– Lagen måste gälla lika för alla medborgare. Statschefen och hans familj ska givetvis också ha ett efternamn. Skatteverket borde agera och skriva in Bernadotte som deras efternamn om familjen inte meddelar att de vill anta ett annat efternamn, säger Republikanska föreningens generalsekreterare Magnus Simonsson.

När Daniel Westling gifte sig så antog han Bernadotte som efternamn. Han heter numera Westling endast i mellannamn. Efternamnet används även av statschefens familj i andra sammanhang. Till exempel har Carl Philip Bernadotte tävlat med just det efternamnet i sin racingkarriär.

Republikanska föreningen anser att lagen ska gälla lika för alla och använder därför Bernadotte som efternamn, även om de flesta personer i statschefens familj ännu bara har en asterisk införd i den kolumn i folkbokföringen där efternamnet vanligtvis står.

– Skatteverket ska följa lagen och inte böja sig för en utvald familj. I Sverige nu för tiden ska alla medborgare behandlas lika, avslutar Republikanska föreningens generalsekreterare Magnus Simonsson.

Inlägget Ge kungen ett efternamn, Skatteverket! dök först upp på Republikanska föreningen.

I sitt nyårstal hade Mattarella varnat för de som vill återgå till en Europa omgärdad av oöverstigliga murar och för de som i den politiska debatten i Italien använder det rasistiska hatet som vapen. Speciellt dessa två punkter hade provocerat rasisten och EU-skeptikern Salvini.

Jag såg också en stund också på Carl Gustaf Bernadottes jultal. Det är uppenbart att kungen lever ett liv vid sidan av det svenska samhället – helt förbjuden att delta i många av dess viktigaste aspekter som till exempel den kulturella och den politiska debatten. Det är också uppenbart att han själv inser till fullo betydelselösheten av den roll han spelar. Och det förvånar mig inte. Det jag hörde av hans tal utgjordes nästan bara av plattityder och blev bara ett mycket svagt eko av det som pågår i samhället och i världen idag. Hans marginalisering blir tydlig när han inte på något sätt får säga sin uppriktiga mening om SD, om IS, om Ryssland, om USA och inte ens om ett byggnadsprojekt som hotar att vanställa Stockholm än mer.

Jag frågar mig hur det vore om Löfvén skulle kommunicera med nationen om han själv riskerade att bli ombedd att hålla truten vid minsta avvikelse från de spelregler som för monarkens del går tillbaka till Torekovskompromissen 1971. Kompromissen slöts för att förhindra monarken, som intill dess ”ägt rätten att allena styra riket”, att utöva någon som helst makt över den svenska politiken.

Just det att kungen måste hålla truten visar det absurda i ett statsskick som grundar sig på en odemokratisk tillsättning av statschefen. För att få det att ”fungera” blev Sverige tvungen att beröva några av sina egna medborgare grundläggande demokratiska rättigheter.

Detta är särskilt absurt i ett land som vill framstå som en av världens mest framstående demokratier. Att en vuxen svensk kan ha svårt att hålla truten fast hen är tvungen till det bör inte förvåna någon. Hålla truten tvingas folk göra bara i Turkiet, Nordkorea och andra diktaturstater.

Har Carl Gustaf Bernadotte någon makt över den svenska politiken idag? Självklart ingen alls. Han finns till bara för att pryda Nobelfestligheterna och för att ge mina svägerskor och många av mina vänner ”trevliga stunder” framför tv:n. Kungen är bara ett ornament med mycket litet substans för den som inte tror på alla amsagor som många svenska historiker har levererat under århundraden. Han sitter inlåst i tv:n och låtsas vara en ”vanlig” svensk trots att han vet att han själv, till skillnad från den verklige ”svensken”, står utanför den svenska lagen samtidigt som han tvingas leva under villkor, bestämda av grundlagen, som till och med berövat honom rätten att tro på det han vill. Idag är monarken inte längre den som äger rätten att allena styra riket. Idag är Carl Gustaf Bernadotte och hans dotter ornament som sitter där de sitter i vetskap om att inte ha förtjänat det genom egna meriter.

