Caganer

TV kan ibland verka inte bara fördummande utan också bildande. Det tänkte jag särskilt på för en tid sedan när jag i RAI3 fick se ett inslag om små statyetter som säljs på gatan i Barcelona. Statyetterna föreställer kända politiker och kändisar som sitter på en WC-stol och uträttar sina behov. Aznar, Zapatero, Rahoj, Montserrat-Caballé, Picasso, Messi och Ronaldo och nästan alla andra är med. Inte påven förstås och inte heller den spanske kungen. Den senare är det till och med förbjudet att visa som caganer. Om man gör det riskerar man att hamna i fängelset.

De små statyetterna är mycket populära och man räknar att många spanjorer har en samling statyetter i sin ägo för att alltid tänka på att också kungligheter, politiker och populära kändisar är människor av kött och blod och inget mer än det.

Inslaget fick mig att tänka på en svensk prins i ett annat tv-program som, till sin stora lättnad och glädje, hade berövats så väl titeln som privilegierna. Bland annat berättade han hur han själv som barn hade en alldeles egen toalett i den skolan där han gick. De andra barnen skulle inte få tro att en prins kissade och bajsade som de också gjorde.

Att kissa och bajsa är något som definitivt gör människan till en människa. Detta förstod också maorierna i en dalgång mitt på Nya Zeeland när det plötslig fick besök av några vita människor som flög in i deras dalgång, västerifrån över bergen, någon gång i början på 1930-talet.

I maoriernas imaginär fanns det en föreställning om att jorden var lika stor som den dalgången de levde i och att ingenting fanns bort om bergen som omgav den. En dag skulle en gudomlig hövding med sitt följe komma flygande västerifrån och bringa välstånd till hela stammen för alla kommande tider. De flygare som kom in i dalgången antogs utgöra förverkligandet av profetian.

De vita slog upp sina tält nära maoriernas by men innan de gjorde det demonstrerade de något som skulle få invånarna att inse att de var mäktiga. De fick maorierna att skänka dem en gris. Det sköt grisen med ett gevär vilket skapade förundran och skräck hos urbefolkningen. När de gjort det var det uppenbart att maorierna tog dem för verkliga gudomliga kungligheter.

Efter några dagar var det dock så att en gammal man fortfarande inte var helt övertygad om upptäcktsresarnas natur. Han tyckte att de var märkligt att de på morgnarna försvann in i buskagen och in bakom en avskärmning där de stannade en stund. Till slut ville alla se själva vad som fanns bakom den uppspända duken. De hittade förstås en latrin fylld med exkrement. Att riktiga gudar och riktiga kungar inte bajsar är känt för alla från urminnes tider så maorierna drog den enda möjliga slutsatsen: främlingarna var varken gudar eller kungar.

Efter långa diskussioner så beslutade man att de falska kungarna skulle dödas. Så blev det inte. Upptäcktsresarna försvarade sig med gevären och det slutade med att ett tiotal maorier dödades och sårades och att de engelska upptäcktsmännen lyckades packa ihop sina saker och flyga iväg. Historien blev filmad dels av upptäcktsresarna själva och dels berättad, flera år senare av de maorier som överlevt och blivit ”tamare”, för ett engelsk tv-team.

Caganeren påminner mig om kraniet som fromma munkar hade på sina bönepallar som ett memento mori. Den är symbolen inte bara för alla människors jämställdhet utan för alla levande varelsers lika villkor på jorden. En caganer borde stå på CGB:s, Victorias och alla andra kungligheters nattduksbord. Den bekräftar det som de själva redan vet allt för väl: att de lever i en sagovärld, en värld av myter och historieförfalskningar. Ett anakronistiskt bländverk där de själva är så väl åskådare som skådespelare.