Den folkkäre författaren Wilhelm Moberg var starkt emot monarkin och skrev en stridsskrift Därför är jag republikan (1955). Han ansåg att den ärftliga monarkin var en anomali i statsskicket – det satt ju då även en socialistregering som i sitt partiprogram hade införandet av republik. I själva verket upphävde monarkin jämlikhetsprincipen, menade han.
Det är en allvarlig anklagelse, och enligt min mening helt befogad, och med större betydelse än man anar. I folksjälens djup känner man att något är fel. Diskussionen om monarkins bevarande blossar också upp och aktualiseras då och då, människor blir påminda om att något är galet och inte stämmer. Senast nu i samband med kronprinsessbröllopet.
Moberg menade också att kungamaktens auktoritet och tyngd berodde på en påstådd koppling mellan kungen och Gud, som troligen ännu kvarstår.
På Mobergs tid skrev kungen ”Vi Gustaf Adolf med Guds nåde”. Kyrkan och Gud stödde alltså kungamakten. Kyrkans makt var då påfallande mycket starkare än den är nu och utövade säkerligen stor påverkan på folk. Men hur är det med den saken idag, vet vi det? Hos den äldre befolkningen finns troligen litet kvar.
Moberg ansåg också, att om en enda person upphöjdes över lagen så upphävs därmed även det demokratiska rättssamhället. Han hade naturligtvis alldeles rätt.
Men varför brydde sig de styrande och ansvariga inte om de för statsskicket så viktiga principerna? Varför skrevs Torekovkompromissen på 1974 av Socialdemokraterna, som i partiprogrammet lovat avskaffa monarkin?
Är inte det ett svek? Och hur kan man tro, att vi vanliga medborgare skall vara lojala mot dessa höga principer och vara laglydiga demokrater, då det så tydligt inte krävs av de mest betydelsefulla – inte av rikets kungafamilj?