Monarkins ättestupa

Det finns flera goda skäl att vara motståndare till en monarki. Frågan är om det alls finns något logiskt skäl att vara för densamma. Jag hävdar att det oavsett från vilken intellektuell domän man än tar sin utpost ifrån inte går att försvara eller rättfärdiga en monarki. Det synes för mig svårt, jag näst intill omöjligt att utifrån en förnuftsmässig grund resonera med en monarkist. Särskilt när samtalet belyses i ett större sammanhang eller när logiska knutar (arvsrätt, åtalsfrihet och ekonomi mm) förs på tal. Det annars så tydliga kännetecknet på ett rationellt resonemang är ju dess allmängiltighet. Vid åsiktsrelaterade tankeprocesser sker dessa sällan deduktivt, dvs. utifrån det filosofiska förhållningssättet som härleder slutsatser från premisser. Ofta sker det istället på ett pragmatiskt och personmoraliskt plan.

I allehanda debatter rörande kungahuset så förekommer ofta olika koketta manövrar för att avvärja argument eller för att förringa motståndare till monarkin. Objektiva och logiska argument möts av personliga åsikter där självmotsägelse och innehållslösheten nära nog framstår verklighetsfrånvänd. För den vetgirige, sanningssökande och demokratiskt lagda individen infinner sig flera begreppsmässiga fallgropar när monarkin diskuteras, särskilt utifrån sin roll som en ”demokratisk” företeelse.

Jag ser dels av ovan angivna skäl samt monarkins förbiseende av sunt förnuft att den diskvalificeras i en demokrati. Om vi för ögonblicket bortser från den historiska kontexten med kungar, drottningar och dess släptåg av undersåtar så skulle sannolikt kungahuset och dess svans av betjänter i ett vetenskapligt sammanhang beskrivas som en vidskeplig och nära nog verklighetsfrånvänd sekt. Det kan förefalla hårt att använda ord som ”sekt” och många kungavänner skulle säkerligen också tycka att det angrep individerna som ärvts in i hovkulturens högborg. Men saken är den att monarkin befinner sig vid en ättestupa och när det annars så tama hovjollrandet kommer i ljuset av logik och kritiskt tänkande att falla samman likt ett illa uppbyggt korthus.

Ett alternativ till nuvarande rättsordning med monarkins särställning vore, vilket flera kloka debattörer redan framfört, att införa ett frivilligt medlemssystem för dem som önskar bidra till diverse kungliga manér. Rollen som sagokung kan också bli verklig när lagtexten efter demokratiskt beslut ändras och gör alla människor lika inför lagen. Likt en vacker och välskrien H.C. Andersens bok så kommer ett sista blad i sagoboken kring kungahusets existens i den svenska demokratin.
Vi borde i större utsträckning gå tillbaka till filosofen Sokrates metod att ställa frågor och söka svar. Monarkin är antiintellektuell, exkluderande och i sin struktur fullkomligt odemokratisk. Den hör hemma i historieböckerna.

Av: Henrik Johansson
Utbildningspolitisk debattör och skribent (årets liberala student 2008). F.d. ledamot av Umeå universitets arbetsutskott för Bolognaprocessen.