge besked om hur. Svaret på den frågan ligger öppen i dagspressen. Ser vi till de regelbundet timande skandaler och affärer som rapporteras, Säter/Quick/Kwast, Karolinska, Skatteverket, Riksrevisionen m fl, finner vi i korruptionen ett bärande fenomen: suveränitet. Egenmäktighet och ovilja till maktfördelning och transparans.

Monarki är idén om suveränitet som legitimerar envälde. Att individer, grupper eller folk, skulle ha en ursprungsrätt att hävda, som ställer dem över gemensamt antagna lagar. Suveränitet är inte kompatibel med en demokratisk avsikt. Monarki är demokratins motsats, uppburen av alldeles för många fjäskande medborgare, men även av en allt för stor politisk och ekonomisk elit, som i suveräniteten ser ledstjärnan för makt.

Makt korrumperar inte, men först i korruptionen kan den mäktige sätta sig över lagen. Kröner så sin makt med dess yttersta privilegie – suveränitet.

Inlägget Monarki är idén om suveränitet dök först upp på Republikanska föreningen.

En del är snabba att kalla det som pågår i riksdagen för tjafs och käbbel. Och visst: ingen behöver berätta för mig att det är mycket munhuggning i politiken. Men det beror ju i grund och botten på att det finns en konflikt mellan olika politiska idéer. Bara i ett totalitärt samhälle är stillheten total i parlamenten.

Den som vårdslöst beskriver politiska konflikter som bara ett meningslöst tjafsande och käbblande, där målet bara är att höras mest och berika sig själv – den har inte bara fel, den skadar också tilltron till demokratin. Parallellen till 1930-talet är uppenbar. Det som nazisternas handlingskraft skulle ersätta var just parlamentens tomma, riktningslösa debatterande. ”Gör slut på det demokratiska kacklet i stadshuset”, var Stockholmsnazisternas paroll i kommunalvalet 1934. Som illustration drog de runt en kärra med levande, kacklande höns i en bur.

Särskilt allvarlig blir talet om tjafs och käbbel om man ställer det i kontrast till en makthavare som rör sig helt utanför demokratin: kungen. Det är uppenbart att monarkin utgör en slags motideal för de som i dag gör populistiska utfall mot den parlamentariska demokratin. Kungen ”står över” politiska konflikter, här finns stabilitet istället för förändring, tydlighet istället för osäkerhet. Att demokratins kritiker på det sättet kan hämta näring ur monarkin är inte särskilt smickrande för den. För oss republikaner är det ett av skälen till att vi säger att monarkin är ett demokratiskt problem.

Man behöver inte leta länge på nätet för att hitta exempel på hur monarkin och de folkvalda ställs emot varandra. Jag googlar blixtsnabbt fram några. ”Jag litar mer på människorna ute på Drottningholm än jag gör på pappskallarna i Riksdagshuset”. ”Kungen borde få väsentligt mycket mer makt […] på de snuskiga politikernas bekostnad”. ”Snarare borde kanske kungahuset styra upp soppan emellanåt, när riksdagiset är för tramsigt”. ”Främsta fördelen med monarki där ämbetet går i arv, är just detta att man får en motvikt mot allt politiskt käbbel.”

Som debatterande republikan möter man ständigt den här bilden av monarken som antidemokratiskt andningshål. Men förstår andra hur stark den är?

Redan uttrycket att ”stå över” politiken är motbjudande. Är det en rimlig rangordning? Är det finare att tala för ”alla” än att tala för de man representerar? Inte i min bok. De som strider för olika idéer gör någonting väldigt viktigt för en fungerande och levande demokrati.

Bilden av riksdagsledamöterna som käbblande klantar tycks vara viktig för att framställa monarken som någonting annat. Monarkin behöver ”stå över” någonting annat för att motivera sin existens: om kungen framför allt ska utmärkas av att tala för alla, måste det finnas några som inte talar för alla. Därför halkar hyllningar till kungen ofta in på hur dåliga politiker är. Och visst får man tycka att det finns dåliga politiker. Det demokratiskt oanständiga uppstår när man ställer någon som kan nagelfaras i offentlig debatt mot en monark som överhuvudtaget inte kan granskas eller ställas till svars.

När riksdagen öppnar idag ska ledamöterna vara stolta över att de inte står över politiken, över att de inte ”talar för alla” och för att de bryr sig så mycket om sina idéer att debatten ibland blir lång och hård. Det är precis det som gör demokratin levande.

Så låt det politiska tjafset börja. Leve det!

Inlägget Leve det politiska tjafset! dök först upp på Republikanska föreningen.

Att England var ett, i stort sett, liberalt land förleder många att räkna det som en demokrati. I verkligheten har liberalism inte nödvändigtvist att göra med demokrati, som bara har med folkstyre att göra.