Efter de två statsmännens uppträdanden under julhelgen gör jag följande reflektion: Den italienske presidenten är det italienska folkets president i kraft av de demokratiska beslut som fört honom till ämbetet. Carl Gustaf Bernadotte är däremot inte min kung därför att jag, som räknar mig till skaran av de övertygade demokraterna, inte kan acceptera att någon som inte nått sin politiska ställning genom en meritokratisk process skall representera mig. Jag bidrar till Bernadotternas försörjning bara därför att odemokratiska och orättfärdiga lagar tvingar mig till det.

Själv tycker jag att när man väljer ut en människa av kött och blod till ornament är det som att klassa ner den människan till rollen av marionett och av en cirkusapa. Och det är just vad krämare och andra hycklare i Sverige har åstadkommit med Carl Gustaf, Victoria, Estelle och alla de andra Bernadotterna.

Inlägget Carl Gustaf Bernadotte är inte min kung dök först upp på Republikanska föreningen.

Är det han säger olagligt och chockerande? Inte för mig.

Är svensken förtyckt av monarkin? Knappast.

Problemet är inte det att Carl Gustaf Bernadotte vill prata ur skägget, fritt som alla vi andra vill och får. Problemet, eller det som är absurt, är att grundlagen i en modern demokrati, i landet som pekas ut som ”det mest jämställda landet i världen”, täpper till ”truten” på några av sina egna medborgare.

Problemet är att staten, att ”svenska folket”, bortom alla de mest elementära demokratiska principerna, håller sig med en plym, ett ”ornament”, en samling harmlösa operettfigurer som visas upp som schimpanser på ett zoo. De förlovar sig, gifter sig, alstrar barn, döper barn, visar upp de små söta barnen titt som tätt, firar bemärkelsedagar, dör och lever i övrigt endast för ”folkets” förnöjelsen med ständig full exponering i giriga och cyniska medias rampljus.

”Kungligheterna” när och förevigar därigenom de primitivaste formerna av etnocentrism, nationalism och intellektuell inskränkthet. De har ingen uppgift som ingen annan medelmåtta inte skulle kunna klara av och de blir uppenbarligen alienerade och berövade varje form av frihet och självständighet som alla svenskar annars hävdar är absolut grundläggande för varje människas upplevelse av personlig integritet. De säljer sig för miljoner skattepengar och lever i en lyx som för varje rättänkande människa är motbjudande. De finner sig i sin roll i namn av förlegade och förljugna traditioner från en tid då kungar påstod att de hade fått sin krona och sin makt direkt ur guds händer. Och allt detta, som sagt, i ”världens mest jämställda land” där folk i övrigt lever med stora friheter och stora politiska rättigheter. Att detta sker just i ett progressivt land som Sverige är inte bara absurt utan närmast omoraliskt och kan ses som höjden av hyckleri.

Republikanska föreningen måste verka för att Carl Gustaf Bernadotte & co skall få alla politiska, intellektuella, sociala och religiösa friheter som vi andra medborgare har. De skall förstås kopplas samman med krav på att ”de kungliga” också skall ta på sig alla medborgerliga skyldigheter. Republikanska föreningen måste kräva att Carl Gustaf Bernadotte, Victoria och alla andra görs till riktiga ”svenskar” så som alla andra medborgare i Sverige är. Låt de sen utnyttja sin rätt att ställa upp i allmänna val, och om de då bli valda till statschef lyckönska och respektera dem…

Inlägget Yttrandefrihet i 250 år dök först upp på Republikanska föreningen.

Ja, de säger det, rojalisterna. Påstår att kungens värde för exportföretagen är nästan omätbart.

