Barnkonventionens 54 artiklar handlar om barns rättigheter och hur de ska tillgodoses. Sverige ratificerade barnkonventionen redan 1990 och har redan förbundit sig till att följa den men regeringen och en majoritet i riksdagen liksom bland annat barnombudsmannen, svenska barnrättsorganisationer – och kungahuset – menar att det inte räcker utan vill ha den som lag.

Det innebär bland annat att alla barn ska har rätt till yttrandefrihet (artikel 13) och rätt till föreningsfrihet (artikel 15). Debattens vågor har gått höga, inte minst på senare tid, kring religionsfrihet men få tycker att det är staten som ska bestämma vilken religion vi ska ha. Rätten att få välja religion finns också inskrivet i Barnkonventionen (artikel 14).

Familjen Bernadotte är varma anhängare och förespråkare av barnkonventionen. Vid ett besök i Tyskland där Silvia träffade barn på ett sommarläger uppmanade hon Tyskland och andra länder att göra som Norge där barnkonventionen är lag och hänvisade också till Sveriges arbete med just detta.

Men monarkin bryter mot barnkonventionen, inte minst mot de tre artiklarna ovan.

Barnen Bernadotte kan inte gå med i ett demonstrationståg, skriva en debattartikel eller knappt ens heja öppet på ett särskilt lag i hockey eller fotboll. De kan inte heller välja vilken religion de vill, eller ens välja att inte tillhöra någon alls. Successionsordningen säger nämligen att den som ska ingå i tronföljden måste vara lutheran, annars kan den inte bli statschef.

Även om Sverige förbundit sig att följa barnkonventionen så finns det inga sanktionsmöjligheter mot den som inte gör det. Vi förutsätter dock givetvis att även familjen Bernadotte kommer följa lagen.

Kanhända blir Estelle medlem i ett politiskt ungdomsförbund? Kanske väljer hon att bli buddhist. Kanske kommer hon ut som Djurgårdare eller AIK-fan. Oavsett vilket, lagar om barns rättigheter gäller rimligen alla barn. Även de som fötts in i familjen Bernadotte.

Inlägget Snart blir monarkin olaglig dök först upp på Republikanska föreningen.

Till mitt försvar ska sägas att jag hade åtagit mig detta långt innan vår son bestämde sig för att komma just dessa dagar. Samtidigt som jag i skrivande stund har lite dåligt samvete, och därför smusslar fram datorn medan sonen sover, är BB faktiskt en miljö som stimulerar till stora vackra tankar om ett nytt statsskick.

Här är det lätt att tänka på framtiden. Här stimuleras jag att tänka på alla barns frihet att få leva sina liv utifrån sina egna drömmar, utan att föräldrarnas begränsningar fjättrar dem vid en förutbestämd bana. Jag kan för egen del drömma om att min son ska bli forskare, konstnär eller barnmorska (de senaste två dygnen har fått mig att fundera allt mer på det sista yrket), men tack och lov är han fri att leva ut sin egen livsdröm, utan att begränsas av min. Den friheten borde ges alla barn, också Estelle Bernadotte.

För mig handlar avskaffandet av monarkin såväl om principer som om realpolitik. Principer som att vi som lever i en demokrati alltid ska kunna välja våra företrädare, att vi ska behandlas lika inför lagen och att ingen ska ärva sitt ämbete kan få argumentera emot.

Monarkisterna måste välja om de vill äta kakan eller behålla den.

Men de senaste årens cirkus kring kungafamiljen visar att Sverige också realpolitiskt skulle höja sitt anseende och sin trovärdighet om vi avskaffade monarkin och därmed införde demokrati fullt ut. Under de senaste åren har vi bland annat fått följa kronprinsessbröllop, födsel av ny tronarvinge och läskiga berättelser om kungens sexistiska leverne. Detta har medfört ökad medial bevakning och en ny intimitet i skildringarna av kungahuset. Monarkisterna har upprörts över detta och velat hävda privatlivets helgd. Men det förhållningssättet håller inte. De måste välja om de vill äta kakan eller behålla den. Det är ju faktiskt genom det privata som monarkin verkar. Kungahuset representerar Sverige som en familj. Myndighetens uppgift är att visa upp bröllop, barnafödslar och dop. Givetvis måste media i en demokrati då kunna bevaka hur familjens angelägenheter sköts.