Endast en äkta republik som tillförsäkrar demokratiska rättigheter till samtliga sina medborgare kan vara en verklig demokrati. Varje totalitär stat kan däremot jämställas med en monarki, där diktatorn liksom monarken styr direkt eller indirekt över statens angelegenheter.

Att folkstyret skulle gälla för indier och andra av engelsmännen förtryckta folk 1939 är en av de många myter som vi matats med under historiens gång. Att ett imperium med en politiskt mäktig kejsarinna och ett icke folkvalt House of Lords skulle kunna räknas som en verklig demokrati är ytterligare en av de många amsagor som monarkisterna fortfarande håller vid liv.

Att jämställa ett imperium som förtryckte hänsynslöst miljontals människor och som medvetet orsakade över 3 miljoner indiers svältdöd så sent som 1943-44 med en verklig demokrati verkar på mig minst sagt orimligt. (50 miljoner indier svalt ihjäl under lite mer än 200 år på grund av svältkatastrofer orsakade av East India Company och av rasistiskt förakt från Winston Churchills och Englands sida; läs om det i Madhusree Mukerjee, Churchill’s Secret War).

Den engelska kolonialismen var hänsynslös, inte bara i Indien utan också i Kina (drottning Victoria är en av de värsta narkotikahandlarna i historien med miljoner opiumrökande kinesers liv på sitt samvete) och Tasmanien där imperiets myndigheter uppmanade kolonisterna att skjuta aboriginerna ”som kaniner”.

När det gäller Sverige grundar jag min uppfattning på det att Sverige än idag håller sig med en skara medborgare som saknar grundläggande mänskliga rättigheter och skyldigheter. Ett slags omvända hovnarrar som numera inte larmar och gör sig till inför kungar och kejsare utan inför en allmänhet som ser dem inte som självständiga individer utan som operettfigurer. Att Sverige inte var en riktig demokrati i början på 1940-talet och fram till 1971 berodde förstås främst på att det tillät att monarken spelade en politisk roll, men lika mycket på att en omfattande statsrasism under första hälften av förra seklet (Statens Institut För Rasbiologi, grundad av Sverige som första stat i världen 1921) medförde ett svårt förtryck av ”lumpna” folk som samer, ”tattare”, romer mm.

Varför räknar vi då England än idag som en verklig demokrati i början på 1940-talet när landet i verkligheten var ett imperialistiskt kejsardöme?  Vi gör det därför att vi i sekler har blivit utsatta för en indoktrinering som fått oss att se ner på ”negrer” (läs om ”negern” i Hereditary Genius. Comparative Worth of Different Races från 1892, av Francis Galtons),”coolies”, ”gulingar” och andra människor. Vi har blivit intalade under hundratals år av mängder av propagandister i kungars tjänst att vi hör till det utvalda folket: det nya Jerusalem.

Vi har fått veta att vi är ett folk av hjältar och genier som har skapat de mänskliga rättigheterna, demokratin och moderniteten. Vi har blivit intalade att supermänniskor, krönta av gud själv, tagit oss fram genom historien till den nivå av förträfflighet som givit oss rätten att ”civilisera” –  egentligen plundra, förslava och förtrycka – hela världen. Att se ner på afrikaner, indier, indianer, tasmanier, aboriginers, kineser och här i landet också på samer, romer och ”tattare”. Missförstå mig inte: jag anser att de demokratiska värdena ska spridas men inte för att ge förtjänster till giriga krämare och minst av allt för att förhärliga monarkers image.

Och hur har det blivit? Vi har övertygats av ett historieförfalskande etablissemang att vi inte har något att förklara eller att ångra ens nu när det blivit allt mer uppenbart att vårt enorma välstånd har skapats genom erövringskrig, slavhandel och plundring. Vi har fåtts att inse att gud har givit oss förnämliga ledare som lett oss mot den oundvikliga framgången (och som vi tvingas fira och hedra än idag trots att vi vet att de var despoter, bedragare, tjuvar, våldtäktsmän, slavhandlare och mördare). Numera fördömer vi despoter som Caligula, Djingis Khan och Ivan den förskräcklige. Däremot dömer vi inte deras jämlikar som verkat i Sverige därför att många svenska historiker menar att man inte kan döma bakåt i historien…

Än idag i Sverige, ett land som ser sig självt som en av världens mest utvecklade demokratier, firar vi en svekfull rövarhövdings kröningsdag. Vi kallar honom vår landsfader trotts att vi vet att han endast agerade för egen vinning. Och än är det så att despoten och krigshetsaren Gustav III, som bland annat utövade en lönsam människohandel på Saint-Barthélemy, av många svenskar ses som konst- och kulturkungen och som en liberal och storsint monark som bland annat givit ”svensken” rätten att för alltid ”yttra sig fritt”. Om Gustav III och om Saint-Barthélemy står det i Wikipedia att ”det var nog inte så farligt…de var inte särskilt många”. Samma säger fascisterna i Italien idag om Mussolini: ”Vad är 31000 avrättade mot de miljoner som Hitler, Stalin och Mao tog livet av…”.

