Monarkens heliga kropp

Varför finns det så mycket medeltida politisk teologi i försvaret av monarkin? Så mycket av dunkel mystik i pläderingen för kungadöme? Det har jag ofta undrat över på sistone. Ett belysande exempel är den kristdemokratiska tidskriften för politisk filosofi, Civitas, som man kan läsa på nätet.

Kopplingen mellan kristendom och monarki tror jag har att göra med den absoluta och eviga makt som kungens mystiska kropp utgör och som, liksom Kristus, aldrig dör. Det är därför som inte heller staten dör, utan vilken ingen stabil organisation kan upprätthållas. Men denna tvångsföreställning är inte enbart kristen, utan går tillbaka på hedniska begrepp om suveränens två kroppar – något som utmärkte idén om romerska kejsare och deras franska och engelska kungliga efterföljare. Sin mest extrema form har denna politiska teologism fått, personifierat i den moderna politiska religionens avgudar: Hitler, Stalin och Mussolini. Det är därför viktigt att förstå vad som ligger bakom denna mystik, också när man förfäktar republik. Annars blir många av motståndarnas argument obegripliga.

Romerska kejsare begravdes två gånger. Den viktigaste likbränningen avsåg den vaxdocka som föreställde suveränens eviga, heliga – och egentligen odödliga – kropp. Denna skenbild behandlades som verklig. Den skulle bidra till att makten överfördes till nästa suverän, utan att det blev komplikationer. Det berättas att en slav under likvakan hade till uppgift att vifta bort flugor från ansiktet på vaxdockan som skulle föreställa kejsaren. Just denna avbild var ju kroppen som sänts från himlen för att blidka gudarnas vrede för att förhindra krigsnederlag och annat elände. Kanhända var det denna förhärligade kropp som också den svenske kungen tillfälligtvis antog i sitt tsunamital och som kanske därigenom fick ett nästan religiöst och mystiskt skimmer över sig?

Det farliga med idén om två kroppar är förbindelsen mellan den eviga kroppen och den suveräna makten. I sin extrema form blev följden i Tyskland att Führerns ord blev lag. I mildare form visar nuvarande odödliga kungliga kroppar sin suveränitet genom sin eviga dominans i massmedias kändisreportage. Vaxdockorna har bytts ut mot fotografier. Och som nära nog heliga är dessa ställföreträdare ofta fredlösa på liknade sätt som de som fordom levde under bannbulla. Tänk på prinsessan Dianas slut!

Ändå är de kungliga levande kroppar som inte tillhör de levandes värld. De är inte profana, utan vigda som heliga för att gemenskapen ska undgå gudarnas vrede. Detta onormala tillstånd har också i sekulära monarkier och republiker, inneburit att suveränen inte behandlats rättsligt på samma sätt som vanliga medborgare. Folk blev mer upprörda av att Ludvig XVI underkastades rättsprocess innan han halshöggs, inte att man tog livet av honom. Att döda en kung hade ju engelsmännen långt tidigare visat att man kunde göra. Och i USA kan man genom riksrättsåtal bara avsätta en president, inte utmäta ett vanligt juridiskt straff. Sådana personer är ju skilda från det profana mänskliga livet och har en politisk karaktär som förkroppsligar suveränitet – en makt som är evig och som ska övergå till efterföljaren på ett sådant sätt att staten kan bestå. Slår någon ihjäl ett majestät, är det inte heller fråga om ett vanligt mord. Det är ju en helig kropp som tagits av daga, och för den handlingen gäller inte vanliga rättsregler.

Som sagt, vi republikaner har med dunkla och mystiska makter att göra, när vi argumenterar mot monarkin. Inte minst måste vi försöka förstå den politiska teologismen som har mycket gamla anor. Gör vi inte det, kommer många försök till vettig dialog med meningsmotståndare att bli tämligen resultatlösa.