Men har de på fötterna? Kungen är en gammal man, i en världsekonomi som förnyas med rasande fart. Han åker på statsbesök högst ett par gånger om året, i en värld där beslut fattas allt snabbare. Ärvd makt – som kungen bygger sin auktoritet på – står så långt man kan tänka sig från den företagskultur som odlas i de nya, globala företagen.

Spontant låter det som ett osannolikt dragplåster.

Men för argumentets skull: låt oss anta att kungen verkligen skapar affärer. Låt oss anta att en statschef imponerar en smula.

Ska man i så fall räkna på värdet av att ha en kung, måste man ta hänsyn till att även demokratiskt valda presidenter gör statsbesök tillsammans med företagsdelegationer. Det kan alltså inte vara så att varje värde över noll som kungen skapar med sina statsbesök ses som ett argument för monarki. Den relevanta siffran blir istället hur många fler miljoner Carl XVI Gustaf drar in jämfört med en Sauli Niinistö eller en Toomas Hendrik Ilves. Kungen är en dörröppnare, ”men vilka dörrar som skulle kunna vara stängda för en svensk president vet ingen”, som DN konstaterade 2010.

Och även om vi skulle komma överens om att kungen skapar affärer – mer om det nedan – så handlar det om droppar i havet. Sverige har ungefär 10 000 exportföretag med en någorlunda stor omsättning (över en miljon). På ett vanligt statsbesök följer det med kanske 30 företag. Kungen besöker 1,5 länder per år i snitt. Det innebär att 0,45 procent av Sveriges större exportföretag kan använda kungens draghjälp varje år.

Det låga tempot är en fråga för sig. Hittills under 2010-talet (6 år) har kungen besökt 5 av Sveriges idag 30 största exportmarknader. Det innebär alltså att kungen först om 30 år, när han fyller 100, har täckt in hela listan. Och det i en värld där produktcyklerna blir kortare och kortare.

Hur kan någon tro att sådana enstaka nedslag gör någon skillnad?

Hursomhelst – allt detta är bara rimlighetsresonemang. Men utvärdering på riktigt, då? Vad säger hovet själva? De måste det väl vara angelägna att visa nyttan av kungens insatser?

Nej, ingenting.

I kungahusets verksamhetsberättelse för 2015 skriver man bara ”Kungaparet genomförde utgående statsbesök till Finland och Litauen.” På ett annat ställe – och det är så här långt man kommer i jakt på handfasta bevis – skriver riksmarskalken: ”Det har ofta omvittnats [min kursivering] att den kungliga närvaron bidrar till att öppna dörrar för svenska intressen, inte minst för exportindustrin.”

En orsak till att hovet inte går till botten med effekterna av kungens statsbesök kan vara att det helt saknas stöd från vetenskapsvärlden för att det skulle finnas några positiva effekter.

2013 lade nationalekonomen Anna Almqvist fram sin mastersuppsats ”A Royally Good Idea? A Study of the Relationship Between Swedish State Visits and Aggregate Swedish Merchandise Exports” (här sammanfattad i tidskriften Liberal Debatt, här som pdf). I uppsatsen undersöker hon effekterna på handeln av Carl XVI Gustafs statsbesök under perioden 1973-2006.

Almqvist kontrollerar noggrant för andra faktorer som kan ha påverkat handeln, och sammanfattar sina resultat så här: “I find no evidence, in my analysis, of state visits having any effect on Swedish aggregate exports, suggesting that state visits may not be a particularly useful export promotion activity.”

“[T]here is no support for the theory that state visits, performed by King Carl XVI Gustaf, lead to increased Swedish exports to visited countries.” Almqvist har även sökt efter fördröjda effekter utan att hitta några. Vetenskap – rojalism 1-0.

Om Anna Almqvists resultat går att generalisera, så är alla exportfrämjande aktiviteter på statschefsnivå bortkastade, även om det är en folkvald president som utför dem. Men det finns forskare som har hittat viss effekt av statsbesök. De effekterna har dock uppstått i – republiker: Frankrike, Tyskland, USA och Sydkorea.

