Landets folkligaste familj?

Prins Lennart var en av 1900-talets kungligaste kungligheter. Hans pappa var prins Wilhelm, bror till den blivande Gustaf VI Adolf. Hans mamma var storfurstinnan Maria Pavlovna, kusin med Rysslands siste tsar, Nikolaj II. Men alla dessa kungliga och kejserliga anor spelade ingen roll när Lennart gifte sig den 11 mars 1932. Hans fru var en simpel revisorsdotter. Den svenska regeringen berövade honom därför arvsrätten till riket, samt alla titlar och ”företrädesrättigheter”. Nu var han bara herr Lennart Bernadotte.

Två år senare upprepade sig historien. Lennarts kusin Sigvard, den nuvarande svenske monarkens farbror, gifte sig med en ung tyska utan titlar. Liksom sin kusin hade han valt att förlägga vigseln till London. En vaktmästare från svenska ambassaden dök upp på brudparets hotell för att ta ifrån Sigvard hans kabinettspass, utställt på hans kungliga höghet Sigvard, prins av Sverige. Brudgummen fick ett nytt ordinärt svenskt pass och degraderades till herr Sigvard Bernadotte. Sjuglasvagnen hade förvandlats till en pumpa i en omvänd Askunge-saga.

I dag är det istället originalsagan som gäller. Kärleken viftar med sitt trollspö och helt vanliga unga män från Ockelbo och helt vanliga ofrälse unga kvinnor frän Älvdalen blir prinsar och prinsessor. Man skulle kunna tolka detta frivola förhållande till kunglig börd som ett bevis för att monarkin har ”demokratiserats”. Man skulle kunna slå fast att också kungabarn själva måste få välja vilka de vill gifta sig med.

Men om kungligheter fritt ska välja hur, var och med vem de vill leva, om de kort sagt ska ha rätt att vara som vilka andra människor som helst, varför klamrar de sig då själva fast vid föreställningen att de inte är som vilka som helst, att de tvärtom är en alldeles särskild sorts människor med rätt och plikt att företräda ett helt land vars invånare inte har rätt att vare sig välja eller välja bort dem?

Den gamla kungliga blodsmystiken byggde på fantasin att kungen förkroppsligade sitt folk, dess historia och dess framtid. Det var därför de kungliga inte kunde gifta sig utanför den egna kretsen. Den för nationens väl och ve livsviktiga kungliga särskildheten skulle vara genetiskt garanterad.

Moderna kungligheter tenderar istället att grunda sina anspråk på att företräda folket på den egna förmenta folkligheten. Så till exempel anstränger sig det svenska kungahuset hårt för att framstå som landets folkligaste familj: skaffar sig rötter i radhuslängor, kör STCC och har usel musiksmak. Vi är precis som ni, är budskapet. Vi är faktiskt så mycket precis som ni att vi samtidigt är alldeles särskilda.

Hittills har detta visat sig vara en framgångsrik överlevnadsstrategi för den moderna monarkin. Men på sikt kommer den att slå tillbaka. Det kommer att bli allt svårare för kungligheterna att förklara varför de inte gör sig ännu vanligare genom att avstå från sina ”företrädesrättigheter”.