Inlägget Arvsynd och megalomani dök först upp på Republikanska föreningen.

Monarkins dåliga inflytande

Kungahuset brukar beskrivas som en symbol för Sverige – underförstått en positiv sådan. Men vad står monarkin för, egentligen? Jo, förstelnade hierarkier, brist på insyn, traditionella könsroller, blind pliktmoral, ett okritiskt upphöjande av det tomma och ytliga, och framför allt: föreställningen att det är skillnad på folk och folk. Att monarkin får fortleva betyder att moderna, demokratiska och humanistiska värderingar sätts på undantag. Irrationaliteten, orättvisan och den förvridna människosynen triumferar. Vilket budskap sänder det, och vad blir effekten på samhället i stort?

Demokrati är en process

Om fastklamrandet vid monarkin representerar en vilja att bromsa Sveriges moderna utveckling, så vore införandet av ett republikanskt statsskick ett fantastiskt tillfälle till en genomgripande diskussion om och fördjupning av demokratin. Verklig demokrati handlar om mer än att bara rösta i allmänna val – den kräver kunskap, medvetenhet och aktivt deltagande, och riskerar att försvagas så fort vi slutar att utveckla den. Att ersätta monarkin med något bättre är ett utmärkt led i den processen.

Republiken Sverige i världen

Vid sidan av starkare demokrati på hemmaplan skulle ett progressivt, republikanskt Sverige även ha större trovärdighet när vi verkar för demokrati i andra delar av världen. Eller för att vända på ett vanligt argument för monarki: PR-värdet av en fredlig, genomtänkt övergång till republik vore enormt. Investeringen, å andra sidan, är mycket blygsam. Det är ju bara att bestämma sig!

Har vi övertygat dig om att arbetet för republik är värt besväret?

Stöd oss då genom att bli medlem. Ju fler vi blir, desto mer kan vi göra, och desto starkare blir trycket på våra folkvalda att ta frågan på allvar. När du gått med hoppas vi även att du vill engagera dig aktivt, till exempel inom en lokalavdelning.

Vi ses!

Inlägget Därför ska du engagera dig för republik dök först upp på Republikanska föreningen.

Men från tid till annan har människor sett dessa orättvisor och vi har gått samman för att minska det bruna gapet. Alltid med stort motstånd, alltid med rädda bankande hjärtan.

Ofta med stor förlust i människoliv.

Inte för att jag inte gillar familjen Bernadotte med kungen, Victoria eller alla små söta bebisar. Inte för att jag inte gillar Nobelfesten, tiaror eller TV-sända bröllop. Inte för att det är dyrt eller för att jag tycker synd om dem som sitter fast i gamla traditioner. Inte för att kungen föredrar att kallas ”hans majestät”. Utan för demokratins skull…

Idén om ledare valda av folket föddes ur tanken att alla var lika mycket värda oavsett om du var född av en mjölnarkvinna eller en adelsdam. Mycket blod har runnit i historien eftersom många, då som nu, är emot den tanken. Det finns alltid åsikter att vissa grupper borde ha det bättre än andra grupper. Tanken att alla är lika mycket värda och att ämbeten ska väljas av folket offrar människor sina liv för, då som nu.

Kungahuset har inte röstats bort av vår riksdag och kan därför hävdas vara demokratiskt. Men nej, titeln monark är inte demokratisk. Den vittnar inte om allas möjlighet i livet, om allas rätt att värderas på samma villkor. Titeln monark spottar alla de som dött i kampen mot jämlikhet rakt ner i deras gravar.

Kan kungen riskera att sitta hungrig i slutet på månaden?

Kan kungen med en klump i magen säga till sina barn att ”nej, du kan inte ge en peng till klasskassan för vi har inga pengar kvar.”

Kan kungen ens dömas för något brott?

Jag vill att Sverige ska vara en republik för att jämlikhet är den viktigaste tanken vi människor skapat.

Inlägget Tankar i tiden dök först upp på Republikanska föreningen.

De avrättades så småningom. Tiderna förändras tack och lov. Franska revolutionen blev symboliskt startskott för demokratin.

I demokratier avsätter man inte kungahus med våld. Det går alldeles utmärkt genom politiska beslut. Om viljan finns. Problemet är att den ännu inte gör det. Inte någon partipolitisk kraft tycks tänkas ta fighten. Riskerna är för stora. Frågan om statsskick uppfattas som minerad mark för varje politiker. Dagsanalysen går ut på att man har få röster att vinna på frågan, men betydande mängder att förlora. Och dessutom, som det brukar heta, ”finns det viktigare frågor att ägna sig åt”.