LÄS MER: Monarki ser inte till barnets bästa

Kanske fanns det en tid då folket kunde få en ensidigt vinklad bild av kungahuset utan att märka av hur snedvriden den var, men när kommunikationen är sekundsnabb och flödar fritt är det svårt för kungahuset att be tidningarna att censurera informationen. Det vore att rulla tillbaka tiden till början av 2000-talet då till och med kvällstidningarna tillrättavisade sina journalister om deras reportage inte var tillräckligt klädsamma för någon av kungafamiljens medlemmar. I dag är tonen mot hovet mer granskande och nyanserad, vilket ger hopp inför framtiden.

Nu ska jag ägna mig åt mitt privatliv och drömma om min sons framtid. I trygg förvissning om att han kommer att kunna välja en helt egen väg, fri från mina vägval.

Inlägget Alla barns frihet dök först upp på Republikanska föreningen.

Svaret är överraskande vemodigt. Av svekkaraktär. Mamma och pappa var frånvarande. De kom och gick.
”Egentligen är det först nu jag förstår … hur det faktum att mamma och pappa hela tiden arbetade så mycket har påverkat oss”, säger Victoria till Alice Bah i intervjuboken ”Victoria, Victoria!”.

I maj 1979 föds Carl Philip. Det var en ”tråkig tid” för Victoria. ”Mamma satt för det mesta i halvmörker i en fåtölj i sitt rum och ingen fick störa henne”, säger hon till Herman Lindqvist i boken ”Victoria – Prinsessa i tiden”. När föräldrarna väl lade sig i äldsta dotterns liv var man stränga och auktoritära. Kungen hade till exempel begränsad förståelse för sjukdagar: ”Varför är Victoria hemma? Varför är hon inte i skolan? Är hon sjuk?! Hon är inte sjuk! Hon står ju upp!”. Victoria härmar sin pappa för Alice Bah. För dokumentärfilmaren Gregor Nowinski berättar kronprinsessan att hennes barndomssyn på föräldrarna präglades av ”respekt och en längtan efter att bli sedd”.

På många sätt har den nya generationen europeiska monarker närmat sig den breda allmänheten. Deras vardagliga preferenser i fråga om musik, mode och mat tycks inte skilja sig radikalt från mittfårans. Men när Victoria berättar om sina föräldrar förflyttas man bakåt i tiden. Ställd mot samtidens milda och närvarande föräldraideal får den nuvarande svenska kungen drag av fullfjädrad patriark. Man anar att distansen och frånvaron har haft avgörande betydelse för Victorias livsval.

Daniel Westling och Kate Middleton erövrar visserligen kunglig titel och vapensköld men det är Victoria och William som gör den stora vinsten: de får varsin familj.

Inför äktenskapet med Daniel Westling kunde man överallt ta del av berättelser om den blivande prinsens enkla bakgrund, på samma sätt som mediekonsumenter denna vår informerades om Kate Middletons uppväxt – som inte är fullt lika alldaglig som Daniels, men heller inte särskilt kunglig eller aristokratisk. Två klassresor: Daniel den strävsamma entreprenören; Kate den begåvade studenten som avancerat genom att röra sig i rätt sociala sammanhang (privatskolan Marlborough, universitet St. Andrews). I denna berättelse är den kungliga personen en konstant.

Men jag undrar om det inte lika gärna kan vara tvärtom: att den kungliga parten företagit sig en klassresa. Daniel Westling och Kate Middleton erövrar visserligen kunglig titel och vapensköld men det är Victoria och William som gör den stora vinsten: de får varsin familj.