Frågan är varför det inte gäller Sverige. Almqvist menar att de olika resultaten kan handla om undersökningsmetod, men också om att det kan vara en effekt av att olika statschefer har olika mycket inflytande och är olika skickliga, eller att de exportfrämjande strategierna i samband med statsbesöken kan skilja sig åt.

Kungen kanske inte är tillräckligt bra, helt enkelt. Som journalisten Staffan Heimersson skriver: ”Vi som på yrkets vägnar sett kungen in action i främmande land är inte imponerade.”

Ändå fortsätter en del att säga att det är kungen som ligger bakom stora delar av Sveriges exportvärde. Vilken dyster syn på svensk företagsamhet. Republikanska föreningen tror faktiskt att svenska företag själva jobbat sig till sina framgångar. Sedan får rojalister muttra om motsatsen bäst de vill.

Inlägget Svaga bevis för att kungen gynnar exporten dök först upp på Republikanska föreningen.

– Kungens födelsedag förtjänar inte fyra timmars direktsändning i SVT. Det är olämpligt att på detta sätt fira en person som har ärvt ett politiskt ämbete och innehar det på livstid. Allmänheten är heller inte särskilt engagerad och väldigt många har faktiskt inget större intresse av monarkin alls, säger Yasmine Larsson, ordförande för Republikanska föreningen.

– SVT kan givetvis bevaka, men rapporteringen måste vara rättvis, balanserad och proportionerlig. Det finns många viktiga saker som händer i vår omvärld. Att public service lägger mycket tid och resurser på att lyfta fram kungligheter är orimligt, säger Anne-Marie Pålsson, vice ordförande för Republikanska föreningen.

– Det behövs en seriös bevakning av monarkin och dess politiska roll. SVT borde behandla kungen precis på samma sätt som politiker, näringslivstoppar och andra makthavare. De skulle aldrig göra hyllnings-tv för att fira Anna Kinberg Batras eller Stefan Löfvens födelsedagar, avslutar Republikanska föreningens ordförande Yasmine Larsson.

Inlägget Överdriven SVT-bevakning av kungens födelsedag dök först upp på Republikanska föreningen.

Kungamakten har alltid bromsat samhällsutvecklingen. För de som levde innan demokratins genombrott stod inte kungen för en ”fin tradition”, utan för envälde och förtryck. Det är detta som monarkin symboliserar, både i Sverige och utomlands. Många länder har blivit självständiga eller erövrat demokratin i strid mot kungamakt. Det är naivt att tro att en kung på statsbesök skulle symbolisera något positivt i ett sådant land.

Men även i andra länder är den svenska monarkins PR-värde tveksamt. Kungen är okänd, och få turister väljer resmål efter vilket statsskick destinationen har. Svenska företags framgångar hänger på helt andra saker än kungens närvaro i exportsammanhang.

Så länge folk trodde på det, hävdade kungar att de fått sin makt från Gud och hade magiska förmågor. Fortfarande försöker hovet låtsas som om det är något särskilt med den som är född i familjen Bernadotte. Republikanska föreningen vill ha ett Sverige där vi säger du till varandra, utan fjäsk och beundran, utan över- och underordning. En familj som lever ett lyxliv som bara ett fåtal kan unna sig är inga bra representanter för svenska folket. Till råga på allt är det ett lyxliv som betalas med skattepengar.

Republikanska föreningen vill i stället införa republik, så att svenska folket självt får bestämma vem som ska vara statschef. En sådan statschef kan väljas i direkt val, eller utses av riksdagen. Då är vi fria att välja precis de egenskaper som vi tycker att en företrädare för Sverige ska ha, och alla svenska medborgare får samma rätt att sträva efter att bli den företrädaren. Det är ett statsskick som passar ett öppet, demokratiskt och modernt land som Sverige.

Inlägget Republikfrågan på 3 minuter dök först upp på Republikanska föreningen.