Förvisso. Men egentligen handlar det där som hände i Paris för 222 år sedan om något större än statsskick. Det rörde, trots allt, demokratins kärna. Man ska inte kunna ärva ett ämbete. En självklarhet kan man tycka. Om man nu inte fått för sig att det finns speciellt blått blod. Och att kungahus är tillsatta genom gudars försorg.

När de politiska partierna avhåller sig från att driva frågan om den ärftliga monarkins avveckling så innebär det rent faktiskt att man tar avstånd från en av demokratins grundbultar. Vilket är bekymmersamt. Den senaste grundlagsutredningen tog inte ens upp frågan. Man ville inte flytta fokus från viktigare frågor, berättade en beredningen närstående med rodnande kinder. Vad man ville lägga fokus på istället har aldrig framkommit. Beslut i riksdagen togs under största möjliga tystnad. Det finns bara två sätt att komma tillrätta med denna demokratibrist. En allt starkare opinion. Eller att arvingarna avsäger sig uppdraget.

Victoria har säkert snappat att familjen Bernadotte vare sig har blått blod eller är utsedda av Vår Herre. Jag anar att hon inte heller känner det som speciellt ärofyllt att ha blivit utsedd till blivande statschef i sin mammas livmoder. Eller att hennes dotter ska tvingas in i en offentlig roll som varumärke och deltagare i någon sorts livslång variant av Big Brother. Hur man tänker när man, underställd en förlegad grundlag, tvingar in sitt barn i en roll som blivande statschef begriper jag inte. Kanske känner man sig tvingad själv.

Men. Det finns något att glädja sig över. I dag behöver inte kungligheter fly för att försöka rädda sitt skinn. Det räcker att göra det mest ärofyllda en kung eller blivande drottning kan göra i en arvmonarki: avgå och begära att det historiska avtalet ska brytas. Av demokratiska skäl. För Sverige, i tiden.

Birger Schlaug
Före detta språkrör för Miljöpartiet.
Författare, föreläsare och debattör.

Krönikan publicerades ursprungligen i Reform 2/2013.

Inlägget Det mest ärofyllda dök först upp på Republikanska föreningen.

Fram till nu kan man fråga sig vart den granskande journalistiken har tagit vägen när journalister springer kungens ärenden och blir kungahusets språkrör. Medias nyhetsrapportering runt kungahuset har blivit rena hyllningsmanifestationer för monarkin. Svenska medier har förblindats av all bröllopsyra och har bara förmedlat sensationsnyheterna runt glittret och glamouren. Kanske är det äran att stå i kungens glans eller pengarna att tjäna runt kungahuset som får journalisterna att fjäska för monarkin och tappa de granskande glasögonen? Oavsett skäl har SOM-institutets undersökning visat på en stor förändring. Svenska folket har börjat tröttna på kungahuset, som rasar i förtroende och stöd. Nu när bröllopet närmar sig bör media ta sitt ansvar och bidra till en välbehövlig debatt om vårt statsskick.

Alltfler tycker att monarki som statsskick är förlegat och orättvist. Vilken pappa i Sverige kan vända sig till staten för att få sin dotters bröllop finansierad? Bara kungen. Vem kan vända sig till staten för att få sina parkeringsböter betalda. Bara kungafamiljen. Vilka kan få Sveriges högsta socialbidrag utan att behöva redovisa sina arbetsinsatser? Bara kungafamiljen. Dessa gräddfiler är bara några exempel på hur känslan av det orättvisa med monarkin har vuxit fram hos svenska folket. Även det symboliska värdet hos kungafamiljen har försämrats. Alla skandaler runt kungafamiljen med intriger och otrohetsaffärer får svenskarna att tycka att de inte är beredda att betala för dokusåpan längre. Vad får folket för sina pengar när de finansierar kungafamiljens leverne? Frågan är obesvarad eftersom det är hemligt hur kungafamiljen använder sitt apanage. Det är vad man får för monarkin som står utom demokratisk kontroll och granskning.

Republikanska Föreningen är inte förvånade över SOM-institutets resultat om att stödet och förtroendet för monarkin rasar. Flera hundratals människor ansluter sig till vår förening varje månad och de berättar om hur trötta de är på kungahuset. Kungafamiljen har blivit en symbol för orättvisa och skandaler. Alltfler inser att monarki inte går ihop med demokrati. I en monarki står monarken över alla människor medan i en demokrati är alla lika mycket värda. Svenska folket väljer rättvisa och demokrati framför gräddfiler och monarki – det är ett framsteg med hopp om en bättre framtid.

Den publicerade debattartikeln hittar du på News Mill, där du kan delta i debatten genom att klicka här.m

Inlägget Svenska folket är trötta på monarkins gräddfiler och skandaler dök först upp på Republikanska föreningen.