Ett gripande inslag i Johan T Lindwalls bok om Victoria är kronprinsessans vänskap med svärmodern Eva Westling. De tar långa promenader, Victoria ska ha sökt tröst hos Eva under de uppslitande grälen med kungen om framtiden med Daniel. Av Olle Westling – han som höll det mest faderliga talet under bröllopsfesten – har Victoria och Daniel fått fri tillgång familjens sommarstuga i Acktjära söder om Bollnäs, ett enplanshus i skuggan av de elva kungliga slotten.

– Daniels föräldrar och hela familjen är oerhört varm och sympatisk, säger Victoria. En fin familj, verkligen svensk trygg familj. De var otroligt fina mot mig och öppnade sina armar. Jag kände frihet och trygghet hos dem. För mig och Daniel betyder det oerhört mycket att komma upp och besöka dem.

Det finns en värme i Victorias beskrivning av svärföräldrarna som aldrig förekommer i minnena av de biologiska föräldrarna. Victoria har fått en fosterfamilj, låter det som.

Också från England kommer förvånade anekdoter om närheten mellan prins William och Kate Middletons föräldrar, som gjort sig förmögna genom att sälja partyattiraljer på posterorder. I Vanity Fairreportaget ”Meet the parents” i april hävdar reportern att William ”adores” Kates föräldrar, att han kallar Michael Middleton för ”Mike” eller till och med ”pappa”, vilket ska irritera hans riktiga pappa, prins Charles.

Kates mamma Carole är i sin tur så förtjust att hon har William som bakgrundsbild på sin mobiltelefon. William åker på skidsemester med svärdföräldrarna i Frankrike och till Mustique off season när priserna är lägre. Han trivs i den sammanhållna familjen och garvar åt den ogarderade humorn – särskilt uppskattar han när svärföräldrarna imiterar flygvärdinnor, det vill säga sina gamla jag (Carole var flygvärdinna, Michael inspekterade planen innan avfärd.) Prinsen sover över i Kates flickrum och Carole håller sig alltid med hans favoritvin.

Är detta viktigt? Jag tror det. Slaget om de europeiska monarkiernas framtid lär inte utkämpas mellan regering och kungahus. Inget parti driver frågan tillräckligt hårt. Statsskickets vara eller icke vara blir en fråga som avgörs i de respektive kungafamiljerna.

Så är även fallet i den svenska adeln. Idag finns inget yttre politiskt hot mot de lantadliga familjer som jag intervjuade för reportageboken Jorden de ärvde. Äganderätten är inte hotad för stora markägare. Inga kommunalpolitiker lär expropiera värdefull natur för att resa höghus som man gjorde på 50-talet. Arvsskatten är borttagen, liksom förmögenhetsskatten. Adelns kulturella och sociala status är också högre än på länge; det råder en medial kult av gammeldags herrskapslivstil. Det är inne med slitna oljerockar, förnäma gummistövlar och tv-serier om brittiska godsägare. Urbana par ägnar helgen åt herrgårdsturism med småblommiga sovrum, scones och tunga rödviner.

I den mån det finns ett hot mot dessa familjers ekonomiska och sociala elitstatus kommer det inifrån, i en oförståelse eller aktiv aversion mot familjetraditionen. Kärnan i adliga och kungliga familjer är respekt för arvet. Den avgörande frågan är hur man ska baxa förmögenheten eller kronan in i nästa generation utan att familjen imploderar i känslor av konkurrens och orättvisa. Patriarken måste förmå hålla ihop familjen, hjärntvätta sina barn i aristokratisk pliktkänsla. Ofta har denna hjärntvätt tagit sig uttryck i en begränsning av barns sociala miljö. De får växa upp på en herrgård bland gamla släktingar och personal, de skickas till privatinternat som Lundsberg eller Sigtuna där de omges av likasinnade och invaggas i en respekt för historien. De umgås i snäva sammanhang, kring jakt och naturliv.

Statsskickets vara eller icke vara blir en fråga som avgörs i de respektive kungafamiljerna.

I den bemärkelsen är Victoria och Williams flirtande med svärföräldrarna kanske mer laddat än vad det först kan verka – mer än en gullig berättelse om umgänge över klassgränserna. Det är svårt att inte tolka närmandet som ansatser till flyktförsök. Som Christoper Hitchens nyligen skrev till Kate Middleton i nättidningen Slate: ”If you really love him, honey, get him out of there, and yourself too”. Av Vanity Fair att döma verkar hon vara på god väg.

Man kan också fråga sig vad det innebär för bilden av monarkin i en samtid där hovets huvudsakliga funktion är att spela rollen av representativ familj, där slottet är symbol för en sammanhållen familj. Kungaboken, som avslöjade monarken som gubbsjukt partyproffs, skakade om opinionssiffrorna. En ny generation monarker söker fosterföräldrar utanför den klass man fötts in i. Kan en vantrivsel i kulturen ageras ut mycket tydligare?

Artikeln publicerades först i Reform nr 1 2011.

Inlägget Familjeproblematik dök först upp på Republikanska föreningen.

Sammanfattning

Vi tar inte ställning vare sig i frågan om inkorporering av barnkonventionen eller till Barnrättighetsutredningens slutsatser i övrigt, men anser att utredningen bör kompletteras med en utredning av motsättningar mellan barnkonventionen och statsskicket, samt hur dessa kan lösas genom grundlagsändringar. Vi menar att arvsmonarkin är oförenlig med barnkonventionens krav att barnets bästa ska sättas i främsta rummet. Monarkin innebär nämligen en begränsning av unga tronarvingars frihet, skydd och rätt att självständigt utveckla sin identitet.

Våra synpunkter

Sveriges statsskick – monarkin – innebär att barn i en viss, utvald familj explicit eller implicit fråntas många individuella friheter ifråga om t. ex. fritt tänkande, sexualitet, religion etc. Detta bör ställas mot det barnrättsbaserade synsätt som lyfts fram i Barnrättighetsutredningens betänkande, och som ”kräver att varje barn erkänns, respekteras och skyddas som rättighetsbärare med en individuell personlighet, egna behov och intressen samt personlig integritet” (s. 286).

Monarkin är dock inskriven i våra grundlagar, och i Barnrättighetsutredningens uppdrag ingår inte att ”överväga eller föreslå ändringar i grundlag” (s. 527). Vi vill därför se en kompletterande utredning av motsättningarna mellan barnkonventionen och Sveriges grundlagar, specifikt vad gäller statsskicket. Den nya utredningen bör även ge förslag till grundlagsändringar som kan lösa eller minska dessa motsättningar.

Barnets rätt till religionsfrihet
Successionsordningens ställer idag krav på kristen protestantisk bekännelse av monarken, och att dennes barn växer upp och fostras i samma tro. Barnkonventionen, å andra sidan, stadgar barnets rätt till religionsfrihet.

Barnets rätt till skydd mot våld och misshandel från närstående
Regeringsformen fastslår att monarken inte kan åtalas för brott. Detta innebär ett svagare skydd för barnen i kungafamiljen än för andra barn.

Barnets rätt att självständigt utveckla sin identitet
Att som barn växa upp som tronföljare, med tillhörande kontroll från såväl familj, riksdag/regering och ett ständigt massivt mediapådrag – liksom de säkerhetsrisker som familjen lever med – innebär en av grundlagarna påbjuden inskränkning av dessa barns frihet att utveckla, hitta och uttrycka sin identitet ur olika aspekter, inte minst vad gäller val av yrkesbana. Det måste markeras att också monarkens barn är individer, och som sådana egna rättighetsbärare.

Inlägget Monarki ser inte till barnets bästa dök först upp på Republikanska föreningen.

Vittnesbekräftelsen innebär att statsministern går i god för att det finns ett barn, och att prinsessan – här får vi anta att statsministern mest gissar – är barnets mor. Hela övningen uppstod på 1500-talet. När tronen började gå i arv, fick det inte råda minsta tvivel om vem som var född av vem. Det är denna särskilda omsorg om blodsbanden som Stefan Löfven nu också deltar i.

Dessutom kallar kungen till konselj. Där informeras statsministern och delar av regeringen om att ett barn har fötts, vilket namn det ska ha, varpå regeringen säger jaha.

Hela denna procedur av till intet nyttande verksamhet beskrivs som någonting som ”ska” hända. Så här går det till! Men det finns ingen lag, ingen förordning, inte minsta anteckning på en lös papperslapp, som säger att Stefan Löfven ”ska” springa till kungen bara för att ett barn har fötts.

Att vittnesbekräftelsen fortfarande ska utföras och konselj ska äga rum är kungahusets helt egna påhitt. Folk skulle generellt bli ganska förvånade om de visste hur få regler som styr kungahusets verksamhet, och hur mycket som faktiskt enbart beror av kungens godtycke. Det betyder också att det står statsministern och regeringen fritt att säga tack, men nej tack: vi har ett land att styra.

Är inte det oartigt? Jo, kolossalt! Men å andra sidan: hur kan man kalla sig republikan, om man aldrig låter den övertygelsen sätta minsta spår i hur man agerar?

För exakt 60 år sedan gjorde en partikamrat till Stefan Löfven, statsrådet Ulla Lindström, det enda rimliga för en republikan och vägrade niga för drottning Elizabeth II när den brittiska monarken var på besök i Stockholm. Och det gjorde hon i ett läge då andelen republikaner bland svenskarna låg under 10 procent. Det gör det ännu mer imponerande att Lindström vågade stå får sin övertygelse – övertygelsen att hon mötte en jämlike, och vägrade låtsas vara en undersåte.

Stefan Löfven har det bättre. Han har många fler svenskar (en fjärdedel nu för tiden) i ryggen om han skulle göra som Ulla Lindström.

Republikanska föreningen kan förstå motiven till att en del politiker som är republikaner tvekar inför att driva det kravet som dagspolitik. Vi håller inte med, men vi förstår hur de tänker. Men vad är det för mening med att vara republikan, om man frivilligt ger sig in i det rojalistiska spelet med hull och hår?

Att ceremonierna kring de kungliga barnens födelse är innehållslösa, betyder inte att de är betydelselösa. Framför allt innehåller de en stark symbolik när det gäller relationen mellan monarken och riksdag och regering: kungen kallar, och statsministern kommer. Hans närvaro, och hans vittnesmål inför media, bidrar till att omskapa förlossningen från någonting privat till en angelägenhet för alla. Det är inte kungahuset som skapar skenet kring sig själva – de är de utomståendes piruetter och bugningar. Stefan Löfven, som i grunden är republikan, måste rimligen se detta.

Vad skulle hända om Stefan Löfven sa nej? Ungefär det här: monarkin skulle bestå. Rojalister skulle upphäva ett avgrundsvrål, men de ingår knappast i socialdemokratins väljarkår. Och varför skulle inte kungen respektera att Stefan Löfven har en politisk övertygelse? En gång i tiden fanns det en socialdemokrati som tog ifrån honom all politisk makt. Han förstår att rätta sig efter realiteter.

Så snälla Stefan Löfven – välj ut åtminstone någon piruett som du väljer att inte utföra.

Inlägget Löfven behöver inte springa när kungen kallar dök först upp på Republikanska föreningen.

– Hovet slarvar aldrig bort det pr-värde som födelsen av ett barn ger. Jag hoppas bara att fler medborgare genomskådar detta mediaspektakel och att det väcker tankar om det orimliga med monarkin, säger Republikanska föreningens ordförande Yasmine Larsson.

– Det är absurt att vårt lands främsta företrädare ska födas fram inom en utvald familj. Republikanska föreningen anser att Sverige behöver ett modernare och mer demokratiskt statsskick. Offentliga ämbeten ska inte gå i arv, avslutar Republikanska föreningens ordförande Yasmine Larsson.

Inlägget Hovet gör barnafödsel till pr dök först upp på Republikanska föreningen.

– Den kungliga förlossningen belyser en allvarlig brist i vår demokrati. Det ska inte vara blodsband som utgör grunden för vem som får vara statschef i Sverige, säger Republikanska föreningens ordförande Yasmine Larsson.

– Att vårt lands högsta offentliga ämbete alltjämt tillsätts på basis av förlegade blodsprinciper är djupt ovärdigt för en modern demokrati. Om Sverige alls behöver en statschef ska givetvis den personen inte utses genom aktiviteter i den kungliga sängkammaren. Det är medborgarna som ska välja statsmaktens utövare, avslutar Republikanska föreningens ordförande Yasmine Larsson.

Inlägget Kunglig förlossning utmanar vår demokrati dök först upp på Republikanska föreningen.

Du hittar Republikanska föreningen på Facebook, Twitter, Instagram och Google+. Vi kommer att uppdatera flitigt under barnafödandet. Gå in då och då och gilla och dela det vi har skrivit.

2. Sponsra vår helsidesannons

Vi ska synas med en annons i någon av de stora dagstidningarna. Läs mer här. Insamlingen är avslutad!

3. Skriv i din lokaltidning eller i sociala medier

Skriv personligt eller principiellt om arvsmonarki och fjäsk. Det behövs både korta och långa texter – folk läser tidningen på olika sätt. Använd gärna våra argumentationsstolpar som inspiration. Ge dig gärna in i debatter i sociala media. Vägled gärna de som håller med dig till vår medlemsanmälan.

4. Beröm en journalist

Skicka ett vänlig ord till de journalister och skribenter som törs sticka ut och vara kritiska. Får de bara rojalistiskt gnäll i inkorgen, kommer de kanske inte orka vara kritiska nästa gång.

Och tvärtom, förstås: om någon skriver översvallande och okritiskt om kungahuset, kontakta personen i fråga och be om en mer kritiskt granskande artikel nästa gång. Det är ingen självklarhet att en födsel av en tronarvinge ska behandlas som en klang- och jubelföreställning. Det är ett kontroversiellt statsskicket det handlar om, inte om bebisar.

5. Bär din knapp och berätta att du är medlem i Republikanska föreningen

Sätt din medlemsknapp på jackan! De du möter kommer garanterat att se den tydligare än annars – just för att monarkin är på tapeten.

Inlägget Kampanja själv mot bebishysterin dök först upp på Republikanska föreningen.

Varje nyfödd svensk medborgare borde ha samma politiska rättigheter och samma möjligheter att i framtiden kunna representera sitt land. Det är sedan upp till varje barn, när de växer upp, att sträva efter framgång och erkännande. Inget barn ska födas in i en offentlig roll, till en position med status och privilegier och till ett av skattebetalarna finansierat lyxliv.

Varje kunglig graviditet väcker seriösa frågor om Sveriges anspråk på att vara en fullvärdig demokrati, men medierna kommer inte att skriva mycket om hur orimligt det är att det högsta offentliga ämbetet går i arv eller om vad en kunglig bebis säger om jämlikheten i Sverige. De kommer dock att skriva spaltmeter om varje graviditet och födsel inom kungahuset.

Det är många barn som föds i Sverige varje dag – var och en av dem är unik och förtjänar den största omsorg som vi kan erbjuda. Ändå väljer media att lyfta fram kungahusets barn för smicker, beröm och ändlösa spekulationer – bara på grund av familjen de föds in i.

Mediebevakningen av kungliga barn går långt utöver rimliga proportioner. Om och om igen kommer vi att få veta att dessa barn är viktigare och mer speciella än alla andra barn i hela landet. De bisarra och konstiga rubriker och berättelser som pressen hittar på om de unga kungligheterna tjänar bara till att förstärka detta budskap och få oss medborgare att bete oss som undersåtar.

Alla svenska barn förtjänar att växa upp i ett land där det inte finns några gränser för deras ambitioner, där deras politiska rättigheter är som alla andras och där vi alla är födda som jämlikar.

Håller du med oss? Bli medlem!

Inlägget Borde inte alla barn födas som jämlikar? dök först upp på Republikanska föreningen.